Efter ett misslyckat försök tidigare i höst – det går inga bussar dit på weekenderna – lyckades jag äntligen ta mig ut till Porkala udd med hjälp av en vän söndagen den 20 september. Målet var att testa min nya hybridcykel, Crescent Torne 2015, och ha en picknik ute på Pampskatan, den berömda fågelskådarudden på friluftsområdet. Efter en paus på trettio år hade jag inte för avsikt att cykla tjugo kilometer eller mera, utan vi packade cyklarna i baksätet på en bil och körde så långt fram som det gick. Att cykla upp och ner i backar var god träning för en som i tiden kört en cykel med fotbroms och utan växlar. Det där med växlar behöver jag nog träna mera, för att komma upp i backarna, men jag lärde mig åtminstone att bromsa, i nerförsbackarna. Att cykla i terrängen var för mycket begärt, men jag ledde min Torne en bra bit, innan hon fick vila fastkedjad vid en tall, medan vi tog oss ut till udden.
 

 
Det finns ju inget öppet hav att beskåda från Pampskatan, precis som jag befarat då jag såg på kartan, men utsikten från berget är fin. Ifall jag hade tänkt efter lite och tagit med mig mitt zoomobjektiv skulle jag kanske ha lyckats få en bit ren horisont även härifrån. Men nu fick jag nöja mig med mitt vanliga objektiv, och en bild med klippor som stack ut från skären. Pickniken på strandklippan, i lä för vinden, var däremot värt besväret. Och ifall min serie som jag tillsvidare kallar “After Sugimoto” efter den berömda japanska fotografen Sugimotos Seascapes verkligen blir av, är det kanske just svårigheten att hitta öppet hav som är det intressanta. Och videobilden visar ju i vilket fall dom helst rörelsen på ett sätt som gör bilderna mindre abstrakta, mindre perfekta. Så horisonten från Pampskatan fyller kanske sin plats i serien av mer eller mindre fåfänga försök…