Category Archives: på svenska

Nytt år, nya vänner


Det är dags att sätta igång med något nytt, även om jag kommer att jobba med projektet Möten med betydande och obetydliga träd ett tag till – några arbeten kommer till exempel att vara med på en grupputställning på galleri Forum Box i februari, och förhoppningsvis blir det flera möjligheter att visa videoarbeten som jag gjort med olika träd. Det nya är inte heller helt nytt, utan en fokusering; jag började med växter, fokuserade sedan på träd och skall nu koncentrera mig på tallar. Projektet heter (tillsvidare) Pondering with Pines – Miettii Mäntyjen kanssa – Tänker med Tallar. Egentligen skulle jag ha velat kalla det “funderar med furor” på svenska, för ‘tänka’ låter lite väl pretentiöst. Men alla tallar är väl inte furor?
 
Den första tall som jag skall praktisera med i år, fundera, tänka men också posera i trädpositionen från taiji, är en stor och vacker tall i Brunnsparken, mitt uppe på sluttningen som för tillfället tjänstgör som pulkabacke. Bilderna som följer tog jag med telefonen som minnesanteckningar – de två sista är stillbilder från videon, från den allra första sessionen idag.
 

 

 

 

 
 
 

En tillbakablick på det gångna året 2021


Då jag ser tillbaka på året 2021, mitt andra år med projektet Möten med betydande eller obetydliga träd, Meetings with Remarkable and Unremarkable Trees, är det svårt att urskilja vad som verkligen var viktigt. En viktig vändpunkt skedde redan i november 2020, då jag tillbringade en månad på Örö i Öres residenset. Som en följd därav började jag arbeta med tallarna där och återvände till ön flera gånger under år 2021. Under året tillbringade jag april på Karlö (Hailuoto) i Päiväkoti residenset där, två veckor i juni i ArsBioarctica residenset i Kilpisjärvi och juli månad i Post and Customs house residency på Eckerö. Jag kunde äntligen återvända till Stockholm efter mer än ett år i covid exil, och vistades där en hel del under hösten. De avslutande evenemangen för forskningsprojektet How to Do Things With Performance (HTDTWP) på våren var givetvis en viktig milstolpe, även om arbete återstår med publikationen och raporten. Den här hösten har jag också undervisat lite i Stockholm och i Helsingfors, och kurserna fortsätter år 2022: Concepts and Discussions around Artistic Research, ett doktorandseminarium med Mika Elo på konstuniversitetet i Helsingfors, och Developing an Artistic Research Project, en kurs med Synne Behrndt på Stockholms konstnärliga högskola, online. Förutom de performance, utställningar, föreläsningar och publikationer, som jag räknar upp här nedan, har det funnits andra saker och något av det som är på gång, kan visa sig vara viktigt i framtiden.
 

Avslutade projekt
How to do things with performance?
– Miten tehdä asioita esityksellä?, ett fyraårigt (egentligen femårigt) forskningsprojekt finansierat av Finlands Akademi, tillsammans Hanna Järvinen, Tero Nauha och Pilvi Porkola (2016-2021). Mera info på HTDTWP:s Uniarts websidat med länkar till projektets blog och arkivet på RC.
Residens på Eckerö Post och Tullhus i juli 2021.
Ars Bioarctica residens på den biologiska stationen i Kilpisjärvi i juni, see
här och här.
Residens i 
Kulttuuritalo Päiväkoti på Karlö (Hailuoto) i april 2021

Utställningar, tillställningar, performance
On the Edge (2020) i Öres sommarutställningen på Örö 19.6.-31.9.2021. Se här och här
Dear Spruce – Kuusi Hyvä 1-7 (2020) ohh July with a Pine (2020) i utställningen Taiteilijoiden saari (konstnärernas ö) på ön Stora Räntan (Harakka) 9.8.-26.9.2021. Se taiteilijoidensaari_tiedote_en och här
Öppen studio på Stora Räntan i sambaed med Konstrundan 4.9. och 5.9.
“Performance with a Pine” (nära barrackområdet och restaurangen på Örö) 2.9. 2021. Se 
här.
The Tide in Kan Tiang (2016) i utställningen LiikKUVAT på Harjavalta sjukhus 18.6.-16.8.2021.
On the Edge II-IV
 på en filmvisning med korta filmer av Öres residenskonstnärer under Norpas festivalen 7.8.2021.
“Swinging in a pine”, en performance att medverka i, som en del av Öres 2021 utställningen på Örö 26.6.2021. See här

HTDTWP: epilogue, utställning i Research Pavillion (Forkningspaviljongen) 22-24.6.2021 med en Longtable performance 23.6.2021. See
här
The Tree Calendar – Puukalenteri – Trädkalendern. Utställning i Telegrafgalleriet på Stora Räntan 19-30.5. 2021. Se
 här
En provokation som bidrag till projektet “Designing the Pluriversity”, se här 
“HTDTWP: Grande Finale”, University of the Arts Helsinki Theatre Academy (online) 6-7.5.2021 see
here
“Swinging in a Pine in Hailuoto” as part of Be-coming Tree Spring Event April 24, at 14.15-15.15 GMT
Sitting on a Birch (2006) i photo performance utställningen MIRRORED 10.3.- 16.5. 2021, MUU Helsinki Contemporary Art Centre, Cable Factory se här och här. “Holding Hands with a Pine” som en del av Be-Coming Tree Live Art Event, online 9.1.2021.

Publikationer
“Calling for Zoe as a Utopian Gesture” i Ruukku – studies in artistic research #17 Everyday Utopias and Artistic Research, se här ohh här
“A dialogue about performance, artistic research and trees”, en intervju av José Quoresma i RIACT no 3, se här ohh som en separate pdf AA-interview-from RIACT_3
“Dear Olive Tree.” Journal of Embodied Research
, 4(2): 5 (19:40). 2021. DOI: https://doi.org/10.16995/jer.70
“With Mountain Birches on the Tree Line”, Ars Bioarctica blogger 23.6. 2021, see 
här.
Working with the Vegetal, nummer 16 av Ruukku Journal, se här
Annette Arlander, Jerry Määttä, Malin Lobell “Engaging Vegetation in the Arts”, redaktörernas inledning till Ruukku #16 Working with the Vegetal se här
“Kertaa ja koosta” eli märehtiminen menetelmänä [“Upprepa och kombinera”, eller idisslandet som metod],
Taide 3/2021, p 26.
Radio intervju på finska i series Kuusi Kuvaa [sex bilder] med tillhörande förkortad  text,
här
“With Spruce Stumps and Old Tjikko – On the Individuality of Trees” i Daniela Fargione and Carmen Concilio (red.)
Trees in Literature and the Arts: Humanarboreal Perspectives in the Anthropocene. Lexington Books, 211-228.
“Islands in Time” och “The Feather” i Paula Kramer
Suomenlinna / Gropius. Two contemplations on Body, Movement and Intermateriality, Dorset UK: Triarchy Press 2021, 35-39 ooh 61.
Pre-examinationsutlåtanden (på finska) åt Tuula Närhinen och Elina Saloranta, i Mika Elo och Denise Ziegler (red.)
Yhä Osuvammin / More and More to the Point. The Academy of Fine Arts at the University of the Arts, Helsinki 2021. (70-73, 75-78, 81-84, 87-89, 92-95 and 226-229, 233-235, 239-242, 247-248, 252-255, 258-260, 267-269, 280-283).
”Day with a Bog Birch – Vegetalising”, tematisk online essä på Peripheries in Parallax websidan, här
“Beyond the Saturation Point – Bortom Mättnadspunkten”, VIS #5 2021 see here
“Diffraction, Mixture and Cut-ups in Performing with Plants” i Performance Research
25:5, 31-38. DOI: 10.1080/13528165.2020.1868835
“Dear Spruce – Dear Deceased”, tematisk online essä på Peripheries in Parallax websidan, här

Meetings with Remarkable and Unremarkable Trees in Johannesburg and Environs
Arts Research Africa, The Wits School of Arts, University of Witwatersrand, Johannesburg, kan nedladdas här: http://wiredspace.wits.ac.za/handle/10539/30395

Föredrag, föreläsningar och presentationer
“Kasvidemokratia ja esitys tutkimuksena” [växtdemokrati och performance som forsaking] vid symposiet Teater och Demokrati, organiserat av den finska associationen för teaterforskare 17.12.2021.
“Meetings with trees – repetition as a tool in artistic research”, ett online föredrag som en del av Video and painting: parallell movements, Artistic research into the unstable condition of the image, International lectures, University of Lisbon 30.11.2021. Se här
Föreläsning om performance studies i en serie ledd av Marja Silde vid Helsingfors Universitet 10.11.2021.
“In the Disappearing Forest” en online presentation vid en workshop i Saint Etienne 22.10.2021. Se 
här.
Projektpresentation som en del av en föreläsningsserie om ekodramaturgi ledd av Katri Tanskanen vid Helsingfors Universitet 15.10.2021.
“Notes on performativity”, föreläsning i ett seminarium lett av Marjaana Kella vid Bildkonstakademin, Konstuniversitetet i Helsingfors 24.9.2021.
“Holding nature: Meetings with Trees” ett online föredrag som en del av programmet i samband med utställningen
New Nature i St. Petersburg 22.9.2021
“Planning and Sharing a Process – Some Nordic Approaches to Artistic Research” keynote som en del av seminaries Different Temporalities in Artistic Research, RESCAM, Grenoble, 16-17.9.2021 se
här
“Writing to Your Chosen Tree – a Workshop” och “Writing Letters to Trees with the Trees” online vid kollokviet CARPA 7 – Elastic Writing in Artistic Research 25.8. och 27.8.2021. Se 
här
“Meetings with Trees in Cities” online föredrag som en del av ”Nature in the City. Nonhuman Heterotopias” 6-8.8. 2021 St. Petersburg, se
här
”Becoming a Tree – a documented workshop” som en del av online sammankomsten organiserad av IFTR PAR (Performance as Research) Working Group 12-16.7.2021.
“Examples of text on video when writing to trees” i online sammankomsten Constellate 2021 organised av PSi Artistic Research Working Group 7-9.6.2021. Se 
här.
“Meetings with Remarkable and Unremarkable Trees as Artistic Research” som en del av föreläsningsserien International lectures, organiserad av Faculdade de Belas-Artes Universidade de Lisboa 16.6. 2021
“Monday Lecture: Working with Spruces – On the Strange Individuality of Trees” online föredrag vid Art Academy, Bergen, 26.5.2021, se här 
Bidrag till fragmenten av the “lost” SAR conference 2020, publisrade i samband med SAR konferensen 2021, se 
overview  och min andel
“Day with a Bog Birch – Vegetalising”, presentation av den tematiska essän på online konferensen Peripheries in Parallax 9.4. 2021, se 
här
“Meetings with Remarkable and Unremarkable Trees”, online föredrag Knowledge in the Arts #2: Annette Arlander, 30.3.21, se here
Opponent för Oona Tikkaoja’s doktorsavhandling “Reality Tinkering. An Artistic Approach to the Abundance of the Familiar” vid Aalto Universitetet 12.3.2021.
Publiseringstillfället online för ARA (Arts Research Africa) publikationen
Meetings with Remarkable and Unremarkable Trees in Johannesburg and Environs 18.2. 2021.
Opponent vid Nathalie Faris 50% seminarium “Situated Agencies: an embodied and documentary approach to site-oriented performance practice”, Göteborgs Universitet 17.2.2021.
Medlem av granskningskommittén (Prüfungskommission) för Michael Karlgs doktorsavhandling “on performative materiality”, University of Applied Arts Vienna 16.2.2021
Presentation av “Meetings with Remarkable and Unremarkable Trees” vid Kuva Research Club 15.2.2021.
Unfold and Articulate, online seminarium med doktorander i Norge 3-5.2.2021.
En diskussion om digitala möjligheter vid Tutke post doc event 28.1.2021.
Föreläsning online för KISS, Colloquium on Kinetics in Sound and Space, Hamburg 27.1.2021.
Presentation av den tematiska essän “Dear Spruce – Dear Deceased” på online seminariet Peripheries in Parallax vid Aalto Universitetet 22.1.2021, se (nere på sidan) här

Avslutade uppdrag
Medlem i Kommittén för konstnärlig forskning vid Vetenskapsrådet (i Sverige) 2018-2021. 

Medlem i redaktionsrådet för Ruukku – Studies in Artistic Research 2012 – 2021.

 

MörkÖrö festivalen


Årets sista besök på Örö sammanföll med Mörkö festivalen, en lokal mörker- och spökfestival som byter plats i Kimitotrakten varje år. Mörkö låter ju som om det handlade om en mörk ö men namnet kommer från finskans ‘mörkö’, som förutom Morran i muminvärlden används för alla möjliga kusliga och hemska spöken och liknande väsen, ofta med anknytning till barn. Och när det blev på Örö så blev namnet alltså MörkÖrö som är rätt fint. Jag var inte särkilt intresserad av festivalen i sig, men tack vare den var det flera båtturer att välja mellan. Och eftersom jag var på ön ville jag se mig omkring. Nära residenset fanns flera arbeten, bl.a. en stig med reflektorer, som inte såg mycket ut i dagsljus, men var rätt spännande på natten, men omöjlig att fotografera med en vanlig telefon kamera. En morgon såg jag de röda lyktorna i militäranläggningarna på stranden (se bilden ovan), och de var faktiskt ganska fina. I princip var jag ju på ön för att spela in mina besök hos tallarna som jag hälsar på varje gång jag är här (se här) och att njuta av naturen, och hade inte behov av något extra ståhej. Men jag deltog trots allt i en visning för att ha ett hum om vad det gällde. Många av konstverken är gjorda av något slags grupper eller resultatet av workshops som publiken fått delta i. Mera information finns här. Några bilder kan tjänstgöra som smakprov:
 

 

 

 

 

 

 

 

Julivärme på Eckerö


Vilken lyx att tillbringa juli månad i det nyrenoverade residenset på Eckerö Post och Tullhus, på Ålands västkust! De gamla byggnaderna från 1828 är behagligt svala trots den ovanliga värmen utomhus. Min avsikt är att fortsätta projektet Möten med betydande och obetydliga träd, eller hur man nu vill översätta det (se presentationen på svenska här) och att skriva klart den första versionen av en bok med arbetsnamnet, ungefär ”Att uppträda och tänka med träd” i översättning. Men i motsats till bilderboken Att uppträda med träd publicerad av SKH i Stockholm 2019, blir det här endast text.

Än så länge har jag trots allt mest ägnat mig åt online-evenemang. Förra veckan var det i samband med Constellate programmet för PSi (Performance Studies International) och arbetsgruppen för konstnärlig forskning där (se här). Den här veckan är det online konferensen för IFTR (International Federation for Theatre Research) som jag försöker delta i (se här). Båda sammanhangen har inneburit även praktiska övningar, och jag har valt ett litet askträd intill postbryggan som min performance partner. För PSi gruppen gjorde jag två olika video performance, som respons på arbeten gjorda av andra i gruppen, dels On Vegetal Democracy och dels Askträdet på Eckerö – The Ash Tree in Eckerö (med text – with text) där jag faktiskt skrev brevet till asken på svenska. (Båda finns här.)



Den här veckan återvände jag till samma ask och gjorde dels en helt ”vanlig” video performance med den, som jag dessutom editerade flera versioner av (de finns på samma sida som de tidigare, här, bara längre ner). Jag försökte bland annat kombinera en närbild på asken och min performance med den till en så kallad split-screen video på två olika sätt:



Dessutom gjorde jag en helt speciell videosammanställning för performance as research arbetsgruppen, Exercises with an Ash Tree (se här).



Förutom ovan nämnda försök att uppträda med asken vid postbryggan på olika sätt, fortsätter jag min dagliga praktik med två träd vid själva posthuset, en lönn på innergården och ett äppelträd framför huvudbyggnaden, som jag hoppas sammanställa till små time-lapse videon när jag återvänder härifrån.



Det finns givetvis många andra träd här. Jag har till exempel sett några inbjudande martallar under mina promenader, men vet inte riktigt ifall jag skall posera för videokameran med dem eller inte. Jag har umgåtts med så många tallar på Örö att jag gärna skulle hitta nya träd här på Eckerö. Men ifall det skulle bli så, att asken vid postbryggan förblir min huvudsakliga samarbetspartner, är det också helt i sin ordning. Onödigt att vara alltför glupsk på nya möten, hellre lära känna några träd lite bättre än hoppa från det ena till det andra… men vi får väl se…

Tyst vår vid trädgränsen


Lyckligtvis är våren in Kilpisjärvi inte tyst, långtradarnas buller på vägen mellan sjön och Saana fjället har sällskap av många slags fåglar. Jag känner inte till fågelläten, men uppfattar ändå att många av dem låter annorlunda än fåglarna i Helsingfors. Jag läser Rachel Carsons klassiker på svenska som kvällslektyr under min tvåveckors Ars Bioarctica residens på den biologiska stationen här, och den gör mig extra vaksam på allt djurliv; jag blir glad varje gång jag ser en humla. De passerande långtradarnas ljud hörs så bra på långt avstånd just för att det annars är så tyst. Det är faktiskt magiskt med en sådan tystnad, där man kan urskilja olika läten och ljud, som ett litet vattenskvalp från stranden, plötsligt. Under de två veckorna här har jag fått bevittna islossningen, en stor del av stranden var äntligen isfri i morse. Och framför allt lövsprickningen, fjällbjörkarna har exploderat i grönt. Det är dem jag kommit hit för att bekanta mig med, och jag fick en privat föreläsning om dem, när Rauni Partanen gav mig en lektion i deras liv. Fjällbjörkarna nere vid stranden och uppe vid trädgränsen lever i rätt olika förhållanden, och man talar faktiskt om två olika slags björkdungar. Det fascinerande med fjällbjörkarna är att de bildar trädgränsen här, även om det vanligtvis är tallar eller andra barrträd som gör det i bergstrakterna. I samband med projektet Möten med betydande och obetydliga träd kändes det befogat att besöka dessa pionjärer vid trädgränsen.
 
Jag var här för sju år sedan, i början av juni 2014, och kom väl ihåg björkdungarna på fjällsluttningarna, även om jag inte var särskilt intresserad av dem då, utan fascinerades av fjällen. Jag har samlat en del av materialet från mina besök här då på Research Catalogue här, och kunde inte låta bli att göra nya versioner av vissa arbeten, som jag beskriver i bloggposten på engelska, här. En variant av det gamla arbetet där jag fokuserar på de små fjällbjörkarna på stranden, Day and Night with a Mountain Birch, finns dokumenterad med stillbilder, här.
 
Så gott som alla träd jag umgåtts med finns samlade på en sida i projektbloggen, som är tillägnad Ars Bioarctica residenset, här. I princip har jag dels gjort ett slags “loggbok” genom att sitta på och hos en björk vid stranden varje morgon och kväll, och det är den loggboken som visar både lövsprickningen och islossningen, se här. Och dels har jag suttit hos olika björkar vid trädgränsen, poserat för videokameran tillsammans med dem. I och med att mitt stativ stått nere vid stranden – jag försöker behålla bildbeskärningen i “loggboken” konstant genom att lämna stativet på plats – har jag lekt med att placera kameran på stenblock eller på trädgrenar och på så sätt låtit landskapet vara med att bestämma hur bilderna skall se ut. Det kan man se på några stillbilder på sidan här. Bilderna på kameran tog jag med min telefon:
 

 

 

 
Jag har också försökt skriva brev till två av björkarna:
 

 
 
Två veckor är en kort tid, även om jag haft en fenomenal tur med vädret – det har varit regnigt bara de sista dagarna – och jag har till exempel enbart besökt björkarna på Saana fjällets sluttningar. Kanske jag kan undersöka trädgränsen vid Mallas sluttningar en annan gång…
 
 
 

Talar med tallar


Maj på Örö har varit en helt ny upplevelse, en glimt av hur ön ter sig under turistsäsongen. Början av veckan var det lungt, och man kunde känna allting explodera i sin iver att växa. På bara några dagar har knopparna slagit ut och blivit blad och vägkanterna blir grönare och grönare. Jag har sett redan två huggormar, en vanlig och en svart, och jag inser att jag börjar komma över min skräck inför ormar när jag märker att de ringlar iväg när de upptäcker mig. Det gäller bara att se sig omkring så att man inte överraskar dem. I slutet av veckan, inför långhelgen, fylldes ön plötsligt av turister, och därmed förändrades också stämningen. Nu är det inte huggormar utan folk på promenad som baxnar då de ser mig, när jag poserar för min videokamera på stativ eller sitter och gungar i en tall vid vägkanten.
 
Det mesta av vad jag skulle spela in har jag gjort innan rusningen, som till exempel besöket hos tallen på stranden som jag tidigare talat med. Istället för att skriva ett brev till tallen har jag talat till den och hållit en mikrofon i handen, så att jag kan lägga talet som ljud till videobilden. Den här gången var det en del strul med det, för vid den första sessionen var minneskortet fullt utan att jag märkte det förrän efteråt. Jag återvände till tallen utan kamera, satte mig på tallstammen med mikrofonen i handen, och den här gången var det batteriet som tog slut. Jag tyckte det var nästan som förtrollat, och tänkte att jag skulle byta strategi. Men så upptäckte jag att det mesta av det jag talat ändå bandats in, och lyckades sammanställa det med bilden, även om talet avslutas rätt abrupt. Jag skrev också ut texten från band, och lägger in den här, för säkerhets skull:
 
Kära tall,
Roligt att se dig igen efter en så lång paus. Vi träffades senast i slutet av februari, och då var stranden täckt med snö. Nu lyser sanden i solen. Jag såg just en huggorm ringla sig i sanden och den gömde sig snabbt in i en tova med enris, som en ö mitt i sanden där den var gömd. Jag väntade en stund för att se om den skulle komma ut från andra sidan, men nej, den stanna där, för den ville inte ha med mig och göra. Det förstår jag, och jag tycker… det är ju bra, att den undviker mig istället för att anfalla. Det slog mig, kära tall, att du ju inte har den chansen. Jag kommer till dig och sätter mig på din stam och är jätteglad att se dig. Men tänk om du inte är så glad att se mig. Du kan inte ringla bort som huggormen… Man skall kanske inte jämföra olika sätt att reagera. Du har ju din tjocka bark som skyddar dig. Det är som att du kan stänga öronen om du inte vill lyssna på vad jag har att tala om för dig.
Ja, jag läste eller bläddra i en artikel nyligen som handlade om tallar. Det var en vetenskaplig text som analyserade olika tallarters utveckling i historien eller snarare i förhistorisk, geologisk tid. Och den beaktade liksom både ekologiska frågor och genetiska frågor. Och varför det var viktigt var för att det var en studie, en global studie i biodiversitet eller naturens mångfald och hur den kan komma att påverkas av klimatförändringen eller uppvärmningen. Och skribenterna hade kommit fram till att det var i mellanzonerna, ”middle altitudes”, där den största delen av de olika tallarterna hade vuxit fram. Och först förstod jag ju inte vad det handlade om, men det där med ”mid-altitudes”, det handlar om höjdskillnaderna i bergen. Och här i Finland så tänker vi ju i norr och syd – vilka arter klarar sig längre söderut, och vilka drar sig norrut när det blir varmare – medan på andra håll så handlar det om bergen, så att det som hos oss växer norrut, det växer högre upp i bergen. Det hade jag ju inte tänkt på. Men det spännande ur din synvinkel, eller som, varför jag berättar det här åt dig är, att det visade sig att tallar växer överallt på jordklotet, på alla håll, och i många, många olika arter, och de har, ni har, funnits här länge, väldigt länge. Jag trodde ju att det var de stora sibiriska skogarna och kanadensiska skogarna kanske, som innehöll mest tall, men det finns tall i Australien och i Afrika, överallt finns det tallar av olika slag. Jag har förstått eller åtminstone inbillat mig att alla tallar som lever i Finland hör till samma art, men det kan ju hända att det finns lokala varianter av olika slag, det har jag inte tagit reda på. Kanske det finns en speciell Örö variant?
Nå, det här är ett typiskt mänskligt sätt att tänka på saker, att klassificera och namnge, och det är kanske inte det viktigaste. Men jag tillbringade hela april månad uppe i Karlö, Hailuoto, högt uppe i Bottniska viken, och där är det ju fullt med tallar också. Delvis är de annorlunda, men sen har de också tallar som de kallar för “tarri”, som är ett slags martallar, fast gamla och tjocka. Men i princip är det också samma art av tall kan jag tänka mig. Ni är ett stort släkte. Men jag vet inte om det är viktigt för dig här, nu. Snarare är det väl så att det är bra för dig att ha en massa plats omkring dig, men ändå ha släktingar på nära håll. Och det växer ju många olika slags ris och snår och enris och mossa och olika svampar… det fanns en massa murklor inte så långt härifrån.
Jag stötte också på en artikel från Suzan Simard, en forstvetare, kanadensisk kvinna, som är nu väldigt omtalad för att hon har skrivit om ”The Mother Tree”. Men hon skriver också om samarbetet träd emellan, och att vissa trädslag trivs ihop för att de tycker om samma svampmycelier och så vidare. Jag undrar vilka dina favoriter är? Men ni har levt här så länge på Örö, i de här omständigheterna, så ni har säkert utvecklat ett bra samarbete med åren.
Vad mer kan jag berätta åt dig? Tanken var ju att jag skulle tala om mina egna sorger eller bekymmer eller kanske glädjeämnen, men jag vet inte om jag har några akuta just nu. I och med att det blir vår och i och med att koronakrisen så småningom börjar avta – ja, jag har fått min [sic] första vaccin, det är härligt – och i och med att, ja ljuset har återvänt och värmen också återvänder så småningom, så blir vi ju alla mer optimistiska och glada och fulla av hopp. Man kan riktigt känna det när man går i skogarna här, att alla skyndar sig för att få ut sina blad för att kunna börja med fotosyntesen och… och krypen kommer fram. Det var inte långt härifrån som det var en massa spindelväv som redan höll på att vävas och så vidare. Det är härligt att vara bland annat liv, insåg jag plötsligt efter att ha varit i stan igen, att vara mitt bland liv. Också huggormar, trots allt.
Men, förlåt att jag säger såhär, det är ju inte livet bara i sig som drar mig till dig, utan just för att du är så speciell och växer på en speciell plats med en härlig utsikt över havet och så med en sån särskild böjd stam, som är som skapt för alla mänskor som vandrar här förbi att sitta och vila en stund. Hur skall jag säga, jag behöver inte ens tänka mig att du har gjort det med avsikt, den fungerar som en inbjudan, oberoende av, så tack för det.
 
 
Så här ser tallen ut på nära håll och på lite avstånd i sitt sammanhang på stranden:
 

 
 

 
 

The Tree Calendar – Puukalenteri – Trädkalendern


The Tree Calendar.
Video works by Annette Arlander in the Telegraph on Harakka Island 19–30 May 2021.
Note the time (due to the timetable of the ferry boat): weekdays 2 pm to 6 pm, sat & sun noon to 6 pm.
 
Welcome to the opening and a “garden party” on Tuesday 18 May at 6 pm.
 
Puukalenteri.
Annette Arlanderin videoteoksia Harakan lennättimessä 19–30.5.2021. Huom. aika (yhteysveneen aikataulujen vuoksi): arkisin klo 14–18, la & su 12-18.
 
Tervetuloa avajaisiin ja ”puutarhajuhliin” tiistaina 18.5. klo 18.
 
Trädkalendern.
Videoarbeten av Annette Arlander i Telegrafen på Stora Räntan 19–30.5. 2021.
Notera tiden (på grund av båttidtabellen): vardagar klo 14–18, lö & sö 12-18.
 
Välkommen på vernissage och ”trädgårdsfest” tisdagen den 18.5. klo 18.
 
See also / katso myös / se även:
The Helsinki Tree Calendar (2018) 17 min 42 sec
https://www.av-arkki.fi/works/the-helsinki-tree-calendar/
 
and / ja / och: https://annettearlander.com/current-projects/the-tree-calendar/
 
The Tree Calendar is based on the following version of the Celtic Lunar Tree Calendar
And the working process was documented online here
 

Aprilväder på Karlö


Karlö eller Hailuoto på finska, bokstavligen översatt närmast Hajskär, är en stor ö i Bottenhavet utanför Uleåborg, och där finns ett kulturhus och residens som heter Päiväkoti, dagis. Jag skall bo här på dagis här hela april månad, och var givetvis nyfiken att ta reda på var namnet kommer ifrån. Om man får tro Wikipedia lär det vara ett ursprungligen karelskt namn, Haililuoto eller strömingskär, som förkortats till hai med tiden. Och det låter ju rimligare. Kopplingen mellan Karelen och norra Österbotten är svårare att förstå om man inte besökt trakten. Jag förstod kontakten då jag besökte Kajanaland och insåg hur smal Finland faktiskt är vid midjan. Norra och Östra Finland har också historiskt hört ihop. Men Karlö då? Har det funnits duktiga karlar här, eller var kommer det namnet ifrån? En version förklarar att då skäret reste sig ur havet och växte i omfång i och med landförhöjningen (troligen var det faktiskt ett skär till att börja med) befolkades det av människor från olika håll, i synnerhet från Karelen. Svenskarna som kom hit kallade ön för Karelön, som sedan förkortades till Karlö. Namn är fascinerande för de bär på så mycket historia, och möjliggör alternativa tolkningar, förstås.
 
Jag har kommit hit för att färdigställa en första version av manuskriptet till “Performing and Thinking with Plants”, och för att fortsätta mina exkursioner på intressanta öar. Förutom min basö, Stora Räntan eller Harakka utanför Helsingfors, är det Örö som är min nuvarande älsklingsö, även om jag trots planerna inte besökt Örö i mars och inte kommer att göra det i april heller. (Jag hade hoppats på stöd från Svenska Kulturfonden för att kunna göra det, men tji fick jag). Däremot skall jag tillbringa en månad på Eckerö, på Åland, senare i år. Men nu är jag alltså här på Karlö, där vintern ännu dröjer kvar trots mängden av ljus, dels för att skriva, men också för att bekanta mig med eventuella betydande och obetydliga träd. Mer om dem på engelska i projektets blogg här.
 
Under min första hela dag här promenerade jag lite hit och dit längs stråken som ledde utåt från huvudvägen och kyrkbyn, men insåg att det behövdes gummistövlar på de leriga vägarna. Idag var det plötsligt snöyra halva dagen, men så klarnade himlen och jag bestämde mig för att se ifall jag kunde hitta fågeltornet som en skylt pekade riktningen till. Inte för att jag är särskilt intresserad av fåglar, men ett fågeltorn står ofta vid vatten och jag hoppades kunna komma till havet. Det visade sig att Kirkkosalmi eller kyrksundet har varit en havsvik i tiden, men nu är det ett slags insjö eller sumpmark, och en viktig viloplats för flyttfåglar. Men än så länge är det väl för tidigt för dem. Från tornet varken såg eller hörde jag en enda fågel, men på vägen dit och därifrån hörde jag underliga fascinerande fågelläten som inte alls liknade dem jag är van vid på Stora Räntan, som trots allt är en fågelö. Och innan jag hann hem till huset började det snöa igen – aprilväder minsann.
 

 

 

 

 

 

 

Tala om det för tallen


Då jag besökte Örö i början på januari valde jag en tall vid huset där jag bodde att hålla i dagligen under den tid jag var där, och satt dessutom på en bekvämt böjd tall på västra stranden och pratade med den, till den en stund. Istället för att skriva ett brev för hand satt jag med en mikrofon i handen och försökte tilltala tallen direkt. Och visst gick det också, även om jag talade långsamt och fick leta efter orden. Jag klippte ihop ljudet med videon och lade upp den på RC – inte som ett “work”, för den kategorin har nu slopats i och med renoveringen – tillsammans med de andra tallbilderna (se bilden ovan). Och lämnade experimentet därhän.
 
Nu, då jag återvände till Örö i februari (se bilden här nedan), besökte jag samma tall och upprepade experimentet. Men den här gången klippte jag inte bara ihop videon och lade den på RC, utan nu skrev jag också ut texten till de båda konversationerna, och bestämde mig för att publicera dem här på min blog, för att på så sätt arkivera dem. Det första “talet” till tallen eller snarare utskriften av pratstunden med tallen skedde alltså 11.1.2021, medan den andra texten baserar sig på inblandningen den 20.2.2021. Jag skriver dem här, istället för i projekt-bloggen för “Meetings with Remarkable and Unremarkable Trees”, vilket skulle i princip vara naturligare, helt enkelt för att de är skrivna på svenska:
 
Kära tall,
Tack för att jag får sitta så här, på dig, här vid stranden på Örö. Jag beslöt mig för att komma och hälsa på dig medan jag är här nu helt enkelt för att du växer på en så fin plats här på västra stranden och är böjd på ett sånt sätt att det är, som du skulle vara inbjudande för att sitta på. Jag är säkert inte den första människa som sitter här, men de flesta sitter här antagligen under sommarhalvåret, och nu är det den elfte januari tjugotusen [sic] tjugoett. Och även om det är soligt och klart väder idag och inte väldigt kallt, så är det ändå vinter. Jag har tidigare försökt skriva till tallar här, men den här gången bestämde jag mig för att försöka tala in i en mikrofon, att bokstavligen tala om det för tallen. Och även om det känns lite konstigt, och jag vet inte hur det kommer att låta, så är det ju ett mer direkt sätt att tala till dig. Jag antar inte att du förstår svenska eller människospråk överhuvudtaget, men det är fullt möjligt att du kan känna eller höra, känna av min röst på något sätt. Många växter kan höra ljud, känna igen ljud på något sätt. Sen tycker jag om att tänka mig att du på något sätt anar mina avsikter, och att du känner efter, ifall du känner efter så kan du känna att jag vill dig väl, eller åtminstone inte vill dig något illa. Men för att vara riktigt ärlig så talar jag till dig idag, inte så mycket för din skull som för min egen skull. Jag har just fyllt sextiofem år, i förrgår, och det kändes bra att fira det, den bemärkelsedagen här på ön med tallarna här. Jag besökte en annan tall belägen nära kasernområdet då. Men även om, även om det här är ett bra ställe att bli äldre på så är det ändå lite kusligt. Det slog mig att jag nu egentligen borde pensionera mig, gå i pension helt enkelt, ansöka om pension. Jag har inget arbete just nu att gå i pension från, men jag har lyckligtvis ett arbetsstipendium, så att jag kan arbeta helt normalt hela det här året ännu. Men själva tanken på att gå i pension är lite skrämmande. Du är ju ingen ung tall själv heller, men jag har svårt att tänka mig att tallar skulle gå i pension. Tallar kan ju dö, torka bort, förtvina, men också bli väldigt, väldigt gamla, och jag ser ju på dina barr och på dina kottar att du jobbar på för fullt, även om du är böjd på ett sånt här underligt sätt, antagligen på grund av någon höststorm när du var ung. Men, ja, jag vet inte, kanske jag inte direkt ber om råd från dig hur jag skall förhålla mig till det där med pension, men jag vill bara ha ett perspektiv på det genom att fundera på det tillsammans med dig. Om man tänker det på ett annat sätt så är du ju pensionär hela tiden, i den bemärkelsen att du arbetar för dig själv och gör det som känns viktigt för dig och som du behöver göra för att hålla dig vid liv, och för att hjälpa alla de andra varelser som livnär sig på dig, som alla de olika typer av lav som växer på din bark just här intill. För att inte tala om alla andra växter och djur och mikrober som du hjälper att fungera. Det är svårt att förstå ett träd om man är människa, att förstå på riktigt. Men antagligen är det också svårt att förstå en människa om man är tall. Istället för att beklaga mig för dig eller lätta på hjärtat som man säger, berätta om min oro inför att bli gammal och pensionerad och inte behövas längre kan man kanske säga, så borde jag kanske lyssna på dig istället. Men det vad jag hör, det är inte dig utan det är havet här intill. Men tack i varje fall att du lyssnade på mig. Tack för att du finns, och för att jag vet att jag kan kanske komma tillbaka till dig nån gång. Jag hoppas du har det bra resten av vintern. Sköt om dig.
 

 
Kära tall,
Det är roligt att vara här hos dig igen. Det är över en månad sen jag var här senast. Det är februari, tjugonde februari tjugohundra tjugoett, och det är ovanligt mycket snö i år, en riktig vinter, trots klimatförändringen. Jag undrar om du sover över vinterns, som björnar gör, och många djur, eller vilar, det gör du säkert åtminstone. Men du har ju dina gröna barr så i princip kan du väl fortsätta jobba som vanligt. Men jag tänker mig att, att det är för kallt för alla vätskorna att röra sig i din stam. Men kanske barken är tjock. Nu är det inte så kallt, det är egentligen snöbollsväder, kring noll [grader], men förra veckan var det väldigt kallt, och veckan innan också. Kanske växter inte fryser på samma sätt som djur. Frysa gör de ju, kölden tar livet av växter förstås. Men ni tallar är vana med kölden. Jag kan tänka mig att det blir svårare när det blir varmare. Inte för att värmen i sig skulle vara jobbig, bara det finns vatten, och det finns det säkert nog här. Men det kommer ju en massa nya insekter och svampar och all slags smådjur som tycker om att äta och borra hål i dig och så vidare. Det handlar ju om balans, det förstår jag. Din bark är alldeles full av olika typers lav, och det verkar inte vara något problem för dig. Men det är klart att om, om det sen finns insekter som borrar sig in i ditt trä och sprider sjukdomar, så är det en annan sak. Jag vet inte om det är möjligt för dig att förbereda dig för klimatförändringen. I princip skulle det kunna vara farligt för dig att vara så här nära vattenbrynet, nära havet, för om havsnivån skulle stiga så mycket som den har planerats att den skall göra, så då skulle du hamna under vatten, faktiskt. Men lyckligtvis har vi ju fortfarande landupphöjningen efter istiden här, som motverkar det stigande havs-, den stigande havsnivån en aning. Havet ser häftigt ut nu när det är isbelagt. Isen är mörk och inte vit idag, så det liknar vanligt hav, men det som är spännande med det är att det är helt tyst. Nu blåser det lite, och jag kan tänka mig att vinden slår mot mikrofonen också ibland, men i morse var det alldeles tyst. När man kommer från stan är det nästan overkligt med en sån tystnad. Så plötsligt hörs det en liten fågel som inser att det börjar bli vår så småningom. Det känns ju inte som vår i den här kylan, men ljuset återvänder. De säger att växterna förstår att de skall börja växa, inte för att ljuset återvänder, utan för att de, utan innan det, redan innan det när det blir mörkt. Jag undrar om det stämmer för dig också. – Jag vet inte om du, om du sover, om du vilar, eller om du är här nu, medveten, medveten på det sätt som en tall är medveten. På sätt och vis är du ju mycket mer medveten än människorna, till exempel när det gäller olika nyanser av ljus eller nyanser av fukt, antar jag, och så vidare. Men å andra sidan så har du ju inte en medvetenhet som är som vår. Jag kan tänka mig att vinden är det viktigaste, för det är vinden som böjer dig och tvingar dig att följa sig själv, eller följa, böja sig för vinden. Och det är bara vinden som hörs just nu, när havet inte brusar fritt. Jag hoppas jag inte stör din vila genom att sätta mig här. Kanske jag skall lämna dig att vila i lugn och ro. Men tack för att jag fick sitta här, och tack för att jag fick tala med dig, även om jag inte har något spännande att berätta åt dig just nu. Och inte heller några goda nyheter vad gäller klimatförändringen i sig. Även om det känns lite gran som om folk så småningom skulle vakna till att nu måste det göras något. Kanske det. Men än så länge, ha det så bra. Jag hoppas att vi träffas ännu, innan våren. Tack.
 
 

Ett Nytt År


Att tillbringa en vecka på Örö har varit en fin start på mitt 65:te år, med den sällsynta chansen att se skogarna och stränderna täckta av snö. Som de flesta av oss har jag stora förväntningar på det nya året och hoppas att det för med sig spännande förändringar och utveckling. Tanken att det nya året är ett oskrivet blad är förstås en illusion, det mesta av vad som kommer att ske är redan planerat, och framtiden är oftast en fortsättning på det förflutna. Den är inte alls oskriven, utan följer ofta ett strikt manuskript. Trots det, hoppas jag alltid på något slags mirakulösa lyckoträffar eller liknande…