Category Archives: evenemang och utställningar

Backantinnorna i Brunnsparken


Sommaren 1978 var speciell i Helsingfors, på många sätt, men åtminstone för den generation ungdomar som återupplivade den svenska Studentteatern och satte upp Euripides sista pjäs som ”Backantinnorna eller Sagan om dansandets möda” i Brunnsparken, med premiär 4 augusti 1978. Och i varje fall för mig, som i egenskap av första årets regielev hade möjligheten att bli en del av den kollektiva och revolutionerande anarkistiska och feministiska energin. Det är där mitt liv som konstnär inleddes, och jag brukar skryta med att jag började med en produktion där vi samarbetade i en grupp på 48 personer, för att så småningom komma fram till ett arbetssätt där jag jobbar helt på egen hand. Min tanke var att skriva mer om vad som var viktigt och värdefullt och fortfarande på något sätt relevant i vår tolkning, och att jag då faktiskt inget visste om ”Dionysos in 69” eller andra legendariska versioner av pjäsen – till exempel att backantinnorna inte följde guden Dionysos, utan tvärtom valde ut någon bland sig själva för att ikläda sig rollen som den manliga guden för att gå i dialog med matkhavare, en ny person för varje scen, eller att kung Pentheus moder Agaue inte deltar i mordet på sin son i ett rustillstånd, som hon tragiskt vaknar från på slutet, utan som i en medveten och planerad offerhandling. Men efter att ha deltagit i en picnic i Brunnsparken igår, den 25 augusti, och träffat många av dem som var med, finns det plötsligt alltför mycket att minnas, alltför mycket att skriva om… Se bilder här… Så jag ger helt enkelt upp, och låter arkivmaterialet uppträda istället, – kolla prologen! – och kanske väcka minnen hos dem som kommer ihåg en tid innan internet och alla våra nutida hjälpmedel
 
program
 
prologen
 
manus
 
Recensioner och puffar:
 
HBL-puff 1-2
 
Ny tid puff-1-2
 
Halme 1-2
 
IS-1-2
 
stud-blad-1-4
 
Hbl
 
Ny tid
 
HS
 
 

 

 

 

 

 

 

 
 
 

“Trees in Victoria” på Stora Räntan


Utställningen “Trees in Victoria” hade vernissage igår i Telegrafen på Stora Räntan och pågår 3.-12.8. 2018. Den innehåller två video-installationer (som split-screen videon) Trees in Victoria (Apollo Bay) 14 min 30 sec., och Trees in Victoria (Lorne), 13 min 40 sec., båda inspelade på respektive orter, Apollo Bay och Lorne, i Victoria i södra Australien under en vecka efter konferensen PSi #22 i Melbourne i Juli 2016 och sedan editerade under 2017.
Det finns en bloganteckning från resan I Victoria, här
Båda arbetena finns också på Research catalogue som små filer, här
Utställningen pågår bara en vecka, är öppen tisdag till söndag från klockan tolv till 18.00. Jag sitter själv som gallerivakt – det blir min semester för i år…
 


 
 

Att gunga tillsammans – på Drumsö


Den lilla blå gungan dyker upp igen, fredagen den 28 augusti på Mörtnäsudden på Drumsö, i en rönn nära bastun alldeles vid ingången till sandstranden. Det är slutetappen på miljökonstutställningen som öppnas lördagen 29 augusti av förening LARU Art och heter Human Era. Se här för mera information om alla konstnärer som är med och vad som sker var och när.
Ikväll, den 26 augusti var jag ute på stranden för att kolla hur det går att få elektricitet från bastun, och det gick fins, eftersom bastuföreningens ordförande och damerna som badade ikväll var informerade, och Petri Anttonen var där i god tid för att få nyckeln, emedan jag kunde komma först inemot åtta. Han hjälpte mig att hänga upp gungan i den unga rönnen, och den blev till slut ganska bra, trots att det inte fanns någon vågrät gren att tillgå. Jag lyckades rigga upp projektorn men någon egentlig projektion kunde vi inte pröva, eftersom jag inte hade en fjärrkontroll till min mediaplayer, dumt. Men den finns tyvärr kvar i Kvarnbäckens galleri, där den kommer att behövas nästa vecks. Så det skall bli spännande att se ifall projektionen syns i gräset och i träden i bakgrunden, för själva rönnen har inte mycket lövverk att komma med på rätt höjd. När jag packade ihop var klockan nio, och då började det bli behagligt skumt. Gatubelysningen är sen ett annat problem, men lyckligtvis lyser den inte direkt på rönnen, tror jag.
Detta var alltså det första testet, trots att det var den andra gången jag besökte platsen. Den första gången visade organisatörerna området och föreslog trakten kring bastun just på grund av möjligheten att få elektricitet.
 
Nästa fredag, i övermorgon alltså, är det dags för den första delen av föreställningen. Då kommer jag att åka dit med gungan, min kamera och en trefot för att be förbipasserande sitta i gungan. Tyvärr har de lovat duggregn till fredag så vi får se hur många som dyker upp. Sen blir det dags för den egentliga föreställningen på lördagen, men då är det bara jag som gungar, tillsammans med projektionen av de andra, i en video som jag hoppeligen hunnit editera ihop på lördag morgon. Jag tror inte det blir ett problem, men däremot nog tidpunkten. Jag är placerad som den sista på programmet, klockan åtta, som är en eller en och en halv timme för tidigt med tanke pä solnedgången, men kanske man kan dröja på det. Och lyckligtvis har jag en andra chans vid utställningens avslutning i början av oktober, och då är det säkert mörkare. De vänliga bastubadande damerna lät mig lämna en plastkasse med elektriska sladdar intill dörren till bastun. Kanske de kan vila där under hela utställningen, om allt går väl.
 
2015-08-26 20.40.57
 
Det regnade hela dagen på fredagen, men som ett mirakel tittade solen fram strax innan fyra, då jag hade lovat befinna mig med gungan i stranden och spela in deltagare och förbipasserande som gungade. Jag var där framme innan halv fem, och började fråga folk som kom gående längs sandvägen med hundar, med barnvagnar, joggande, cyklande osv. ifall de ville pröva på min gunga och förklarade att jag höll på att ta bilder av gungande människor. Jag började med föräldrar med gungande barn i den stora gungan vid stranden, men den första lilla flickan ville definitivt inte, och farfar lyckades inte övertala henne, så jag bytte taktik, och väntade vid vägen. På en och en halv timme fick jag tjugosex personer att pröva gungan och ge mig sitt namn dessutom. Så nu gäller det bara att editera ihop en video som jag kan försöka använda för projiceringen imorgon.
 
image
 
Föreställningen är över, och de några få som blev kvar och väntade med mig på solnedgången och skymningen verkade nöjda. En kille sa, att det var vacker, och en annan att det var värt att vänta på. Det lilla jag såg av slutet från videon, på väg hem i bussen, verkade trots allt lovande, men rätt annorlunda än jag tänkt mig. Det var mer som om jag var en projiceringsyta själv. Men det får jag kolla senare.
Dagens session blev en relativt lyckad kombination, trots allt. Halvåttatiden, då solen ännu lyste klart berättade jag för den del av publiken som var kvar efter att ha vandrat omkring på stranden och presenterats en massa konstverk ända sedan klockan två på eftermiddagen vad jag tänkte göra, och att de som inte orkade vänta med mig kunde få se dokumentationen på vimeo via LARU sidan. Dessutom sade jag några ord om namnet, Att gunga tillsammans, och hur vi egentligen alltid jobbar tillsammans med andra även då vi tror att vi gör det på egen hand. Någon har gjort papperet jag skriver på, gungan fungerar inte utan trädet det hänger i, och så vidare. Så berättade jag vad jag tänkte göra, dvs. att sitta i gungan, och så insåg jag att jag kunde be de närvarande pröva på gungan, eftersom det var gott om tid till solnedgången. Och när de väl gjorde det, och åtminstone en del av dem nappade på mitt förslag att titta upp i lövverket, insåg jag, att jag visst borde ta in även detta på video, vilket jag gjorde. Den svaga projektionen syns inte i bilderna, men själva gungandet nog. Jag skickade till och med runt ett papper att skrivs namnen på de uppträdande, de som gungade, men glömde att be den tillbaka. Hm.
Så det var första delen. Den andra delen bestod sedan av projektionen på de tunna rönnstammarna, och den var ganska vacker när den långsamt började träda fram i och med skymningen. Rörelsen är det som syns, faktiskt. Och den tredje fasen var sedan själva föreställningen, som den här gången faktiskt hade en början och ett slut. Det var slutet som var det viktiga, för jag hade bestämt mig att använda det faktum att videon slutade med mig gungande, och sen med en tom gunga med texterna av alla som gungat. Och att jag skulle försöka synkronisera mina handlingar med den slutbilden. Och just detta “exakta” och planerade slut fungerade som slutkläm på den annars rätt lugns och odramatiska föreställningen. Jag var nöjd att jag använt tid till editeringen i morse.
 
image
 
Det hela fungerade relativt smärtfritt. Men visst fanns det små dramatiska moment under dagen. Det började med att det tog så mycket längre tid att bearbeta videomaterialet, och jag var särskilt irriterad över att jag inte lyckades få sluttexterna att fungera som jag ville med den ny versionen av premier pro editeringsprogrammet. Men det var ju närmast en småsak. Ett mer dramatiskt moment väntade på stranden, då jag började förbereda mig efter att ha följt med presentationerna under dagen. Klockan sex skulle jag få nyckeln från bastun. Jag var där först kvart över och killen som var på plats berättade att någon redan varit och hämtat nyckeln. Vi prövade några andra nycklar, men ingen av dem fungerade för elskåpet, så till slut ringde han, och kvinnan lovade att komma tillbaka med nyckeln, tur som det var. Trots dessa små dramamoment gick allting rätt lugnt till och jag var också koncentrerad nog att inte börja uppträda för mycket. Tvärtom fokuserade jag helt på bilden på trädstammarna för att hängs med rörelsen. I något skede fick jag en känsla av att alla kanske gått sin väg men att jag skulle avsluta föreställningen utan att se efter, eller utan att ta en paus eller byta ställning, trots att det kändes tungt, för jag ville ju ha den på video också. Det kändes bra att folk ändå såg föreställningen och tyckte om den. Men jag minns också den andäktiga viskande stämningen innan jag började, när folk samlades för att titta på den vaga projektionen som så småningom började skimra fram i och med skymningen. Det kändes nästan fel att gå in i bilden och förstörs den sköra rörelsen. Men båda versionerna är intressanta. Projektionen skulle ha behövt lite mera avstånd, och den dokumenterande kameran likaså. En enkel dokumentation av föreställningen, det skede där jag försöker gunga tillsammans med projektionerna, finns att beskåda på vimeo. Men till all lycka finns det en till möjlighet att experimentera med projektet, på avslutning den 4 oktober. Det här konceptet skall jag i vilket fall som helst fortsätta att utveckla…

Konstnärsbok – Dagbok


Konstnärsboken har inte varit ett relevant begrepp för mig på ett personligt plan. Och den har ju inte något direkt samband med att uppföra landskap. Jag är stolt över de böcker jag skrivit (två stycken) och de böcker jag redigerat (fem stycken) och även över de web-publikationer jag varit med om att redigera och i allmänhet över alla texter jag skrivit. Men när konstnärerna på Stora Räntan beslöt att ordna en utställning med konstnärsböcker ville jag givetvis vara med Och utan att fundera desto mera över det bestämde jag mig för att delta med något slags dagbok. Och jag tänkte definitivs inte att det skulle vara en video dagbok, trots att man givetvis kan betrakta de videoarbeten jag gjort på ön Stora Räntan som ett slags videodagböcker. Den skulle definitivt vara ett materiellt objekt, antingen en färdigköpt anteckningsbok (en dylik fyllde jag sedermera med dagliga I Ching teckningar, men övergav som en alltför enkel lösning) eller en hop papper som på något sett formats till en bok.
 
Jag hade redan en tid gjort ”dagens teckning” om morgnarna, och nu bestämde jag mig för att odla denna praktik för att uppnå något slags praktiskt resultat. Först tecknade jag månens faser, med mina ”inktense” pennor som man kan bräda ut och späda ut med vatten och pensel. Sen började jag teckna horisonter, enkla kombinationer av två färger. Slutligen började jag fylla små akvarellblock på så sätt att det föregående bladets baksida och det egentliga bladet fungerade som spegelbilder eller motsatser till varandra (se bilden ovan och härunder). Och i det övre vänstra hörnet skrev jag dagens datum med blyerts. Till att börja med experimenterade jag med att placera horisonten på olika höjd, men snart började jag placerade den så gott som mitt på. Kanske det var ett resultat av mitt videoprojekt ”Efter Sugimoto” som jag inledde vid samma tid. Hans havslandskap är delade itu exakt på mitten, hälften himmel och hälften hav. I något skede tänkte jag att jag skulle pröva på alla tänkbara färgkombinationer av min samling färgpennor, men insåg snabbt att ”boken” skulle bli alltför tjock. Så består då min dagbok av teckningar från och med 17 februari till och med 5 juni.
 
Det egentliga problemet visade sig vara hur denna hög av papper kunde bindas, knytas eller på något sätt sammanställas till en bok. Jag tänkte föra knippet till en skomakare och be dem göra hål så att jag skulle kunna binda den själv. En vän rekommenderade ett bokbinderi, men jag var tveksam, eftersom papperen inte innehöll någon marginal att binda. När jag slutligen tog mod till mig för att kontakta bokbinderiet visade det sig att de var på semester. Lyckligtvis, tänkte jag. Men hur binda boken? Jag försökte med nål och tråd, men papperet var tjockt och nålen vreds. Slutligen fick jag lov att sy ihop papperen ett i taget. Och eftersom jag gjorde det på ett ungefär, ditåt, ser resultatet ganska komiskt ut, rent ut sagt klumpigt. Men varför skulle en dagbok inte kunna vara klumpig?
 
Ironiskt nog var den första konstutställning jag någonsin deltagit i just en utställning med dagböcker som samlats av Hannu Gebhard för Glo galleriet 1989. Dit förde jag en anteckningsbok som var genomborrad med tre hål och förseglad med ståltråd och med tre kinesiska mynt. Då var min dagbok alltså oåterkalleligt förseglad för andra, ja även för mig själv. Nu är min dagbok öppen, men den innehåller bara färger. Och lite svart tråd…
 
2015-07-22 09.34.24
 
2015-07-28 15.28.11
 
Mera information on utställningen finns Kirjatekoja_svenska_tiedote+avaj och även här.