Category Archives: på svenska

Body on the Rocks – videoarbeten


Telegrafen på Stora Räntan 10–15.9. 2019 kl. 12–17
Välkommen på vernissage måndagen 9.9. kl. 18
 
Body on the Rocks (remix) 2016, HD 16:9 (16 min. 7 sec)
Uppförd för kamera på stativ, på stranden i Falmouth, Cornwall söndag morgonen 24.7.2016.
Body with a Corpse 2016, HD 16:9 (11 min.)
Uppförd för kamera på stativ, på stranden söder om Khao lak 27.12.2016.
Sitting with a Corpse 2016, HD 16:9 (5 min 40 sec)
Uppförd för kamera på stativ, på stranden söder om Khao lak 31.12.2016.
 
 
 

Utflykt till Utö


Nu blir det äntligen av: utfärden till Utö som jag sett fram emot redan länge. Det blir en weekend med två nätter på vandrarhem där, det vill säga en hel dag på plats. Min avsikt är att hitta en lågt växande enrisbuske eller något liknande och sitta med den varje timme från morgon till kväll, i bästa fall från 8 till 8 eller 9 till 9. Enrisbusken kommer av ett minne – jag har nämligen varit på Utö en gång förut, som barn, eller skolelev, i slutet på 60-talet eller början på 70-talet. Det skedde en stor oljeolycka på Östersjön då, och min klasskamrat Fredrik ”Mulle” Donner organiserade en utflykt med isbrytare ut till Utö för att vi skulle tvätta oljiga ejdrar med schampo. Jag minns att jag var med och tvättade en stackars fågel, och är inte ens helt säker på att den slutligen klarade sig. Vi sov i ett runt armétält, det minns jag, och så minns jag de lågvuxna enrisbuskarna som gjorde terrängen svår att ta sig igenom. Kanske jag inte sett sådana förut, eller åtminstone inte i så stora mängder. De stannade i mitt minne i varje fall. Och nu vill jag se ifall några finns kvar…
 
Nåväl, det skulle ju finnas lågt växande enrisbuskar i skärgården mycket närmare, men Utö är ju intressant på många andra sätt. Jag ansökte om bildkonstakademins residens där, men räknades inte medarbetare så min ansökan beaktades inte. Så jag får lov att ta mig dit på egen hand. – Ifall det verkar fascinerande kan jag ju återkomma när det inte är högsäsong. Men jag hoppas i varje fall på en vilsam dag tillsammans med enris på klipporna. Enligt väderleksprognosen blir det hård vind, men det skall väl gå vägen när man är på land. Jag hoppas det inte blåser för mycket ikväll eller på söndagen när jag sitter på m/s Eivor.
 
Just nu sitter jag i cafét på den gamla busstationen i Åbo, i väntan på bussen som skall ta mig till Nagu. Bakom mig har jag en promenad till järnvägsstationen i Helsingfors, en tågresa från Helsingfors till Åbo och så en promenad från järnvägsstationen här till busstationen. Återstår buss till Nagu, Pärnäs, sedan båt till Utö och promenad till hotellet där för nycklarna strax innan midnatt. Resan tar nästan en hel dag. Det hade varit bekvämare att åka ut på torsdagen då båten går klockan 13. Men det tänkte jag inte på, eller snarare kunde jag inte göra det, för jag bokade rummet på torsdagen. Men nu är jag alltså på väg!
 
Och nu sitter jag på båten, i Pärnäs, och i god tid, och väntar på avgång. Det blir en lång färd, men när jag tittade på kartan insåg jag, att Utö egentligen inte är så väldigt mycket längre ute till havs än Kökar, och närmare fastlandet. Sinnebilden av ett litet skär långt ute i mitten av Östersjön är alltså inte helt riktig. Det finns små skär i närheten, åtminstone enligt kartan. Vi kommer fram så sent att det kommer att vara mörkt, men flera timmar får jag njuta av skärgården innan dess….
 
Solen går ner, men Utö fyr syns redan, vi är snart framme. Och trots att det är öppet hav finns det skär och kobbar inom synhåll åt alla håll – inte alls så skrämmande som jag väntat mig, kanske för att det inte är helt mörkt ännu… men spännande!
 
Följande dag, lördagen den 3 augusti, på Utö, har jag redan hållit på och filmat mina besök hos en liten enrisbuske här på backen nära havshotellet en gång i timmen sedan klockan sju i morse, och dessutom vandrat runt på alla tänkbara stigar i den här bebodda delen av ön. Nu sitter jag på mitt lilla rum i vandrarhemmet och drar andan innan nästa session, efter att ha varit utomhus hela förmiddagen. Fascinerande att försöka utsätta sig för vädret en aning, även om jag ränt runt istället för att hålla mig till enrisbusken som jag tänkt mig. Men det är en lång dag kvar ännu… här är en bild av backen då jag startade i morse:
 

 
Och här är backen innan den sista bilden, klockan nio på kvällen.
 

 
En sista närbild av enrisbusken följande morgon, farväl Utö!
 

 

Mediabox 19.7.-11.8


Lichen at Allinge eller Lavar vid Allinge visas i Mediaboxen på Galleri Forum Box i Helsingfors fram till den 11 augusti. Mera information på webbsidan, på svenska nere på sidan, här.
Den innehåller bl.a.en länk till några fragment från en text på engelska, där jag berättar om inspelningen av videorna. Hela textens referens:
“Artistic Research as Situated Practice – Performing with Lichen”. In José Quaresma (ed.) Investigação em Artes – A necessidade das ideias artísticas / Research in the Arts – The need for artistic ideas, Associação dos Arqueólogos Portugueses Lisboa 2018, pp. 15-30.
 

 

Med en idegran i Dartington


Efter en besynnerlig men nog så intressant konferens, evolving the forest, på Dartington Hall i Devon, hade jag möjlighet att bekanta mig med en åldrig idegran på den gamla kyrkogården där. Enligt broschyren är den mellan 1500 och 2000 år gammal, men synbarligen finns det inga noggranna mätningar. För att skydda rötterna fanns där ett rep kring trädet, så det var lätt att känna igen åldringen, även om det fanns andra gamla fina idegranar i närheten, antagligen tillhörande samma familj. Jag kunde alltså inte gå helt nära trädet, men försökte försiktigt röra vid dess grenar, först på ena sidan och så på den andra. Trots att jag hört ett föredrag om att be tillåtelse av träd att närma sig dem, kände jag nog inget gensvar från dess håll. Och varför skulle den orka bry sig om alla turistkryp som surrade kring den. Den första grenen kändes väldigt kall och inte alls levande. Det jag upplevde var mest att det var tungt att hålla handen uppe så att blodet inte flöt fritt. Den andra lite yngre grenen kändes mer levande, och det var lättare att stå en lite längre stund. Det enda besvärliga var att hitta en bildbeskärning där jag själv rymdes med i bilden, och efter ett par misslyckade försök gick det till slut vägen. Jag tog också en bild av den uråldriga stammen, från samma håll, det vill säga i skuggan, för att ha som ett par med den vida bilden, lite i stil med arbetet Trees in Victoria, även om jag i den serien inte rörde vid träden. På tåget från Totnes till London klippte jag ihop de båda versionerna, en video “With a Yew in Dartington” (5 min 10 sek.) som ser ut såhär:
 

 
Det andra försöket och närbilden klippte jag ihop till en tudelad video “With a Yew in Dartington 1&2”, där ser delarna ut på följande sätt:
 

 

 
Det är egentligen lite förläget att erkänna att jag nog inte lyckas kommunicera med träden då jag uppträder med dem, för det tycks finnas ganska många människor som faktiskt upplever att de kommunicerar med träd. Jag har aldrig varit särskilt känslig eller empatisk, och har heller ingen särskilt livlig fantasi. Men även om jag inte kommunicerar med träden, varken förstår dem eller känner mig förstådd av dem, trivs jag i deras sällskap. Och i närheten av en sån här gamling kan man jun inte annat än känna en viss vördnad och respekt…
 
 

En dag med (ett av) världens äldsta träd


Tisdagen den 13 Maj tillbringade jag dagen på Fulufjället, tillsammans med (ett av) världens äldsta träd, granen Old Tjikko, Camilla Johansson Bäcklund, och en gassande sol. Det tog ett tag att komma upp på fjället, så trots att vi startade klockan sex från den närmaste byn, Mörkret, var vi inte framme vid granen före klockan tio. Och vi var också tvungna att lämna Tjikko vid åttatiden för att hinna hem till natten. Här följer mina ocensurerade, okorrigerade anteckningar från dagen, ursprungligen skrivna i ett litet block efter varje inspelning:
 
10.30. Första bilden med Old Tjikko – den är så liten! Och den har flera små ”toppar” bland sina undre grenar. Den växer som ett enris i yttre skärgården, som en buske längs marken. Den ”vanliga” gran som stiger upp från grenarna är faktiskt ganska oansenlig, anspråkslös, kanske man kan säga. Jag valde att ställa mig intill den, att stå i snön mellan grenarna och hålla i den. Men egentligen kände jag bara mina frusna tår. Därefter satte jag mig på stenen intill, och tittade på miniatyrgranen intill mig. – När jag steg ut ur bilden gick Camilla och ställde sig vid granen en stund. Det var första mötet. Solen skiner, just nu är det oerhört vackert!
 
11.30. Andra bilden, i fullt solljus. Nu hade jag redan en modell att följa – stå först vid granen och håll i grenen, sitt sedan vid stenen intill och se på de lägre grenarna. Jag bjöd Camilla att komma in när jag satt på stenen, och det gjorde hon, satt först på en annan sten och när jag gick ut ur bilden ställde hon sig till höger om granen. – Intill växer en annan gran, mindre och antagligen yngre, men tänk om den också är flera tusen år gammal?
 
12.30. En lång session. Det enda vi bestämde var, att Camilla skulle komma in när jag satt, och att hon fick bestämma när vi skulle sluts. Det blev en bra stund, solen värmde, det blev så tydligt en höjdpunkt också i granens dagliga liv – ljuset och värmen! För dess del är det framförallt ljuset, det bländande överflödet!
 
13.30. Solen värmer, det är nästan dåsigt att sitta på stenen och kisa, för ljuset är så starkt att man inte kan öppna ögonen helt. Jag ändrade på tiden lite för att återställa ljusbalansen i kameran, men annars har jag inte rört den. Ibland har jag försökt vicka på den en aning om den horisontala linjen blivit gul, men i övrigt har kameran fått stå kvar på stativet. Jag stänger visserligen av den, och mikrofonen, för att spara på batteriet, men i övrigt får den vara. Det är ju också ett slags agens, att låta den säga sitt genom sin automatik. Eller kanske det snarare är tillverkarna som får säga sitt – och solen, som nu lyser rakt framifrån och relativt uppifrån också. – Vi väntade oss en molnig dag, men det blev fullt solsken – med moln på himlen, visserligen, men än så länge utan att skymma solen.
 
14.30. Små moln drar över solen, och det blir genast kyligare. Men när den tittar fram är det underbart varmt. Där jag står vid Tjikko har jag snö halvvägs till knäna, men på stenen är det torrt. Jag satt och tittade på lingon risen som växer bland granriset, eller grenarna, eller de små utskotten till granar som växer ur stammen som ligger längs marken, eller klonerna, som de ju officiellt sätt är. Om istiden började dra sig tillbaka, eller isen, rättare sagt, för ungefär 12.000 år sedan, hade Tjikko alltså ungefär tvåtusen år tid på sig att hitta fram hit. För granarna rör sig över generationerna… Camilla letar efter en grankotte att ta med sig för att hjälpa till på resan, men jag bryr mig bara om bilderna, som jag egentligen inte ser något av på grund av det starka ljuset – att arbeta i blindo i ett sådant ljusbad!
 
15.30. Snön smälter i värmen, våra fotspår över den våta sänkan är inte längre synliga. Camilla har bränt ansiktet i solen. Trots att vinden tilltar och det dyker upp moln som skymmer solen ibland, är det fortfarande varmt. Jag fryser on tårna, för snön är ju kall, och jag har fel sorts strumpor på mig, men annars är allting rätt lyxigt faktiskt. Tre eller fyra sessioner till. Vi kommer inte att hinna se solen gå ner, inte ens sjunka särskilt lågt, men riktningen förändras ju över dagen, som skuggan av Old Tjikko visar… Det är något så fint i att (ett av) världens äldsta träd inte är någon majestätisk jätte eller växer på en aktad och viktig plats utan en faktiskt rätt oansenlig gran som växer ute i obygden eller glesbygden, utan att göra väsen av sig… och i karga förhållanden. Och den har överlevt, här…
 
16.30. Solgasset fortsätter, mer och mer av de lägsta grenarna kommer fram när snön smälter. Vi satt och bandade in en diskussion under pausen så vi nästan missade ”passet”, och var kanske två minuter sena i starten. Två minuter inom 24 timmar spelar inte då stor roll, än mindre inom 9000 år. Vi skall inte hålla på i 24 timmar, utan bara sitta kvar ett par sessioner till. Det kan hinna bli molnigt ännu, men knappast helt och fullt. – Det är faktiskt spännande att Old Tjikko blev det första trädet i serien ”Remarkable Trees I have met” eller ”Meetings with remarkable trees”. På svenska blir det väl ”Möten med beaktansvärda träd” eller ”Möten med anmärkningsvärda, nej, det låter galet, hellre ”Möten med betydelsefulla träd”
 
17.30. Den låga eller lägre solen bränner både huden och bilden, känns det som. Camilla står med mitt paraply som parasoll – det var tänkt som regnskydd för kameran. I det hårda ljuset ser Old Tjikko ännu äldre och mindre ut. När jag står och håller i det inser jag att jag nog kunde ha suttit mig på den lilla grenen och den skulle nog tåla min tyngd, men jag kom aldrig på tanken. Det skulle kännas respektlöst på något sätt. Mitt vanliga viloträd i Stockholm ger jag helt sorglöst hela min tyngd och känner den haja till under mig. Men Old Tjikko är inte en nära bekant, utan en vördnadsvärd mega-åldring som måste värnas om. Och ändå byter vi molekyler hela tiden medan vi dröjer kvar här. Den koldioxid vi andas ut, Camilla och jag, och det syre Old Tjikko andas ut blandas ju hela tiden. Det accentueras av att tillbringar tid här bredvid varandra… eller rättare sagt att vi dragit ut på vårt besök hos Tjikko. Men inte så många timmar mer…
 
18.30. Mulet, äntligen! Men när det var dags att sätta igång kameran, tittade solen fram igen. Nu kastar Old Tjikko en lång skugga, och från ingenstans dök det upp fåglar som låter främmande och gälla, ”fjälliga”. – Vi försöker få fram någon att skjutsa oss till Särna imorgon tidigt men det verkar svårt. Avstånden är långa här, och allt är planerat för organiserad turism under sesong-tid, synbarligen. – Så fort solen försvinner märker man att det kvällas och blir kallt, men den värmer ännu. En seans till, och så är det nog…
 
19.30. Sista sessionen, och solen lyser fortfarande. Jag hade hoppats att den skulle gå i moln, för att avsluta i en skymningsstämning. Men det blev lite vemodigt ändå. Jag lämnade Camilla att stå ensam med Old Tjikko tillslut, och nu står kameran ännu och rullar i väntan på ”fejd-out”. Men det tycks vara förgäves. Det är sol, sol, sol, och långt till solnedgången, trots att det är kväll. Hej då, Old Tjikko, och ha det bra det följande tusen åren, eller så…
 

 
Mera information om Old Tjikko och Fulufjället
 
Och kort om besöket på engelska här.
 
 

Från Venedig till Särna


Jag sitter och skriver detta på tåget till Mora, den första etappen på resan till Särna och vidare till Fulufjället och den mycket, mycket gamla granen där, Old Tjikko. I förrgår återvände jag från Venedig, där jag deltog som publik i förhandsvisningarna för Venedig biennalen och köade från den ena paviljongen till den andra. Outi Pieskis tolkning av samiska vandringsstavar som ledde in och ut från den finska paviljongen, (se bilden ovan) kan väl tjänstgöra som en brygga mellan konstens ”mecka” och fjällen, mellan växtlighet och att vara på väg. – De facto köade jag inte så mycket, för jag beslöt mig för att se det som man inte behövde köa till i första hand, men nyfiken som jag är ville jag ju också se det som det nu köades för, det som nu var ”en vogue”. Men den populäraste, den franska paviljongen i Giardini försökte jag mig inte ens på. Och den omtalade Lituanska paviljongen som det var en utfärd att hitta, hann jag inte fram till i tid, och såg bara skymten av kön, innan jag blev uppmanad att återkomma följande dag. Och det blev ju ingen följande dag i Venedig för min del. Men bara i den kuraterade utställningen ”May you live in interesting times” fanns det mycket att se. Jag tyckte egentligen om idén att ha samma konstnärer att återkomma både i Giardini och i Arsenale, men med lite olika verk. De flesta gick ändå bra att känna igen. I motsats till den senaste Documenta fanns här inte mycket växter, åtminstone inte levande sådana. Men i den nordiska paviljongen ingick förutom ett algliknande träd, en skulptur av Ingela Ihrman också konstnärsduon Nabbteeris installationer, med en tillhörande grönskande kompost vid hörnet utanför.
 

 

 
Koraller är ju inte växter, men systrarna Christine och Margaret Wertheims virkade korallrev, skapta i samarbete med tusentals människor, får en att tänka på växtlighet.
 

 
Ur ett ekologiskt perspektiv, som ett alternativt sätt att skapa estetiska upplevelser, var den lilla byggnaden i trädgården utanför den kinesiska paviljongen min absoluta favorit. Taket hade beskurits med hål och maskgångar som släppte igenom solljuset och bildade ett bedårande mönster på väggar och golv i det lilla ”lusthuset”, enkelt och magiskt (bättre i verkligheten än på bild).
 

 
Ett fotografi i den indiska konstnären Gauri Gills fina serie av människor iklädda specialgjorda masker som jag reagerade på, skildrar en pojke sittande i ett fikusträd, och den får stå som en avslutande vinjett för Venedig turen.
 

 
För nu är jag i färd med att förbereda mötet med ett av världens äldsta träd (åtminstone enligt några forskare i Umeå), granen Gamle Tjikko på Fulufjället, som egentligen är en klon, men vars grenar som slingrar sig längs marken har delar som är 9950 år gamla! Niotusen niohundra… Där bleknar både Venedig och Indiens urgamla folktraditioner.
 
 
 

Att uppträda med växter år 2018 – ett sammandrag


Förra året, ungefär den här tiden, gjorde jag ett sammandrag av mitt första år med växter, så det verkar rimligt att försöka göra samma sak efter mitt andra år med växter. År 2017 var ett slags förberedande år, då jag inledde mitt projekt vid Helsinki Collegium for Advanced Studies, och det är först 2018 som mitt egentliga projekt vid Stockholms Konstnärliga Högskola kommit igång. Det konstnärliga forskningsprojektet Att uppträda/samarbeta med växter eller Performing with plants är finansierat av Vetenskapsrådet och varar endast i två år, så år 2019 kommer det att vara dags att summera projektet. Då jag tittar tillbaka på vad jag gjort under år 2018 är det inte så många publikationer eller event som är relaterade till att uppträda med växter. En orsak är det faktum att jag också är huvudforskare i forskningsprojektet How to do things with performance, som är finansierat av Finlands Akademi och som upptagit en hel del av min tid. I många fall har jag kunnat kombinera mina intressen i dessa två projekt, men försöker trots allt hålla dem åtskilda. Och förutom dessa två forskningsprojekt har jag haft en hel del andra uppdrag. Några av dem är nu avslutade, så jag har mera tid att koncentrera mig på min huvudsyssla.
Om jag tanker på särskilda händelser under året, är det en överraskning vid slutet av året som jag verkligen inte hade förväntat, mig det Finska statspriset för multikonst år 2018 med info på finska och på svenska med fotografi.
I det följande räknar jag upp några av de saker jag gjort under året, såväl pågående uppdrag och sådana som avslutades i år. Därefter räknar jag upp publikationer och uppträdanden eller event samt diskussioner jags deltagit i, grupperade enligt projekt.
 
Forskningsprojekt och andra pågående projekt
Performing with Plants – Att uppträda/samarbeta med växter. Se mera information här och det levande arkivet på RC.
How to do things with performance? – Miten tehdä asioita esityksellä?, ett fyra-årigt forskningsprojekt finansierat av Finlands Akademi, med Hanna Järvinen, Tero Nauha och Pilvi Porkola. Mera information på websidan för HTDTWP med länkar till blog och det levande arkivet på RC.
Professor i performance, konst och teori vid Stockholms Konstnärliga Högskola, Forskningscentrum (2018-2019), med presentation här och en blog om mina aktiviteter i Stockholm, artisticresearchinstockholm
Gästforskare vid Konstuniversitetet i Helsingfors Bildkonstakademi se här.
Medlem av utskottet för konstnärlig forskning vid Vetenskapsrådet.
Medlem av redaktionskommittén för JAR (Journal for Artistic Research), och av redaktionsrådet för Ruukku – Studier i konstnärlig forskning.
Uppdrag som avslutats under detta år:
Medlem av styrelsen för Norwegian Artistic Research Program (2015-2018)
Medlem av Delegationen för informationsspridning i Finland (TJNK) 2015-2018.
Medlem av Visningsstipendienämnden för bildkonst 2016-2018.
 
Publikationer och presentationer om att uppträda med växter:
— “Artistic Research as Situated Practice – Performing with Lichen” i José Quaresma (red.) Investigação em Artes – A necessidade das ideias artísticas / Research in the Arts – The need for artistic ideas, Faculdade de Letras da Universidade de Lisboa 2018, s 27-42.
— “Performing with Plants” i Leena Rouhiainen (red.) Perilous Experience CARPA 5 Colloquium Proceedings, Nivel 09 2018 här
 
Working With the Vegetal II, seminarium vid Stockholms Konstnärliga Högskola, Linnégatan 87, 29.11.2018
“Artistic Research as Situated Practice – Performing with Lichen”, video föredrag vid konferensen och utgivningen av boken Research in the Arts – the need for artistic ideas, I Museo Arceologico de Carmo, Lissabon 27. 11.2018
“Performing with plants” i serien Frank Professors, Bildkonstakademins Exhibition Laboratory 9.10.2018.
Rainy Day in Rekdal, installation and presentation vid symposiet Tanz Der Dinge / Things that dance vid Karlsruhe Institute of Technology 5-7.10.2018.
Trees in Victoria. Sommarutställning i den gamla Telegrafen på Stora Räntan 3.-12.8.2018.
Working with the Vegetal – seminarium vid Stockholms Konstnärliga Högskola, se program  23.5 2018.
“Puiden kanssa Helsingin puistoissa” [Med träd i Helsingfors parker], presentation vid Finnish Urban Studies Conference, Vetenskapernas hus i Helsingfors 3-4.5.2018.
Video och presentation på konferenssen Radical Relevances, Aalto University 25-27.4. 2018.
Installation av “Rainy Day in Rekdal” och “Grey Day in Rekdal” på Lärocentret vid Aalto University under konferenssen Radical Relevances 25-27.4.2018.
Presentation vid det öppna seminariet för Research in Arts and Experience vid Aalto University 26.3.2018.
 
Publikationer och presentationer med projektet How to do things with performance:
— Annette Arlander, Hanna Järvinen, Tero Nauha och Pilvi Porkola “Miten tehdä asioita esityksellä – tutkimushanke Sao Paulossa” [How to do Things with Performance – forskningsprojektet i Sao Paulo] i Anna Thuring, Anu Koskinen och Tuija Kokkonen (red.) Esitys ja Toiseus, Näyttämö ja Tutkimus 7, Teats Teatterintutkimuksen seura 2018, s 204-214. See här
— Annette Arlander, Hanna Järvinen, Tero Nauha och Pilvi Porkola “Regurgitated Perspectives – Performance”. I Geoff Cox, Hannah Drayson, Azadeh Fatehrad, Allister Gall, Laura Hopes, Anya Lewin, Andrew Prior, (red.) Proceedings of the 9th SAR International Conference on Artistic Research, University of Plymouth, April 11th-13th, 2018, s 299-311. See här
— Annette Arlander, Hanna Järvinen, Tero Nauha och Pilvi Porkola “How to do things with performance in relation to what is given?” i Ruukku Journal nummer 8 (voices) 2018. Se här
— Arlander, A. (2018). The Shore Revisited. Journal of Embodied Research, 1(1), 4 (30:34). DOI: http://doi.org/10.16995/jer.8
 
“Let’s talk about performance! IV” En konversation om performance konst med professorerna Gavin Butt och Tero Nauha på Huuto gallery, se information, 17.11. 2018.
“Revisiting the Rock”, presentation på Research Day III: Performance Pedagogy på Teaterhögskolan vid Konstuniversitet i Helsingfors, se cfp och program här,  16.11. 2018.
“How to do things with performance in alliance with things, concepts, bodies or plants?”, performance med HTDTWP (How to Do Things With Performance) vid konferensen Alliances and Commonalities, på Stockholms Konstnärliga Högskola, se här, 25-27.10. 2018.
“Let’s talk about performance! III” En konversation om performance konst med Tomasz Szrama på Muu gallery, se här, 1.10.2018.
Presentation i panelen “Migrating concepts in performance” med How to do things with performance? vid IFTR (International Federation for Theatre Research) konferenssen Theatre and Migration i Belgrad (se program)19-23.7 2018.
”Revisiting the City Skyline”, presentation i panelen “Networking Finland, Malta, Korea” – en performativ panel genom tid och rum med How to do things with performance? vid konferensen PSi (Performance Studies International) #24, i Daegu, Korea 3-6.7. 2018.
“Authorship, Agency and Performing – in Finnish” i panelen “What is Performativity in Finnish?” med How to do things with performance -projektet på konferensen Cultural Mobility of Performance and Performativity Studies i Kraków 28-30.5.2018.
“Regurgitated perspectives – an excerpt” med HTDTWP vid The Spring Research Day i Kiasma, 25.4. 2018.
”Puhetta performanssista” – En konversation om performance konst II, med Essi Kausalainen och Sara Pathirane på Muu gallery, se here 23.4.2018.
“Regurgitated Perspectives”, en performance med How to do things with performance? vid den nionde SAR konferenssen – International Conference on Artistic Research Artistic Research will Eat Itself vid University of Plymouth 11-13.4. 2018.
Presentation på forskningsdagen organiserad av How to do things with performance? -projekted på Teaterhöskolan i Konstuniversitetet i Helsingfors, här, 2.3. 2018.
“Puhetta performanssista” – En konversation om performance konst på Muu galleriet, med Annette Arlander som värd. Första gästen: konstnär och kuragtor Leena Kela, och hennes project One Year Performance, se här, on 26.2.2018.
 
Andra publikationer och presentationer:
— “Process as Performance or Variations of Swinging”. I Hetty Blades & Emma Meehan (red.) Performing Process: Sharing Dance and Choreographic Practice. Intellect Books. 2018, 99-118.
— “Day and Night with Malla”. I Screenworks 8.2 Digital Ecologies and the Anthropocene
— “Dune Dream – Self-imaging, Trans-corporeality and the Environment”. Body, Space & Technology. 17(1), 2018, 3–21.
— “Performing with the Weather”. I Global Performance Studies Issue 1.2. Performance Climates
— “Agential Cuts and Performance as Research”. I Annette Arlander, Bruce Barton, Melanie Dreyer-Lude, Ben Spatz (red.) Performance as Research: Knowledge, Methods, Impact. London and New York: Routledge 2018, 133-151.
— “Introduction to Future Concerns. The Multiple Futures of Performance as Research.” I Annette Arlander, Bruce Barton, Melanie Dreyer-Lude, Ben Spatz (red.) Performance as Research: Knowledge, Methods, Impact. London And New York: Routledge 2018, 333-349.
 
Deltagare i panelen på seminariet Music in Disorder – Counterplay, Complexity and Collective Improvisation vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, se http://musicindisorder.se 30.11.2018.
Deltagare i paneldiskussionen ”Artistic research as basic research” vid symposiet organiserat av Vetenskapsrådets utskott för konstnärlig forskning på musikhögskolan i Piteå 15.11.2018.
Medlem av granskningskommittén för PhD Tindra Thor Painting the City: Performative Cosmopolitanism and the Politics of Space and Art. Stockholms Universitet, institutionen för mediestudier 8.6.2018.
Bibliotekssamtal med Stacey Sacks på StDH vid Stockholms konstnärliga högskola 24.4.2018.
Deltagare i diskussionen “Generations of Artistic Research”, på Centre for Artistic Research, Konstuniversitetet i Helsingfors, se här 1.3.2018.
Opponent för Marja Sildes doktorsdisputation i teatervetenskap Poseeraamisia ja itsensä ylittämisiä. Habituksen esteettinen muokkaaminen 1980-luvun Helsingin kaupunkikulttuurin murroksessa [Posings and overcomings of the self. The aesthetic preparation of the habitus in the changing urban culture of 1980’s Helsinki] vid Helsingfors universitet 27.1.2018.
Moderator för PKU seminariet (Norwegian Artistic Research Program Fellowship seminar #2) ”Unfold and articulate” på avdelningen för konst och design vid Universitetet i Bergen, se programme 10-11.1.2018.

 
 
 
 
 
 

Backantinnorna i Brunnsparken


Sommaren 1978 var speciell i Helsingfors, på många sätt, men åtminstone för den generation ungdomar som återupplivade den svenska Studentteatern och satte upp Euripides sista pjäs som ”Backantinnorna eller Sagan om dansandets möda” i Brunnsparken, med premiär 4 augusti 1978. Och i varje fall för mig, som i egenskap av första årets regielev hade möjligheten att bli en del av den kollektiva och revolutionerande anarkistiska och feministiska energin. Det är där mitt liv som konstnär inleddes, och jag brukar skryta med att jag började med en produktion där vi samarbetade i en grupp på 48 personer, för att så småningom komma fram till ett arbetssätt där jag jobbar helt på egen hand. Min tanke var att skriva mer om vad som var viktigt och värdefullt och fortfarande på något sätt relevant i vår tolkning, och att jag då faktiskt inget visste om ”Dionysos in 69” eller andra legendariska versioner av pjäsen – till exempel att backantinnorna inte följde guden Dionysos, utan tvärtom valde ut någon bland sig själva för att ikläda sig rollen som den manliga guden för att gå i dialog med matkhavare, en ny person för varje scen, eller att kung Pentheus moder Agaue inte deltar i mordet på sin son i ett rustillstånd, som hon tragiskt vaknar från på slutet, utan som i en medveten och planerad offerhandling. Men efter att ha deltagit i en picnic i Brunnsparken igår, den 25 augusti, och träffat många av dem som var med, finns det plötsligt alltför mycket att minnas, alltför mycket att skriva om… Se bilder här… Så jag ger helt enkelt upp, och låter arkivmaterialet uppträda istället, – kolla prologen! – och kanske väcka minnen hos dem som kommer ihåg en tid innan internet och alla våra nutida hjälpmedel
 
program
 
prologen
 
manus
 
Recensioner och puffar:
 
HBL-puff 1-2
 
Ny tid puff-1-2
 
Halme 1-2
 
IS-1-2
 
stud-blad-1-4
 
Hbl
 
Ny tid
 
HS
 
 

 

 

 

 

 

 

 
 
 

“Trees in Victoria” på Stora Räntan


Utställningen “Trees in Victoria” hade vernissage igår i Telegrafen på Stora Räntan och pågår 3.-12.8. 2018. Den innehåller två video-installationer (som split-screen videon) Trees in Victoria (Apollo Bay) 14 min 30 sec., och Trees in Victoria (Lorne), 13 min 40 sec., båda inspelade på respektive orter, Apollo Bay och Lorne, i Victoria i södra Australien under en vecka efter konferensen PSi #22 i Melbourne i Juli 2016 och sedan editerade under 2017.
Det finns en bloganteckning från resan I Victoria, här
Båda arbetena finns också på Research catalogue som små filer, här
Utställningen pågår bara en vecka, är öppen tisdag till söndag från klockan tolv till 18.00. Jag sitter själv som gallerivakt – det blir min semester för i år…
 


 
 

Tillbaka till två tallar


Efter ett inspirerande försök i höst, har ja nu återbesökt platserna där jag uppförde Animal Years under åren 2002-2014 på Stora Räntan. Jag har besökt en plats åt gången och spelat in en session samt gott om extra bild av landskapet, för att använda som ett bakgrundsmaterial av nutida kvalitet och sätta in de gamla videorna som ett slags miniatyr installationer in i den bilden. Det första året, Hästens år, hoppade jag över, för där gjorde jag ett helt år på samma ställe, som en avslutning på serien, Year of the Horse – Calendar 2015. Det var alltså Getens år 2003-2004 jag började med, och visade mitt collage på seminariet i Åbo 7.10.2017; ett preliminärt resultat finns här. Det följande försöket var Apans år från 2004-2005, som blev till The Cliff Revisited och visades på vår forskningsdag How are things done, produced or effected with performance? den 8.11.2017. Det tredje försöket, med Tuppens år 2005-2006, och med det komiska inslaget av Viktor Rydbergs Tomten, kallade jag lite klumpigt The Shore with Birches Revisited och visade på vår andra forskningsdag Materiality of and in Performance den 2.3.2018. Och nu har jag alltså gjort en ny version av Hundens år 2006-2007 sittande i samma tall på Stora Räntan den 28.2. Det var förvånansvärt besvärligt, för trädet hade ju vuxit, och en liten sidogren hade vuxit sig så stor att det var svårt att rymmas att sitta. Men på något sätt lyckades jag hålla mig kvar i trädet nästan 20 min åter för att ha en ordentlig “inramning” för både året, Year of the Dog – Sitting in a Tree, och dygnet, Day and Night of the Dog från 2006-2007.
 

 
Förutom den seansen, ville jag spela in en bild där jag kunde sätta in den fyr-kanaliga installationen Shadow of a Pine 1-4, som jag gjorde med en annan tall på stranden, och spelade in samma positioner (liggande som tallens skugga på klippan) från två olika håll, med havet eller staden som bakgrund. Min tanke var att göra en bild från isen, i rät vinkel till både dessa positioner, som jag sedan kunde placera de gamla videorna i. Men det var lättare sagt än gjort. Trots att jag hörde från folk som bor på ön att det nog fortfarande gick att ta sig över, såg isen så obehaglig ut vid stranden, med vatten kluckande upp från stora springor mellan isflaken, att jag inte hade någon lust att ta mig ut på isen. Det skulle inte bli ett besök hos den andra tallen, utan en bild på avstånd, helt enkelt. Jag gick över till skäret intill, där Helsingfors segelsällskap håller hus, för att få en så rät vinkel som möjligt. Men det var så långt borta att man inte längre kund urskilja tallen. Dessutom hamnade jag mitt i en snöyra. Jag gjorde trots allt två försök från två olika uddar på ön, men skillnaden var inte nämnvärd:
 

 

 
Till sist bestämde jag mig för att göra ännu ett försök från Ugnsholmen, för därifrån kunde man åtminstone se den lilla tallen, och dessutom hade vädret klarnat en aning. Ifall det skulle gälla fotografier skulle det inte vara någon konst att pröva på olika varianter, men det här gäller videosnuttar på 15-20 minuter. Hur som helst, jag förfrös inte tårna, och den sista versionen är nog den jag kan tänkas använda: