All posts by Annette Arlander

artist

Tarri pines in Hailuoto


At the end of my first week in Hailuoto, in a residency called daycare center, the sun finally decided to shine as beautifully as on the day when I arrived here last week. Most of the time there has been snowfall or rain, with more and more snow preventing the old snow from melting and the winter lingering on. Now the brilliant sunshine sparkled in the frost on the puddles on the muddy roads, at least hinting at a promise of spring. And today I finally visited my first Tarri pine, a special type of local pine with a thick trunk and a spread out crown. One of the most famous ones, the Askelin pine, probably named after the farm it is growing on, is known for enduring several wars, and they say it was damaged during the war 1742-43 and has also been hit by artillery. It is actually protected now, with reference to the nature protection law (luonnonsuojelulain nojalla), a sign next to it declares:
 

 
‘Rauhoitettu’ is a funny word, it means protected in this case, but it could also mean pacified, so both “made peaceful” or “to be left in peace”. My landlady explained how to find it, and when I walked on the road I saw several pines wondering whether they might be the right one. When I reached the old pine with the sign next to it, it was obvious that the other candidates where nothing near as big and old.
 
As part of my project Meetings with Remarkable and Unremarkable Trees, (see separate blog here) I am of course interested in encountering local celebrities. This time, however, it would be hypocrisy to speak of an encounter – I behaved like a really impolite tourist, tramping around the tree without even greeting it first, taking my pictures and then leaving without the slightest thank you. I thought I would have learned to behave myself with trees by now, but obviously not. No wonder if they think they are strange people, these humans…
 

 

 

 
 
 
 

Aprilväder på Karlö


Karlö eller Hailuoto på finska, bokstavligen översatt närmast Hajskär, är en stor ö i Bottenhavet utanför Uleåborg, och där finns ett kulturhus och residens som heter Päiväkoti, dagis. Jag skall bo här på dagis här hela april månad, och var givetvis nyfiken att ta reda på var namnet kommer ifrån. Om man får tro Wikipedia lär det vara ett ursprungligen karelskt namn, Haililuoto eller strömingskär, som förkortats till hai med tiden. Och det låter ju rimligare. Kopplingen mellan Karelen och norra Österbotten är svårare att förstå om man inte besökt trakten. Jag förstod kontakten då jag besökte Kajanaland och insåg hur smal Finland faktiskt är vid midjan. Norra och Östra Finland har också historiskt hört ihop. Men Karlö då? Har det funnits duktiga karlar här, eller var kommer det namnet ifrån? En version förklarar att då skäret reste sig ur havet och växte i omfång i och med landförhöjningen (troligen var det faktiskt ett skär till att börja med) befolkades det av människor från olika håll, i synnerhet från Karelen. Svenskarna som kom hit kallade ön för Karelön, som sedan förkortades till Karlö. Namn är fascinerande för de bär på så mycket historia, och möjliggör alternativa tolkningar, förstås.
 
Jag har kommit hit för att färdigställa en första version av manuskriptet till “Performing and Thinking with Plants”, och för att fortsätta mina exkursioner på intressanta öar. Förutom min basö, Stora Räntan eller Harakka utanför Helsingfors, är det Örö som är min nuvarande älsklingsö, även om jag trots planerna inte besökt Örö i mars och inte kommer att göra det i april heller. (Jag hade hoppats på stöd från Svenska Kulturfonden för att kunna göra det, men tji fick jag). Däremot skall jag tillbringa en månad på Eckerö, på Åland, senare i år. Men nu är jag alltså här på Karlö, där vintern ännu dröjer kvar trots mängden av ljus, dels för att skriva, men också för att bekanta mig med eventuella betydande och obetydliga träd. Mer om dem på engelska i projektets blogg här.
 
Under min första hela dag här promenerade jag lite hit och dit längs stråken som ledde utåt från huvudvägen och kyrkbyn, men insåg att det behövdes gummistövlar på de leriga vägarna. Idag var det plötsligt snöyra halva dagen, men så klarnade himlen och jag bestämde mig för att se ifall jag kunde hitta fågeltornet som en skylt pekade riktningen till. Inte för att jag är särskilt intresserad av fåglar, men ett fågeltorn står ofta vid vatten och jag hoppades kunna komma till havet. Det visade sig att Kirkkosalmi eller kyrksundet har varit en havsvik i tiden, men nu är det ett slags insjö eller sumpmark, och en viktig viloplats för flyttfåglar. Men än så länge är det väl för tidigt för dem. Från tornet varken såg eller hörde jag en enda fågel, men på vägen dit och därifrån hörde jag underliga fascinerande fågelläten som inte alls liknade dem jag är van vid på Stora Räntan, som trots allt är en fågelö. Och innan jag hann hem till huset började det snöa igen – aprilväder minsann.
 

 

 

 

 

 

 

Takaisin Talveen


Matka pohjoiseen, Hailuotoon, osui corona-rokotuksen jälkeiselle päivälle, tai paremminkin, siirsin matkaani päivän ehtiäkseni rokotukseen ennen sitä, sillä tarkoitukseni on viettää koko huhtikuu täällä Perämeren pohjukassa. Ja ehkä sen vuoksi matka oli erityisen uuvuttava. Toki myös huonosti nukutulla yöllä, tai oikeastaan ei juuri lainkaan nukutulla yö, sillä juna Ouluun lähti viideltä, ja parin tunnin odotuksella Oulun suljetun linja-autosaseman ulkopuolella, oli osuutensa uuvuttavuudessa. Säteilevä aurinko tosin auttoi ja ensivaikutelma legendaarisesta saaresta oli vakuuttava. Tiedän että olen viettänyt Hailuodossa muutaman päivän joskus 1989, Oulun rotuaarille kootun Zet-näyttelyn tekijäporukan kanssa, mutta en muista saaresta mitään, vain epämääräisen mielikuvan vanhasta puuhuvilasta ja matkaa varten hankituista kahdesta ohuesta makuupussista, jotka saattoi muuttaa yhdeksi isoksi. Miehen, jonka kanssa makuupussit hankittiin toki muistan, minulla on toinen niistä vielä tallella Harakassa, samoin teoksen jonka tein, gallupkyselen pohjalta kootun ääniteoksen, rytmisen kudelman “Joka tapauksessa luultavasti”. Mutta käytännössä Hailuoto on minulle täysin uusi ja outo paikka, vaikka olen siitä tietysti kuullut. Residenssi “Päiväkotia”, johon olen asettunut, suositteli minulle kirjailijanaapurini. Tarkoitukseni onkin ennen muuta kirjoittaa loppuun kesken jääneitä tekstejä, mutta myös kuvata videolle kohtaamisia puiden kanssa. Niistä lisää englanniksi hankkeen “Meetings with Remarkable and Unremarkable Trees blogissa, täällä. Tähän lisään lähinnä kuvakoosteen matkastani takaisin talveen:
 

 

 

 

 

 

 
 
 

With the pines on Skifferholmen


The two first months of the year I have spent a moment daily with the pines on Skifferholmen or Liuskasaari, an island connected to Uunisaari with a jetty or breakwater, and thus accessible during the winter months. When I began I did not imagine there would be ice so I could actually have walked to Harakka Island. Well, today I would not like to walk across on the ice any longer, because there is so much water on the ice, but some people still do. Today is the last day of February, so I will finish this practice. And I have not visited the pines daily, strictly speaking, because I have spent one week in Örö in the beginning of January and another week now at the end of February. (See the blog posts “Pines on Örö Again” and “New Pines on Örö”) There I have another pine tree, the pine next door, which I visit and hold on to for a moment every day, while there. The first tree on Skifferholmen I was holding on to as well, as described in “The Pine on Skifferholmen” See the first image from January above, and the last image of January, below.
 

 
I soon discovered, however, that I missed the ‘becoming tree’ balancing exercise and switched to that with the second pine, in February. See the blog post “Another Pine on Skifferholmen” The image with the second pine from the 1 February below shows me posing next to the pine in a familiar manner,
 

 
And also in the last image of February, where the sun creates a fantastic colour display:
 

 
These visits are all part of my ongoing project Meetings with Remarkable and Unremarkable Trees, which has a project blog of its own, and an archive on the Research Catalogue, called “Meetings with Remarkable and Unremarkable Trees” as well. The visits to the pines on Skifferholmen are all documented with still-images on one page in that archive, called, unsurprisingly “The Pines on Skifferholmen” You are very welcome to follow or look at any or all of them…
 
 
 

Kuinka puu kaulataan


Kiduttaminen kuulostaa pahalta, mutta siitä oikeastaan taitaa olla kyse kun mänty kaulataan. Palatessani Öröhön viikoksi vierailemaan mäntyjen luona huomasin lumen keskellä länsirannalla oranssinkeltaisena loistavia männynrunkoja. Muistin, että viime vierailullani otin selvää mistä oli kyse, kaulaamisesta, eli männyn hitaasta tappamisesta. Nesteet ja ravinteet kulkevat aivan kaarnan alla ja kun yhteys juurten ja latvuksen välillä katkaistaan poistamalla kuori riittävän leveältä alueelta rungon ympäriltä, puu näivettyy ja kuivuu hitaasti. Ihan toinen kysymys on, miksi mäntyjä tapetaan tällä tavoin kansallispuistossa, mutta siihenkin löytyi selitys. Männyt valtaavat alaa ja metsittävät koko saaren, ja ennen aukeat rantaniityt ja hiekkaiset kedot täyttyvät männiköistä, niin etteivät aukealla maalla viihtyvät lajit enää selviä. Siksi maisema yritetään edes paikoitellen pitää avoimena ja siihen tarkoitukseen saarelle tuodaan karjaakin kesäaikaan. Jotakin tämäntapaista luin erilaisista kylteistä, joita on kiitettävästi eri puolilla saarta. Kuvittelen lsäksi, että kun puu kuolee pystyyn ja jää siihen lahoamaan, se tarjoaa elinpaikan kaikenlaisille ötököille, vaikka saarella on jo ennestään paljon lahoavia puita eri vaiheessa maatumistaan. Kannoista päätellen paljon puita myös kaadetaan ja viedään parempaan käyttöön, ja syksystä muistan että risut poltetaan. Outoa ajatella mäntyjä valloittajina, kun yleensä kuuset ovat niitä, jotka hitaasti mutta varmasti valtaavat tilan koivuilta ja muilta lehtipuilta jos olosuhteet suinkin sallivat. Mäntyjen ajattelen aina sinnittelevän tuulisilla kallioilla, siellä missä muut eivät selviä. Ehkä siksikin tuollainen kuolemaan kaulaaminen kylmää. Mutta vaikea sanoa minkämoista kärsimystä se aiheuttaa, vaikka tuskin mikään tai kukaan elollinen mielellään kuolee kitumalla… Pakko silti myöntää, etten ensimmäiseksi ajatellut kärsimystä, vaan ihastelin miten kaamean kauniilta nuo jäätyneen pihkan peittämät avohaavat näyttivät:
 

 

 

 

 

 

 
 
 
 

Tala om det för tallen


Då jag besökte Örö i början på januari valde jag en tall vid huset där jag bodde att hålla i dagligen under den tid jag var där, och satt dessutom på en bekvämt böjd tall på västra stranden och pratade med den, till den en stund. Istället för att skriva ett brev för hand satt jag med en mikrofon i handen och försökte tilltala tallen direkt. Och visst gick det också, även om jag talade långsamt och fick leta efter orden. Jag klippte ihop ljudet med videon och lade upp den på RC – inte som ett “work”, för den kategorin har nu slopats i och med renoveringen – tillsammans med de andra tallbilderna (se bilden ovan). Och lämnade experimentet därhän.
 
Nu, då jag återvände till Örö i februari (se bilden här nedan), besökte jag samma tall och upprepade experimentet. Men den här gången klippte jag inte bara ihop videon och lade den på RC, utan nu skrev jag också ut texten till de båda konversationerna, och bestämde mig för att publicera dem här på min blog, för att på så sätt arkivera dem. Det första “talet” till tallen eller snarare utskriften av pratstunden med tallen skedde alltså 11.1.2021, medan den andra texten baserar sig på inblandningen den 20.2.2021. Jag skriver dem här, istället för i projekt-bloggen för “Meetings with Remarkable and Unremarkable Trees”, vilket skulle i princip vara naturligare, helt enkelt för att de är skrivna på svenska:
 
Kära tall,
Tack för att jag får sitta så här, på dig, här vid stranden på Örö. Jag beslöt mig för att komma och hälsa på dig medan jag är här nu helt enkelt för att du växer på en så fin plats här på västra stranden och är böjd på ett sånt sätt att det är, som du skulle vara inbjudande för att sitta på. Jag är säkert inte den första människa som sitter här, men de flesta sitter här antagligen under sommarhalvåret, och nu är det den elfte januari tjugotusen [sic] tjugoett. Och även om det är soligt och klart väder idag och inte väldigt kallt, så är det ändå vinter. Jag har tidigare försökt skriva till tallar här, men den här gången bestämde jag mig för att försöka tala in i en mikrofon, att bokstavligen tala om det för tallen. Och även om det känns lite konstigt, och jag vet inte hur det kommer att låta, så är det ju ett mer direkt sätt att tala till dig. Jag antar inte att du förstår svenska eller människospråk överhuvudtaget, men det är fullt möjligt att du kan känna eller höra, känna av min röst på något sätt. Många växter kan höra ljud, känna igen ljud på något sätt. Sen tycker jag om att tänka mig att du på något sätt anar mina avsikter, och att du känner efter, ifall du känner efter så kan du känna att jag vill dig väl, eller åtminstone inte vill dig något illa. Men för att vara riktigt ärlig så talar jag till dig idag, inte så mycket för din skull som för min egen skull. Jag har just fyllt sextiofem år, i förrgår, och det kändes bra att fira det, den bemärkelsedagen här på ön med tallarna här. Jag besökte en annan tall belägen nära kasernområdet då. Men även om, även om det här är ett bra ställe att bli äldre på så är det ändå lite kusligt. Det slog mig att jag nu egentligen borde pensionera mig, gå i pension helt enkelt, ansöka om pension. Jag har inget arbete just nu att gå i pension från, men jag har lyckligtvis ett arbetsstipendium, så att jag kan arbeta helt normalt hela det här året ännu. Men själva tanken på att gå i pension är lite skrämmande. Du är ju ingen ung tall själv heller, men jag har svårt att tänka mig att tallar skulle gå i pension. Tallar kan ju dö, torka bort, förtvina, men också bli väldigt, väldigt gamla, och jag ser ju på dina barr och på dina kottar att du jobbar på för fullt, även om du är böjd på ett sånt här underligt sätt, antagligen på grund av någon höststorm när du var ung. Men, ja, jag vet inte, kanske jag inte direkt ber om råd från dig hur jag skall förhålla mig till det där med pension, men jag vill bara ha ett perspektiv på det genom att fundera på det tillsammans med dig. Om man tänker det på ett annat sätt så är du ju pensionär hela tiden, i den bemärkelsen att du arbetar för dig själv och gör det som känns viktigt för dig och som du behöver göra för att hålla dig vid liv, och för att hjälpa alla de andra varelser som livnär sig på dig, som alla de olika typer av lav som växer på din bark just här intill. För att inte tala om alla andra växter och djur och mikrober som du hjälper att fungera. Det är svårt att förstå ett träd om man är människa, att förstå på riktigt. Men antagligen är det också svårt att förstå en människa om man är tall. Istället för att beklaga mig för dig eller lätta på hjärtat som man säger, berätta om min oro inför att bli gammal och pensionerad och inte behövas längre kan man kanske säga, så borde jag kanske lyssna på dig istället. Men det vad jag hör, det är inte dig utan det är havet här intill. Men tack i varje fall att du lyssnade på mig. Tack för att du finns, och för att jag vet att jag kan kanske komma tillbaka till dig nån gång. Jag hoppas du har det bra resten av vintern. Sköt om dig.
 

 
Kära tall,
Det är roligt att vara här hos dig igen. Det är över en månad sen jag var här senast. Det är februari, tjugonde februari tjugohundra tjugoett, och det är ovanligt mycket snö i år, en riktig vinter, trots klimatförändringen. Jag undrar om du sover över vinterns, som björnar gör, och många djur, eller vilar, det gör du säkert åtminstone. Men du har ju dina gröna barr så i princip kan du väl fortsätta jobba som vanligt. Men jag tänker mig att, att det är för kallt för alla vätskorna att röra sig i din stam. Men kanske barken är tjock. Nu är det inte så kallt, det är egentligen snöbollsväder, kring noll [grader], men förra veckan var det väldigt kallt, och veckan innan också. Kanske växter inte fryser på samma sätt som djur. Frysa gör de ju, kölden tar livet av växter förstås. Men ni tallar är vana med kölden. Jag kan tänka mig att det blir svårare när det blir varmare. Inte för att värmen i sig skulle vara jobbig, bara det finns vatten, och det finns det säkert nog här. Men det kommer ju en massa nya insekter och svampar och all slags smådjur som tycker om att äta och borra hål i dig och så vidare. Det handlar ju om balans, det förstår jag. Din bark är alldeles full av olika typers lav, och det verkar inte vara något problem för dig. Men det är klart att om, om det sen finns insekter som borrar sig in i ditt trä och sprider sjukdomar, så är det en annan sak. Jag vet inte om det är möjligt för dig att förbereda dig för klimatförändringen. I princip skulle det kunna vara farligt för dig att vara så här nära vattenbrynet, nära havet, för om havsnivån skulle stiga så mycket som den har planerats att den skall göra, så då skulle du hamna under vatten, faktiskt. Men lyckligtvis har vi ju fortfarande landupphöjningen efter istiden här, som motverkar det stigande havs-, den stigande havsnivån en aning. Havet ser häftigt ut nu när det är isbelagt. Isen är mörk och inte vit idag, så det liknar vanligt hav, men det som är spännande med det är att det är helt tyst. Nu blåser det lite, och jag kan tänka mig att vinden slår mot mikrofonen också ibland, men i morse var det alldeles tyst. När man kommer från stan är det nästan overkligt med en sån tystnad. Så plötsligt hörs det en liten fågel som inser att det börjar bli vår så småningom. Det känns ju inte som vår i den här kylan, men ljuset återvänder. De säger att växterna förstår att de skall börja växa, inte för att ljuset återvänder, utan för att de, utan innan det, redan innan det när det blir mörkt. Jag undrar om det stämmer för dig också. – Jag vet inte om du, om du sover, om du vilar, eller om du är här nu, medveten, medveten på det sätt som en tall är medveten. På sätt och vis är du ju mycket mer medveten än människorna, till exempel när det gäller olika nyanser av ljus eller nyanser av fukt, antar jag, och så vidare. Men å andra sidan så har du ju inte en medvetenhet som är som vår. Jag kan tänka mig att vinden är det viktigaste, för det är vinden som böjer dig och tvingar dig att följa sig själv, eller följa, böja sig för vinden. Och det är bara vinden som hörs just nu, när havet inte brusar fritt. Jag hoppas jag inte stör din vila genom att sätta mig här. Kanske jag skall lämna dig att vila i lugn och ro. Men tack för att jag fick sitta här, och tack för att jag fick tala med dig, även om jag inte har något spännande att berätta åt dig just nu. Och inte heller några goda nyheter vad gäller klimatförändringen i sig. Även om det känns lite gran som om folk så småningom skulle vakna till att nu måste det göras något. Kanske det. Men än så länge, ha det så bra. Jag hoppas att vi träffas ännu, innan våren. Tack.
 
 

A New Year


Spending a week on Örö to begin my 65th year has been a pleasure, and to see the woods and the shores covered in snow. Like most of us I have great expectations for the new year and hope it would bring some exciting changes and developments. The idea that the new year is like an empty sheet is of course an illusion, most of what will happen is already planned, and the future is often a continuation of the past. It is not unwritten at all, but rather tightly scripted. Still, I always hope for some miraculous strokes of luck or the like…
 

 

 

 

 

 
 
 

Ett Nytt År


Att tillbringa en vecka på Örö har varit en fin start på mitt 65:te år, med den sällsynta chansen att se skogarna och stränderna täckta av snö. Som de flesta av oss har jag stora förväntningar på det nya året och hoppas att det för med sig spännande förändringar och utveckling. Tanken att det nya året är ett oskrivet blad är förstås en illusion, det mesta av vad som kommer att ske är redan planerat, och framtiden är oftast en fortsättning på det förflutna. Den är inte alls oskriven, utan följer ofta ett strikt manuskript. Trots det, hoppas jag alltid på något slags mirakulösa lyckoträffar eller liknande…
 

 

 

 

 

 
 
 

Uusi vuosi


Viikko Örössä on ollut hieno tapa aloittaa 65:s vuoteni, ja saada nähdä metsät ja rannat lumen peitossa. Kuten useimmilla, minullakin on suuret odotukset uudelle vuodelle ja toivon, että se toisi innostavia muutoksia ja kehitystä. Ajatus, että uusi vuosi on kuin tyhjä paperi on tietysti kuvitelmaa, suurin osa siitä mitä tulee tapahtumaan on suunniteltua ja tulevaisuus on enimmäkseen jatkoa menneisyydelle. Se ei ole mikään kirjoittamaton luku, vaan usein tiukasti käsikirjoitettu. Siitä huolimatta toivon aina jotain ihmeenomaisia onnenpotkuja tai vastaavaa…
 

 

 

 

 

 
 
 

Vid årets slut


Året 2020 har varit ett galet år för många, så också för mig, och det har innehållit många slags förändringar och begränsningar. Bilden här ovan är ett förbudstecken målat på en trädstam, den markerar gränsen för ett naturskyddsområde. Den påminner mig om att jag inte kunnat besöka min bostad i Stockholm sedan januari, och att jag inte blev antagen till någondera av de två professurer jag sökte, men också att jag haft möjlighet att tillbringa tid förutom på ön Stora Räntan också i tre fina residens, i Johannesburg i Sydafrika, i Mustarinda i Hyrynsalmi och på Örö i Kimito skärgård. Och framförallt har jag inlett ett nytt projekt, Möten med betydande och obetydliga träd. Vid årets slutar brukar jag göra en summering av vad jag gjort, och därför lägger jag in här en lista med så gott som allt jag åstadkommit under året, både smått och större, det mesta faktiskt på engelska:

Avslutade projekt
Residens på Örö i november, Öres
Mustarinda residens i september se
här
ARA
(Arts Research Africa) residens i Johannesburg 10.2.- 23.3.(orig. 10.4.) 2020
Performing with Plants – Att uppträda/samarbeta med växter. Mera här och arkivet här

Publikationer under året
“Remembering the Year of the Tiger – Image, Memory, Site” i Marja Silde, Outi Lahtinen & Tua Helve (red.), Näyttämö & Tutkimus 8: Muisti, Arkisto ja Esitys [Scen & Forskning 8: Minne, Arkiv och Föreställning] 2020, 292-318. Se här
“Miten tehdä asioita tutkimuspäivillä – Katsaus ‘Miten tehdä asioita esityksellä?’ -tutkimushankkeeseen” [How to Do Things with Research Days – Summering av forksningsdagarna organiserade av projektet How to do things with performance] av Annette Arlander, Hanna Järvinen, Tero Nauha, Pilvi Porkola, i Marja Silde, Outi Lahtinen & Tua Helve (red.), Näyttämö & Tutkimus 8: Muisti, Arkisto ja Esitys [Scen & Forskning 8: Minne, Arkiv och Föreställning] 2020, 428-432. Se här
“Dearest Pine” i Jack Faber & Anna Shraer (red.) Eco Noir: A Companion for Precarious Times. Academy of Fine Arts, Uniarts Helsinki Publishing 2020, 105-112. Se här
“The Shadow of a Pine Tree. Authorship, Agency and Performing Beyond the Human” i Ewa Bal & Mateusz Chaberski (red.)
Situated Knowing. Epistemic Perspectives on Performance. London & New York: Routledge 2020, 157-170. Se här
“HTDTWP presents: The Transformative Potential of Performance” Annette Arlander, Hanna Järvinen, Tero Nauha and Pilvi Porkola i Leena Rouhiainen (ed.) Proceedings of CARPA 6 Artistic Research Performs and Transforms: Bridging Practices, Contexts, Traditions & Futures Nivel 13 (2019) här
“Revisiting the Rock – Self-diffraction as a Strategy”,
Global Performance Studies 3.2. (2020) här
“Performing with Plants in the Ob-scene Anthropocene” i
Nordic Theatre Studies vol 32 2020, 121-142 https://tidsskrift.dk/nts/issue/view/8763
“Behind the Back of Linnaeus – Bakom ryggen på Linné.”
Ruukku – Studies in Artistic Research, Issue #14 Ecologies of practice. Här
ARA-Podcast – Performance as research: a discussion with Annette Arlander
https://www.iono.fm/e/822054
“Revisiting the Rusty Ring – Ecofeminism Today?”
PARtake Journal se här
“The City Skyline Revisited – From networks to trans-corporeality”
Research in Art Education 1/2020, pp 37-55 här
Viisi vuodenaikaa – Harakan taiteilijayhteisön 30-vuotisjuhlajulkaisu (Harakka 30 års jubileumspublikation) liten pdf:19 Harakan_julkaisupienversio
Performanssifilosofiaa – esitysten, esiintymisten ja performanssien filosofiasta performanssiajatteluun (eds.) Tero Nauha, Annette Arlander, Hanna Järvinen and Pilvi Porkola. Nivel 12. Teatterikorkeakoulu 2019.
online version
https://nivel.teak.fi/performanssifilosofiaa/
pdf version
https://helda.helsinki.fi/handle/10138/311478

Utställningar, evenemang och uppträdanden
Dear Firethorn Rhus (with text) visad på Muu Gala i Helsingfors 19-22.11.2020.
“With a Pine” som en del av Be-coming Tree, en kollektiv online performance 31 october 2020, se
här
”With a Rowan”, som en del av ABLE happening by Island Rehearsals på Harakka 20.8.2020 från 18.00 se
här
Uppträdde med en tall i en kollektiv
Be-coming Tree performance via zoom 1.8.2020 kl. 11-12 (UK tid), se här
MantereeltaFrån FastlandetFrom the Mainland. Utställning med videoverk i Telegrafen på Harakka eller Stora Räntan 14-26.7.2020
Performance med ett äppelträd som en del av SUSUKÄKE (Sumatrantien Suomalaisugrilainen käsitekesä) 17.7. 2020 kl. 19. Se dokumentation
här
Uppträdde med enrisbusken på Harakka som en del av
ISLAND REHEARSALS 5.6.2020 kl 16.
Besökte Nirox Arts 16-20 mars 2020 https://www.niroxarts.com/
Day with a Juniper visades som en del av Video veckorna på galleri Sinne 21-26.2020. Se här

Föredrag, presentationer, diskussioner
Samtal om peer review i konstnärlig forskning med Mika Elo, Maarit Mäkelä, Otso Huopaniemi och andra på Kuva Research Days 9 december 2020.
Presentation av resultaten från projektet Performing with Plants på höstdagarna för Society for Theatre Research 4.12.2020
Samtal med Antti Salminen för att fira publikationen av den finska översättningen av Emanuele Coccias The Life of Plants by Tutkijaliitto, 29.10.2020 kl 18.00 på Kääntöpöytä, se här
“Precarious Playground”, inledande vandring runt ön och visning av “Returning to the Stairs” på NSU (Nordic Summer University) mötet 26-27.7.2020 se
program
“Meetings with trees and the metaphysics of mixture”, föredrag på det virtuella mötet organiserat av Performance-as-Research Working Group / International Federation for Theatre Research CONTINUITIES in PRACTICE – a virtual exchange in order to continue the conversation Tuesday 14th July, 4pm-6pm (BST).

“Chronicles of Confinement: Europa”, samtal med performance konstnärer 10.7.2020 kl. 13.00 New York tid, 20.00 Eastern European time, organiserad av Canongeproductions. Se här.
“Principles of Artistic Research in Performance Doctorates” som en del av Visioning the Future: Artistic Doctorates in Ireland. Online Seminar Series 2020, 9 juli 11-12.
http://artisticdoctorateireland.com/events/ Se detaljer här
“Writing to Trees with Trees as Performance for Camera”, presentation på det virtuella sommarmötet för PSI Artistic Research Working Group 7.7.2020 kl 14 (UCT/GMT).
“Exposition and/ as Method”, föredrag via zoom på SKH 22 juni 2020 kl.14.00 Stockholm tid.
https://www.uniarts.se/english/news/events/open-lectures
Presentation tillsammans med HTDTWP på Tutke Spring Days 28-29.4.2020, se
här
Workshop med HTDTWP för doktorander vid University of the Arts Helsinki (online) 14-15.4.2020
ARA-seminar (online) 9.4.2020 kl. 16-18.00.
ARA (Arts Research Africa) seminar 12.3.2020 kl. 13-16.00 Wits Theatre, Johannesburg.
Presentation via Skype på “Asking for Advice: Artistic Research in YouTube, Home videos and Conversation” 27.2. på Centre for Artistic Research, University of the Arts Helsinki, se
här.
Seminar med konstnärliga doktorander i Oslo 5-7.2.2020.
”Year of the Pig with a Tatarian Maple”, presentation på forksningsveckan på Stockholms Konstnärliga Högskola 24.1.2020. Se programmet
här