Category Archives: på svenska

Tillbaka till två tallar


Efter ett inspirerande försök i höst, har ja nu återbesökt platserna där jag uppförde Animal Years under åren 2002-2014 på Stora Räntan. Jag har besökt en plats åt gången och spelat in en session samt gott om extra bild av landskapet, för att använda som ett bakgrundsmaterial av nutida kvalitet och sätta in de gamla videorna som ett slags miniatyr installationer in i den bilden. Det första året, Hästens år, hoppade jag över, för där gjorde jag ett helt år på samma ställe, som en avslutning på serien, Year of the Horse – Calendar 2015. Det var alltså Getens år 2003-2004 jag började med, och visade mitt collage på seminariet i Åbo 7.10.2017; ett preliminärt resultat finns här. Det följande försöket var Apans år från 2004-2005, som blev till The Cliff Revisited och visades på vår forskningsdag How are things done, produced or effected with performance? den 8.11.2017. Det tredje försöket, med Tuppens år 2005-2006, och med det komiska inslaget av Viktor Rydbergs Tomten, kallade jag lite klumpigt The Shore with Birches Revisited och visade på vår andra forskningsdag Materiality of and in Performance den 2.3.2018. Och nu har jag alltså gjort en ny version av Hundens år 2006-2007 sittande i samma tall på Stora Räntan den 28.2. Det var förvånansvärt besvärligt, för trädet hade ju vuxit, och en liten sidogren hade vuxit sig så stor att det var svårt att rymmas att sitta. Men på något sätt lyckades jag hålla mig kvar i trädet nästan 20 min åter för att ha en ordentlig “inramning” för både året, Year of the Dog – Sitting in a Tree, och dygnet, Day and Night of the Dog från 2006-2007.
 

 
Förutom den seansen, ville jag spela in en bild där jag kunde sätta in den fyr-kanaliga installationen Shadow of a Pine 1-4, som jag gjorde med en annan tall på stranden, och spelade in samma positioner (liggande som tallens skugga på klippan) från två olika håll, med havet eller staden som bakgrund. Min tanke var att göra en bild från isen, i rät vinkel till både dessa positioner, som jag sedan kunde placera de gamla videorna i. Men det var lättare sagt än gjort. Trots att jag hörde från folk som bor på ön att det nog fortfarande gick att ta sig över, såg isen så obehaglig ut vid stranden, med vatten kluckande upp från stora springor mellan isflaken, att jag inte hade någon lust att ta mig ut på isen. Det skulle inte bli ett besök hos den andra tallen, utan en bild på avstånd, helt enkelt. Jag gick över till skäret intill, där Helsingfors segelsällskap håller hus, för att få en så rät vinkel som möjligt. Men det var så långt borta att man inte längre kund urskilja tallen. Dessutom hamnade jag mitt i en snöyra. Jag gjorde trots allt två försök från två olika uddar på ön, men skillnaden var inte nämnvärd:
 

 

 
Till sist bestämde jag mig för att göra ännu ett försök från Ugnsholmen, för därifrån kunde man åtminstone se den lilla tallen, och dessutom hade vädret klarnat en aning. Ifall det skulle gälla fotografier skulle det inte vara någon konst att pröva på olika varianter, men det här gäller videosnuttar på 15-20 minuter. Hur som helst, jag förfrös inte tårna, och den sista versionen är nog den jag kan tänkas använda:
 

 
 
 
 
 
 
 

Med träd år 2017 – Ett sammandrag


De sista dagarna av året är det rätta ögonblicket att fundera över vad man egentligen gjort under året som gått. För mig har året 2017 varit speciellt, för det är det första året som jag kunnat fokusera på forskning snarare än undervisning eller administration eller de olika plikter som tillfaller en professor. Och det har varit det första året på mycket länge då jag inte arbetat för Konstuniversitetet i Helsingfors. Att vara en anspråkslös post-doc forskare nu (paradoxalt nog, för min DA är från 1999) och vid en prestigefull institution som HCAS (Helsinki Collegium for Advanced Studies) har varit ett nöje. Visserligen har jag också rest runt en hel del och varit underligt upptagen med all slags övriga förpliktelser som jag både njutit av men också känt mig tvungen att åta mig nu när jag haft mer tid, som styrelsen för NARP (Norwegian Artistic Research Program), TJNK eller Delegationen för informationsspridning i Finland, Nämnden för Visningsstipendierna för bildkonst, utvärderingen av internationella post-doc ansökningar för Vetenskapsrådet, bidragsansökningar för Formas och så vidare, förutom mina vanliga uppgifter i redaktionsrådet för JAR (Journal for Artistic Research). När jag räknar upp dem såhär känns det alldeles för mycket!
 
Det mesta av min tid har jag trots allt kunnat ägna att uppträda med växter, det vill säga besöka de två träd i Helsingfors och i Stockholm som jag valt att sitta hos upprepade gånger i år, som ett slags början. Att resa fram och tillbaka till Stockholm två gånger i månaden har varit dyrt och tröttsamt, men roligt också. Ifall jag tänker på vad jag egentligen hållit på med i år, är det nog besöken hos träden och alla blogg-anteckningarna om dem som är det huvudsakliga resultatet som blir kvar. Det mesta av materialet är samlat på Research catalogue, på projektsidan där. Jag har också editerat gammalt videomaterial och skrivit en hel del, även om inte något nytt eller särskilt intressant, utan snarare slutfört gamla texter.
 
En hel del tid och energi har jag ägnat åt forskningsprojektet HTDTWP (How to do things with performance), med Hanna Järvinen, Tero Nauha and Pilvi Porkola, och de flesta konferensresor jag gjort har varit tillsammans med dem, liksom de flesta utmaningarna och det mesta roliga. Även om mitt fokus i det projektet är den gamla serien skapad på ön Stora Räntan eller Harakka, Animal Years, och vad som kunde göras med den idag, har jag lyckats kombinera vissa presentationer med att uppträda med växter. Men för det mesta har jag arbetat med texter och publikationer som baserar sig på tidigare arbeten och äldre material. Ett sådant projekt är boken för Routledge som vi redigerat tillsammans, Bruce Barton, Melanie Dreyer-Lude, Ben Spatz och jag, Performance as Research: Knowledge, Methods, Impact. Det är något jag är riktigt stolt över, det måste jag säga.
 
Beträffande det konstnärliga arbetet har det här också varit ett exceptionellt år, med två privatutställningar. The Tide in Kan Tiang visades på Mediaboxi i våras, Cami de Cavalls i den före detta telegrafen på Stora Räntan i somras och Än en gång – videoarbeten från Stora Räntan och Kilpisjärvi på Muu Galleriet i höstas. Det enda arbetet av dem som handlar om att uppträda med växter är The Tide, för där står jag faktiskt tillsammans med ett litet träd.
 
Det mest speciella med det här året har varit att jag nu hade tillåtelse och även förväntades att fokusera på forskning, istället för att göra det som en hobby vid sidan om, och att ägna mig åt mitt konstnärliga arbete som utgör dess kärna. Men fick jag mera gjort, då? Antagligen var september månad som jag tillbringade i residens på Nida Arts Colony den mest produktiva tiden. Jag har visserligen producerat rätt många små videon under året, dock inte alla av särskilt god kvalitet eller särskilt spännande. Trädkalendern, där jag valt ett träd i Helsingforstrakten enligt den keltiska trädkalendern varje månad, var det enda helt nya, antar jag. Jag skrev om den för HCAS bloggen. Nytt var också tanken att skapa videoessäer genom att kombinera gamla videon, lägga in dem i en nutida bild av samma plats och tillsätta en akademisk eller halvt akademisk text som berättarröst. Det är något jag tänker fortsätta med, som en del av projektet How to do things with performance. Men att uppträda eller sam-agera med växter, då?
 
Inte en enda av de artiklar som publicerats under året handlar i själva verket om att uppträda med växter, även om jag tagit “Practising art – as a habit? / Att utöva konst – som en vana?” i Ruukku Journal #7, med på projektets webbsida, främst eftersom träden har huvudrollen i de arbeten som jag skriver om i den. De flesta artiklarna handlar om tidigare projekt eller om allmänna ämnen, men jag är trots det stolt över att kunna räkna upp dem här nedan (de med * är referentgranskade). Mera artiklar skall publiceras inom kort, vissa skulle komma ut ännu i år, men jag har räknat upp endast dem som är officiellt tillgängliga nu. Däremot handlar många av konferensbidragen och föredragen jag hållit under året om att uppträda med växter. De finns uppräknade separat här nedan, innan de övriga föredragen.
Min omedelbara impuls då jag blickar tillbaka på vad jag gjort är att tänka på allt som blivit ogjort och att börja planera för nästa år, men det skulle nog bli en annan historia.
 
 
Utställningar och visningar:
Än en gång – video arbeten från Stora Räntan och Kilpisjärvi. Muu Galleriet, Helsingfors 7-12.11.2017.
Audiences Swinging Together, deltagande performance, Nordic Performance Art – Reaching a New Audience, Munkemose, Odense 1.9.2017.
Year of the Snake – Swinging (mini), performance art festival MEETINGS, ET4U, Contemporary visual art projects – Mid and Western Jutland, Skaerum, Mölle 1.9.2017.
Cami de Cavalls. Telegrafen på Stora Räntan 26.7.-6.8.2017.
The Tide in Kan Tiang, Fringe Arts Bath Festival 26.5.-11.6.2017
Solsidan 1-4, Art fair Finland Suomi Helsingfors 25-28.5.2017.
Year of the Rat Upphill-Downhill, Me:Self-portraits Through Time Helsingfors Konsthall 27.5.-6.8.2017.
Year of the Horse – On Rock and Wood, LiikKUVAT Pitkäniemi Sjukhus Tammerfors 31.3.-30.7.2017.
The Tide in Kan Tiang i Mediaboxi i Galleri Forum Box 1.4.-23.4.2017.
 
Publikationer:
— “Agential Cuts and Performance as Research”. I Annette Arlander, Bruce Barton, Melanie Dreyer-Lude, Ben Spatz (red.) Performance as Research: Knowledge, Methods, Impact. London and New York: Routledge 2018, 133-151.
— “Introduction to Future Concerns”. I Annette Arlander, Bruce Barton, Melanie Dreyer-Lude, Ben Spatz (red.) Performance as Research: Knowledge, Methods, Impact. London and New York: Routledge 2018, 333-349.
*— “Maisema, materia ja muutos. Harakan saaren luontokulttuuria dokumentoimassa.” [Landskap, Materia och Förändring. Att dokumentera naturkulturen på ön Stora Räntan] I Mari Mäkiranta, Ulla Piela och Eija Timonen (red.) Näkyväksi sepitetty maa. [Landet synliggjort genom berättandet] Kalevalaseuran vuosikirja 96. Helsinki: SKS 2017, 23-39.
*— “Practising art – as a habit? / Att utöva konst – som en vana?” I Ruukku Journal #7.2017.
— “Data, Material, Remains”. I Mirka Koro-Ljungberg, Teija Löytönen och Mark Tesar (red.) Disrupting Data in Qualitative Inquiry. Entanglements with the Post-Critical and Post-Anthropocentric. Peter Lang Publishing 2017,171-182.
— “Four Workshops – Four Approaches to Performance Art”. I Pilvi Porkola (red.) Performance Artist’s Work Book. On teaching and learning performance art – essays and exercises. University of the Arts Helsinki, Theatre Academy and New Performance Turku 2017, 33-47.
— “Artistic Research as a Speculative Practice” JAR (Journal for Artistic research) network.
— “A few words”, introduktion till Icehole #6 2017, The Live Art Journal.
— “How to do things with repetition?” video med text, Icehole #6 2017, The Live Art Journal.
 
Föredrag och presentationer med anknytning till att uppträda med växter:
— “Performing with plants – presentation, process, archive”, vid symposiet om konstnärlig forskning organiserat av Vetenskapsrådet, Stockholms Konstnärliga Högskola 28-29.11.2017.
— “Performing with Plants”, presentation och visning på ett öppet seminarium i Tankehörnan för Helsingfors Universitet 14.11. 2017.
— “Performing with Plants”, presentation och workshop på doktorandsymposiet Transversality in Performance, Konstnärliga Fakulteten vid Göteborgs universitet 9-10.10.2017.
— “Between Sea and Sky – With a Tree”, föredrag på seminariet Between Sky and Sea: Tourist, organiserat av Performance Art Bergen i Kvalnes, Lofoten 18.7.2017.
— “Resting with the Pines in Nida”, på seminariet “With Plants”, Helsinki Collegium for Advanced Studies 27.10. 2017.
— “Performing with Plants” installation på CARPA 5 (Colloquium on Artistic Research in Performing Arts), Perilous Experience? Extending Experience Through Artistic Research vid Konstuniversitetets i Helsingfors Teaterhögskola 31.8.2017.
— “How to do things by performing with plants” i en panel organiserad av forskningsprojektet How to Do Things with Performance vid IFTR (International Federation for Theatre Research) konferensen Unstable Geographies – Multiple Theatricalities i Sao Paulo 10-14.7.2007.
— “Performing with trees?” presentation och visning av The Tide in Kan Tiang som en del av en workshop organiserad av How to do things with performance? på Sao Paulo Escola del Teatro 6.7.2017.
— “How to do things with performance – Performing with plants (first attempts)” i arbetsgruppen for konstnärlig forsaking, Artistic Research Working Group, vid PSI#23 Overflow (Performance Studies International) konferensen i Hamburg 8-11.6.2017.
— “Performing with Plants” presentation på Plantarium: Re-imagining green futurities, vid Linköpings Universitet 1-2.6.2017.
— “Performing with plants”, presentation på seminariet Working with Plants vid Helsinki Collegium for Advanced Studies 3.5.2017.
— “Performing with Plants”, presentation på Brown bag seminariet vid Helsinki Collegium for Advanced Studies 25.4.2017.
 
Övriga föredrag och presentationer:
— “Open archiving as a strategy in artistic research – two examples”, vid höstdagarna för Finnish Society for Theatre Research, Teatermuseet i Helsingfors 13.11.2017.
— “The Cliff Revisited”, på forskningsdagen organiserad av forskningsprojektet How to do Things with Performance, Konstuniversitetets i Helsingfors Teaterhögskola 8.11.2017.
— Presentation tillsammans med forskningsprojektet How to do things with performance? på post-doc seminariet vid Performing Arts Research Centre, Konstuniversitetets i Helsingfors Teaterhögskola 26.10.2017.
— “The Shore revisited”, presentation med forskningsprojektet How to do things with performance? på New Performance Turku Festivalen 7.10.2017.
— “Audiences Swinging Together”, presentation på seminariet organiserat av Nordic Performance Art – Reaching a New Audience i Munkemose, Odense 1.9.2017.
— Presentation som en del av “Liminal Stages – Artistic Research and Art With(in) Research” på Aboagora, Sibelius Museum, Åbo 23.8.2017.
— “Accessing Performance”, ett två dagar långt event organiserat med Hanna Järvinen, Pilvi Porkola och Tero Nauha, som en del av Camino Events vid Artistic Research Pavillion i Venedig 17-18.5.2017.
— “What is Given?” en workshop tillsammans med Tero Nauha, Hanna järvinen och Pilvi Porkola vid SAR (Society for Artistic Research) konferensen Please Specify! i Helsingfors 28-29.4.2017.
— Presentation i en panel om författarskap och agens på “Ei-inhimillinen seminaari” [the Non-human seminar] organiserad av Reality Research Centre 27-28.5.2017.
— Presentation i en panel om “Avantgarde Idag” (på finska) organiserad av FAM (Finnish Avantgarde and Modernism network), 20.4.2017.
— “Artistic Research and/as interdisciplinarity – Swinging Together”. Föreläsning for koreografistuderande på Konstuniversitetets i Helsingfors Teaterhögskola 16.1.2017.
 
 
 
 
 

Snö och vinterkyla blev storm och regn


Snön bjöd på en kortvarig glädje, den varade i ungefär ett dygn, åtminstone i södra Helsingfors. På lördag morgonen var marken i Brunnsparken vit. Det var minusgrader, så jag frös om fingrarna där jag satt vid almarna och övervägde att ro över till Stora Räntan nu, då vädret var drägligt, det var knappt någon vind. Tyvärr gjorde jag inte det, utan förverkligade min sista mini-performance för trädkalendern med en druvfläder uppe på backen. Tanken var att det skulle vara enbart ett test, men det är klart att det blev “på riktigt” när det en gång var gjort. Idag, på söndagen, hade snön försvunnit. Jag skulle inte ha kommit på tanken att vistas ute en minut längre än nödvändigt. Det blåste mer än tolv meter i sekunden och regnet piskade ner, ibland lugnare ibland häftigare. Och snön var som bortblåst, eller rättare sagt bort-fluten, inte ett spår av den fanns kvar. Det var ju varmare också, vilket hjälpte till att smälta eventuell is om det fanns någon kvar någonstans, fast det kändes ju inte varmare på grund av den bitande vinden. Jag fick intala mig att det bara var vatten, och inget ofarligt, som piskade mig, för att inte kura ihop mig i panik uppe på berget. Nere vid al-stubben var det mycket lugnare, som vanligt. Men när jag väl var inne igen, med kameran i behåll och bara en del av kläderna våta, var jag nöjd att ha fått det gjort. Det är ju inte så många besök hos träden kvar, för min december i Helsingfors blir kortare än vanligt på grund av ett antal små resor. – Jag tror inte att jag kommer att besöka något träd regelbundet i Helsingfors nästa år, även om jag kommer att vistas här också. Kanske i Stockholm, då. Men dylika grova time-lapse videon som dokumenterar årstiderna har jag gjort nog av, misstänker jag. En kommentar som jag fått höra upprepade gånger har gjort mig tveksam, nämligen tolkningen att “landskapet förändras medan människogestalten förblir oförändrad”. Och det är ju inte riktigt så jag har tänkt. Men ärligt talat vet jag inte längre vad jag ursprungligen hade i tankarna. Time-lapse upprepningen har blivit en teknik som jag använder för många olika ändamål, nästan rutinmässigt. Det är kanske på tiden att pröva på något annat?

Vindens val av bildvinkel


Tre besök hos träden, i vind, i regn och i relativt behagligt väder. Fredag morgon blåste det rätt kraftigt, och vinden lyckades vrida på kameran och välja sin egen bildvinkel (se bilden ovan). Jag var ute rätt tidigt, ljuset är ännu blåaktigt. Lördag morgon gick jag ut lite senare, väntade på att regnet skulle upphöra, men beslöt mig sedan för att stå ut med det. Det var ju trots allt bara vatten och jag kunde komma in och byta om till torrt. På söndagen var regnet som bortblåst och även vinden hade mojnat. Det var nästan behagligt att sitta vid almarna uppe på berget och betrakta den ljusa strimman vid horisonten, under de mörka molnen. Då jag satt vid alen gick en familj förbi på gatan och det lilla barnet frågade högljutt sina föräldrar varför jag vände mig bort från kameran. Jag hörde inte vad de svarade, men barnet insisterade. Jag sparade inspelningen, men började om för säkerhets skull.
Vädret var så milt att jag beslöt mig för att ta chansen och ro över till Stora Räntan som hastigast, för att vattna krukväxterna där och se att allt stod rätt till. Jag har blivit så ängslig av mig att jag ogärna ror över i hård vind. Men när det är nästan vindstilla är det ju enbart behagligt att ta sig över. Jag kunde inte stanna, för jag hade lovat att närvara vid Art Walk i Muu galleriet. Det var den sista dagen för utställningen, dessutom.
Information på engelska om utställningen Once Again – Åter igen . Det är alltid lite vemodigt när en utställning tar slut. Man hoppas att den kunde leva vidare någon annanstans, precis som stora museiutställningar som reser runt världen. Och så önskar man ju att något av arbetena skulle hitta ett hem i någon samling. Senast jag hade en utställning på Muu galleriet, Ormens år 2014, såldes den fyrkanals installationen som utgjorde stommen för utställningen till Nationalgalleriet, och det var ju häftigt. Men den här gången är alla arbeten enskilda verk, och ingen har visat intresse för något av dem, så vitt jag vet. Det ordnades i alla fall en hel del diskussioner och evenemang i samband med utställningen: Charles Garoian med Ray Langenbach, Tero Nauha och Pilvi Porkola, Irini Papadimitriou och jag, och dessutom två art walk rundor, så visst har en del folk sett utställningen. Vad mera kunde jag önska? Tja, at någon skulle skriva en vettig kritik, men det är kanske för mycket begärt i dagens läge…

 

 

 

Kallt och klart och vinter snart


Efter tre dagar i Fredriksstad i Norge, på Artistic Research Forum där, med alla intryck därifrån fortfarande surrande i huvudet och med något slags flunsa virus i kroppen dessutom, var det skönt att lugna ner sig med träden en stund. På lördagen var det nästan varmt i solskenet även om luften i övrigt var kylig, men på söndagen var det redan så kallt att jag satt med handskarna på, men tog ändå av mig mössan för bilden. Det är ju inte köldgrader, men kylan känns så ovan ännu. Det var ganska kallt i Fredriksstad också, jag minns frosten på gångbryggan på morgonen, trots solskenet. Det var spännande att ta del av så många projektrapporter, och även om jag inte gillade alla, var många av dem inspirerande. Veckan innan hade jag besökt doktorandseminariet i Göteborg, Transversality in Performance, så det här var som en fortsättning på diskussionerna. Och mera seminarier blir det. På fredagen är det dag för ett seminarium på collegiet, With Plants, som är rätt informellt, men som jag ser framemot med glädje. Och nästa vecka är det dags för forskningsdagen med Bojana Cvejic som vårt forskningsprojekt How to do things with performance ordnar, med rubriken How are things done, produced or effected with performance?
Tiden går fort när det händer mycket på en gång. Det är nästan skrämmande att tänka sig att det är bara drygt två månader som återstår av mina besök hos almarna och alen. Och vad sedan? Jag minns förslaget från en rysk historiker som besökte kollegiet. Han förslog att jag skulle leta reda på historiska träd på målningar eller i fotografier och uppträda med dem i dag. Det är lättare sagt än gjort, men tanken är förförisk. Att hitta en bild med ett träd som fortfarande lever och som man kunde känna igen… medan jag letar efter sådana, får jag nöja mig med mina gamla vänner:



 
 
 
 

I Helsingfors igen


Efter en lång paus i och med residensbesöket i Nida art colony på kuriska näset under hela september, var det skönt att återvända till träden i Brunnsparken. Söndag morgonen var lugn och angenäm, trots att jag släpade en stor väska med mig, på väg till Stora Räntan. Det fanns en stämning av höst, men också ett slags skördetid. Måndag morgonen var kall och blåsig, nu var det klart att hösten och höststormarna var här. Jag var ute rätt tidigt, innan nio, vilket så här års innebar att det inte var helt ljust. Det syns tydligt på vilden där jag sitter vid alen. Eller var det bara så molnen som var så mörka? Uppe vid almen var det redan ljusare, men där var vindbyarna kraftiga. Jag satt och huttrade och insåg att det var dags att ta fram varma kläder. – Den här veckan blir det bara dessa två besök, för jag åker av och an till Stockholm och så förbereder jag utställningen “Åter igen” på Muu galleriet som har vernissage på fredagen. Det blir gamla arbeten från Stora Räntan och från Ars Bioarctica residenset år 2014. Nyare arbeten med träd och växter får vänta på sin tur, kanske nästa år… På lördagen har vi en presentation av How to do Things with Performance på Titanik galleriet i Åbo, som en del av New Performance Turku -festivalen Och som om detta inte skulle vara nog, åker jag iväg till Göteborg och deltar med en presentation och en workshop i symposiet Tranversality in Performance där. Att besöka träden är ett sätt att “komma hem” mitt i alt detta resande.
 


 
 

 
 
 
 
 
 

Friska vindar och nästan stiltje


Söndag morgon i Brunnsparken, lugnt och stilla, förvånansvärt lite skräp, uppehållsväder med gråa moln vid horisonten men häftiga vindbyar. När jag sitter under almarna uppe på backen ser jag på de vita vågkammarna på det skummande havet och på strand-caféts fågelskrämma som virvlar vilt i vinden. Och samtidigt är jag orolig över kameran; kommer den att stå sig mot vindstötarna, trots att jag inte lade någon extra vikt för att balansera den. När jag återvänder efter den andra bilden ser jag förklaringen till det lilla ljudet jag hörde, som kändes nästan som inbillning: det var mikrofonen som ramlat av från sin ställning ovanpå kameran, och blivit hängande i sladden. Undrade ifall den fortsatte att banda och hur själva ramlandet eventuellt låter… Jag kollade med samma, och kameran skakar på bilden när mikrofonen faller, men fortsätter att fungera, och mikrofonen bandar också, men ett mer dämpat ljud, och så hörs det knaster då mikrofonen rör vid stativet eller liknande. Men själva bilden var det inget fel på, efter skakningen.
Måndag morgonen hade vädret förändrats, jämnt grått men nästan stiltje. Jag besökte alen först och fortsatte sedan upp på berget, och insåg att det inte var helt stilla på havet. Det var svalare, så jag började nysa där jag satt, och det ville jag inte ha med på bild, så jag gjorde om den andra seansen. Varför censurerar jag bort naturliga företeelser som at nysa? För att det blir för specifikt och personligt då. Ifall jag sitter som en figur, är jag en människa i allmänhet, just en figur, men om jag rör på mig och nyser och har mig, blir det jag, en särskild person. Hm. – Jag tvekade vilken bild jag skulle använda som vinjett bild, och insåg att jag aldrig sett efter hur almen eller almarna – för det är ju en grupp, trots att de växer ur samma rot – ser ut från det motsatta hållet, från havsssidan. Så det är den bilden som får fungera som vinjett, här ovan.
Orsaken till att jag besökte träden så här i början av veckan är, att jag kommer att vara på resa resten av veckan, först i Stockholm, för att besöka träden där, och sedan i Kassel, för att besöka Documenta. Det ser jag fram emot med stor förväntan, faktiskt. Men mer om det i framtida anteckningar…
 


 

 
 
 
 
 
 
 

Snabb-besök i sommarvärme


Vad som skett sedan sist, söndag kväll för nästan en vecka sedan, är en total rensning av omgivningen på berget vid almen. Slåttertiden till ära had man slagit ner allt gräs och ogräs runt almen, så att den nu blomstrade som den enda grönskan i sitt eget majestät. Min första reaktion var belåtenhet, det såg mycket snyggare ut och man behövde inte oroa sig för att fästingar eller större kryp gömde sig i det höga gräset. Den andra reaktionen slog in när jag insåg att jag inte hade några landmärken att rätta mig efter längre. Den höga nässeltuvan fanns inte där som riktlinje för hur jag skulle placera stativet. Men visst hittade jag en plats i sluttningen, på ett ungefär, som fungerade utmärkt. Efter dagarna i det kyliga och vackra Kvalnes på Lofoten, (se anteckningarna därifrån, ett och två), där det visserligen var ljust dygnet runt, men där regnmolnen ofta förvandlade dagsljuset till ett grått dis, var det en njutning att sitta under almen och se utöver havet, att andas in sommarvärmen och inse, att det inte var så långt kvar av det härliga. Den skyhöga ställningen för benji-hopparna hade redan placerats ut nere vid bryggan, och sedan många är den ett säkert tecken på att sensommaren är här. Tidigare, då jag tillbringade mera tid på Stora Räntan om sommaren brukade vi skämta att måsar och andra häckande sjöfåglar skrek på försommaren och benji-hopparna skrek på sensommaren, med bara en liten stund av stillhet i juli däremellan. Hur som hellst, sommaren är kort…


 
 
 

Högsommar och häftig vind


Efter två morgnar med solsken och känsla av högsommar trots det relativt kyliga vädret, var det i morse dags för mulen himmel och häftiga vindbyar. Det såg inte så farligt ut när jag gick hemifrån men då jag klev upp på berget insåg jag snabbt att här behövdes det vikter för att hålla kamerastativet upprätt. Lyckligtvis var det lätt att låna en sten från högen med lösa gatstenar intill Nordenskjölds staty, och det räckte med en placerad i min väska hängande från stativet för att förflytta tyngdpunkten lägre ner och stabilisera det hela. Nästan, det vill säga. Stativet ramlade omkull en gång i den större bilden, som jag tar från sluttningen, så jag fick göra om den, och så ramlade den omkull en gång till vid närbilden under trädet. Den gången var det för att grenarna vällte omkull den. Så det blev att sitta en gång till för den bilden också. Och den andra gången stod stativet visserligen upprätt, men grenarna skuffade till kameran så att den flyttade sig åt sidan en aning, vilket ändrade bildbeskärningen totalt. Se bilden nederst. Jag valde att inte göra ett tredje försök, utan satt med kameran och höll i den ett par minuter för att ha något slags bild ifall förskjutningen inte skulle fungera vid editeringen. – Den andra platse, alstubben nere i parken var det inget problem med. Där var det nästan lugnt och still, medan vinden ven i trädkronorna och uppe på klipporna.
 




 

 
 

Mitt i grönskan


Grönskan kändes nästan överväldigande efter en veckas paus i och med ett besök i Hamburg. Almens grenar hängde tunga av löv och frön och gräset i sluttningen omkring hade vuxit sig högt, för det ligger lite på sidan om de välklippta gräsmattorna. Efter en inspirerande PSi (performance studies international) konferens var det skönt att återgå till vardagen och jag besökte träden både på tisdag och onsdag morgon utan malörer. Då jag tagit den första bilden med almen på torsdagen larmade kameran plötsligt att batteriet höll på att ta slut och jag sträckte mig efter reservbatteriet i kameraväskan, men fick tag i en tom liten plastpåse. Inget batteri, ingen laddare, hade jag lämnat dem hemma? Men jag bytte ju batteri när vi var ute med Kirsi dagen innan? Nej, det var minneskortet jag bytte då… snabbt hem, det fanns inget annat att göra. Eller, nej, jag kunde ju använda slut batteriet och ta en bild så långt det gick, så jag gjorde det. Men för alstubben fanns inget batteri kvar. – Hemma letade jag överallt och försökte minnas var jag sett laddaren senast, och det var ju i Hamburg. Jag hade antingen glömt laddaren med batteriet i på hotellet, eller vilket var ännu troligare, i rummet där vi möttes med arbetsgruppen för konstnärlig forskning på Kampnagel. Den sista dagen försökte jag spela in diskussionen, och då hade jag bytt batteri. Så det var troligt att laddaren blev där när vi skulle skynda ut innan nästa grupp kom in. Så vad göra? Skaffa en ny laddare så snabbt som möjligt. Med det gamla batteriet som modell skyndade jag mig till Rajala Pro i centrum, sedan till Verkkokauppa i hamnen och därifrån ännu till telefoto, en liten butik på Elisabetsgatan. Där hade de en universalladdare som fick duga. Jag satte den i arbete med att ladda kamerabatteriet på mitt arbetsrum vid Helsinki Collegium for Advanced Studies medan jag rusade iväg till Skatudden. För nu var det dags för Pekka Kantonen’s disputation. Jag hade läst igenom manuskriptet till hans bok Generational Filming. A Video Diary as Experimental and Participatory Research då jag var professor i konstnärlig forskning på bildkonstakademin förra hösten, och var nyfiken att höra diskussionen. Boken finns att tillgå i Helda, här, och den finns i sin helhet, inklusive exempel på videomaterialet, på research catalogue också, här. Även om Kantonens familjeprojekt skiljer sig rätt mycket från det jag gör,finns det likheter också, som till exempel betoningen på vardagen och processen. Mellan disputationen och festen på kvällen hann jag hem för att byta kläder, och för att besöka alen i parken också, som faktiskt såg rätt annorlunda ut i eftermiddagsbelysning. Huruvida jag skall försöka få tillbaka laddaren och reservbatteriet från Hamburg, har jag inte bestämt ännu. Det gäller att avväga ifall det är värt besväret att försöka utreda var den finns, med tanke på transportkostnaderna. Men i varje fall blev det tre dokumenterade besök hos almen och alen igen – mitt i grönskan.