Category Archives: på svenska

Aprilväder på Karlö


Karlö eller Hailuoto på finska, bokstavligen översatt närmast Hajskär, är en stor ö i Bottenhavet utanför Uleåborg, och där finns ett kulturhus och residens som heter Päiväkoti, dagis. Jag skall bo här på dagis här hela april månad, och var givetvis nyfiken att ta reda på var namnet kommer ifrån. Om man får tro Wikipedia lär det vara ett ursprungligen karelskt namn, Haililuoto eller strömingskär, som förkortats till hai med tiden. Och det låter ju rimligare. Kopplingen mellan Karelen och norra Österbotten är svårare att förstå om man inte besökt trakten. Jag förstod kontakten då jag besökte Kajanaland och insåg hur smal Finland faktiskt är vid midjan. Norra och Östra Finland har också historiskt hört ihop. Men Karlö då? Har det funnits duktiga karlar här, eller var kommer det namnet ifrån? En version förklarar att då skäret reste sig ur havet och växte i omfång i och med landförhöjningen (troligen var det faktiskt ett skär till att börja med) befolkades det av människor från olika håll, i synnerhet från Karelen. Svenskarna som kom hit kallade ön för Karelön, som sedan förkortades till Karlö. Namn är fascinerande för de bär på så mycket historia, och möjliggör alternativa tolkningar, förstås.
 
Jag har kommit hit för att färdigställa en första version av manuskriptet till “Performing and Thinking with Plants”, och för att fortsätta mina exkursioner på intressanta öar. Förutom min basö, Stora Räntan eller Harakka utanför Helsingfors, är det Örö som är min nuvarande älsklingsö, även om jag trots planerna inte besökt Örö i mars och inte kommer att göra det i april heller. (Jag hade hoppats på stöd från Svenska Kulturfonden för att kunna göra det, men tji fick jag). Däremot skall jag tillbringa en månad på Eckerö, på Åland, senare i år. Men nu är jag alltså här på Karlö, där vintern ännu dröjer kvar trots mängden av ljus, dels för att skriva, men också för att bekanta mig med eventuella betydande och obetydliga träd. Mer om dem på engelska i projektets blogg här.
 
Under min första hela dag här promenerade jag lite hit och dit längs stråken som ledde utåt från huvudvägen och kyrkbyn, men insåg att det behövdes gummistövlar på de leriga vägarna. Idag var det plötsligt snöyra halva dagen, men så klarnade himlen och jag bestämde mig för att se ifall jag kunde hitta fågeltornet som en skylt pekade riktningen till. Inte för att jag är särskilt intresserad av fåglar, men ett fågeltorn står ofta vid vatten och jag hoppades kunna komma till havet. Det visade sig att Kirkkosalmi eller kyrksundet har varit en havsvik i tiden, men nu är det ett slags insjö eller sumpmark, och en viktig viloplats för flyttfåglar. Men än så länge är det väl för tidigt för dem. Från tornet varken såg eller hörde jag en enda fågel, men på vägen dit och därifrån hörde jag underliga fascinerande fågelläten som inte alls liknade dem jag är van vid på Stora Räntan, som trots allt är en fågelö. Och innan jag hann hem till huset började det snöa igen – aprilväder minsann.
 

 

 

 

 

 

 

Tala om det för tallen


Då jag besökte Örö i början på januari valde jag en tall vid huset där jag bodde att hålla i dagligen under den tid jag var där, och satt dessutom på en bekvämt böjd tall på västra stranden och pratade med den, till den en stund. Istället för att skriva ett brev för hand satt jag med en mikrofon i handen och försökte tilltala tallen direkt. Och visst gick det också, även om jag talade långsamt och fick leta efter orden. Jag klippte ihop ljudet med videon och lade upp den på RC – inte som ett “work”, för den kategorin har nu slopats i och med renoveringen – tillsammans med de andra tallbilderna (se bilden ovan). Och lämnade experimentet därhän.
 
Nu, då jag återvände till Örö i februari (se bilden här nedan), besökte jag samma tall och upprepade experimentet. Men den här gången klippte jag inte bara ihop videon och lade den på RC, utan nu skrev jag också ut texten till de båda konversationerna, och bestämde mig för att publicera dem här på min blog, för att på så sätt arkivera dem. Det första “talet” till tallen eller snarare utskriften av pratstunden med tallen skedde alltså 11.1.2021, medan den andra texten baserar sig på inblandningen den 20.2.2021. Jag skriver dem här, istället för i projekt-bloggen för “Meetings with Remarkable and Unremarkable Trees”, vilket skulle i princip vara naturligare, helt enkelt för att de är skrivna på svenska:
 
Kära tall,
Tack för att jag får sitta så här, på dig, här vid stranden på Örö. Jag beslöt mig för att komma och hälsa på dig medan jag är här nu helt enkelt för att du växer på en så fin plats här på västra stranden och är böjd på ett sånt sätt att det är, som du skulle vara inbjudande för att sitta på. Jag är säkert inte den första människa som sitter här, men de flesta sitter här antagligen under sommarhalvåret, och nu är det den elfte januari tjugotusen [sic] tjugoett. Och även om det är soligt och klart väder idag och inte väldigt kallt, så är det ändå vinter. Jag har tidigare försökt skriva till tallar här, men den här gången bestämde jag mig för att försöka tala in i en mikrofon, att bokstavligen tala om det för tallen. Och även om det känns lite konstigt, och jag vet inte hur det kommer att låta, så är det ju ett mer direkt sätt att tala till dig. Jag antar inte att du förstår svenska eller människospråk överhuvudtaget, men det är fullt möjligt att du kan känna eller höra, känna av min röst på något sätt. Många växter kan höra ljud, känna igen ljud på något sätt. Sen tycker jag om att tänka mig att du på något sätt anar mina avsikter, och att du känner efter, ifall du känner efter så kan du känna att jag vill dig väl, eller åtminstone inte vill dig något illa. Men för att vara riktigt ärlig så talar jag till dig idag, inte så mycket för din skull som för min egen skull. Jag har just fyllt sextiofem år, i förrgår, och det kändes bra att fira det, den bemärkelsedagen här på ön med tallarna här. Jag besökte en annan tall belägen nära kasernområdet då. Men även om, även om det här är ett bra ställe att bli äldre på så är det ändå lite kusligt. Det slog mig att jag nu egentligen borde pensionera mig, gå i pension helt enkelt, ansöka om pension. Jag har inget arbete just nu att gå i pension från, men jag har lyckligtvis ett arbetsstipendium, så att jag kan arbeta helt normalt hela det här året ännu. Men själva tanken på att gå i pension är lite skrämmande. Du är ju ingen ung tall själv heller, men jag har svårt att tänka mig att tallar skulle gå i pension. Tallar kan ju dö, torka bort, förtvina, men också bli väldigt, väldigt gamla, och jag ser ju på dina barr och på dina kottar att du jobbar på för fullt, även om du är böjd på ett sånt här underligt sätt, antagligen på grund av någon höststorm när du var ung. Men, ja, jag vet inte, kanske jag inte direkt ber om råd från dig hur jag skall förhålla mig till det där med pension, men jag vill bara ha ett perspektiv på det genom att fundera på det tillsammans med dig. Om man tänker det på ett annat sätt så är du ju pensionär hela tiden, i den bemärkelsen att du arbetar för dig själv och gör det som känns viktigt för dig och som du behöver göra för att hålla dig vid liv, och för att hjälpa alla de andra varelser som livnär sig på dig, som alla de olika typer av lav som växer på din bark just här intill. För att inte tala om alla andra växter och djur och mikrober som du hjälper att fungera. Det är svårt att förstå ett träd om man är människa, att förstå på riktigt. Men antagligen är det också svårt att förstå en människa om man är tall. Istället för att beklaga mig för dig eller lätta på hjärtat som man säger, berätta om min oro inför att bli gammal och pensionerad och inte behövas längre kan man kanske säga, så borde jag kanske lyssna på dig istället. Men det vad jag hör, det är inte dig utan det är havet här intill. Men tack i varje fall att du lyssnade på mig. Tack för att du finns, och för att jag vet att jag kan kanske komma tillbaka till dig nån gång. Jag hoppas du har det bra resten av vintern. Sköt om dig.
 

 
Kära tall,
Det är roligt att vara här hos dig igen. Det är över en månad sen jag var här senast. Det är februari, tjugonde februari tjugohundra tjugoett, och det är ovanligt mycket snö i år, en riktig vinter, trots klimatförändringen. Jag undrar om du sover över vinterns, som björnar gör, och många djur, eller vilar, det gör du säkert åtminstone. Men du har ju dina gröna barr så i princip kan du väl fortsätta jobba som vanligt. Men jag tänker mig att, att det är för kallt för alla vätskorna att röra sig i din stam. Men kanske barken är tjock. Nu är det inte så kallt, det är egentligen snöbollsväder, kring noll [grader], men förra veckan var det väldigt kallt, och veckan innan också. Kanske växter inte fryser på samma sätt som djur. Frysa gör de ju, kölden tar livet av växter förstås. Men ni tallar är vana med kölden. Jag kan tänka mig att det blir svårare när det blir varmare. Inte för att värmen i sig skulle vara jobbig, bara det finns vatten, och det finns det säkert nog här. Men det kommer ju en massa nya insekter och svampar och all slags smådjur som tycker om att äta och borra hål i dig och så vidare. Det handlar ju om balans, det förstår jag. Din bark är alldeles full av olika typers lav, och det verkar inte vara något problem för dig. Men det är klart att om, om det sen finns insekter som borrar sig in i ditt trä och sprider sjukdomar, så är det en annan sak. Jag vet inte om det är möjligt för dig att förbereda dig för klimatförändringen. I princip skulle det kunna vara farligt för dig att vara så här nära vattenbrynet, nära havet, för om havsnivån skulle stiga så mycket som den har planerats att den skall göra, så då skulle du hamna under vatten, faktiskt. Men lyckligtvis har vi ju fortfarande landupphöjningen efter istiden här, som motverkar det stigande havs-, den stigande havsnivån en aning. Havet ser häftigt ut nu när det är isbelagt. Isen är mörk och inte vit idag, så det liknar vanligt hav, men det som är spännande med det är att det är helt tyst. Nu blåser det lite, och jag kan tänka mig att vinden slår mot mikrofonen också ibland, men i morse var det alldeles tyst. När man kommer från stan är det nästan overkligt med en sån tystnad. Så plötsligt hörs det en liten fågel som inser att det börjar bli vår så småningom. Det känns ju inte som vår i den här kylan, men ljuset återvänder. De säger att växterna förstår att de skall börja växa, inte för att ljuset återvänder, utan för att de, utan innan det, redan innan det när det blir mörkt. Jag undrar om det stämmer för dig också. – Jag vet inte om du, om du sover, om du vilar, eller om du är här nu, medveten, medveten på det sätt som en tall är medveten. På sätt och vis är du ju mycket mer medveten än människorna, till exempel när det gäller olika nyanser av ljus eller nyanser av fukt, antar jag, och så vidare. Men å andra sidan så har du ju inte en medvetenhet som är som vår. Jag kan tänka mig att vinden är det viktigaste, för det är vinden som böjer dig och tvingar dig att följa sig själv, eller följa, böja sig för vinden. Och det är bara vinden som hörs just nu, när havet inte brusar fritt. Jag hoppas jag inte stör din vila genom att sätta mig här. Kanske jag skall lämna dig att vila i lugn och ro. Men tack för att jag fick sitta här, och tack för att jag fick tala med dig, även om jag inte har något spännande att berätta åt dig just nu. Och inte heller några goda nyheter vad gäller klimatförändringen i sig. Även om det känns lite gran som om folk så småningom skulle vakna till att nu måste det göras något. Kanske det. Men än så länge, ha det så bra. Jag hoppas att vi träffas ännu, innan våren. Tack.
 
 

Ett Nytt År


Att tillbringa en vecka på Örö har varit en fin start på mitt 65:te år, med den sällsynta chansen att se skogarna och stränderna täckta av snö. Som de flesta av oss har jag stora förväntningar på det nya året och hoppas att det för med sig spännande förändringar och utveckling. Tanken att det nya året är ett oskrivet blad är förstås en illusion, det mesta av vad som kommer att ske är redan planerat, och framtiden är oftast en fortsättning på det förflutna. Den är inte alls oskriven, utan följer ofta ett strikt manuskript. Trots det, hoppas jag alltid på något slags mirakulösa lyckoträffar eller liknande…
 

 

 

 

 

 
 
 

Vid årets slut


Året 2020 har varit ett galet år för många, så också för mig, och det har innehållit många slags förändringar och begränsningar. Bilden här ovan är ett förbudstecken målat på en trädstam, den markerar gränsen för ett naturskyddsområde. Den påminner mig om att jag inte kunnat besöka min bostad i Stockholm sedan januari, och att jag inte blev antagen till någondera av de två professurer jag sökte, men också att jag haft möjlighet att tillbringa tid förutom på ön Stora Räntan också i tre fina residens, i Johannesburg i Sydafrika, i Mustarinda i Hyrynsalmi och på Örö i Kimito skärgård. Och framförallt har jag inlett ett nytt projekt, Möten med betydande och obetydliga träd. Vid årets slutar brukar jag göra en summering av vad jag gjort, och därför lägger jag in här en lista med så gott som allt jag åstadkommit under året, både smått och större, det mesta faktiskt på engelska:

Avslutade projekt
Residens på Örö i november, Öres
Mustarinda residens i september se
här
ARA
(Arts Research Africa) residens i Johannesburg 10.2.- 23.3.(orig. 10.4.) 2020
Performing with Plants – Att uppträda/samarbeta med växter. Mera här och arkivet här

Publikationer under året
“Remembering the Year of the Tiger – Image, Memory, Site” i Marja Silde, Outi Lahtinen & Tua Helve (red.), Näyttämö & Tutkimus 8: Muisti, Arkisto ja Esitys [Scen & Forskning 8: Minne, Arkiv och Föreställning] 2020, 292-318. Se här
“Miten tehdä asioita tutkimuspäivillä – Katsaus ‘Miten tehdä asioita esityksellä?’ -tutkimushankkeeseen” [How to Do Things with Research Days – Summering av forksningsdagarna organiserade av projektet How to do things with performance] av Annette Arlander, Hanna Järvinen, Tero Nauha, Pilvi Porkola, i Marja Silde, Outi Lahtinen & Tua Helve (red.), Näyttämö & Tutkimus 8: Muisti, Arkisto ja Esitys [Scen & Forskning 8: Minne, Arkiv och Föreställning] 2020, 428-432. Se här
“Dearest Pine” i Jack Faber & Anna Shraer (red.) Eco Noir: A Companion for Precarious Times. Academy of Fine Arts, Uniarts Helsinki Publishing 2020, 105-112. Se här
“The Shadow of a Pine Tree. Authorship, Agency and Performing Beyond the Human” i Ewa Bal & Mateusz Chaberski (red.)
Situated Knowing. Epistemic Perspectives on Performance. London & New York: Routledge 2020, 157-170. Se här
“HTDTWP presents: The Transformative Potential of Performance” Annette Arlander, Hanna Järvinen, Tero Nauha and Pilvi Porkola i Leena Rouhiainen (ed.) Proceedings of CARPA 6 Artistic Research Performs and Transforms: Bridging Practices, Contexts, Traditions & Futures Nivel 13 (2019) här
“Revisiting the Rock – Self-diffraction as a Strategy”,
Global Performance Studies 3.2. (2020) här
“Performing with Plants in the Ob-scene Anthropocene” i
Nordic Theatre Studies vol 32 2020, 121-142 https://tidsskrift.dk/nts/issue/view/8763
“Behind the Back of Linnaeus – Bakom ryggen på Linné.”
Ruukku – Studies in Artistic Research, Issue #14 Ecologies of practice. Här
ARA-Podcast – Performance as research: a discussion with Annette Arlander
https://www.iono.fm/e/822054
“Revisiting the Rusty Ring – Ecofeminism Today?”
PARtake Journal se här
“The City Skyline Revisited – From networks to trans-corporeality”
Research in Art Education 1/2020, pp 37-55 här
Viisi vuodenaikaa – Harakan taiteilijayhteisön 30-vuotisjuhlajulkaisu (Harakka 30 års jubileumspublikation) liten pdf:19 Harakan_julkaisupienversio
Performanssifilosofiaa – esitysten, esiintymisten ja performanssien filosofiasta performanssiajatteluun (eds.) Tero Nauha, Annette Arlander, Hanna Järvinen and Pilvi Porkola. Nivel 12. Teatterikorkeakoulu 2019.
online version
https://nivel.teak.fi/performanssifilosofiaa/
pdf version
https://helda.helsinki.fi/handle/10138/311478

Utställningar, evenemang och uppträdanden
Dear Firethorn Rhus (with text) visad på Muu Gala i Helsingfors 19-22.11.2020.
“With a Pine” som en del av Be-coming Tree, en kollektiv online performance 31 october 2020, se
här
”With a Rowan”, som en del av ABLE happening by Island Rehearsals på Harakka 20.8.2020 från 18.00 se
här
Uppträdde med en tall i en kollektiv
Be-coming Tree performance via zoom 1.8.2020 kl. 11-12 (UK tid), se här
MantereeltaFrån FastlandetFrom the Mainland. Utställning med videoverk i Telegrafen på Harakka eller Stora Räntan 14-26.7.2020
Performance med ett äppelträd som en del av SUSUKÄKE (Sumatrantien Suomalaisugrilainen käsitekesä) 17.7. 2020 kl. 19. Se dokumentation
här
Uppträdde med enrisbusken på Harakka som en del av
ISLAND REHEARSALS 5.6.2020 kl 16.
Besökte Nirox Arts 16-20 mars 2020 https://www.niroxarts.com/
Day with a Juniper visades som en del av Video veckorna på galleri Sinne 21-26.2020. Se här

Föredrag, presentationer, diskussioner
Samtal om peer review i konstnärlig forskning med Mika Elo, Maarit Mäkelä, Otso Huopaniemi och andra på Kuva Research Days 9 december 2020.
Presentation av resultaten från projektet Performing with Plants på höstdagarna för Society for Theatre Research 4.12.2020
Samtal med Antti Salminen för att fira publikationen av den finska översättningen av Emanuele Coccias The Life of Plants by Tutkijaliitto, 29.10.2020 kl 18.00 på Kääntöpöytä, se här
“Precarious Playground”, inledande vandring runt ön och visning av “Returning to the Stairs” på NSU (Nordic Summer University) mötet 26-27.7.2020 se
program
“Meetings with trees and the metaphysics of mixture”, föredrag på det virtuella mötet organiserat av Performance-as-Research Working Group / International Federation for Theatre Research CONTINUITIES in PRACTICE – a virtual exchange in order to continue the conversation Tuesday 14th July, 4pm-6pm (BST).

“Chronicles of Confinement: Europa”, samtal med performance konstnärer 10.7.2020 kl. 13.00 New York tid, 20.00 Eastern European time, organiserad av Canongeproductions. Se här.
“Principles of Artistic Research in Performance Doctorates” som en del av Visioning the Future: Artistic Doctorates in Ireland. Online Seminar Series 2020, 9 juli 11-12.
http://artisticdoctorateireland.com/events/ Se detaljer här
“Writing to Trees with Trees as Performance for Camera”, presentation på det virtuella sommarmötet för PSI Artistic Research Working Group 7.7.2020 kl 14 (UCT/GMT).
“Exposition and/ as Method”, föredrag via zoom på SKH 22 juni 2020 kl.14.00 Stockholm tid.
https://www.uniarts.se/english/news/events/open-lectures
Presentation tillsammans med HTDTWP på Tutke Spring Days 28-29.4.2020, se
här
Workshop med HTDTWP för doktorander vid University of the Arts Helsinki (online) 14-15.4.2020
ARA-seminar (online) 9.4.2020 kl. 16-18.00.
ARA (Arts Research Africa) seminar 12.3.2020 kl. 13-16.00 Wits Theatre, Johannesburg.
Presentation via Skype på “Asking for Advice: Artistic Research in YouTube, Home videos and Conversation” 27.2. på Centre for Artistic Research, University of the Arts Helsinki, se
här.
Seminar med konstnärliga doktorander i Oslo 5-7.2.2020.
”Year of the Pig with a Tatarian Maple”, presentation på forksningsveckan på Stockholms Konstnärliga Högskola 24.1.2020. Se programmet
här

 
 

Kära tall


Idag, 16.11.2020, bestämde jag mig för att besöka tallen som jag hittade förra veckan och ta kameran med mig. Dessutom tog jag med mig mitt häfte och en penna för att eventuellt försöka skriva något till den, ifall det inte var för kallt. Och visst, det gick bra, för tallen växer rätt skyddat mitt i skogen. Men trots att det var lätt att kliva upp i trädet var det svårare än väntat att hitta en bra plats att sitta och skriva. Men det gick vägen. Särskilt länge satt jag inte och skrev, dels för att det var kallt men mest för att jag egentligen inte hade så mycket att komma med. Här är utskriften av brevet jag totade ihop:
 
Kära tall,
jag vänder mig till dig på svenska, för det känns som det naturligaste alternativet här ute i yttre skärgården, trots att du antagligen hör minst lika mycket finska och varför inte andra språk också, i synnerhet under sommarmånaderna. Här runt dig har det pågått skogsarbete, många tallar har fällts, och det är fint att du bevarats, antagligen för din intressanta form. Du är ju faktiskt ett idealiskt klätterträd för eventuella barn som kommer förbi, och varför inte vuxna också. Fast jag är nog säkert en av de äldsta som klivit upp på din gren här. Jag är ingen expert på att klättra i träd, och inte alls våghalsig heller, men dina grenar verkar så inbjudande, de bildar nästan som en stege att kliva upp längs. Det är egentligen lite för kallt för att sitta och skriva med bara händer, men lyckligtvis skyddar skogen mot vinden, som man kan höra i bruset från stranden. Jag hoppas förresten att jag inte stör dig i din höstvila, och jag klampade bara upp utan något slags välkomstceremonier eller hälsningar. Klumpigt, javisst, men så beter jag mig ofta med mänskor också. Egentligen skulle jag hellre bara sitta här och andas in vinden med dig, men skrivandet får mig att hålla mig varm, så absurt som det låter. Och jag vill på något sätt försöka tala till dig och tala om för dig hur fin jag tycker du är, stilig och spännande i din flammande form. Men egentligen är många av dina genar döda, eller saknar i alla fall barr och kottar, det är bara högst uppe i kronan som du är grön och frisk. Det växer en massa mossa och lav på din stam, och det är säkert fullt med all slags småkryp också. Jag sällar mig till de där småkrypen som livnär sig på dig, även om jag nog är ett slags “storkryp” , åtminstone vad vikten beträffar. Nej, det var inte särskilt roligt, förlåt. Men dina nedre grenar är faktiskt väldigt starka, jag kan inte känna det minsta svajande under min tyngd. Även om jag tror att jag inte åsamkar dig lidande eller större besvär, börjar det bli alltför kallt för mig att sitta här i vinden, så jag tackar för mig och önskar dig allt gott i fortsättningen. Tack för att jag fick sitta här, och ha det så bra!
hälsar AA
 
 

November på Örö


Efter bara fem dagar på ön är jag helt förtjust, och idag fick tillvaron en helt ny lyster, när plastskydden på fönstren togs bort och de nya fönsterrutorna kom på plats. Jag skall tillbringa hela november månad här i Öres residenset, med ett kort besök i Helsingfors en weekend, och det känns oerhört skönt. Det blåser hårt för det mesta och regnar ibland men i övrigt känns det inte som november. Och ön är inte alls så öde som jag befarade. Dels bor min granne, en ung spansk konstnär på andra sidan huset, dels rör sig en del folk omkring på cyklar, och till och med krogen öppnar på lördagen, för det är en grupp som kommer hit över weekenden. Men det härliga är vindens brus i tallarna och havet som slår mot stranden. Visst är de olika militära ruinerna och kvarlevorna kusliga, men nu känns naturskyddsåtgärderna mer påtagliga. De märkta stigarna är sköna att vandra längs och det finns gott om informationsskyltar överallt. Jag antar att det kan vara ganska fullspäckat med folk när det är turistsäsong. Just nu kunde jag tänka mig att vara här mycket längre.
Förutom min “dagliga tall” rakt utanför dörren som jag uppträder med varje förmiddag (se bilden här nedan), har jag stiftat bekantskap med en underlig tall som växer vid en brant, ett sanduttag, se bilden här ovan. Men det är fullt med tallar här, knotiga, vridna, den ena mer inbjudande än den andra att kliva upp i, bara att välja vilka som kunde vara lämpliga samarbetspartners…
 

 

 

 

 
 
 

Kära björk


Efter en produktiv september månad i Mustarinda residenset tänkte jag mig, att det var nog, ifall jag fortsatte min lilla performance, min “dagliga björk” med den gamla björken bakom Mustarinda huset. Men den sista dagen beslöt jag mig ändå för att försöka sätta mig och skriva ett brev till en gran som jag lagt märke till tidigare, där den låg på marken vid stigen. Jag tänkte mig att det kunde vara intressant att försöka skriva något på svenska, för jag hade skrivit på finska till en annan gran veckan innan. Men alldeles intill granen såg jag plötsligt en björk som såg inbjudande ut. De flesta träden i den urgamla skogen är antingen raka och höga eller så ligger de på marken, jag har inte sett något träd med grenar att kliva upp på. Och där var nu plötsligt en björk som jag skulle kunna sitta på, jag kunde inte begripa att jag inte märkt den tidigare. Så jag valde att sätta mig hos den och skriva till björken istället, och lät granen vänta. Jag spelade in texten senare och kombinerade den med bilden, men då själva skrivandet tog mer än 20 minuter, blev den upplästa texten bara drygt fem minuter, så versionen med texten blev mycket kortare. Båda versionerna – Dear Birch (20 min 15 sec) och Kära Björk (5 min 50 sek) – finns på Research Catalogue, här. Och här nedan är texten jag skrev framför kameran.
 
Kära björk,
trevligt att träffas så här, smått överraskande, på stigen. Jag var egentligen på väg att besöka den avlidna granen här intill, när jag plötsligt fick syn på den mjuka gröna mossa som växer på din stam där den förgrenar sig, som en liten bekväm fåtölj, faktiskt. Och solen lyste så inbjudande på den, att jag bestämde mig för att sätta mig ner en stund framför kameran och skriva några ord till dig. Du kanske tycker att det är underligt att jag tilltalar dig på svenska, här mitt i det finska Kajanaland, där nästa språk efter finskan och den lokala dialekten antagligen skulle vara ryska – eller då engelska eller tyska eller tom tjeckiska, som några av gästerna i Mustarinda-huset här intill förmodligen talar, ifall de råkar gå här förbi. Men jag väljer att skriva till dig på svenska, inte så mycket för din skull som för min egen skull, för att se hur det känns. För ärligt talat tror jag inte det spelar någon roll för dig vilket språk jag skriver på. Men det som kanske, eventuellt, och förhoppningsvis har någon betydelse är, ifall jag lyckas artikulera mina tankar med hjälp av att skriva, eller inte. Och än så länge har jag bara pladdrat på för att komma igång. Har jag något att tala om för dig eller något att säga ens mig själv just här, just idag? Det är min sista dag i Mustarinda, min sista dag i den här gamla tysta skogen som jag lärt mig att älska, med sin tjocka mjuka mossa, sina många döda träd liggande om vartannat, och sin friska luft som är så mjuk och härlig att andas. Jag kommer att sakna den här skogen, det vet jag, och jag kommer också att försöka besöka skogar som finns närmare mig, senare. Jag hoppas du njuter av din boplats här, intill stigen, och nära kärret som öppnar sig genast på andra sidan den. Du har faktiskt två målade färgklickar på en av dina stammar, en blå och en grön, för att markera de två stigarna som här är sammanslagna, och som förgrenar sig lite längre bort. Du har levt här en bra stund, antar jag, även om du inte är någon åldring precis. Och det kan hända att du faktiskt är äldre än du ser ut, ifall det varit ont om ljus eller näringsämnen här; eller så kan det ju hända att du inte är så gammal, men ser äldre ut på grund av de kalla vintrarna med tung snö, som skadat många av granarna här. Eftersom du fäller dina löv är det inte lika farligt för dig, antar jag; dina kala grenar samlar inte på så tunga bördor som sedan kunde knäcka dem. Men mossan jag sitter på är en annan slags riskfaktor. Om den samlar väta skapar den röta, så att du faktiskt kan falla i tu med tiden. Det händer ibland åt gamla träd som har en grenklyka eller en fördelad stam. Förlåt att jag låter som en olycksfågel, jag tror du har det bra här och så vitt jag kan se går det ingen nöd på dig. Jag borde tvärtom vara tacksam för mossan du bär på, för trots att den är ganska våt och kall är den mjuk och behaglig att sitta på, som en kudde avsedd för förbipasserande. Ja, jag vet att den inte är avsedd för det, och jag antar att du egentligen hellre skulle bli av med den – fast det vet jag egentligen inte. Kanske ni har något slags samarbete på gång, mossan och du, precis som det berömda samarbetet mellan svampmyceliet och dina rötter. Men nu spekulerar jag om sådant som jag bara läst om, istället för att lita på mina egna sinnen och förnimmelser här och nu. – Det som kanske är det härligaste med den här skogen är tystnaden. Nu när det inte blåser är det verkligen tyst. Inget avlägset motorbrus – någon enstaka gång ett flygplan, men det är väldigt sällan. Och just nu är det så tyst att pennans skrapande mot papperet känns som rätt högljutt. Eftersom det är vindstilla, kommer myggen fram, trots att det är sent på hösten här. Men solen värmer just nu, och dimman dagarna innan, för att inte tala om mängden regn tidigare, har bjudit på perfekta omständigheter åt all slags mygg att ta en extra runda. – Det är så tyst att jag trodde mig höra kameran gå av. Det är oberoende av dags att avsluta det här brevet. Jag beklagar att jag inte egentligen har några tankar att artikulera just nu. Men jag är glad och tacksam att jag fått sitta en stund i din famn, och önskar dig allt gott framöver. Tack!
 

 
 

Mitt i Mustarinda


Min första dag i Mustarinda huset uppe i Hyrynsalmi, bortom Kajana i nordöstra Finland, intill Paljakka naturreservatet med dess urskog lider mot sitt slut, och det är snart dags för bastu. Mer om stället på webbsidan, här. Idag inledde jag ett slags dagbok tillsammans med en gammal björk på gården, och gick den kortare stigen in i skogen – helt magisk terräng faktiskt. Det enda jag saknar är vatten – en sjö, en tjärn, en å, nånting. Det finns ett kärr alldeles intill, men det har inget öppet vatten. Och den lilla ån som rinner under landsvägen inte så långt härifrån, befinner sig på det fridlysta området där man inte får röra sig. Gränsen är märkt med vita målade streck på trädstammarna… Jag vågade mig upp i utkikstornet idag, och från den högsta avsatsen kunde man se vida omkring – skog, skog, skog så lång ögat når. Men inte att undra på det, österut är det skog hela Sibirien igenom, och västerut är det mest skog innan kusten. Ett radiotorn rätt nära uppe på fjället eller berget är det enda som påminner om människorna. Det finaste med det här stället är tystnaden. I skogen är det faktiskt tyst, om det inte är något djur eller vinden som för oväsen, och då hör man det faktiskt. Det sägs att det här är ett av landets mest snörika områden, och för något år sedan fanns det så mycket snö att många trädtoppar bröts. Man kan se spåren av det i skogen. – Min plan är att hitta någon uråldrig gran att tillbringa en dag med, förutom björken som jag hälsar på dagligen, och så skriva på texten till boken Performing and Thinking with Plants. Få se om jag får något gjort, just nu känns det som om jag helst skulle bara vandra i skogen…
 

 
 
 

Från fastlandet


Videoarbeten i Telegrafen på Stora Räntan 15–26.7. 2020 kl. 12–17
Välkommen på vernissage tisdagen den 14.7. kl. 16-18.
 
Följande arbeten ingår i utställningen:
 
With Elms in Kaivopuisto 1 & 2 (2018)
Under året 2017, från den 10.1. till 17.12., besökte jag en grupp almar i Brunnsparken i Helsingfors sammanlagt 101 gånger. Jag spelade in besöken och editerade dem till en två-kanalig video installation (1t 41 min 10 sek.) med en minut av varje besök, här kombinerade till en “split-screen” version.
 
With an Alder in Kaivopuisto (2018)
Under året 2017, från den 12.1. till 17.12., satt jag på en alstubbe i Brunnsparken i Helsingfors sammanlagt 100 gånger. Jag spelade in seanserna och editerade dem till en video (1t 40 min 10 sek) med en minut av varje besök.
 
With the Maple Tree (Corona Diary) (2020)
Under våren 2020, från den 29.3. till 31.5., uppträdde jag dagligen för kamera med en lönn på gården till Fabriksgatan 18 i Helsingfors, och editerade uppträdandena till ett slags dagbok (62 min 22 sek).
 
Verken är kopplade till projekten Performing with Plants och Meetings with Remarkable and Unremarkable Trees
 

Tillbaka till Tallen i Brunnsparken


Efter upprepade försök att besöka den lilla tallen uppe på berget i Brunnsparken – den var alltid upptagen med andra besökare – lyckades jag äntligen ha en stund tillsammans med den på lördagen. Det var egentligen en lycklig slump, för det satt flera picknicksällskap rätt nära, men just hos tallen fanns det ännu plats, trots att det var lunchdags, trots att det var solsken och trots att det var lördag. Jag hade tänkt komma tidigare, men det blev inte av. Hur som helst var det skönt att ses igen, och att ha besöket ”gjort”, eftersom det varit en flera veckors paus sedan mitt senaste besök, den andra maj.
 
Tallen på Hundudden i Stockholm kommer jag inte att kunna träffa på länge, länge, verkar det som. Även om det rent tekniskt skulle vara möjligt för mig att ta mig till Stockholm med hänvisning till att jag måste se till mitt andra hem, har jag ju ingen lust att åka dit nu och riskera smittas av Corona och dessutom sitta i karantän i två veckor efter att ha kommit tillbaka till Helsingfors. Det komiska är, att jag ursprungligen hade tänkt mig tallen som en brevvän, någon att skriva till från Johannesburg. Men snabbt insåg jag att det inte fungerade så, jag hade ingen lust att skriva till tallen om jag inte satt hos den. Så jag har inte skrivit till Tallen på Hundudden sedan januari, eftersom jag inte kunnat besöka den.
 
På samma sätt hade jag ingen tanke på att skriva till Tallen i Brunnsparken hemifrån eller från någon annan plats, utan ville faktiskt sätta mig hos tallen. Och som ett slags kvarleva från min time-lapse praktik hos träden i Brunnsparken 2017, eller träden i Lill-Jansskogen 2018 och Nobelparken 2019, har jag velat upprepa samma eller åtminstone så gott som samma bild. Jag kommer troligen inte att kombinera bilderna, men även om jag skulle visa dem sida vid sida syns ju upprepningen. Jag vet faktiskt inte riktigt vad det skall bli av dessa små brev till tallen. Jag har lagt upp stillbilder av mina besök på en särskild sida i Research Catalogue, och dessutom skrivit in mitt brev där intill. Jag skriver ju för hand i ett litet häfte, och brukar skriva rent brevet efteråt, så länge jag kan tolka mina kråkfötter. Och breven är alltså i princip ”publicerade” eller öppet tillgängliga, här. Men vad jag skall göra med dem, eller rättare sagt dels de tjugo minuter långa videobitarna och dels brevtexterna, det vet jag inte riktigt ännu.
 
Ifall jag skulle vilja läsa och spela in breven och använda dem som voice-over, måste jag förmodligen förkorta videorna en hel del, för det tar längre tid att skriva än att läsa en text. Men kanske texterna inte är så intressanta som texter, utan det är själva handlingen att skriva, som syns i bilden, som är det väsentliga. Vi får väl se…