All posts by Annette Arlander


Autumn efforts

Time passes quickly, faster and faster the older you get, they say. Suddenly I noticed I have not recorded anything here in August and September, nothing since my time in Eckerö residency in July. Yes, I have written something about the events and exhibitions related to the project Meetings with Remarkable and Unremarkable Trees on the project blog, but what about everything else? Well, the most spectacular change this autumn has been the possibility to spend some time in Stockholm again, and I have decided to keep my small flat at least for one more year. If I spend two weeks a month in Stockholm, it makes sense. And yes, I have learned to travel to Stockholm the hard and relatively more climate friendly way, taking an early morning train to Turku harbour and then the day boat over to Stockholm, and vice versa. It takes a lot of time, and it is rather horrible to be mainly stationary on the ship for a whole day, but it is doable. From Stockholm I participated in CARPA 7 – elastic writing in artistic research and even held a small workshop next to a beautiful plane tree outside the Royal Library, right next to where I live. And it worked rather well, despite the rain. Speaking of conferences, I had the exciting experience of visiting Grenoble, in person or should I say in body, for a conference organised by the ResCam (Research Creation) network on the theme of temporality in artistic research. To travel again after the long Covid break seemed almost surreal, as was listening to a conference in French, where I could understand only single words, occasionally, and the references if people had Powerpoints to support their talks. The trip was nevertheless inspiring in many ways. I do hope to be able to visit Grenoble again. Besides these conferences, and an online talk in the context of the exhibition New Nature in St Petersburg, I have been teaching again, a little bit, for instance a lecture on performativity for students in photography. The two courses I am teaching, a doctoral seminar with Mika Elo at Uniarts Helsinki and a research preparatory online course with Synne Berndtson at SKH, Stockholm University of the Arts, have both begun in September and will continue all autumn. It is truly refreshing to engage in some conversations about “basics”, the things one tends to forget or take for granted after a while.
What prompts me to write an update right now, is the ending of the two summer exhibitions I have participated in. First the Artists’ Island on Harakka, which was easy to take down, because I had only to bring the TV and player from the library back to my studio downstairs. The video stills printed on aluminium shown in the Öres exhibition on Örö Island will be slightly more cumbersome to transport home. The real work, however, in terms of carrying, that I finished yesterday, was emptying the attic on Harakka (see image above). This has to be done before the end of October, and I realised I might not be in town in time before the ferry boat stops running on 24 October so better to do it now. I did it a little bit at a time, on three consecutive days, and now my whole theatrical past is back in my studio in the form of bags and suitcases filled with directing manuscripts, uhuh. I have labeled the bags so I can see which productions are where, but that does not help very much in deciding what to do with all the material. As always, the question is, should it go to the archive (for example the theatre museum) or to the dump? Right now the suitcases and bags are in a sort of limbo, waiting for their final destiny. But at least they are not abandoned and automatically destroyed when the attic is cleaned. The only thing I threw away, were synthetic textile materials that have served as some kind of curtains or the like, and I could not see why anybody would want to use them for anything, and then the wooden support structures that were built to keep the four small monitors in place under the glass table for the installation Rock Triangles 1 twenty years ago. Unfortunately the old Harakka artists webpages are gone, replaced with new and fancy ones, so the images of the old work ar gone, too. Luckily something remains on the research catalogue, here.
One more reason to write a note is my experience of joining a demonstration to support the Finnish extinction rebellion movement Elokapina, as part of a group of researchers. I ended standing in the front line with a banderol saying Researchers Rebel for Life and the same in Finnish for 90 minutes or so. When the police called for the gathering to disperse, we grown-ups quickly stepped aside, and tucked away the banderols. I was almost grateful that the police finally interrupted us, tired of standing and hurried home. The youth sitting on the street stayed to be arrested and transported away in two busses. I am still overwhelmed by the experience, how easy and natural it felt to be standing there, and how it was not at all as scary nd embarrassing as I had imagined. It seemed quite possible to contribute to the event and support the demands of the young activists without crossing the line, without breaking the law myself. Of course you could see that as a cowardice of sorts, but I prefer to congratulate myself for the courage to take the first step and to show up. Although I do not personally know what actually should be done, I trust the many environmental researchers and climate activists who say that the tools and solutions are there, they only need to be implemented by political decisions.
Now I am leaving these considerations for a week, returning to Örö to take down my images, and possibly to make new ones, as well as to visit my old pine friends on the island, the pine next door, which is not next door to the residency house but close to the house I lived in last January, and then the pine on the shore that I speak with in Swedish. All my encounters with both of them are documented as still images here. I also hope to meet some new pines for the series Wind Pines, which I began during my last visit. But that is already another story…

Eckeröstä Tukholmaan

Helteinen heinäkuu Ahvenanmaalla, Eckerön posti- ja tullitalon uudistetussa residenssissä on sujunut yhteistyössä pihapiirin vaahteran ja omenapuun kanssa:

Näiden puiden kanssa kuvaamieni tasapainoharjoitusten ja ”päiväkirjamerkintöjen” lisäksi olen vieraillut vanhan postilaiturin vieressä rannalla kasvavan saarnipuun luona ja kuvannut sitä eri kulmista, kirjoittanutkin sille. Lähikuva sen vihreistä lehdistä ja viime vuoden siemenistä, yllä. Olen viihtynyt hyvin ja nauttinut rauhallisen museomaiseman ja turistien täyttämän kesäparatiisin oudosta yhdistelmästä. Tähän idylliseen rauhaan syntyi katkos – lyhyt vierailuni Tukholmassa – joka oli samalla eräänlainen kohokohta ja huipennus.
Eckerö line vie tästä nurkan takaa Grisslehamniin Ruotsin puolella, josta bussilla pääsee samaan hintaan puolessatoista tunnissa Tukholmaan. Koronapandemian vuoksi en ole käynyt Tukholman asunnossani sitten tammikuun 2020, ja suunnitelmani on ollut lähteä sinne siivoamaan heti kun kaksi viikkoa on kulunut toisesta rokoteannoksestani. Sinänsä tartuntatilanne ei tällä hetkellä ole siellä sen pahempi kuin Helsingissäkään. Vaikka vuokraemäntäni on välillä tarkistanut että kaikki on asunnossa suurin piirtein kunnossa, ei huonekasvien kuihtumista ole voinut estää. Olin siis varustautunut pahimpaan. Ja kuten kuvista näkyy, tuho oli lähes totaalinen.




Kaikesta huolimatta muutama aavikkokasvi (aloe, euphorbia ja crassula) oli yllättäen säilynyt hengissä, ja siivottuani raadot pois tuntui kuin asunnossa voisi taas elää. Vietettyäni siellä yhden yön kotiin paluun tunnelmissa tulin kuitenkin ilolla takaisin nauttimaan Eckerön ylellisestä rauhasta vielä heinäkuun loppuun saakka…

Julivärme på Eckerö

Vilken lyx att tillbringa juli månad i det nyrenoverade residenset på Eckerö Post och Tullhus, på Ålands västkust! De gamla byggnaderna från 1828 är behagligt svala trots den ovanliga värmen utomhus. Min avsikt är att fortsätta projektet Möten med betydande och obetydliga träd, eller hur man nu vill översätta det (se presentationen på svenska här) och att skriva klart den första versionen av en bok med arbetsnamnet, ungefär ”Att uppträda och tänka med träd” i översättning. Men i motsats till bilderboken Att uppträda med träd publicerad av SKH i Stockholm 2019, blir det här endast text.

Än så länge har jag trots allt mest ägnat mig åt online-evenemang. Förra veckan var det i samband med Constellate programmet för PSi (Performance Studies International) och arbetsgruppen för konstnärlig forskning där (se här). Den här veckan är det online konferensen för IFTR (International Federation for Theatre Research) som jag försöker delta i (se här). Båda sammanhangen har inneburit även praktiska övningar, och jag har valt ett litet askträd intill postbryggan som min performance partner. För PSi gruppen gjorde jag två olika video performance, som respons på arbeten gjorda av andra i gruppen, dels On Vegetal Democracy och dels Askträdet på Eckerö – The Ash Tree in Eckerö (med text – with text) där jag faktiskt skrev brevet till asken på svenska. (Båda finns här.)

Den här veckan återvände jag till samma ask och gjorde dels en helt ”vanlig” video performance med den, som jag dessutom editerade flera versioner av (de finns på samma sida som de tidigare, här, bara längre ner). Jag försökte bland annat kombinera en närbild på asken och min performance med den till en så kallad split-screen video på två olika sätt:

Dessutom gjorde jag en helt speciell videosammanställning för performance as research arbetsgruppen, Exercises with an Ash Tree (se här).

Förutom ovan nämnda försök att uppträda med asken vid postbryggan på olika sätt, fortsätter jag min dagliga praktik med två träd vid själva posthuset, en lönn på innergården och ett äppelträd framför huvudbyggnaden, som jag hoppas sammanställa till små time-lapse videon när jag återvänder härifrån.

Det finns givetvis många andra träd här. Jag har till exempel sett några inbjudande martallar under mina promenader, men vet inte riktigt ifall jag skall posera för videokameran med dem eller inte. Jag har umgåtts med så många tallar på Örö att jag gärna skulle hitta nya träd här på Eckerö. Men ifall det skulle bli så, att asken vid postbryggan förblir min huvudsakliga samarbetspartner, är det också helt i sin ordning. Onödigt att vara alltför glupsk på nya möten, hellre lära känna några träd lite bättre än hoppa från det ena till det andra… men vi får väl se…

With An ash tree in Eckerö

The first week of my one-month residency in Eckerö Post and Customs House on Åland Islands has been dominated by the Constellate event that replaces the PSi (Performance Studies international) conference this year, or rather the three day online symposium or workshop or gathering called Perform-Respond-Extend, organised by the Artistic Research Working Group. Exhausting and inspiring, and actually hard work, but, I am also very happy, because I managed to make two real videos as part of the assignments of the event. I made both of them together with the same ash tree near ”postbryggan”, the old pier.

The first video was made as a response to Danai Theodoridou’s work Languages of the Unheard, and is called On Vegetal Democracy. There I recycle parts of an old text published in Ruukku journal already in 2015, but otherwise the approach is new to me. The second video is using a familiar technique, writing a letter to the same ash tree, and was made as an extension of Göze Saner’s response to the presentation by Caitlin Main, dealing with trauma. That video is called The Ash Tree in Eckerö, and the text is written and spoken in Swedish, with English subtitles. Although both works were made as exercises or comments and as part of collaborative work, I am happy with them as independent works in their own right, especially after making an adjustment to the subtitles of the latter. And the brief mention of the material they are responding to does not prevent them from being seen independently. They are both available to watch online here. Because the two videos with the ash tree are ready to watch now, they feel much more like real accomplishments than my ongoing work. Time will show if they will feel relevant or not later on.

My main task on Eckerö, so far, are the two time lapse videos I am creating by posing daily with a maple tree in the yard and with an apple tree in front of the building. But those exercises will produce some results only at the end of my stay. These ongoing daily meetings are documented as still images, here. In any case I am enjoying my stay at the newly renovated residency and cherishing the spacious setting and the historical environment.


Tyst vår vid trädgränsen

Lyckligtvis är våren in Kilpisjärvi inte tyst, långtradarnas buller på vägen mellan sjön och Saana fjället har sällskap av många slags fåglar. Jag känner inte till fågelläten, men uppfattar ändå att många av dem låter annorlunda än fåglarna i Helsingfors. Jag läser Rachel Carsons klassiker på svenska som kvällslektyr under min tvåveckors Ars Bioarctica residens på den biologiska stationen här, och den gör mig extra vaksam på allt djurliv; jag blir glad varje gång jag ser en humla. De passerande långtradarnas ljud hörs så bra på långt avstånd just för att det annars är så tyst. Det är faktiskt magiskt med en sådan tystnad, där man kan urskilja olika läten och ljud, som ett litet vattenskvalp från stranden, plötsligt. Under de två veckorna här har jag fått bevittna islossningen, en stor del av stranden var äntligen isfri i morse. Och framför allt lövsprickningen, fjällbjörkarna har exploderat i grönt. Det är dem jag kommit hit för att bekanta mig med, och jag fick en privat föreläsning om dem, när Rauni Partanen gav mig en lektion i deras liv. Fjällbjörkarna nere vid stranden och uppe vid trädgränsen lever i rätt olika förhållanden, och man talar faktiskt om två olika slags björkdungar. Det fascinerande med fjällbjörkarna är att de bildar trädgränsen här, även om det vanligtvis är tallar eller andra barrträd som gör det i bergstrakterna. I samband med projektet Möten med betydande och obetydliga träd kändes det befogat att besöka dessa pionjärer vid trädgränsen.
Jag var här för sju år sedan, i början av juni 2014, och kom väl ihåg björkdungarna på fjällsluttningarna, även om jag inte var särskilt intresserad av dem då, utan fascinerades av fjällen. Jag har samlat en del av materialet från mina besök här då på Research Catalogue här, och kunde inte låta bli att göra nya versioner av vissa arbeten, som jag beskriver i bloggposten på engelska, här. En variant av det gamla arbetet där jag fokuserar på de små fjällbjörkarna på stranden, Day and Night with a Mountain Birch, finns dokumenterad med stillbilder, här.
Så gott som alla träd jag umgåtts med finns samlade på en sida i projektbloggen, som är tillägnad Ars Bioarctica residenset, här. I princip har jag dels gjort ett slags “loggbok” genom att sitta på och hos en björk vid stranden varje morgon och kväll, och det är den loggboken som visar både lövsprickningen och islossningen, se här. Och dels har jag suttit hos olika björkar vid trädgränsen, poserat för videokameran tillsammans med dem. I och med att mitt stativ stått nere vid stranden – jag försöker behålla bildbeskärningen i “loggboken” konstant genom att lämna stativet på plats – har jag lekt med att placera kameran på stenblock eller på trädgrenar och på så sätt låtit landskapet vara med att bestämma hur bilderna skall se ut. Det kan man se på några stillbilder på sidan här. Bilderna på kameran tog jag med min telefon:



Jag har också försökt skriva brev till två av björkarna:

Två veckor är en kort tid, även om jag haft en fenomenal tur med vädret – det har varit regnigt bara de sista dagarna – och jag har till exempel enbart besökt björkarna på Saana fjällets sluttningar. Kanske jag kan undersöka trädgränsen vid Mallas sluttningar en annan gång…

Saana tunturin kupeessa

Olen viettänyt kaksi viikkoa Saana tunturin kupeessa ja sen rinteillä, Ars Bioarctica residensissä Helsingin yliopiston Kilpisjärven biologian asemalla. En tosin kiivennyt ylös Saanalle, tällä kertaa, vaan pysyttelin puurajalla. Olin täällä viimeksi kesäkuun alussa 2014, eli melko tasan seitsemän vuotta sitten, ja silloin kapusin tunturille, totta kai. Silloin kirjoitin ahkerasti residenssin blogiin ja keräsin materiaalia Research Catalogue alustalle, tänne. Jotakin kirjoitin myös näille samoille sivuille, englanniksi (tänne, tänne ja tänne). Tein joitain toisintoja silloisista töistäni, (katso täältä ja myös uusi yritykseni, täällä). Pääasiallinen syyni vierailla Kilpisjärvellä nyt, on tutustua tunturikoivuihin, jotka elävät puurajalla. Vaatimattomasta ulkomuodostaan huolimatta ne ovat omalla tavallaan erittäin huomattavia ja puolustavat paikkaansa osana hankettani Kohtaamisia huomattavien ja huomaamattomien puiden kanssa. Minulla oli myös tilaisuus kuulla Rauni Partasen kertovan tunturikoivuista ja niiden uusiutumista uhkaavista tekijöistä kuten liiallisesta laiduntamisesta. Hankkeella on oma bloginsa, ja sinne olen kerännyt kuvia tunturikoivuista omalle sivulleen, tänne.

Vaikka jäinkin kuljeskelemaan Saanan rinteillä tai Saanan ja Jeahtas tunturin välisellä paljakalle tunturikoivujan kanssa, en voinut olla huomaamatta uutta reittiä. Ensi kertaa lähdin kulkemaan retkeilykeskuksen luota lähtevää vanhaa polkua, mutta jo seuraavalla kerralla valitsin uuden “valtatien”, kuivan ja kätevän hiekkatien joka oli rakennettu Mallan luonnonpuiston parkkipaikalta Saanalle. Sitä olisi voinut kulkea vaikka korkokengissä. Tässä muutama kuva:








Ehkä ensi kerralla kiipeän taas ylös asti. Nyt minulla oli tilaisuus tutustua tunturikoivuihin lehtien puhkeamisen aikaan. Toivon että voin palata tapaamaan näitä puurajan sinnittelijöitä uudestaan syksyllä, ruskan aikaan, kun ne komeilevat väriloistossaan.

Ars Bioarctica Revisited

Returning to Kilpisjärvi for two weeks in June 2021, for an Ars Bioarctica residency, I did of course remember my first visit at the biological station in Kilpisjärvi in 2014, which was divided into two parts, one week in April and the other week in June. But I did not realize I would be here in the very same week. I noticed it because I had gathered material from that first visit as an appendix for an article called “Data, Material, Remains” on a page on the Research Catalogue, called Ars bioarctica residency 2014. There I found out the exact dates when I performed some of the works with Malla, the mountain at the western end of the lake. I also found links to the posts I wrote about my visit on this very same blog: Malla – Mountain in the North, describing the first visit in April, and Meeting Malla Again as well as Mountain Brooks Once More from my second visit in June.
Now I am here for other purposes, performing with the dawny birches or mountain birches in the area, as part of the project Meetings with Remarkable and Unremarkable Trees (see post on the project blog, here). I could not resist the temptation to revisit the site where I performed “Looking at Malla” on 5 june 2014 as well as “Day and Night with Malla” on 7-8 June 2014 and try to recreate the images, in order to see if something had visibly changed – besides my camera. Not that much, actually. Yes, there is less snow on the slopes of Malla, and perhaps slightly less ice on the lake, as could be expected due to global warming, but surprisingly much remains the same. Wearing a black pullover rather than the dark blue scarf that I originally used makes quite a difference, though. Recreating “Looking at Malla”, or rather one of the sessions of the day-long time-lapse video, was not as easy as I thought. Here is the first image of the original work:

I made several attempts before finding approximately the right spot in front of the camera in order to be visible, and cover only part of the view.



Recreating the first image of the time-lapse video “Day and Night with Malla” was easier.

The rock was there, although I could not place the tripod as far back as I did before, perhaps because there was no ice now, or perhaps there was some sort of wooden construction before, or then I had a different objective in my camera, a different camera, too, I suppose. The one I use now I got that same year, but probably did not have with me at the residency yet.

The session today was actually closer to the one-off session “Moment with Malla” recorded on 7 June 2014. There you can really see the importance of the scarf in repeating the form of the mountain and the rock:

The most interesting thing, the real reason why I thought the revisit was worthwhile, was the birch growing next to the rock, and barely visible in the original images. Turning the camera only slightly to the right brought the birches into full view, and I thought standing next to the birch and holding on to its trunk would make a perfect pair to the image of sitting on the rock.

I did not even bother to make a test, because I thought I could easily picture my position next to the small tree. I did not realize how big I am, and that my hand would be covered by the rest of my body, so the image is not at all what I imagined.

Well, of course not, I would like to add, but it seems like I never learn…
PS. I did a new attempt, later, which is documented here.

Talar med tallar

Maj på Örö har varit en helt ny upplevelse, en glimt av hur ön ter sig under turistsäsongen. Början av veckan var det lungt, och man kunde känna allting explodera i sin iver att växa. På bara några dagar har knopparna slagit ut och blivit blad och vägkanterna blir grönare och grönare. Jag har sett redan två huggormar, en vanlig och en svart, och jag inser att jag börjar komma över min skräck inför ormar när jag märker att de ringlar iväg när de upptäcker mig. Det gäller bara att se sig omkring så att man inte överraskar dem. I slutet av veckan, inför långhelgen, fylldes ön plötsligt av turister, och därmed förändrades också stämningen. Nu är det inte huggormar utan folk på promenad som baxnar då de ser mig, när jag poserar för min videokamera på stativ eller sitter och gungar i en tall vid vägkanten.
Det mesta av vad jag skulle spela in har jag gjort innan rusningen, som till exempel besöket hos tallen på stranden som jag tidigare talat med. Istället för att skriva ett brev till tallen har jag talat till den och hållit en mikrofon i handen, så att jag kan lägga talet som ljud till videobilden. Den här gången var det en del strul med det, för vid den första sessionen var minneskortet fullt utan att jag märkte det förrän efteråt. Jag återvände till tallen utan kamera, satte mig på tallstammen med mikrofonen i handen, och den här gången var det batteriet som tog slut. Jag tyckte det var nästan som förtrollat, och tänkte att jag skulle byta strategi. Men så upptäckte jag att det mesta av det jag talat ändå bandats in, och lyckades sammanställa det med bilden, även om talet avslutas rätt abrupt. Jag skrev också ut texten från band, och lägger in den här, för säkerhets skull:
Kära tall,
Roligt att se dig igen efter en så lång paus. Vi träffades senast i slutet av februari, och då var stranden täckt med snö. Nu lyser sanden i solen. Jag såg just en huggorm ringla sig i sanden och den gömde sig snabbt in i en tova med enris, som en ö mitt i sanden där den var gömd. Jag väntade en stund för att se om den skulle komma ut från andra sidan, men nej, den stanna där, för den ville inte ha med mig och göra. Det förstår jag, och jag tycker… det är ju bra, att den undviker mig istället för att anfalla. Det slog mig, kära tall, att du ju inte har den chansen. Jag kommer till dig och sätter mig på din stam och är jätteglad att se dig. Men tänk om du inte är så glad att se mig. Du kan inte ringla bort som huggormen… Man skall kanske inte jämföra olika sätt att reagera. Du har ju din tjocka bark som skyddar dig. Det är som att du kan stänga öronen om du inte vill lyssna på vad jag har att tala om för dig.
Ja, jag läste eller bläddra i en artikel nyligen som handlade om tallar. Det var en vetenskaplig text som analyserade olika tallarters utveckling i historien eller snarare i förhistorisk, geologisk tid. Och den beaktade liksom både ekologiska frågor och genetiska frågor. Och varför det var viktigt var för att det var en studie, en global studie i biodiversitet eller naturens mångfald och hur den kan komma att påverkas av klimatförändringen eller uppvärmningen. Och skribenterna hade kommit fram till att det var i mellanzonerna, ”middle altitudes”, där den största delen av de olika tallarterna hade vuxit fram. Och först förstod jag ju inte vad det handlade om, men det där med ”mid-altitudes”, det handlar om höjdskillnaderna i bergen. Och här i Finland så tänker vi ju i norr och syd – vilka arter klarar sig längre söderut, och vilka drar sig norrut när det blir varmare – medan på andra håll så handlar det om bergen, så att det som hos oss växer norrut, det växer högre upp i bergen. Det hade jag ju inte tänkt på. Men det spännande ur din synvinkel, eller som, varför jag berättar det här åt dig är, att det visade sig att tallar växer överallt på jordklotet, på alla håll, och i många, många olika arter, och de har, ni har, funnits här länge, väldigt länge. Jag trodde ju att det var de stora sibiriska skogarna och kanadensiska skogarna kanske, som innehöll mest tall, men det finns tall i Australien och i Afrika, överallt finns det tallar av olika slag. Jag har förstått eller åtminstone inbillat mig att alla tallar som lever i Finland hör till samma art, men det kan ju hända att det finns lokala varianter av olika slag, det har jag inte tagit reda på. Kanske det finns en speciell Örö variant?
Nå, det här är ett typiskt mänskligt sätt att tänka på saker, att klassificera och namnge, och det är kanske inte det viktigaste. Men jag tillbringade hela april månad uppe i Karlö, Hailuoto, högt uppe i Bottniska viken, och där är det ju fullt med tallar också. Delvis är de annorlunda, men sen har de också tallar som de kallar för “tarri”, som är ett slags martallar, fast gamla och tjocka. Men i princip är det också samma art av tall kan jag tänka mig. Ni är ett stort släkte. Men jag vet inte om det är viktigt för dig här, nu. Snarare är det väl så att det är bra för dig att ha en massa plats omkring dig, men ändå ha släktingar på nära håll. Och det växer ju många olika slags ris och snår och enris och mossa och olika svampar… det fanns en massa murklor inte så långt härifrån.
Jag stötte också på en artikel från Suzan Simard, en forstvetare, kanadensisk kvinna, som är nu väldigt omtalad för att hon har skrivit om ”The Mother Tree”. Men hon skriver också om samarbetet träd emellan, och att vissa trädslag trivs ihop för att de tycker om samma svampmycelier och så vidare. Jag undrar vilka dina favoriter är? Men ni har levt här så länge på Örö, i de här omständigheterna, så ni har säkert utvecklat ett bra samarbete med åren.
Vad mer kan jag berätta åt dig? Tanken var ju att jag skulle tala om mina egna sorger eller bekymmer eller kanske glädjeämnen, men jag vet inte om jag har några akuta just nu. I och med att det blir vår och i och med att koronakrisen så småningom börjar avta – ja, jag har fått min [sic] första vaccin, det är härligt – och i och med att, ja ljuset har återvänt och värmen också återvänder så småningom, så blir vi ju alla mer optimistiska och glada och fulla av hopp. Man kan riktigt känna det när man går i skogarna här, att alla skyndar sig för att få ut sina blad för att kunna börja med fotosyntesen och… och krypen kommer fram. Det var inte långt härifrån som det var en massa spindelväv som redan höll på att vävas och så vidare. Det är härligt att vara bland annat liv, insåg jag plötsligt efter att ha varit i stan igen, att vara mitt bland liv. Också huggormar, trots allt.
Men, förlåt att jag säger såhär, det är ju inte livet bara i sig som drar mig till dig, utan just för att du är så speciell och växer på en speciell plats med en härlig utsikt över havet och så med en sån särskild böjd stam, som är som skapt för alla mänskor som vandrar här förbi att sitta och vila en stund. Hur skall jag säga, jag behöver inte ens tänka mig att du har gjort det med avsikt, den fungerar som en inbjudan, oberoende av, så tack för det.
Så här ser tallen ut på nära håll och på lite avstånd i sitt sammanhang på stranden:



Korvasieniä Örössä

Keväällä kaikki muuttuu, kaikkialla, mutta Örössä sen tajuaa erityisen selvästi. Vaikka männyt säilyvät kutakuinkin ennallaan, maailma niiden ympärillä näyttää niin erilaiselta, että nekin ovat kuin uudenlaisia ilmestyksiä keskellä vihreyttä. Ja lintujen mekastusta lähentelevä liverrys peittää tuulen kohinan, uusi “ääniraita” muuttaa koko paikan tunnelman. Joinakin päivinä läntinen hiekkaranta on ollut niin tyyni että voisi kuvitella olevansa Välimerellä. Rantaniityille on rakennettu uudet aidat ja asennettu kiiltävät portit läpikulkijoille, mutta vielä saarella ei ole karjaa, vielä ei oikein olisi paljoa syötävääkään. Ihmisille löytyisi korvasieniä. Pitkä ikävä -tien ja sotilaskodin tien muodostamassa kulmassa on hiekkakenttä, jonka reunalla kasvavien kahden pienen männyn kanssa esiinnyin heti ensimmäisenä päivänä. Ja vasta kulkiessani hiekalla tajusin, että männynkävyiltä näyttävät ruskeat muhkurat olivat korvasieniä kaikki. Tunsin suurta houkutusta ryhtyä poimimaan niitä, ja kokeilla osaisinko ryöpätä ne turvallisesti nautittavaksi. Onneksi kansallispuistossa ei saa poimia mitään. Luettuani ohjeita verkosta ja varoituksia niiden myrkyllisyydestä olin tyytyväinen, että jouduin jättämään ne silleen. Kuvasin kuitenkin niiden kunniaksi pienen videon kannolla istuen, ja nimesin sen ruotsiksi ja englanniksi: Murklemarker – Morel Lands. Suomeksi voisi kutsua vaikka nimellä Korvasaaren korvasienet. Örön suomenkielinen nimi taitaa tosin olla Sorasaari, eikä korvasieniä oikein erota videokuvassa.






Pasque Flowers in Örö

A week in Örö after a long break – I was here last time at the end of February – is the perfect way to celebrate May and mothers’ day and to get some work done with the pines. When arriving I suddenly remembered the Pasque flowers (Anemone pulsatilla) whose only known habitat in Finland is supposed to be Örö. At least that is what a sign next to some fenced spots claimed. And yes, they were in full bloom, although bending in the chilly wind. There is some controversy whether they are extinct or not in Finland and which species of pulsatilla or anemones, “kylmänkukat”, actually have grown or grow here now.






I heard from a local man interested in photography about another type, the small pasque flower (pulsatilla pratensis) which is even rarer, and grows on the island, too, but has no official signs, at least not yet. They looked really delicate and exotic, I have to admit. There were three spots where the plants were marked with a circle of rocks, and in one spot also protected by a sign “valuable vegetation” on a fence, which prevented one to get anywhere near.