Vad är det man väljer ut från ett nytt landskap, eller rättare sagt vad är det som väljs ut efter ett tag, då man bekantar sig med ett nytt landskap och skall göra bilder i det? Eller ännu hellre, vad är det som just jag råkar fastna för i ett visst landskap så att jag förmår välja bort alla andra intressanta eller vackra egenheter efter hand? Visst lade jag märke till den gula laven på klipporna på Bornholms nordkust, särskilt biten mellan Sandkås och Allinge, som stigen följer och som jag promenerade på redan min första kväll i trakten. Jag slogs av tanken att min mörkvioletta cardigan, som jag tog med mig i sista minuten för att ha något att posera i, kunde fungera som en bra kontrastfärg till det gula, och gick till och med så långt, att jag på lördag morgonen inhandlade en fleecejacka för att ha under den, så att jag inte behövde bära min tjocka vinterrock. Så på eftermiddagen när solen blivit mjukare tack vare diset och den annalkande skymningen, iklädde jag mig min kostym – förutom ylleplagget också en mössa och handskar ton i ton – och prövade på att placera mig vid klipporna. De enda regler jag bestämde mig för var, att stå med ryggen åt, som vanligt, och att placera horisonten mitt i bilden, för att underlätta editeringen från bild till bild. Det finns inga stillbilder där jag är med, eftersom jag tog dem innan eller efter videoinspelningen. Jag gjorde ett antal försök rätt nära Sandkås och överraskades av skymningen och det avtagande ljuset. För videoinspelning behövs faktiskt en hel del ljus, så jag beslöt att fortsätta nästa dag.
Söndagen var solig, så det fanns inte en chans att kombinera bilder av klipporna i strålande solsken från öst med de bilder jag gjort kvällen innan. Alltså tillbringade jag dagen som turist, något jag skrivit om på finska, och fortsatte mina försök först när det blev kväll. Eftersom jag hade ont om tid beslöt jag mig för att inte själv gå in i bilden denhär gången, utan istället göra några korta 50 sekunders bilder på klippor mer i närbild. Att ställa sig i bilden är alltid mer eller mindre ett hasardspel, för när det gäller längre avstånd är det ofta svårt att avgöra var exakt man hamnar i bilden. Ofta har jag helt enkelt hamnat utanför den, faktiskt. Så nu ville jag ha “fyllnadsmaterial”, bilder på klipporna där den gula laven kom till sin rätt. Men jag slösade bort min tid på öppnare vyer, emedan jag tyckte kombinationen av det svarta, vita och gula på klipporna var så fascinerande. Så tiden tog slut igen. De sista närbilderna tog jag medan skymningen föll, och de blev inte riktigt skarpa, för det var ont om ljus. Trots allt tror jag att det går att editera ihop något av materialet, även om det kan hända att det inte blir så många bilder där människofiguren finns med.
All posts by Annette Arlander
Sandkås to Allinge
Walking with my camera, looking for the right spot to record the sea and the sky, half and half, “after Sugimoto”, feels inspiring and relaxing after a rather long pause, since Christmas, actually. It feels good to return to looking at the horizon, and here, on the northern coast of Bornholm in the southern part of the Baltic Sea, an open sea view is provided all along the coast. The footpath following the shore from Tejn past Sandkås towards Allinge, a former fishing village now serving as an idyllic tourist centre, is a joy to walk on and I feel tempted to make pretty pictures here and there. On Friday, when I arrived, the sky was grey and with some drizzle every now and then. After walking the path back and forth I decided for a rocky platform at the beach closest to the hotel I am staying at, and recorded the soft grey view, after Sugimoto’s seascapes, which of course are black and white photographs.
The camera on a tripod on a flat rock at the beach at Sandkås and the Baltic Sea opening towards the north.
The view from the same spot along the beach to the left, towards northwest.
The view from the same spot to the right, towards southeast.
Today, Saturday, the sun was shining bright from early morning. I returned to the same path with a plan to record some of the magic views, the small coves and the cliffs covered with yellow lichen that I saw yesterday. Without the soft mist and the mellow shades at dusk the landscape was no longer magic in the same way. Merry and noisy people with children or dogs were walking along the path. Everything looked beautiful, but also mundane. I decided a new version of the horizon was unnecessary and resolved to begin by recording some of the benches I looked at on Friday, fascinated by the spots chosen for contemplating the view. It might be a good idea to take an image of the bench and then another image from the bench.
The view from the first bench I tried.
The bench itself, from behind.
In some places the benches were placed in such a way that it was impossible to get behind them to take a picture, but in several places it was possible to make an image of the view from behind the and then sitting on it.
A third approach, standing with my purple woollen sweater among the yellow cliffs at various distances, remains to be tried out – perhaps tomorrow.
The Tide at Kan Tiang Beach
Arriving at Kan Tiang Beach in the peaceful southern part of Koh Lanta felt like a relief, partly because it was nice to be in a small tourist village instead of the hustle and bustle of Christmas in a tourist town like Ao Nang, partly because the feeling of being in the countryside was inspiring. Looking at the tide coming in and going out on the rocky beach yesterday made me decide that I would want to record the tide somehow. And today my travelling companion wanted to go to a small rocky cove nearby, because that would be a good place for snorkeling. The morning was windy and I had no desire trying to do some snorkeling in rough sea – I have bad experiences of that before – but the idea of a small rocky cove sounded ideal for recording the tide, so I was happy to follow on the entangled path through the jungle. It was not far, but we lost the path and had to press ourselves through some heavy bushes, uh, and I was afraid I would never find my way out from there again. The cove was pretty and secluded, though. And I soon discovered the path from the beach, so I was not afraid of staying there on my own. It was only a few hours before high tide, and a small tree was standing in the middle of the cove, growing right from the rock, or so it seemed. It would be standing in water by high tide, I assumed. So I framed my image to include the tree, and used the horizon to divide the image into two halves, as I am accustomed to lately. Then I walked into the image and stood by the tree, and intuitively leaned against it, using it for support and comfort.
I decided to repeat the same image once every hour to record the changes produced by the tide and to use the time in between to record some images of rocks and water that could be combined into some sort of slow cross fade mix, perhaps. The tide never rose very high, and most of the day I spent recording the receding sea, which was not very spectacular, and searching for some shade in the intervals.
The day was rather hot and exhausting, but satisfying too. After I finished I tweeted that this was the first time in ages that I felt this might be something like a small work. In any case I want to go on working with the tide…
On Nopparat Beach
Ao Nang in the province of Krabi in Thailand is a crazy place to work “After Sugimoto”, or rather his “Seascapes” with water and sea in equal measure without any disturbing details, since the peculiarity, speciality and beauty of the landscape here consists of the karst islands rising up from the sea in the most weird formations. Moreover, the local long tail boats are dotting the sea. To look for an open and even, undisturbed horizon here seems rather funny. But that, too, is possible of course, since there is plenty of Andaman Sea to enjoy. I do not have my zoom lens with me, so it is not that easy to find a place with open horizon between the islands. What makes it even more difficult is the strong sunlight; it is hard to distinguish what is there, in reality, in the image, and what remains outside the frame. And although I walked to the more secluded, or let us say less popular beach, called Nopparat Thara Beach, there are still plenty of people around. I waited patiently for one couple to get up from the water, and put my tripod next to the waterline. Funny enough a local woman, or a semi local tourist, perhaps chinese or japanese, came to take a photo with her phone next to my tripod, as if trying to understand what I was recording. Her ‘thank you’ is audible at the end of the second take.
I walked along the beach until the gate to the national park at the end, and marvelled at the change of the landscape at low tide. There were plenty of warning signs declaring ‘NO ENTRY’ or ‘CONSTRUCTION’ and then also some information about the low tide, when you could easily walk to the small islands near the shore and also advice what to do if attacked by poisonous jellyfish.
I was warned, and walked over along the ridge of sand, no short cuts through the mud. The rocks looked like strange houseplants rising directly from the sand. It was nice looking at the rocks at close distance, but there was nothing really interesting. On the way back, walking along the beach under the trees, trying to find some shade I stopped at a small pavilion and decided to document the view with all the hazy islands rising on the horizon, when a bulldozer suddenly appeared in my image, like some prehistoric monster.
Besides doing my “After Sugimoto” images I tried to write “God Jul” or “Hyvää Joulua” in the wet sand. It did not look that good, really, partly because of my boring handwriting, partly because of the greyish sand. And I realized it might be a better idea to write Happy New Year, anyway! Why not. I thought I could try to write the text with the small sea shells lying on the beach, since I saw a love note written with them on the other beach yesterday, and it looked quite beautiful. I was too tired and sweaty after my walk to try any serious work, and chose to return home as soon as possible. But the next day I finally returned to write my Seasons Greetings. So here they come:
Keinutellen LARU15 näyttelyssä
LARU15 Human Era – Nordic Environmental Art Exhibition ympäristötaidenäyttelyn avajaisissa 29.8 ja päättäjäisissä 4.10 esitin eräänlaisen performanssin yhdessä samassa paikassa aiemmin videolle kuvattujen ja samaan paikkaan projisoitujen keinujien kanssa. Kyseessä oli Lauttasaaren Särkiniemeen jo kymmenen vuoden ajan järjestettyjen näyttelyiden viimeinen. Lyhyt kuvaus koko projektista löytyy täältä LARU ART Olen kirjoittanut esityksen valmistelusta ja avajaisista englanniksi, katso tästä, ja avajaisesityksestä löytyy jopa dokumentointi, täällä. Avajaisesityksen kokemuksen jälkeen, ja varsinkin nähtyäni kuvamateriaalin, olin innokas tekemään esityksen uudemman kerran. Halusin siirtää projisointia hiukan kauemmas puusta, ja etenkin kameraa hiukan etäämmälle, jotta ihmishahmo ei täyttäisi koko kuvapintaa. Lisäksi ajattelin, että olisi kiinnostavaa aloittaa hieman aikaisemmin kuin avajaisissa, jossa odotin pimeää. Voisi olla kiinnostavaa antaa pimeyden laskeutua noin kaksikymmentä minuuttia kestävän esityksen aikana.
Päivä oli pilvinen, mutta hämärä laskeutui hitaasti. Kuvasin pätkän aavistuksenomaisena näkyvää projisointia kun vielä oli valoisaa, ja vaihdoin sitten uuden akun, varmuuden vuoksi.
Aloitin esityksen kun oli vielä hämärää, kun projisointina pyörivä samassa paikassa kuvattu video päättyi, tai heti kun se alkoi uudestaan. Materiaali oli kuvattu perjantaina 28.8 ja editoitu seuraavana aamuna avajaisia varten. Avajaisissakin kuvasin yleisöä keinumassa, ja ajattelin että olisin voinut editoida siitä videon päättäjäisiä varten, mutta unohdin pyytää ihmisiä kirjoittamaan nimensä, jotta olisin voinut liittää heidät esiintyjälistaan, ja laiskuuttani päädyin käyttämään tässä lopettajaisesityksessä samaa videota kuin avajaisissa. Esitys sujui mielestäni paremmin kuin avajaisissa, kykenin seuraamaan “varjoni” eli projisointina näkyvien keinujien liikettä paremmin. Lisäksi ajattelin, että asteittainen pimeneminen voisi olla kiinnostavaa kuvassa, varsinkin kun olin rajannut kuvan hiukan laajemmaksi niin, että merikin siinsi taustalla. Mutta kas, en muistanut tarkistaa muistikorttia, tai oikeammin, en ollut tyhjentänyt sitä tarpeeksi. Niinpä esityksestä tallentui videolle vain seitsemän ensimmäistä minuuttia. Se tietysti harmitti, mutta siinä tilanteessa en enää voinut asialle mitään. Sen sijaan että olisin ryhtynyt esittämään koko jutun uudestaan kameralle, joka ei siinä tilanteessa tullut edes mieleeni vaihtoehtona, pyysin muutamia harvoja todistajia, lähinnä järjestäjiä, kokeilemaan itse miltä keinuminen projisointina näkyvien keinujien kanssa tahdissa tuntui, ja otin siitä muutaman kuvan puhelinkamerallani.
Irrottaessani keinun naruja puusta, järjestäjien ystävällisellä avustuksella, ja keriessäni sinistä sähkökaapelia kelan ympärille en enää surrut, että esitys jäi tallentumatta. Voisinhan palata siihen kirjoittamalla kokemuksesta ja ehkä myös vertailemalla stillkuvia. Avajaisesitys oli näin ollen sittenkin se “oikea” versio. Tämä toinen esitys oli vain turha yritys parannella sitä, mikä oli jo kerran tehty. Mutta eräänlaisen neljännen tason tai vaiheen testaaminen tavallaan lunasti tämän viimeisen esityksen mielekkyyden. Jos ajatellaan että vaiheet katsojan kannalta avajaisissa olivat 1) kokeilla keinumista (hämärää odotellessa), 2) katsella hitaasti ilmestyvää aavistuksenomaista projisointia, 3) todistaa esitystä, jossa yritin keinua tahdissa projisoinnin kanssa ja muodostin samalla eräänlaisen inhimillisen projisointipinnan, nyt päättäjäisissä tuli mukaan vielä 4) kokeilla keinumista yhdessä projisoinnin kanssa. Toisin sanoen jotakin uutta tuli kokeiltua. Eli hyvä niin.
Pampskatan vid Porkala udd
Efter ett misslyckat försök tidigare i höst – det går inga bussar dit på weekenderna – lyckades jag äntligen ta mig ut till Porkala udd med hjälp av en vän söndagen den 20 september. Målet var att testa min nya hybridcykel, Crescent Torne 2015, och ha en picknik ute på Pampskatan, den berömda fågelskådarudden på friluftsområdet. Efter en paus på trettio år hade jag inte för avsikt att cykla tjugo kilometer eller mera, utan vi packade cyklarna i baksätet på en bil och körde så långt fram som det gick. Att cykla upp och ner i backar var god träning för en som i tiden kört en cykel med fotbroms och utan växlar. Det där med växlar behöver jag nog träna mera, för att komma upp i backarna, men jag lärde mig åtminstone att bromsa, i nerförsbackarna. Att cykla i terrängen var för mycket begärt, men jag ledde min Torne en bra bit, innan hon fick vila fastkedjad vid en tall, medan vi tog oss ut till udden.
Det finns ju inget öppet hav att beskåda från Pampskatan, precis som jag befarat då jag såg på kartan, men utsikten från berget är fin. Ifall jag hade tänkt efter lite och tagit med mig mitt zoomobjektiv skulle jag kanske ha lyckats få en bit ren horisont även härifrån. Men nu fick jag nöja mig med mitt vanliga objektiv, och en bild med klippor som stack ut från skären. Pickniken på strandklippan, i lä för vinden, var däremot värt besväret. Och ifall min serie som jag tillsvidare kallar “After Sugimoto” efter den berömda japanska fotografen Sugimotos Seascapes verkligen blir av, är det kanske just svårigheten att hitta öppet hav som är det intressanta. Och videobilden visar ju i vilket fall dom helst rörelsen på ett sätt som gör bilderna mindre abstrakta, mindre perfekta. Så horisonten från Pampskatan fyller kanske sin plats i serien av mer eller mindre fåfänga försök…
South of St. Kilda
Missing the possibility of recording an ocean view from Southern Australia, or more specifically Melbourne, was out of the question. During my short visit to the conference New Materialism VI – matter, ecology, relationality at Victoria College of Art University of Melbourne I had no time to see anything except the city centre; no desert, no kangaroos, not even the black swans. But I really had to get to the ocean. So I jumped on the tram and headed for St. Kilda beach, the seashore of the city. On the way I listened to two students who were discussing doctors that travelled out into the desert with an airplane that was equipped like a small hospital, making brief stops in the villages to help sick or old people there. And I realized I had no idea of this vast country after visiting this one city, which reminded me of San Francisco, probably because of the trams and the cold nights. Once at the beach I was impressed by the fun fair atmosphere, the beautiful empty beach and the small marina, but there was no open sea view. I started to walk southwards, and asked an old lady for advise. She told me how to find the path that followed the shoreline. It turned out to be a double road, one for runners and the other for bikers. I walked for a while, until I reached a spot with what I imagined to be an empty horizon and made my image “After Sugimoto” from there. Actually I am not sure if the horizon was really open, or whether the other side of the bay was simply so far that one cannot see it with the naked eye. The image with the sea and the sky looked fine, though, with waves on the sea and clouds in the sky. When I turned back and looked at the horizon towards the North, I marvelled at the skyscrapers of the city of Melbourne. I returned with another tram, along another route, to see at least a glimpse of the city, if not of this huge country or continent that I really would like to explore one day….
Avomerelle Pihlajasaaresta
Tarkoitukseni oli nauttia vapaasta viikonlopusta ja jatkaa jonkin aikaa jäähyllä ollutta videosarjaa, jota kutsun työnimellä “After Sugimoto”, Sugimoton jälkeen. Kyse on japanilaisen mestarivalokuvaajan eri puolella maailmaa kuvaamien mustavalkoisten valokuvien sarjasta, jossa kuva on jaettu kahtia mereen ja taivaaseen. Olen yrittänyt kuvata videolle avoints horisonttia, vastaavalla 50/50 logiikalla, “blue on blue”, kertaakaan täysin onnistumtta. Tietysti video on sikäli haasteellisempi, että se vaatii aikaa. Ei riitä että horisontti on vapaa vain hetken, vaan toivon mukaan ainakin kolme minuttia. Mutta jos unohdamme veneet jo täysin avoimen horisontin löytäminen, ellei käytä zoomia, on aika moinen haaste, ainakin Helsingissä. Olen aiemmin yrittänyt Harakassa ja Uunisaaressa, ja myös Suomenlinnassa. Tänään oli vuorossa
Pihlajasari.
Oikeastaan olisin halunnut lähteä Porkkalanniemeen patikoimaan metsässä ja ehkä jopa hakeutua kuuluisalle Pampskatanin kalliolle asti. Mutta sehän ei onnistukaan noin vain viikonloppuisin. Pitkällisen googlaamisen päätteeksi sain selville, että bussilinja 902 kyllä kulkee Kirkkonummen keskustasta Porkkalaan, mutta vain pari kertaa päivässä ja ainoastaan arkisin. Eli jos ei liiku autolla, se siitä. Mietin myös retkeä Söderskärin majakalle, itäsuunnassa, sillä sinne olisi mennyt reittivene vielä tänään. Mutta se oli varattu täyteen jo eilen. Bengtskärin majakalle ei kulje reittiliikennettä syyskuussa. Utöhön kyllä pääsee, mutta sinne olisi pitänyt lähteä jo perjantaina. Mietin jopa junamatkaa Hankoon, sillä siellä sentään olisi avomeri helposti saavutettavissa, mutta kaipasin luontoon. Kun Porkkalasta oli luovuttava, tyydyin lähiympäristöön, Pihlajasaareen.
Oli hauskaa kiertää siellä kallioilla ja nauttia syksyiseatä hiljaisuudesta puolipilvisessä säässä. Toki Pihlajasaaren eteläpuolella tuntee avomeren läheisyyden, mutta joka paikassa on luotoja ja loistojs ja erilaisia merimerkkejä veneistä puhumattakaan. En ottanut zoomiobjektiivia mukaan, joten rantakalliolta kuvaamassani videossa horisontti on täynnä kaikenlaisia karikoita ja veneitä. Niitä oli itse asiassa yllättävän paljon. Seisoessani kalliolla ajattelin, että aaltojen loiske ainakin kuulostaisi hyvältä, mutta koton kuunnellessni tajusin, että kevyt tuuli paukutti mikrofoneja ja peitti loiskeen tämän tästä. Elämä on täynnä häiriöitä, ja pettymyksiä…
Att gunga tillsammans – på Drumsö
Den lilla blå gungan dyker upp igen, fredagen den 28 augusti på Mörtnäsudden på Drumsö, i en rönn nära bastun alldeles vid ingången till sandstranden. Det är slutetappen på miljökonstutställningen som öppnas lördagen 29 augusti av förening LARU Art och heter Human Era. Se här för mera information om alla konstnärer som är med och vad som sker var och när.
Ikväll, den 26 augusti var jag ute på stranden för att kolla hur det går att få elektricitet från bastun, och det gick fins, eftersom bastuföreningens ordförande och damerna som badade ikväll var informerade, och Petri Anttonen var där i god tid för att få nyckeln, emedan jag kunde komma först inemot åtta. Han hjälpte mig att hänga upp gungan i den unga rönnen, och den blev till slut ganska bra, trots att det inte fanns någon vågrät gren att tillgå. Jag lyckades rigga upp projektorn men någon egentlig projektion kunde vi inte pröva, eftersom jag inte hade en fjärrkontroll till min mediaplayer, dumt. Men den finns tyvärr kvar i Kvarnbäckens galleri, där den kommer att behövas nästa vecks. Så det skall bli spännande att se ifall projektionen syns i gräset och i träden i bakgrunden, för själva rönnen har inte mycket lövverk att komma med på rätt höjd. När jag packade ihop var klockan nio, och då började det bli behagligt skumt. Gatubelysningen är sen ett annat problem, men lyckligtvis lyser den inte direkt på rönnen, tror jag.
Detta var alltså det första testet, trots att det var den andra gången jag besökte platsen. Den första gången visade organisatörerna området och föreslog trakten kring bastun just på grund av möjligheten att få elektricitet.
Nästa fredag, i övermorgon alltså, är det dags för den första delen av föreställningen. Då kommer jag att åka dit med gungan, min kamera och en trefot för att be förbipasserande sitta i gungan. Tyvärr har de lovat duggregn till fredag så vi får se hur många som dyker upp. Sen blir det dags för den egentliga föreställningen på lördagen, men då är det bara jag som gungar, tillsammans med projektionen av de andra, i en video som jag hoppeligen hunnit editera ihop på lördag morgon. Jag tror inte det blir ett problem, men däremot nog tidpunkten. Jag är placerad som den sista på programmet, klockan åtta, som är en eller en och en halv timme för tidigt med tanke pä solnedgången, men kanske man kan dröja på det. Och lyckligtvis har jag en andra chans vid utställningens avslutning i början av oktober, och då är det säkert mörkare. De vänliga bastubadande damerna lät mig lämna en plastkasse med elektriska sladdar intill dörren till bastun. Kanske de kan vila där under hela utställningen, om allt går väl.
Det regnade hela dagen på fredagen, men som ett mirakel tittade solen fram strax innan fyra, då jag hade lovat befinna mig med gungan i stranden och spela in deltagare och förbipasserande som gungade. Jag var där framme innan halv fem, och började fråga folk som kom gående längs sandvägen med hundar, med barnvagnar, joggande, cyklande osv. ifall de ville pröva på min gunga och förklarade att jag höll på att ta bilder av gungande människor. Jag började med föräldrar med gungande barn i den stora gungan vid stranden, men den första lilla flickan ville definitivt inte, och farfar lyckades inte övertala henne, så jag bytte taktik, och väntade vid vägen. På en och en halv timme fick jag tjugosex personer att pröva gungan och ge mig sitt namn dessutom. Så nu gäller det bara att editera ihop en video som jag kan försöka använda för projiceringen imorgon.
Föreställningen är över, och de några få som blev kvar och väntade med mig på solnedgången och skymningen verkade nöjda. En kille sa, att det var vacker, och en annan att det var värt att vänta på. Det lilla jag såg av slutet från videon, på väg hem i bussen, verkade trots allt lovande, men rätt annorlunda än jag tänkt mig. Det var mer som om jag var en projiceringsyta själv. Men det får jag kolla senare.
Dagens session blev en relativt lyckad kombination, trots allt. Halvåttatiden, då solen ännu lyste klart berättade jag för den del av publiken som var kvar efter att ha vandrat omkring på stranden och presenterats en massa konstverk ända sedan klockan två på eftermiddagen vad jag tänkte göra, och att de som inte orkade vänta med mig kunde få se dokumentationen på vimeo via LARU sidan. Dessutom sade jag några ord om namnet, Att gunga tillsammans, och hur vi egentligen alltid jobbar tillsammans med andra även då vi tror att vi gör det på egen hand. Någon har gjort papperet jag skriver på, gungan fungerar inte utan trädet det hänger i, och så vidare. Så berättade jag vad jag tänkte göra, dvs. att sitta i gungan, och så insåg jag att jag kunde be de närvarande pröva på gungan, eftersom det var gott om tid till solnedgången. Och när de väl gjorde det, och åtminstone en del av dem nappade på mitt förslag att titta upp i lövverket, insåg jag, att jag visst borde ta in även detta på video, vilket jag gjorde. Den svaga projektionen syns inte i bilderna, men själva gungandet nog. Jag skickade till och med runt ett papper att skrivs namnen på de uppträdande, de som gungade, men glömde att be den tillbaka. Hm.
Så det var första delen. Den andra delen bestod sedan av projektionen på de tunna rönnstammarna, och den var ganska vacker när den långsamt började träda fram i och med skymningen. Rörelsen är det som syns, faktiskt. Och den tredje fasen var sedan själva föreställningen, som den här gången faktiskt hade en början och ett slut. Det var slutet som var det viktiga, för jag hade bestämt mig att använda det faktum att videon slutade med mig gungande, och sen med en tom gunga med texterna av alla som gungat. Och att jag skulle försöka synkronisera mina handlingar med den slutbilden. Och just detta “exakta” och planerade slut fungerade som slutkläm på den annars rätt lugns och odramatiska föreställningen. Jag var nöjd att jag använt tid till editeringen i morse.
Det hela fungerade relativt smärtfritt. Men visst fanns det små dramatiska moment under dagen. Det började med att det tog så mycket längre tid att bearbeta videomaterialet, och jag var särskilt irriterad över att jag inte lyckades få sluttexterna att fungera som jag ville med den ny versionen av premier pro editeringsprogrammet. Men det var ju närmast en småsak. Ett mer dramatiskt moment väntade på stranden, då jag började förbereda mig efter att ha följt med presentationerna under dagen. Klockan sex skulle jag få nyckeln från bastun. Jag var där först kvart över och killen som var på plats berättade att någon redan varit och hämtat nyckeln. Vi prövade några andra nycklar, men ingen av dem fungerade för elskåpet, så till slut ringde han, och kvinnan lovade att komma tillbaka med nyckeln, tur som det var. Trots dessa små dramamoment gick allting rätt lugnt till och jag var också koncentrerad nog att inte börja uppträda för mycket. Tvärtom fokuserade jag helt på bilden på trädstammarna för att hängs med rörelsen. I något skede fick jag en känsla av att alla kanske gått sin väg men att jag skulle avsluta föreställningen utan att se efter, eller utan att ta en paus eller byta ställning, trots att det kändes tungt, för jag ville ju ha den på video också. Det kändes bra att folk ändå såg föreställningen och tyckte om den. Men jag minns också den andäktiga viskande stämningen innan jag började, när folk samlades för att titta på den vaga projektionen som så småningom började skimra fram i och med skymningen. Det kändes nästan fel att gå in i bilden och förstörs den sköra rörelsen. Men båda versionerna är intressanta. Projektionen skulle ha behövt lite mera avstånd, och den dokumenterande kameran likaså. En enkel dokumentation av föreställningen, det skede där jag försöker gunga tillsammans med projektionerna, finns att beskåda på vimeo. Men till all lycka finns det en till möjlighet att experimentera med projektet, på avslutning den 4 oktober. Det här konceptet skall jag i vilket fall som helst fortsätta att utveckla…
Cami de Cavalls or How to Perform the Earth
The phrase ‘performing landscape’ feels outdated and quite impossible to use after reading The Ecological Thought by Timothy Morton. Well, the notion of landscape has been controversial for decades, and I have felt the need to explain myself for using it more than once. But now, when my twelve-year project of performing landscape is long since over and done with (although it has not been shown anywhere in its entirety, yet) it is perhaps time to discard the term and find one that feels more suitable for my current concerns. So how about performing the earth? That if anything sounds pretentious, but if we are supposed to think big, as Morton suggests, then why not. And the earth is not only this planet, of course, it is also the soil, the ground, the sand, the stones and the rock I am walking on. But how to perform the earth? Simply by walking on it? For years I used to perform by placing myself in one spot and then returning to that spot again and again to show how everything looked different every time. And of course that technique is still available. Here, on the southwestern shore of Menorca, standing in one spot does not seem the right solution, though. There is a path called Cami de Cavalls circumventing the whole island, and today I walked nearly five kilometers following it, from Cala’n Bosch to Cala Blanca (or whatever the name of the next small cove and tourist resort is). I carried my camera and tripod with me, but did not make a single image. Well, a few snapshots with my phone, just for evidence.
But I thought about alternative ways of performing that path, which follows the coastline and stretches along the rough surface of the cliffs with only a small detour further inland among bushes and low vegetation. One option would be to use the small poles that mark the path as a tool or “rule”, a system to follow, for instance by placing the camera on each pole recording the view along the path from there (and no need to carry the tripod then!). Or perhaps I should stand by each pole and record the image from the previous one, which is not always visible, though. The distances really shift. Or perhaps I should simply record my walk, as I did with my very first attempts in Ireland and in Farrera de Pallars in 1999. What seems clear is the fact that the path is the thing to be performed and recorded. It forms a continuous yellowish line across the land, revealing the soil, the earth, where people and horses have torn away the scarce vegetation. Not many signs of horses on this part of the path, though, neither excrements or signs of hooves. It seems mostly humans have used this path lately and while looking around, it is understandable. The views are great and the path is open, inviting everyone who wants a walk to follow it.
Today, Tuesday, I finally made an attempt. In the afternoon, around five o’clock I decided the sun was low enough to make it worth while to start experimenting. I dressed in a small dark sleeveless dress that I tied up – no scarfs this time – and walked to the start of the path with my camera and my tripod in a simple bag, no backpacks, no fuss. I made the decisions on the spot, like placing the tripod next to the signposts, on the right side facing forward along the path, and at approximately the same height, so slightly lower than normal, and with the horizon dividing the images in half. The gorgeous views of the cliffs and the sea were thus mostly invisible, but the path, the earth itself, the rocks and the soil would be in focus. I decided to walk to the next signpost, stand there for a while – long enough to repeat my ‘mantra’ – and then return to the camera. And then move the camera to the signpost where I had just stood, repeating the action by the next post. This way I walked along the path, returned, walked again with the camera, and so on. I had no idea what it would look like, and whether the next signpost would fit within the frame, since often I could not see the post while placing the camera. When returning home, taking a quick look, the images looked fine. So this is the way to continue tomorrow, or the day after, in the evening light. Perhaps it could become a triptych, walking forwards on the left, standing still in the middle and returning on the right – or then simply a continuation, walking and walking and walking on…
Today, Thursday, I continued my experiment, using the same principles as on Tuesday, starting out around five o’clock. It was easy to find the gate where I finished last time, and now I continued in the wooden part, “metsätaival” as I called it in my mind in Finnish. The brushes obstructed the view of the path, and the sky was covered with clouds, so a few of the images felt really sinister. To make matters worse, there were a lot of bikers and runners on the path, and because of the shrubs I could not see them from a far. So I had to repeat several of the takes since I did not want anybody suddenly jogging in the image. The bushy part of the path ended with a gate, and I thought of finishing there for the day, but the view looked so beautiful and the sun returned, so I went on for a while. While walking I thought about why this rather mechanical way of performing felt so right. With mechanical I mean the system that makes the decisions for me. No need to wonder where to stop walking and stand still for a while, since that is determined by the signpost. And no need to wonder where to place the camera, since that is determined by the signpost, too. And by avoiding all these aesthetic decisions I could focus on enjoying the walk, as well as trusting that the sum total of the decisions made by this “system” would result in a more accurate representation of the path than if I would have tried to find the most pleasing spots to stand and the most interesting views. Of course I could have chosen an even more mechanical system, like using equal distances by counting steps or something, but using the sign posts seems like a more interesting option. Sometimes I could not see the next signpost and would just keep on walking, trusting that it would show up soon. And so it did. And this way I finally solved the problem that has irritated me so often; what I see and what the camera sees are two very different things. Now the camera will see the same view as I do, when I move it to the point where I stood before. Well, since the camera is lower, at the level of my hips, the view is of course not really the same, but closer anyway…
Today, Friday, I continued, and was prepared to finish the project, since they had promised a thunder-storm for tomorrow. Well, I hope that will not happen, since I need to continue for a while. I proceeded rather close to the next village, with the buildings clearly in view in some images, but then the clouds covered the sun and there was less and less light and finally I realized nightfall was quickly approaching. To make matters worse my memory card was full for the “last” image, which was rather dim anyway. Part of the delay was due to people walking their dogs or jogging or whatever, which forced me to wait or to repeat the action. Part was simply my miscalculation. I really had to hurry to get to the village before it was dark, although I felt reassured by the thought that since it was full moon it would not be completely dark. It was very good that I did not try to return the same way, since it was already night when I reached the pavement of human habitation. Then a bus to Ciutadella, and another one from there to Cala’n Bosch. What a trip! But I sure want to make a fourth attempt tomorrow, to finish the path…
Saturday, last session, and starting with thunder. I left already around three o’clock, since the sky was overcast, so I could as well start earlier, I thought. Near the roundabout on the way a sudden rainfall with thunder suddenly struck, and I spent half an hour with an ice cream in a bar nearby. The sky looked ominous, but when the rain was over I decided to continue, and walked across the cliffs hoping for brighter skies. And yes, by the time I was near the place where I stopped videoing yesterday, the sun was already out. So I started my fourth session in full sunlight, and remade a few of the last images from yesterday. The remaining part of the path was quite long, after all, and some of the images I had to repeat because of frequent passers-by. But it was nevertheless not yet seven o’clock when I was done. And instead of going to have a drink in a bar in Cala Blanca, I decided to walk all the way back, to enjoy the views at a leisurely pace for a last time. Oh dear, it was an exhausting walk. I forgot how long it feels, when one’s feet are sore from stepping on all those sharp stones. The sun was low, so the heat was not bad, but my water was finished and I was, well, exhausted. But I made it, and now I write this at the bar Es Far d’Artrutx. It’s done! Hopefully this will become a finished work, too. And perhaps this way of performing the earth, simply by walking on the earth, will become a new practice to continue…
Performing Landscape 