Category Archives: på svenska

Vindens val av bildvinkel


Tre besök hos träden, i vind, i regn och i relativt behagligt väder. Fredag morgon blåste det rätt kraftigt, och vinden lyckades vrida på kameran och välja sin egen bildvinkel (se bilden ovan). Jag var ute rätt tidigt, ljuset är ännu blåaktigt. Lördag morgon gick jag ut lite senare, väntade på att regnet skulle upphöra, men beslöt mig sedan för att stå ut med det. Det var ju trots allt bara vatten och jag kunde komma in och byta om till torrt. På söndagen var regnet som bortblåst och även vinden hade mojnat. Det var nästan behagligt att sitta vid almarna uppe på berget och betrakta den ljusa strimman vid horisonten, under de mörka molnen. Då jag satt vid alen gick en familj förbi på gatan och det lilla barnet frågade högljutt sina föräldrar varför jag vände mig bort från kameran. Jag hörde inte vad de svarade, men barnet insisterade. Jag sparade inspelningen, men började om för säkerhets skull.
Vädret var så milt att jag beslöt mig för att ta chansen och ro över till Stora Räntan som hastigast, för att vattna krukväxterna där och se att allt stod rätt till. Jag har blivit så ängslig av mig att jag ogärna ror över i hård vind. Men när det är nästan vindstilla är det ju enbart behagligt att ta sig över. Jag kunde inte stanna, för jag hade lovat att närvara vid Art Walk i Muu galleriet. Det var den sista dagen för utställningen, dessutom.
Information på engelska om utställningen Once Again – Åter igen . Det är alltid lite vemodigt när en utställning tar slut. Man hoppas att den kunde leva vidare någon annanstans, precis som stora museiutställningar som reser runt världen. Och så önskar man ju att något av arbetena skulle hitta ett hem i någon samling. Senast jag hade en utställning på Muu galleriet, Ormens år 2014, såldes den fyrkanals installationen som utgjorde stommen för utställningen till Nationalgalleriet, och det var ju häftigt. Men den här gången är alla arbeten enskilda verk, och ingen har visat intresse för något av dem, så vitt jag vet. Det ordnades i alla fall en hel del diskussioner och evenemang i samband med utställningen: Charles Garoian med Ray Langenbach, Tero Nauha och Pilvi Porkola, Irini Papadimitriou och jag, och dessutom två art walk rundor, så visst har en del folk sett utställningen. Vad mera kunde jag önska? Tja, at någon skulle skriva en vettig kritik, men det är kanske för mycket begärt i dagens läge…

 

 

 

Kallt och klart och vinter snart


Efter tre dagar i Fredriksstad i Norge, på Artistic Research Forum där, med alla intryck därifrån fortfarande surrande i huvudet och med något slags flunsa virus i kroppen dessutom, var det skönt att lugna ner sig med träden en stund. På lördagen var det nästan varmt i solskenet även om luften i övrigt var kylig, men på söndagen var det redan så kallt att jag satt med handskarna på, men tog ändå av mig mössan för bilden. Det är ju inte köldgrader, men kylan känns så ovan ännu. Det var ganska kallt i Fredriksstad också, jag minns frosten på gångbryggan på morgonen, trots solskenet. Det var spännande att ta del av så många projektrapporter, och även om jag inte gillade alla, var många av dem inspirerande. Veckan innan hade jag besökt doktorandseminariet i Göteborg, Transversality in Performance, så det här var som en fortsättning på diskussionerna. Och mera seminarier blir det. På fredagen är det dag för ett seminarium på collegiet, With Plants, som är rätt informellt, men som jag ser framemot med glädje. Och nästa vecka är det dags för forskningsdagen med Bojana Cvejic som vårt forskningsprojekt How to do things with performance ordnar, med rubriken How are things done, produced or effected with performance?
Tiden går fort när det händer mycket på en gång. Det är nästan skrämmande att tänka sig att det är bara drygt två månader som återstår av mina besök hos almarna och alen. Och vad sedan? Jag minns förslaget från en rysk historiker som besökte kollegiet. Han förslog att jag skulle leta reda på historiska träd på målningar eller i fotografier och uppträda med dem i dag. Det är lättare sagt än gjort, men tanken är förförisk. Att hitta en bild med ett träd som fortfarande lever och som man kunde känna igen… medan jag letar efter sådana, får jag nöja mig med mina gamla vänner:



 
 
 
 

I Helsingfors igen


Efter en lång paus i och med residensbesöket i Nida art colony på kuriska näset under hela september, var det skönt att återvända till träden i Brunnsparken. Söndag morgonen var lugn och angenäm, trots att jag släpade en stor väska med mig, på väg till Stora Räntan. Det fanns en stämning av höst, men också ett slags skördetid. Måndag morgonen var kall och blåsig, nu var det klart att hösten och höststormarna var här. Jag var ute rätt tidigt, innan nio, vilket så här års innebar att det inte var helt ljust. Det syns tydligt på vilden där jag sitter vid alen. Eller var det bara så molnen som var så mörka? Uppe vid almen var det redan ljusare, men där var vindbyarna kraftiga. Jag satt och huttrade och insåg att det var dags att ta fram varma kläder. – Den här veckan blir det bara dessa två besök, för jag åker av och an till Stockholm och så förbereder jag utställningen “Åter igen” på Muu galleriet som har vernissage på fredagen. Det blir gamla arbeten från Stora Räntan och från Ars Bioarctica residenset år 2014. Nyare arbeten med träd och växter får vänta på sin tur, kanske nästa år… På lördagen har vi en presentation av How to do Things with Performance på Titanik galleriet i Åbo, som en del av New Performance Turku -festivalen Och som om detta inte skulle vara nog, åker jag iväg till Göteborg och deltar med en presentation och en workshop i symposiet Tranversality in Performance där. Att besöka träden är ett sätt att “komma hem” mitt i alt detta resande.
 


 
 

 
 
 
 
 
 

Friska vindar och nästan stiltje


Söndag morgon i Brunnsparken, lugnt och stilla, förvånansvärt lite skräp, uppehållsväder med gråa moln vid horisonten men häftiga vindbyar. När jag sitter under almarna uppe på backen ser jag på de vita vågkammarna på det skummande havet och på strand-caféts fågelskrämma som virvlar vilt i vinden. Och samtidigt är jag orolig över kameran; kommer den att stå sig mot vindstötarna, trots att jag inte lade någon extra vikt för att balansera den. När jag återvänder efter den andra bilden ser jag förklaringen till det lilla ljudet jag hörde, som kändes nästan som inbillning: det var mikrofonen som ramlat av från sin ställning ovanpå kameran, och blivit hängande i sladden. Undrade ifall den fortsatte att banda och hur själva ramlandet eventuellt låter… Jag kollade med samma, och kameran skakar på bilden när mikrofonen faller, men fortsätter att fungera, och mikrofonen bandar också, men ett mer dämpat ljud, och så hörs det knaster då mikrofonen rör vid stativet eller liknande. Men själva bilden var det inget fel på, efter skakningen.
Måndag morgonen hade vädret förändrats, jämnt grått men nästan stiltje. Jag besökte alen först och fortsatte sedan upp på berget, och insåg att det inte var helt stilla på havet. Det var svalare, så jag började nysa där jag satt, och det ville jag inte ha med på bild, så jag gjorde om den andra seansen. Varför censurerar jag bort naturliga företeelser som at nysa? För att det blir för specifikt och personligt då. Ifall jag sitter som en figur, är jag en människa i allmänhet, just en figur, men om jag rör på mig och nyser och har mig, blir det jag, en särskild person. Hm. – Jag tvekade vilken bild jag skulle använda som vinjett bild, och insåg att jag aldrig sett efter hur almen eller almarna – för det är ju en grupp, trots att de växer ur samma rot – ser ut från det motsatta hållet, från havsssidan. Så det är den bilden som får fungera som vinjett, här ovan.
Orsaken till att jag besökte träden så här i början av veckan är, att jag kommer att vara på resa resten av veckan, först i Stockholm, för att besöka träden där, och sedan i Kassel, för att besöka Documenta. Det ser jag fram emot med stor förväntan, faktiskt. Men mer om det i framtida anteckningar…
 


 

 
 
 
 
 
 
 

Snabb-besök i sommarvärme


Vad som skett sedan sist, söndag kväll för nästan en vecka sedan, är en total rensning av omgivningen på berget vid almen. Slåttertiden till ära had man slagit ner allt gräs och ogräs runt almen, så att den nu blomstrade som den enda grönskan i sitt eget majestät. Min första reaktion var belåtenhet, det såg mycket snyggare ut och man behövde inte oroa sig för att fästingar eller större kryp gömde sig i det höga gräset. Den andra reaktionen slog in när jag insåg att jag inte hade några landmärken att rätta mig efter längre. Den höga nässeltuvan fanns inte där som riktlinje för hur jag skulle placera stativet. Men visst hittade jag en plats i sluttningen, på ett ungefär, som fungerade utmärkt. Efter dagarna i det kyliga och vackra Kvalnes på Lofoten, (se anteckningarna därifrån, ett och två), där det visserligen var ljust dygnet runt, men där regnmolnen ofta förvandlade dagsljuset till ett grått dis, var det en njutning att sitta under almen och se utöver havet, att andas in sommarvärmen och inse, att det inte var så långt kvar av det härliga. Den skyhöga ställningen för benji-hopparna hade redan placerats ut nere vid bryggan, och sedan många är den ett säkert tecken på att sensommaren är här. Tidigare, då jag tillbringade mera tid på Stora Räntan om sommaren brukade vi skämta att måsar och andra häckande sjöfåglar skrek på försommaren och benji-hopparna skrek på sensommaren, med bara en liten stund av stillhet i juli däremellan. Hur som hellst, sommaren är kort…


 
 
 

Högsommar och häftig vind


Efter två morgnar med solsken och känsla av högsommar trots det relativt kyliga vädret, var det i morse dags för mulen himmel och häftiga vindbyar. Det såg inte så farligt ut när jag gick hemifrån men då jag klev upp på berget insåg jag snabbt att här behövdes det vikter för att hålla kamerastativet upprätt. Lyckligtvis var det lätt att låna en sten från högen med lösa gatstenar intill Nordenskjölds staty, och det räckte med en placerad i min väska hängande från stativet för att förflytta tyngdpunkten lägre ner och stabilisera det hela. Nästan, det vill säga. Stativet ramlade omkull en gång i den större bilden, som jag tar från sluttningen, så jag fick göra om den, och så ramlade den omkull en gång till vid närbilden under trädet. Den gången var det för att grenarna vällte omkull den. Så det blev att sitta en gång till för den bilden också. Och den andra gången stod stativet visserligen upprätt, men grenarna skuffade till kameran så att den flyttade sig åt sidan en aning, vilket ändrade bildbeskärningen totalt. Se bilden nederst. Jag valde att inte göra ett tredje försök, utan satt med kameran och höll i den ett par minuter för att ha något slags bild ifall förskjutningen inte skulle fungera vid editeringen. – Den andra platse, alstubben nere i parken var det inget problem med. Där var det nästan lugnt och still, medan vinden ven i trädkronorna och uppe på klipporna.
 




 

 
 

Mitt i grönskan


Grönskan kändes nästan överväldigande efter en veckas paus i och med ett besök i Hamburg. Almens grenar hängde tunga av löv och frön och gräset i sluttningen omkring hade vuxit sig högt, för det ligger lite på sidan om de välklippta gräsmattorna. Efter en inspirerande PSi (performance studies international) konferens var det skönt att återgå till vardagen och jag besökte träden både på tisdag och onsdag morgon utan malörer. Då jag tagit den första bilden med almen på torsdagen larmade kameran plötsligt att batteriet höll på att ta slut och jag sträckte mig efter reservbatteriet i kameraväskan, men fick tag i en tom liten plastpåse. Inget batteri, ingen laddare, hade jag lämnat dem hemma? Men jag bytte ju batteri när vi var ute med Kirsi dagen innan? Nej, det var minneskortet jag bytte då… snabbt hem, det fanns inget annat att göra. Eller, nej, jag kunde ju använda slut batteriet och ta en bild så långt det gick, så jag gjorde det. Men för alstubben fanns inget batteri kvar. – Hemma letade jag överallt och försökte minnas var jag sett laddaren senast, och det var ju i Hamburg. Jag hade antingen glömt laddaren med batteriet i på hotellet, eller vilket var ännu troligare, i rummet där vi möttes med arbetsgruppen för konstnärlig forskning på Kampnagel. Den sista dagen försökte jag spela in diskussionen, och då hade jag bytt batteri. Så det var troligt att laddaren blev där när vi skulle skynda ut innan nästa grupp kom in. Så vad göra? Skaffa en ny laddare så snabbt som möjligt. Med det gamla batteriet som modell skyndade jag mig till Rajala Pro i centrum, sedan till Verkkokauppa i hamnen och därifrån ännu till telefoto, en liten butik på Elisabetsgatan. Där hade de en universalladdare som fick duga. Jag satte den i arbete med att ladda kamerabatteriet på mitt arbetsrum vid Helsinki Collegium for Advanced Studies medan jag rusade iväg till Skatudden. För nu var det dags för Pekka Kantonen’s disputation. Jag hade läst igenom manuskriptet till hans bok Generational Filming. A Video Diary as Experimental and Participatory Research då jag var professor i konstnärlig forskning på bildkonstakademin förra hösten, och var nyfiken att höra diskussionen. Boken finns att tillgå i Helda, här, och den finns i sin helhet, inklusive exempel på videomaterialet, på research catalogue också, här. Även om Kantonens familjeprojekt skiljer sig rätt mycket från det jag gör,finns det likheter också, som till exempel betoningen på vardagen och processen. Mellan disputationen och festen på kvällen hann jag hem för att byta kläder, och för att besöka alen i parken också, som faktiskt såg rätt annorlunda ut i eftermiddagsbelysning. Huruvida jag skall försöka få tillbaka laddaren och reservbatteriet från Hamburg, har jag inte bestämt ännu. Det gäller att avväga ifall det är värt besväret att försöka utreda var den finns, med tanke på transportkostnaderna. Men i varje fall blev det tre dokumenterade besök hos almen och alen igen – mitt i grönskan.


 
 
 

Ljud och bild


De tre besöken hos almen och alen i Brunnsparken förra veckan, på måndag, tisdag och onsdag, känns avlägsna nu då jag skriver om dem i Linköping. Här deltar jag i ett tvådagars seminarium kallat Plantarium: Re-Imagining Green Futurities, som handlar om relationerna människor och växter emellan. Jag ville delta bland annat för att höra Michael Marder tala, eftersom jag uppskattat de texter av honom jag läst. Men jag har redan fått ta del av mycket annat intressant också, och idag skall vi arbeta i små grupper, vilket innebär mer diskussion som alltid är givande. Det är så fullt av inspirerande impulser att det känns svårt att skriva om det som hände för bara ett par dagar sedan. Men det är kanske just därför som det är viktigt att sitta med träden ibland, helt enkelt för att varva ner och samla sig. – Det nya under mina besök den här veckan har varit, förutom sommaren som definitivt anlänt, en fokusering på ljudet. Jag bestämde mig för att äntligen lyda rådet från kolleger och använda en extern mikrofon med mikrofonskydd för att minska det grova oljudet som förorsakas av vinden. Och redan det gjorde att jag blev mera medveten om ljuden i omgivningen. En nackdel med mikrofonen är, att den tar plats i kameraväskan, så jag har fått lov att byta till min gamla stora väska som är rätt klumpig att släpa med sig. Men man får väl hoppas att resultatet är mödan värt. Det är klart att jag glömde bort att sätta på mikrofonen en gång, och fick ta om allting, men det var inte så farligt. Det hamnar jag ofta att göra om jag glömt att kolla ifall det finns energi kvar i batteriet, som sedan tar slut mitt i inspelningen, eller ifall jag glömt att tömma minneskortet som sedan blir fullt mitt i inspelningen. Jag brukar inte titta eller lyssna på inspelningarna och lägger upp bara stillbilder från videon som dokumentation på projektsidorna i Research Catalogue, eller här i mina blog anteckningar. Men de senaste dagarna har det varit ovanligt mycket oväsen runt parken. Det är inte bara fåglarna som hörs, de börjar de facto lugna sig så småningom. Mest är det trafiken och vägarbetena som låter. Nedanför almen vid strandvägen, som officiellt heter Ehrenströmsvägen, är det vägarbeten på gång, och på parkgatan vid alen håller de på med byggnadsrenovering. På onsdag morgonen tog jag faktiskt fram min telefon och spelade in en bit av bullret där innan jag gick min väg. Och det kan man lyssna på här: .




 
 
 

Kalla vindar och hagelskurar


Våren är sen i Helsingfors, nyheterna påpekade att det var 20 grader (!) varmare samma tid förra året. Härligt solsken tidigt på morgonen, visst, men iskall vind. Och senare på dagen regn som snö eller hagel. Lyckligtvis samlades snön inte på marken, som förra veckan, men jag tänker på de stackars blommorna som kommit upp. Även om de själva klarar sig i kölden kan de inte räkna med att humlor surrar runt i + 3 grader och vind, misstänker jag. De ligger säkert hopkrupna i sina gömmor och väntar ut det gräsliga vädret. Både måndagen och tisdagen började med klart väder men bjöd på kalla vindar och hagelskurar senare på dagen. Jag var ute tidigt för att hinna med besöket innan överenskomna möten, och egentligen är det härligt att vara igång på morgonen för det är ljust så tidigt såhär års. När jag satt och såg över havet slog det mig, att det inte är många tankar jag ägnar åt trädet jag uppträder med och helt konkret sitter på. Ibland är jag uppmärksam på min omgivning, men ofta sjunker jag ner i mina egna tankar eller bara andas.



Men jag fascineras nog av trädet i Brunnsparken, för det är mig helt obekant. Det blommar nu helt tydligt med något slags små runda bruna blommor som ser ut som alens kottar eller liknande. Jag vet faktiskt fortfarande inte vad det är för ett träd, och i en park kan det ju finnas importerade särfall. Jag hoppas få bättre kännetecken när bladen slutligen bryter fram. – Jag ser fram emot att delta i en två dagars workshop på universitetet i Linköping om tre veckor ungefär, Plantarium. Och hoppas verkligen att jag fått reda på lite mera om min samarbetspartner innan dess.
 

 

 
 
 

Eftervinter till Valborg


Det finns ingen riktigt bra översättning på uttrycket “takatalvi” på svenska. En bokstavlig översättning skulle vara bakvinter, ett bakslag för våren. Senvinter eller eftervinter låter inte lika orättvist och trist, för det handlar ju om att vintern kommer plötsligt tillbaka. Stora mängder snö strax innan första maj känns helt enkelt fel. Men det absurda idag var, att snöyran fick mig att ta mig till Brunnsparken på kvällen i ett plötsligt skov av masokism. Efter två intensiva dagar på den internationella konferensen för konstnärlig forskning Please Specify! som ägde rum på Uniarts Helsinki, och efter vår egen (det vill säga forskningsprojektets How to do things with performance) tre timmars session på slutet av den, inbegripet röjandet av utrymmet efteråt, känndes det plötsligt som om jag ville ut och andas för mig själv. Och framförallt ville jag göra det innan valborgsmässoaftonens stohej fyller hela parken. Det är ju ljust ännu åttatiden så här års men det var våtare och kallare än jag tänkt mig, men skönt på ett konstigt sätt ändå. Det är något som upprepning åstadkommer, den förstärker känslan av lugn eller tillfredsställelse eller vilken känsla det än är som upprepas i samlad med rutinen. – Jag var förvånad över att kameran klarade så mycket snö och vatten utan att hicka. Och jag hjälpte till med balansen genom att placera en tung sten i den stora plastväskan som jag lägger ytterkläderna i innan jag stiger in i bilden, och hänga den från tefoten som tyngd så att tyngdpunkten skulle vara så lågt som möjligt.
 

 
På Valborgsmässoaftonen gällde det att gå ut tidigare, innan festen kommit igång. Nu var vädret lite bättre, regnskurarna kom och gick, men snön från igår hade smultit bort och det små blommorna som stack fram i gräset tycktes ha överlevt den plötsliga men kortvariga eftervintern. Stora lådor för avfall hade redan placerats ut i parken, rader av blå bajamaja toaletter stod på rad vid lekparken och här och där syntes ungdomar i overaller märkta med någon särskild avdelnings logo samlas i grupper. Jag fick sitta i fred och var nöjd över att få inspelningen undanstökad i tid. Vindriktningen var sådan att kameralinsen uppe på klippan i Brunnsparken fick några träffar. De syns som vitaktiga luddiga fläckar i den första bilden. Då jag satt på alstubben stannade några småbarn och följde nyfiket med vad jag gjorde. Och omedelbart då jag steg upp satte sig en av dem på stubben där jag suttit, “instant” imitation faktiskt.
Om man ser bilderna från båda dagarna i följd är skillnaden rätt markant mellan lördag kväll och söndag mitt på dagen. Eftervintern kom och gick, även om det fortfarande är ovanligt kyligt.