Category Archives: på svenska

Ett Nytt År


Att tillbringa en vecka på Örö har varit en fin start på mitt 65:te år, med den sällsynta chansen att se skogarna och stränderna täckta av snö. Som de flesta av oss har jag stora förväntningar på det nya året och hoppas att det för med sig spännande förändringar och utveckling. Tanken att det nya året är ett oskrivet blad är förstås en illusion, det mesta av vad som kommer att ske är redan planerat, och framtiden är oftast en fortsättning på det förflutna. Den är inte alls oskriven, utan följer ofta ett strikt manuskript. Trots det, hoppas jag alltid på något slags mirakulösa lyckoträffar eller liknande…
 

 

 

 

 

 
 
 

Vid årets slut


Året 2020 har varit ett galet år för många, så också för mig, och det har innehållit många slags förändringar och begränsningar. Bilden här ovan är ett förbudstecken målat på en trädstam, den markerar gränsen för ett naturskyddsområde. Den påminner mig om att jag inte kunnat besöka min bostad i Stockholm sedan januari, och att jag inte blev antagen till någondera av de två professurer jag sökte, men också att jag haft möjlighet att tillbringa tid förutom på ön Stora Räntan också i tre fina residens, i Johannesburg i Sydafrika, i Mustarinda i Hyrynsalmi och på Örö i Kimito skärgård. Och framförallt har jag inlett ett nytt projekt, Möten med betydande och obetydliga träd. Vid årets slutar brukar jag göra en summering av vad jag gjort, och därför lägger jag in här en lista med så gott som allt jag åstadkommit under året, både smått och större, det mesta faktiskt på engelska:

Avslutade projekt
Residens på Örö i november, Öres
Mustarinda residens i september se
här
ARA
(Arts Research Africa) residens i Johannesburg 10.2.- 23.3.(orig. 10.4.) 2020
Performing with Plants – Att uppträda/samarbeta med växter. Mera här och arkivet här

Publikationer under året
“Remembering the Year of the Tiger – Image, Memory, Site” i Marja Silde, Outi Lahtinen & Tua Helve (red.), Näyttämö & Tutkimus 8: Muisti, Arkisto ja Esitys [Scen & Forskning 8: Minne, Arkiv och Föreställning] 2020, 292-318. Se här
“Miten tehdä asioita tutkimuspäivillä – Katsaus ‘Miten tehdä asioita esityksellä?’ -tutkimushankkeeseen” [How to Do Things with Research Days – Summering av forksningsdagarna organiserade av projektet How to do things with performance] av Annette Arlander, Hanna Järvinen, Tero Nauha, Pilvi Porkola, i Marja Silde, Outi Lahtinen & Tua Helve (red.), Näyttämö & Tutkimus 8: Muisti, Arkisto ja Esitys [Scen & Forskning 8: Minne, Arkiv och Föreställning] 2020, 428-432. Se här
“Dearest Pine” i Jack Faber & Anna Shraer (red.) Eco Noir: A Companion for Precarious Times. Academy of Fine Arts, Uniarts Helsinki Publishing 2020, 105-112. Se här
“The Shadow of a Pine Tree. Authorship, Agency and Performing Beyond the Human” i Ewa Bal & Mateusz Chaberski (red.)
Situated Knowing. Epistemic Perspectives on Performance. London & New York: Routledge 2020, 157-170. Se här
“HTDTWP presents: The Transformative Potential of Performance” Annette Arlander, Hanna Järvinen, Tero Nauha and Pilvi Porkola i Leena Rouhiainen (ed.) Proceedings of CARPA 6 Artistic Research Performs and Transforms: Bridging Practices, Contexts, Traditions & Futures Nivel 13 (2019) här
“Revisiting the Rock – Self-diffraction as a Strategy”,
Global Performance Studies 3.2. (2020) här
“Performing with Plants in the Ob-scene Anthropocene” i
Nordic Theatre Studies vol 32 2020, 121-142 https://tidsskrift.dk/nts/issue/view/8763
“Behind the Back of Linnaeus – Bakom ryggen på Linné.”
Ruukku – Studies in Artistic Research, Issue #14 Ecologies of practice. Här
ARA-Podcast – Performance as research: a discussion with Annette Arlander
https://www.iono.fm/e/822054
“Revisiting the Rusty Ring – Ecofeminism Today?”
PARtake Journal se här
“The City Skyline Revisited – From networks to trans-corporeality”
Research in Art Education 1/2020, pp 37-55 här
Viisi vuodenaikaa – Harakan taiteilijayhteisön 30-vuotisjuhlajulkaisu (Harakka 30 års jubileumspublikation) liten pdf:19 Harakan_julkaisupienversio
Performanssifilosofiaa – esitysten, esiintymisten ja performanssien filosofiasta performanssiajatteluun (eds.) Tero Nauha, Annette Arlander, Hanna Järvinen and Pilvi Porkola. Nivel 12. Teatterikorkeakoulu 2019.
online version
https://nivel.teak.fi/performanssifilosofiaa/
pdf version
https://helda.helsinki.fi/handle/10138/311478

Utställningar, evenemang och uppträdanden
Dear Firethorn Rhus (with text) visad på Muu Gala i Helsingfors 19-22.11.2020.
“With a Pine” som en del av Be-coming Tree, en kollektiv online performance 31 october 2020, se
här
”With a Rowan”, som en del av ABLE happening by Island Rehearsals på Harakka 20.8.2020 från 18.00 se
här
Uppträdde med en tall i en kollektiv
Be-coming Tree performance via zoom 1.8.2020 kl. 11-12 (UK tid), se här
MantereeltaFrån FastlandetFrom the Mainland. Utställning med videoverk i Telegrafen på Harakka eller Stora Räntan 14-26.7.2020
Performance med ett äppelträd som en del av SUSUKÄKE (Sumatrantien Suomalaisugrilainen käsitekesä) 17.7. 2020 kl. 19. Se dokumentation
här
Uppträdde med enrisbusken på Harakka som en del av
ISLAND REHEARSALS 5.6.2020 kl 16.
Besökte Nirox Arts 16-20 mars 2020 https://www.niroxarts.com/
Day with a Juniper visades som en del av Video veckorna på galleri Sinne 21-26.2020. Se här

Föredrag, presentationer, diskussioner
Samtal om peer review i konstnärlig forskning med Mika Elo, Maarit Mäkelä, Otso Huopaniemi och andra på Kuva Research Days 9 december 2020.
Presentation av resultaten från projektet Performing with Plants på höstdagarna för Society for Theatre Research 4.12.2020
Samtal med Antti Salminen för att fira publikationen av den finska översättningen av Emanuele Coccias The Life of Plants by Tutkijaliitto, 29.10.2020 kl 18.00 på Kääntöpöytä, se här
“Precarious Playground”, inledande vandring runt ön och visning av “Returning to the Stairs” på NSU (Nordic Summer University) mötet 26-27.7.2020 se
program
“Meetings with trees and the metaphysics of mixture”, föredrag på det virtuella mötet organiserat av Performance-as-Research Working Group / International Federation for Theatre Research CONTINUITIES in PRACTICE – a virtual exchange in order to continue the conversation Tuesday 14th July, 4pm-6pm (BST).

“Chronicles of Confinement: Europa”, samtal med performance konstnärer 10.7.2020 kl. 13.00 New York tid, 20.00 Eastern European time, organiserad av Canongeproductions. Se här.
“Principles of Artistic Research in Performance Doctorates” som en del av Visioning the Future: Artistic Doctorates in Ireland. Online Seminar Series 2020, 9 juli 11-12.
http://artisticdoctorateireland.com/events/ Se detaljer här
“Writing to Trees with Trees as Performance for Camera”, presentation på det virtuella sommarmötet för PSI Artistic Research Working Group 7.7.2020 kl 14 (UCT/GMT).
“Exposition and/ as Method”, föredrag via zoom på SKH 22 juni 2020 kl.14.00 Stockholm tid.
https://www.uniarts.se/english/news/events/open-lectures
Presentation tillsammans med HTDTWP på Tutke Spring Days 28-29.4.2020, se
här
Workshop med HTDTWP för doktorander vid University of the Arts Helsinki (online) 14-15.4.2020
ARA-seminar (online) 9.4.2020 kl. 16-18.00.
ARA (Arts Research Africa) seminar 12.3.2020 kl. 13-16.00 Wits Theatre, Johannesburg.
Presentation via Skype på “Asking for Advice: Artistic Research in YouTube, Home videos and Conversation” 27.2. på Centre for Artistic Research, University of the Arts Helsinki, se
här.
Seminar med konstnärliga doktorander i Oslo 5-7.2.2020.
”Year of the Pig with a Tatarian Maple”, presentation på forksningsveckan på Stockholms Konstnärliga Högskola 24.1.2020. Se programmet
här

 
 

Kära tall


Idag, 16.11.2020, bestämde jag mig för att besöka tallen som jag hittade förra veckan och ta kameran med mig. Dessutom tog jag med mig mitt häfte och en penna för att eventuellt försöka skriva något till den, ifall det inte var för kallt. Och visst, det gick bra, för tallen växer rätt skyddat mitt i skogen. Men trots att det var lätt att kliva upp i trädet var det svårare än väntat att hitta en bra plats att sitta och skriva. Men det gick vägen. Särskilt länge satt jag inte och skrev, dels för att det var kallt men mest för att jag egentligen inte hade så mycket att komma med. Här är utskriften av brevet jag totade ihop:
 
Kära tall,
jag vänder mig till dig på svenska, för det känns som det naturligaste alternativet här ute i yttre skärgården, trots att du antagligen hör minst lika mycket finska och varför inte andra språk också, i synnerhet under sommarmånaderna. Här runt dig har det pågått skogsarbete, många tallar har fällts, och det är fint att du bevarats, antagligen för din intressanta form. Du är ju faktiskt ett idealiskt klätterträd för eventuella barn som kommer förbi, och varför inte vuxna också. Fast jag är nog säkert en av de äldsta som klivit upp på din gren här. Jag är ingen expert på att klättra i träd, och inte alls våghalsig heller, men dina grenar verkar så inbjudande, de bildar nästan som en stege att kliva upp längs. Det är egentligen lite för kallt för att sitta och skriva med bara händer, men lyckligtvis skyddar skogen mot vinden, som man kan höra i bruset från stranden. Jag hoppas förresten att jag inte stör dig i din höstvila, och jag klampade bara upp utan något slags välkomstceremonier eller hälsningar. Klumpigt, javisst, men så beter jag mig ofta med mänskor också. Egentligen skulle jag hellre bara sitta här och andas in vinden med dig, men skrivandet får mig att hålla mig varm, så absurt som det låter. Och jag vill på något sätt försöka tala till dig och tala om för dig hur fin jag tycker du är, stilig och spännande i din flammande form. Men egentligen är många av dina genar döda, eller saknar i alla fall barr och kottar, det är bara högst uppe i kronan som du är grön och frisk. Det växer en massa mossa och lav på din stam, och det är säkert fullt med all slags småkryp också. Jag sällar mig till de där småkrypen som livnär sig på dig, även om jag nog är ett slags “storkryp” , åtminstone vad vikten beträffar. Nej, det var inte särskilt roligt, förlåt. Men dina nedre grenar är faktiskt väldigt starka, jag kan inte känna det minsta svajande under min tyngd. Även om jag tror att jag inte åsamkar dig lidande eller större besvär, börjar det bli alltför kallt för mig att sitta här i vinden, så jag tackar för mig och önskar dig allt gott i fortsättningen. Tack för att jag fick sitta här, och ha det så bra!
hälsar AA
 
 

November på Örö


Efter bara fem dagar på ön är jag helt förtjust, och idag fick tillvaron en helt ny lyster, när plastskydden på fönstren togs bort och de nya fönsterrutorna kom på plats. Jag skall tillbringa hela november månad här i Öres residenset, med ett kort besök i Helsingfors en weekend, och det känns oerhört skönt. Det blåser hårt för det mesta och regnar ibland men i övrigt känns det inte som november. Och ön är inte alls så öde som jag befarade. Dels bor min granne, en ung spansk konstnär på andra sidan huset, dels rör sig en del folk omkring på cyklar, och till och med krogen öppnar på lördagen, för det är en grupp som kommer hit över weekenden. Men det härliga är vindens brus i tallarna och havet som slår mot stranden. Visst är de olika militära ruinerna och kvarlevorna kusliga, men nu känns naturskyddsåtgärderna mer påtagliga. De märkta stigarna är sköna att vandra längs och det finns gott om informationsskyltar överallt. Jag antar att det kan vara ganska fullspäckat med folk när det är turistsäsong. Just nu kunde jag tänka mig att vara här mycket längre.
Förutom min “dagliga tall” rakt utanför dörren som jag uppträder med varje förmiddag (se bilden här nedan), har jag stiftat bekantskap med en underlig tall som växer vid en brant, ett sanduttag, se bilden här ovan. Men det är fullt med tallar här, knotiga, vridna, den ena mer inbjudande än den andra att kliva upp i, bara att välja vilka som kunde vara lämpliga samarbetspartners…
 

 

 

 

 
 
 

Kära björk


Efter en produktiv september månad i Mustarinda residenset tänkte jag mig, att det var nog, ifall jag fortsatte min lilla performance, min “dagliga björk” med den gamla björken bakom Mustarinda huset. Men den sista dagen beslöt jag mig ändå för att försöka sätta mig och skriva ett brev till en gran som jag lagt märke till tidigare, där den låg på marken vid stigen. Jag tänkte mig att det kunde vara intressant att försöka skriva något på svenska, för jag hade skrivit på finska till en annan gran veckan innan. Men alldeles intill granen såg jag plötsligt en björk som såg inbjudande ut. De flesta träden i den urgamla skogen är antingen raka och höga eller så ligger de på marken, jag har inte sett något träd med grenar att kliva upp på. Och där var nu plötsligt en björk som jag skulle kunna sitta på, jag kunde inte begripa att jag inte märkt den tidigare. Så jag valde att sätta mig hos den och skriva till björken istället, och lät granen vänta. Jag spelade in texten senare och kombinerade den med bilden, men då själva skrivandet tog mer än 20 minuter, blev den upplästa texten bara drygt fem minuter, så versionen med texten blev mycket kortare. Båda versionerna – Dear Birch (20 min 15 sec) och Kära Björk (5 min 50 sek) – finns på Research Catalogue, här. Och här nedan är texten jag skrev framför kameran.
 
Kära björk,
trevligt att träffas så här, smått överraskande, på stigen. Jag var egentligen på väg att besöka den avlidna granen här intill, när jag plötsligt fick syn på den mjuka gröna mossa som växer på din stam där den förgrenar sig, som en liten bekväm fåtölj, faktiskt. Och solen lyste så inbjudande på den, att jag bestämde mig för att sätta mig ner en stund framför kameran och skriva några ord till dig. Du kanske tycker att det är underligt att jag tilltalar dig på svenska, här mitt i det finska Kajanaland, där nästa språk efter finskan och den lokala dialekten antagligen skulle vara ryska – eller då engelska eller tyska eller tom tjeckiska, som några av gästerna i Mustarinda-huset här intill förmodligen talar, ifall de råkar gå här förbi. Men jag väljer att skriva till dig på svenska, inte så mycket för din skull som för min egen skull, för att se hur det känns. För ärligt talat tror jag inte det spelar någon roll för dig vilket språk jag skriver på. Men det som kanske, eventuellt, och förhoppningsvis har någon betydelse är, ifall jag lyckas artikulera mina tankar med hjälp av att skriva, eller inte. Och än så länge har jag bara pladdrat på för att komma igång. Har jag något att tala om för dig eller något att säga ens mig själv just här, just idag? Det är min sista dag i Mustarinda, min sista dag i den här gamla tysta skogen som jag lärt mig att älska, med sin tjocka mjuka mossa, sina många döda träd liggande om vartannat, och sin friska luft som är så mjuk och härlig att andas. Jag kommer att sakna den här skogen, det vet jag, och jag kommer också att försöka besöka skogar som finns närmare mig, senare. Jag hoppas du njuter av din boplats här, intill stigen, och nära kärret som öppnar sig genast på andra sidan den. Du har faktiskt två målade färgklickar på en av dina stammar, en blå och en grön, för att markera de två stigarna som här är sammanslagna, och som förgrenar sig lite längre bort. Du har levt här en bra stund, antar jag, även om du inte är någon åldring precis. Och det kan hända att du faktiskt är äldre än du ser ut, ifall det varit ont om ljus eller näringsämnen här; eller så kan det ju hända att du inte är så gammal, men ser äldre ut på grund av de kalla vintrarna med tung snö, som skadat många av granarna här. Eftersom du fäller dina löv är det inte lika farligt för dig, antar jag; dina kala grenar samlar inte på så tunga bördor som sedan kunde knäcka dem. Men mossan jag sitter på är en annan slags riskfaktor. Om den samlar väta skapar den röta, så att du faktiskt kan falla i tu med tiden. Det händer ibland åt gamla träd som har en grenklyka eller en fördelad stam. Förlåt att jag låter som en olycksfågel, jag tror du har det bra här och så vitt jag kan se går det ingen nöd på dig. Jag borde tvärtom vara tacksam för mossan du bär på, för trots att den är ganska våt och kall är den mjuk och behaglig att sitta på, som en kudde avsedd för förbipasserande. Ja, jag vet att den inte är avsedd för det, och jag antar att du egentligen hellre skulle bli av med den – fast det vet jag egentligen inte. Kanske ni har något slags samarbete på gång, mossan och du, precis som det berömda samarbetet mellan svampmyceliet och dina rötter. Men nu spekulerar jag om sådant som jag bara läst om, istället för att lita på mina egna sinnen och förnimmelser här och nu. – Det som kanske är det härligaste med den här skogen är tystnaden. Nu när det inte blåser är det verkligen tyst. Inget avlägset motorbrus – någon enstaka gång ett flygplan, men det är väldigt sällan. Och just nu är det så tyst att pennans skrapande mot papperet känns som rätt högljutt. Eftersom det är vindstilla, kommer myggen fram, trots att det är sent på hösten här. Men solen värmer just nu, och dimman dagarna innan, för att inte tala om mängden regn tidigare, har bjudit på perfekta omständigheter åt all slags mygg att ta en extra runda. – Det är så tyst att jag trodde mig höra kameran gå av. Det är oberoende av dags att avsluta det här brevet. Jag beklagar att jag inte egentligen har några tankar att artikulera just nu. Men jag är glad och tacksam att jag fått sitta en stund i din famn, och önskar dig allt gott framöver. Tack!
 

 
 

Mitt i Mustarinda


Min första dag i Mustarinda huset uppe i Hyrynsalmi, bortom Kajana i nordöstra Finland, intill Paljakka naturreservatet med dess urskog lider mot sitt slut, och det är snart dags för bastu. Mer om stället på webbsidan, här. Idag inledde jag ett slags dagbok tillsammans med en gammal björk på gården, och gick den kortare stigen in i skogen – helt magisk terräng faktiskt. Det enda jag saknar är vatten – en sjö, en tjärn, en å, nånting. Det finns ett kärr alldeles intill, men det har inget öppet vatten. Och den lilla ån som rinner under landsvägen inte så långt härifrån, befinner sig på det fridlysta området där man inte får röra sig. Gränsen är märkt med vita målade streck på trädstammarna… Jag vågade mig upp i utkikstornet idag, och från den högsta avsatsen kunde man se vida omkring – skog, skog, skog så lång ögat når. Men inte att undra på det, österut är det skog hela Sibirien igenom, och västerut är det mest skog innan kusten. Ett radiotorn rätt nära uppe på fjället eller berget är det enda som påminner om människorna. Det finaste med det här stället är tystnaden. I skogen är det faktiskt tyst, om det inte är något djur eller vinden som för oväsen, och då hör man det faktiskt. Det sägs att det här är ett av landets mest snörika områden, och för något år sedan fanns det så mycket snö att många trädtoppar bröts. Man kan se spåren av det i skogen. – Min plan är att hitta någon uråldrig gran att tillbringa en dag med, förutom björken som jag hälsar på dagligen, och så skriva på texten till boken Performing and Thinking with Plants. Få se om jag får något gjort, just nu känns det som om jag helst skulle bara vandra i skogen…
 

 
 
 

Från fastlandet


Videoarbeten i Telegrafen på Stora Räntan 15–26.7. 2020 kl. 12–17
Välkommen på vernissage tisdagen den 14.7. kl. 16-18.
 
Följande arbeten ingår i utställningen:
 
With Elms in Kaivopuisto 1 & 2 (2018)
Under året 2017, från den 10.1. till 17.12., besökte jag en grupp almar i Brunnsparken i Helsingfors sammanlagt 101 gånger. Jag spelade in besöken och editerade dem till en två-kanalig video installation (1t 41 min 10 sek.) med en minut av varje besök, här kombinerade till en “split-screen” version.
 
With an Alder in Kaivopuisto (2018)
Under året 2017, från den 12.1. till 17.12., satt jag på en alstubbe i Brunnsparken i Helsingfors sammanlagt 100 gånger. Jag spelade in seanserna och editerade dem till en video (1t 40 min 10 sek) med en minut av varje besök.
 
With the Maple Tree (Corona Diary) (2020)
Under våren 2020, från den 29.3. till 31.5., uppträdde jag dagligen för kamera med en lönn på gården till Fabriksgatan 18 i Helsingfors, och editerade uppträdandena till ett slags dagbok (62 min 22 sek).
 
Verken är kopplade till projekten Performing with Plants och Meetings with Remarkable and Unremarkable Trees
 

Tillbaka till Tallen i Brunnsparken


Efter upprepade försök att besöka den lilla tallen uppe på berget i Brunnsparken – den var alltid upptagen med andra besökare – lyckades jag äntligen ha en stund tillsammans med den på lördagen. Det var egentligen en lycklig slump, för det satt flera picknicksällskap rätt nära, men just hos tallen fanns det ännu plats, trots att det var lunchdags, trots att det var solsken och trots att det var lördag. Jag hade tänkt komma tidigare, men det blev inte av. Hur som helst var det skönt att ses igen, och att ha besöket ”gjort”, eftersom det varit en flera veckors paus sedan mitt senaste besök, den andra maj.
 
Tallen på Hundudden i Stockholm kommer jag inte att kunna träffa på länge, länge, verkar det som. Även om det rent tekniskt skulle vara möjligt för mig att ta mig till Stockholm med hänvisning till att jag måste se till mitt andra hem, har jag ju ingen lust att åka dit nu och riskera smittas av Corona och dessutom sitta i karantän i två veckor efter att ha kommit tillbaka till Helsingfors. Det komiska är, att jag ursprungligen hade tänkt mig tallen som en brevvän, någon att skriva till från Johannesburg. Men snabbt insåg jag att det inte fungerade så, jag hade ingen lust att skriva till tallen om jag inte satt hos den. Så jag har inte skrivit till Tallen på Hundudden sedan januari, eftersom jag inte kunnat besöka den.
 
På samma sätt hade jag ingen tanke på att skriva till Tallen i Brunnsparken hemifrån eller från någon annan plats, utan ville faktiskt sätta mig hos tallen. Och som ett slags kvarleva från min time-lapse praktik hos träden i Brunnsparken 2017, eller träden i Lill-Jansskogen 2018 och Nobelparken 2019, har jag velat upprepa samma eller åtminstone så gott som samma bild. Jag kommer troligen inte att kombinera bilderna, men även om jag skulle visa dem sida vid sida syns ju upprepningen. Jag vet faktiskt inte riktigt vad det skall bli av dessa små brev till tallen. Jag har lagt upp stillbilder av mina besök på en särskild sida i Research Catalogue, och dessutom skrivit in mitt brev där intill. Jag skriver ju för hand i ett litet häfte, och brukar skriva rent brevet efteråt, så länge jag kan tolka mina kråkfötter. Och breven är alltså i princip ”publicerade” eller öppet tillgängliga, här. Men vad jag skall göra med dem, eller rättare sagt dels de tjugo minuter långa videobitarna och dels brevtexterna, det vet jag inte riktigt ännu.
 
Ifall jag skulle vilja läsa och spela in breven och använda dem som voice-over, måste jag förmodligen förkorta videorna en hel del, för det tar längre tid att skriva än att läsa en text. Men kanske texterna inte är så intressanta som texter, utan det är själva handlingen att skriva, som syns i bilden, som är det väsentliga. Vi får väl se…
 

 

 
 
 

Tallen i Brunnsparken


Min ARA (Arts Research Africa) residenstillvaro i Johannesburg blev kortare än planerat, jag var tvungen att återvända till Helsingfors redan den 20 mars istället för den tionde April. Men nu sitter jag fast här i Helsingfors istället, och kan inte besöka Tallen på Hundudden i Stockholm, eller ens mina krukväxter där. Som ett slags kompensation beslöt jag mig för att leta reda på en liten tall att besöka här i Helsingfors i stället. Och efter en hel del promenader i parker och längs stränder hittade jag en perfekt liten tall här alldeles intill på berget i Brunnsparken. Jag har besökt den bara två gånger än så länge, och funderade på att sitta hos den idag eller imorgon, men det härliga soliga vårvädret försvann till påsken. Just nu är det inte särskilt lockade att sitta där i regnet. Jag skrev några ord om mitt första besök hos tallen på engelska, här, men i princip skriver jag mina brev till tallen på svenska. Breven och besöken finns dokumenterade på RC här.
Det känns som en bra övning att sitta och skriva för hand och att försöka fokusera på tallen genom att tilltala den istället för att tala om den eller för den, i dess namn. Men jag märker nog att jag lätt upprepar mig själv och inte har så mycket vettigt att berätta åt den. Jag är inte heller särskilt bra på att lyssna, jag brukar ofta bli otålig på människor och avbryta dem när jag tror mig veta vad de kommer att säga. Det blir en bra övning för mig att försöka ha tillräckligt med tålamod för att lyssna på den lilla tallen, eller åtminstone försöka göra det. Vad tallen skall få ut av våra möten är sen en annan fråga…
 

 
 

Platanerna i Parkview


Redan den första dagen i Johannesburg, staden som skryter med att vara världens största planterade skog (de borde se de finska tall- och gran-plantagerna) fick jag höra om den lilla skalbaggen som antastar träden överallt i staden, men i synnerhet i vissa områden, som Parkview där jag placerats att bo. Den lilla insekten “Polyphagous Shot Hole Borer (PSHB)” attackerar många olika träd, det är det som namnet polyphagous avser. Den hör ursprungligen hemma i Sydostasien, särskilt Vietnam, så den har inga fiender här, och träden har heller inte hunnit skapa sig en försvarsstrategi. Det är egentligen svampen som den minimala skalbaggen planterar i trädet och som den livnär sig på som dödar trädet så småningom. Det finns en del bloganteckningar om ämnet, bl.a. här och här, och mer officiellt här.
Samuel, min guide och assistent, pekade på de vita kryssen som målats på vissa trädstammar när han visade mig runt i byn. Ja, det är faktiskt som en liten by, en förort med en “high street”, ett slags shoppingcenter, och gator utan belysning, med egnahemshus och villor omgärdade av högra murar och elektriska stängsel. Gatorna har irländska namn, området grundades ursprungligen av en irländare som namngav dem. Jag bor på Galway Road, på en “bed and breakfast” – en stuga intill huset, och breakfast får jag laga själv – som är den enda utan elektriskt nät ovanpå trädgårdsmuren, lyckligtvis. Galway Road kantas av jakaranda träd och inte plataner, som de flesta av gatorna i trakten, och fascinerande nog tycks jakarandan stå bättre emot den här farsoten. Först följande dag då jag begav mig ut för att ta några bilder av de olycksbådande kryssen, såg jag skylten med information på ett av träden:
 

 

 

 

 

 

 

 
Jag vet inte ännu om jag skall göra något av platanerna, eller jakarandaträden för den delen. Den gamla eken som är instängd på gården till huset där jag bor har jag börjat posera med, och jag skall försöka leta reda på några andra gamla eller intressanta träd också. Jag kallar ju projektet som jag skall sysselsätta mig med här för “Meetings with Remarkable and Unremarkable Trees”. På något sätt är inget enskilt träd varken remarkabelt eller oansenligt i sig, det är gatorna som kantas och är övertäckta av träden som är det speciella. Men hur skildra det?