Category Archives: på svenska

Snabb-besök i sommarvärme


Vad som skett sedan sist, söndag kväll för nästan en vecka sedan, är en total rensning av omgivningen på berget vid almen. Slåttertiden till ära had man slagit ner allt gräs och ogräs runt almen, så att den nu blomstrade som den enda grönskan i sitt eget majestät. Min första reaktion var belåtenhet, det såg mycket snyggare ut och man behövde inte oroa sig för att fästingar eller större kryp gömde sig i det höga gräset. Den andra reaktionen slog in när jag insåg att jag inte hade några landmärken att rätta mig efter längre. Den höga nässeltuvan fanns inte där som riktlinje för hur jag skulle placera stativet. Men visst hittade jag en plats i sluttningen, på ett ungefär, som fungerade utmärkt. Efter dagarna i det kyliga och vackra Kvalnes på Lofoten, (se anteckningarna därifrån, ett och två), där det visserligen var ljust dygnet runt, men där regnmolnen ofta förvandlade dagsljuset till ett grått dis, var det en njutning att sitta under almen och se utöver havet, att andas in sommarvärmen och inse, att det inte var så långt kvar av det härliga. Den skyhöga ställningen för benji-hopparna hade redan placerats ut nere vid bryggan, och sedan många är den ett säkert tecken på att sensommaren är här. Tidigare, då jag tillbringade mera tid på Stora Räntan om sommaren brukade vi skämta att måsar och andra häckande sjöfåglar skrek på försommaren och benji-hopparna skrek på sensommaren, med bara en liten stund av stillhet i juli däremellan. Hur som hellst, sommaren är kort…


 
 
 

Högsommar och häftig vind


Efter två morgnar med solsken och känsla av högsommar trots det relativt kyliga vädret, var det i morse dags för mulen himmel och häftiga vindbyar. Det såg inte så farligt ut när jag gick hemifrån men då jag klev upp på berget insåg jag snabbt att här behövdes det vikter för att hålla kamerastativet upprätt. Lyckligtvis var det lätt att låna en sten från högen med lösa gatstenar intill Nordenskjölds staty, och det räckte med en placerad i min väska hängande från stativet för att förflytta tyngdpunkten lägre ner och stabilisera det hela. Nästan, det vill säga. Stativet ramlade omkull en gång i den större bilden, som jag tar från sluttningen, så jag fick göra om den, och så ramlade den omkull en gång till vid närbilden under trädet. Den gången var det för att grenarna vällte omkull den. Så det blev att sitta en gång till för den bilden också. Och den andra gången stod stativet visserligen upprätt, men grenarna skuffade till kameran så att den flyttade sig åt sidan en aning, vilket ändrade bildbeskärningen totalt. Se bilden nederst. Jag valde att inte göra ett tredje försök, utan satt med kameran och höll i den ett par minuter för att ha något slags bild ifall förskjutningen inte skulle fungera vid editeringen. – Den andra platse, alstubben nere i parken var det inget problem med. Där var det nästan lugnt och still, medan vinden ven i trädkronorna och uppe på klipporna.
 




 

 
 

Mitt i grönskan


Grönskan kändes nästan överväldigande efter en veckas paus i och med ett besök i Hamburg. Almens grenar hängde tunga av löv och frön och gräset i sluttningen omkring hade vuxit sig högt, för det ligger lite på sidan om de välklippta gräsmattorna. Efter en inspirerande PSi (performance studies international) konferens var det skönt att återgå till vardagen och jag besökte träden både på tisdag och onsdag morgon utan malörer. Då jag tagit den första bilden med almen på torsdagen larmade kameran plötsligt att batteriet höll på att ta slut och jag sträckte mig efter reservbatteriet i kameraväskan, men fick tag i en tom liten plastpåse. Inget batteri, ingen laddare, hade jag lämnat dem hemma? Men jag bytte ju batteri när vi var ute med Kirsi dagen innan? Nej, det var minneskortet jag bytte då… snabbt hem, det fanns inget annat att göra. Eller, nej, jag kunde ju använda slut batteriet och ta en bild så långt det gick, så jag gjorde det. Men för alstubben fanns inget batteri kvar. – Hemma letade jag överallt och försökte minnas var jag sett laddaren senast, och det var ju i Hamburg. Jag hade antingen glömt laddaren med batteriet i på hotellet, eller vilket var ännu troligare, i rummet där vi möttes med arbetsgruppen för konstnärlig forskning på Kampnagel. Den sista dagen försökte jag spela in diskussionen, och då hade jag bytt batteri. Så det var troligt att laddaren blev där när vi skulle skynda ut innan nästa grupp kom in. Så vad göra? Skaffa en ny laddare så snabbt som möjligt. Med det gamla batteriet som modell skyndade jag mig till Rajala Pro i centrum, sedan till Verkkokauppa i hamnen och därifrån ännu till telefoto, en liten butik på Elisabetsgatan. Där hade de en universalladdare som fick duga. Jag satte den i arbete med att ladda kamerabatteriet på mitt arbetsrum vid Helsinki Collegium for Advanced Studies medan jag rusade iväg till Skatudden. För nu var det dags för Pekka Kantonen’s disputation. Jag hade läst igenom manuskriptet till hans bok Generational Filming. A Video Diary as Experimental and Participatory Research då jag var professor i konstnärlig forskning på bildkonstakademin förra hösten, och var nyfiken att höra diskussionen. Boken finns att tillgå i Helda, här, och den finns i sin helhet, inklusive exempel på videomaterialet, på research catalogue också, här. Även om Kantonens familjeprojekt skiljer sig rätt mycket från det jag gör,finns det likheter också, som till exempel betoningen på vardagen och processen. Mellan disputationen och festen på kvällen hann jag hem för att byta kläder, och för att besöka alen i parken också, som faktiskt såg rätt annorlunda ut i eftermiddagsbelysning. Huruvida jag skall försöka få tillbaka laddaren och reservbatteriet från Hamburg, har jag inte bestämt ännu. Det gäller att avväga ifall det är värt besväret att försöka utreda var den finns, med tanke på transportkostnaderna. Men i varje fall blev det tre dokumenterade besök hos almen och alen igen – mitt i grönskan.


 
 
 

Ljud och bild


De tre besöken hos almen och alen i Brunnsparken förra veckan, på måndag, tisdag och onsdag, känns avlägsna nu då jag skriver om dem i Linköping. Här deltar jag i ett tvådagars seminarium kallat Plantarium: Re-Imagining Green Futurities, som handlar om relationerna människor och växter emellan. Jag ville delta bland annat för att höra Michael Marder tala, eftersom jag uppskattat de texter av honom jag läst. Men jag har redan fått ta del av mycket annat intressant också, och idag skall vi arbeta i små grupper, vilket innebär mer diskussion som alltid är givande. Det är så fullt av inspirerande impulser att det känns svårt att skriva om det som hände för bara ett par dagar sedan. Men det är kanske just därför som det är viktigt att sitta med träden ibland, helt enkelt för att varva ner och samla sig. – Det nya under mina besök den här veckan har varit, förutom sommaren som definitivt anlänt, en fokusering på ljudet. Jag bestämde mig för att äntligen lyda rådet från kolleger och använda en extern mikrofon med mikrofonskydd för att minska det grova oljudet som förorsakas av vinden. Och redan det gjorde att jag blev mera medveten om ljuden i omgivningen. En nackdel med mikrofonen är, att den tar plats i kameraväskan, så jag har fått lov att byta till min gamla stora väska som är rätt klumpig att släpa med sig. Men man får väl hoppas att resultatet är mödan värt. Det är klart att jag glömde bort att sätta på mikrofonen en gång, och fick ta om allting, men det var inte så farligt. Det hamnar jag ofta att göra om jag glömt att kolla ifall det finns energi kvar i batteriet, som sedan tar slut mitt i inspelningen, eller ifall jag glömt att tömma minneskortet som sedan blir fullt mitt i inspelningen. Jag brukar inte titta eller lyssna på inspelningarna och lägger upp bara stillbilder från videon som dokumentation på projektsidorna i Research Catalogue, eller här i mina blog anteckningar. Men de senaste dagarna har det varit ovanligt mycket oväsen runt parken. Det är inte bara fåglarna som hörs, de börjar de facto lugna sig så småningom. Mest är det trafiken och vägarbetena som låter. Nedanför almen vid strandvägen, som officiellt heter Ehrenströmsvägen, är det vägarbeten på gång, och på parkgatan vid alen håller de på med byggnadsrenovering. På onsdag morgonen tog jag faktiskt fram min telefon och spelade in en bit av bullret där innan jag gick min väg. Och det kan man lyssna på här: .




 
 
 

Kalla vindar och hagelskurar


Våren är sen i Helsingfors, nyheterna påpekade att det var 20 grader (!) varmare samma tid förra året. Härligt solsken tidigt på morgonen, visst, men iskall vind. Och senare på dagen regn som snö eller hagel. Lyckligtvis samlades snön inte på marken, som förra veckan, men jag tänker på de stackars blommorna som kommit upp. Även om de själva klarar sig i kölden kan de inte räkna med att humlor surrar runt i + 3 grader och vind, misstänker jag. De ligger säkert hopkrupna i sina gömmor och väntar ut det gräsliga vädret. Både måndagen och tisdagen började med klart väder men bjöd på kalla vindar och hagelskurar senare på dagen. Jag var ute tidigt för att hinna med besöket innan överenskomna möten, och egentligen är det härligt att vara igång på morgonen för det är ljust så tidigt såhär års. När jag satt och såg över havet slog det mig, att det inte är många tankar jag ägnar åt trädet jag uppträder med och helt konkret sitter på. Ibland är jag uppmärksam på min omgivning, men ofta sjunker jag ner i mina egna tankar eller bara andas.



Men jag fascineras nog av trädet i Brunnsparken, för det är mig helt obekant. Det blommar nu helt tydligt med något slags små runda bruna blommor som ser ut som alens kottar eller liknande. Jag vet faktiskt fortfarande inte vad det är för ett träd, och i en park kan det ju finnas importerade särfall. Jag hoppas få bättre kännetecken när bladen slutligen bryter fram. – Jag ser fram emot att delta i en två dagars workshop på universitetet i Linköping om tre veckor ungefär, Plantarium. Och hoppas verkligen att jag fått reda på lite mera om min samarbetspartner innan dess.
 

 

 
 
 

Eftervinter till Valborg


Det finns ingen riktigt bra översättning på uttrycket “takatalvi” på svenska. En bokstavlig översättning skulle vara bakvinter, ett bakslag för våren. Senvinter eller eftervinter låter inte lika orättvist och trist, för det handlar ju om att vintern kommer plötsligt tillbaka. Stora mängder snö strax innan första maj känns helt enkelt fel. Men det absurda idag var, att snöyran fick mig att ta mig till Brunnsparken på kvällen i ett plötsligt skov av masokism. Efter två intensiva dagar på den internationella konferensen för konstnärlig forskning Please Specify! som ägde rum på Uniarts Helsinki, och efter vår egen (det vill säga forskningsprojektets How to do things with performance) tre timmars session på slutet av den, inbegripet röjandet av utrymmet efteråt, känndes det plötsligt som om jag ville ut och andas för mig själv. Och framförallt ville jag göra det innan valborgsmässoaftonens stohej fyller hela parken. Det är ju ljust ännu åttatiden så här års men det var våtare och kallare än jag tänkt mig, men skönt på ett konstigt sätt ändå. Det är något som upprepning åstadkommer, den förstärker känslan av lugn eller tillfredsställelse eller vilken känsla det än är som upprepas i samlad med rutinen. – Jag var förvånad över att kameran klarade så mycket snö och vatten utan att hicka. Och jag hjälpte till med balansen genom att placera en tung sten i den stora plastväskan som jag lägger ytterkläderna i innan jag stiger in i bilden, och hänga den från tefoten som tyngd så att tyngdpunkten skulle vara så lågt som möjligt.
 

 
På Valborgsmässoaftonen gällde det att gå ut tidigare, innan festen kommit igång. Nu var vädret lite bättre, regnskurarna kom och gick, men snön från igår hade smultit bort och det små blommorna som stack fram i gräset tycktes ha överlevt den plötsliga men kortvariga eftervintern. Stora lådor för avfall hade redan placerats ut i parken, rader av blå bajamaja toaletter stod på rad vid lekparken och här och där syntes ungdomar i overaller märkta med någon särskild avdelnings logo samlas i grupper. Jag fick sitta i fred och var nöjd över att få inspelningen undanstökad i tid. Vindriktningen var sådan att kameralinsen uppe på klippan i Brunnsparken fick några träffar. De syns som vitaktiga luddiga fläckar i den första bilden. Då jag satt på alstubben stannade några småbarn och följde nyfiket med vad jag gjorde. Och omedelbart då jag steg upp satte sig en av dem på stubben där jag suttit, “instant” imitation faktiskt.
Om man ser bilderna från båda dagarna i följd är skillnaden rätt markant mellan lördag kväll och söndag mitt på dagen. Eftervintern kom och gick, även om det fortfarande är ovanligt kyligt.



 

Vad ser kameran och vad ser jag?


Tre härliga solskensmorgnar med kylan dröjande efter natten men solen behagligt värmande. På torsdagen var vädret särkilt skönt för det var vindstilla. Jag tog mig till Stora Räntan med båt för första gången i år och njöt av att ro utan vind, även om det gråbruna smått bubblande vattnet var skrämmande smutsigt.
 


Fredag morgon var kyligare, med enstaka moln. Den enda eskapaden var en grupp turister som stod och undrade på backen och såg det sedan som sin plikt att vika av vägen och promenera över klippan rakt framför näsan på mig så att de säkert kom med på bilden. Men det var ett smått bekymmer, snarare komiskt.
 
Lördag morgon var vädret vackert som förut, men nyheterna om lastbilsattacken i Stockholm på fredagen kastade en skugga över idyllen. Som vanligt gjorde jag två bilder vid trädet uppe på backen, en på lite längre avstånd och den andra lite närmare. Jag märkte inget konstigt med bilden då jag placerade stativet efter stenen jag använder som märke justerade kameran. Medan jag satt i tankarna vid trädet insåg jag plötsligt att jag glömt att fälla ner stativet som jag brukar för närbilden. Så jag återvände till kameran, justerade stativet och kameran på nytt och satt vid trädet en gång till.
 
Det kameran ser beror på placeringen och höjden på stativet, och givetvis också själva kamerans lutning. En liten förskjutning i bildvinkeln förändrar hela bilden. I det här fallet kom mycket mindre av människofiguren med ifall stativet inte fälldes ner.
 

 

 
Det är bara ett par meter som skiljer kamerans vy från min vy där jag sitter vid trädet, framför kameran. Rubrikbilden här ovan är tagen för fri hand från den plats där jag sitter, med sikte på horisonten, även om det är de närmast hängande grenarna som syns skarpast. Då jag riktar kameran lite lägre ner, på sluttningen, där min blick oftast vilar, blir utsikten en annan:
 

 
Det är rätt besvärligt att försöka bevara samma bildbeskärning varje gång, men dessutom är det ibland smått frustrerande att försöka upprepa den ursprungliga bilden då andra alternativ kunde vara mycket intressantare. Men år andra sidan är det just det som var idén ursprungligen, att hålla fast vid en bild och registrera de skiftningar som väder och årstid bjuder på, och inte försöka skapa en ny “bra bild” varje gång.
 
 

Med eller utan människofigur?


Veckoslut i Helsingfors, lördag morgon, iskall vind. Samma bilder om och om igen, vad skall jag göra med dem? Jag spelar ju in videobilder på ungefär fem minuter, men det jag handskas med i den här bloggen och i annan dokumentation är stillbilder, med eller utan människofigur.


Söndag morgon, en mildare vind, något som kunde bli till snöflingor dalar långsamt ner. Allt ser ut nästan precis som igår, endast havet vid Ugnsholmen är öppnare nu.
 

Vad brukar jag göra? Jag editerar ihop videon som ett slags råa time-lapse-videon, och kombinerar antingen långa tagningar av flera minuter eller korta bitar på 20 sekunder kanske, och effekten blir förstås en helt annan. Det jag ibland gjort är att jag bandat in lika mycket material med och utan mig i elden och har på det sättet kunnat skapa tvåkanals installationer där jag jämställer en bild med en människofigur med samma bild utan människofigur. men den här gången har jag inte gjort det. Jag glömmer bort det själv i och med att jag gjort stillbilder både med eller utan mig, men själva videomaterialet för sådana installationer finns inte nu. En annan möjlighet som jag så smått förberett mig på är att kombinera två bilder tagna från olika avstånd, och det kunde jag göra med materialet från kullen, men inte med alen, för där har jag ju bara en bild.
 


 
 
 

Vår, is och vatten


Onsdag morgon den första mars sitter jag igen vid trädet på kullen och ser hur isflaken trängs i sundet mellan Stora Räntan och Ungsholmen. Det är behagligt varmt, knappt plusgrader, och ingen vind att bry sig om. Knopparna är redan stora, och snön har förvandlats till vatten på grässluttningen, med stora pölar på isen i sänkorna.
 
p1030672
 
p1030674
 
p1030676
 
Torsdag morgon, ingen skillnad i temperaturen, men en isande vind rakt söderifrån, och hela upplevelsen är förändrad. Istället för att sitta lugnt och andas, njuta av utsikten i väntan på våren, gällde det idag att kura ihop sig, dra mössan över öronen och gömma fingrarna i de tjocka vantarna i famnen, för det var plötsligt kallt igen, trots att isen smultit allt mer och vattnet på gräsmattorna bara ökat. Det är förvånande att alarna tål så mycket vatten kring sina rötter, de lär till och med tåla lite saltvatten om det gäller…
 
p1030682
 
p1030684
 
p1030686
 
_1030680
 
Fredag morgonen var jag rätt tidigt ute, för jag ville hinna till träningen klockan tio. Solen går ju upp redan sjutiden, så det var ljust, men något som liknade hagel flög omkring i vinden. Lyckligtvis blev det inget mer av det, men rätt kallt var det fortfarande, och dimman gömde nästan hela Stora Räntan i sitt vita skynke. Och den bruna vattenpölen vid alen bara växer och växer.
 
p1030692
 
p1030694
 
p1030696
 
Nu har jag besökt dessa två träd i brunsnsparken flera gånger varje vecka i två månaders tid, så jag har redan fått en inblick i hur det kommer att vara resten av året – ifall jag skall hålla på till årets slut. Det här sättet att arbeta är mig bekant, en blandning av mina år på Stora Räntan då jag besökte samma plats en gång i veckan, och mina försök i Stockholm förra året, då jag spelade in en och samma utsikt varje morgon som jag befann mig i staden. Men nu handlar det inte om landskap i allmänhet, utan om att samarbeta med växter, närmare bestämt träd. Och frågan är, ifall jag inte borde experimentera med andra sätt också. Visst uppträder jag för kameran tillsammans med dessa två träd, och visst kan man tänka sig, att deras långsammare tidsuppfattning, ifall man kan tala om tisuppfattning, förutsätter ett sätt att vara med dem som tar tid. Men visst är jag rätt egocentrisk i mitt sätt att förhålla mig till träden, jag sitter ju på dem kort och gott. Jag undrar ifall de på något sätt kan uppleva min närvaro. Kanske det som för mig innebär att sitta lutande mot stammen och andas i fem minuter, innebär för trädet en flyktig beröring, som ett handtag, en lätt hälsning. Och alen då? En ihålig stubbe kan kanppast förväntas uppleva något, men den störs antagligen inte heller av mina besök. Jag har ju trädkalendern att tänka på, i mars är det en ask jag skall hitta. Men kanske det är dags att pröva även på andra sätt att uppträda med träd…
 
file-02-03-2017-20-47-38

Äntligen is på havet


Den här veckan frös havet till, äntligen, men jag vågade mig inte ut till ön Stora Räntan för att vattna mina stackars krukväxter, trots att Saara informerade oss alla att Kai vandrat över redan på torsdagen. Isen såg skrämmande ut, isflak som frusit ihop. Jag bestämde mig att vänta till söndagen, och hoppades att de skulle lägga ut det blå repet som tidigare år, men nej, inget rep och ingen stig på den kala isen där fotspår inte går att urskilja. På söndag morgonen hade vattnet stigit lite, så att det nu fanns vatten pä isen ställvis intill stranden, och det ville jag inte pröva på. Så det blev inget besök på ön det här veckoslutet. Däremot blev det tre besök hos träden.
Fredag morgon, jag sitter uppe på backen vid trädet och ser plötsligt någon vandra över till ön, närmare bestämt kliva upp på bryggan. Det ser så lätt ut, och jag tänker mig att jag också ska göra det snart. Annars är vädret rätt milt för det blåser inte. Och inga malörer med kameran heller, den här gången.
 
p1030544
 
p1030546
 
p1030548
 
Lördag morgon var det nästan vindstilla, vädret känndes ännu mildare, trots att det var spår av vit frost i träden. Inne i parken nära alstubben jag sitter på var det fullt med fågelskådare och fotografer som samlats kring några buskar fulla av liv. De tycks vara där varje morgon. Vad det är för speciella gäster de ville fånga på bild har jag tyvärr ingen aning om. Kanske de övar sig på vanliga sparvar och andra småfåglar.
 
p1030528-2
 
p1030530-2
 
p1030532-2
 
Söndag morgon, kallare vind, med glimtar av solsken mellan molnen. Vinden biter egentligen bara i ansiktet, för i övrigt är jag var påpaltad i min standard utrustning av många tunna ylletröjor på varandra (av ylle, väl att märka). Det är nästan vår i luften, med fågelkvittret och allt ljuset. Jag väljer den längre vägen runt parken för att slippa kliva upp på kullen i den kalla vinden. Vid alen är det nästan vindstilla, som vanligt, men fullt med folk.
 
p1030566
 
p1030564
 
p1030560
 
På bild ser man ingen stor skillnad mellan de tre morgnarna, men jag hoppas (och tror mig veta på basis av tidigare erfarenhet) att videon avslöjar skiftningarna i stämning på grund av små skillnader i temperatur och vindhastighet. Och det är ju därför jag gör dessa upprepade besök, för att fånga de knappt märkbara nyanserna.