Den lilla blå gungan dyker upp igen, fredagen den 28 augusti på Mörtnäsudden på Drumsö, i en rönn nära bastun alldeles vid ingången till sandstranden. Det är slutetappen på miljökonstutställningen som öppnas lördagen 29 augusti av förening LARU Art och heter Human Era. Se här för mera information om alla konstnärer som är med och vad som sker var och när.
Ikväll, den 26 augusti var jag ute på stranden för att kolla hur det går att få elektricitet från bastun, och det gick fins, eftersom bastuföreningens ordförande och damerna som badade ikväll var informerade, och Petri Anttonen var där i god tid för att få nyckeln, emedan jag kunde komma först inemot åtta. Han hjälpte mig att hänga upp gungan i den unga rönnen, och den blev till slut ganska bra, trots att det inte fanns någon vågrät gren att tillgå. Jag lyckades rigga upp projektorn men någon egentlig projektion kunde vi inte pröva, eftersom jag inte hade en fjärrkontroll till min mediaplayer, dumt. Men den finns tyvärr kvar i Kvarnbäckens galleri, där den kommer att behövas nästa vecks. Så det skall bli spännande att se ifall projektionen syns i gräset och i träden i bakgrunden, för själva rönnen har inte mycket lövverk att komma med på rätt höjd. När jag packade ihop var klockan nio, och då började det bli behagligt skumt. Gatubelysningen är sen ett annat problem, men lyckligtvis lyser den inte direkt på rönnen, tror jag.
Detta var alltså det första testet, trots att det var den andra gången jag besökte platsen. Den första gången visade organisatörerna området och föreslog trakten kring bastun just på grund av möjligheten att få elektricitet.
 
Nästa fredag, i övermorgon alltså, är det dags för den första delen av föreställningen. Då kommer jag att åka dit med gungan, min kamera och en trefot för att be förbipasserande sitta i gungan. Tyvärr har de lovat duggregn till fredag så vi får se hur många som dyker upp. Sen blir det dags för den egentliga föreställningen på lördagen, men då är det bara jag som gungar, tillsammans med projektionen av de andra, i en video som jag hoppeligen hunnit editera ihop på lördag morgon. Jag tror inte det blir ett problem, men däremot nog tidpunkten. Jag är placerad som den sista på programmet, klockan åtta, som är en eller en och en halv timme för tidigt med tanke pä solnedgången, men kanske man kan dröja på det. Och lyckligtvis har jag en andra chans vid utställningens avslutning i början av oktober, och då är det säkert mörkare. De vänliga bastubadande damerna lät mig lämna en plastkasse med elektriska sladdar intill dörren till bastun. Kanske de kan vila där under hela utställningen, om allt går väl.
 

 
Det regnade hela dagen på fredagen, men som ett mirakel tittade solen fram strax innan fyra, då jag hade lovat befinna mig med gungan i stranden och spela in deltagare och förbipasserande som gungade. Jag var där framme innan halv fem, och började fråga folk som kom gående längs sandvägen med hundar, med barnvagnar, joggande, cyklande osv. ifall de ville pröva på min gunga och förklarade att jag höll på att ta bilder av gungande människor. Jag började med föräldrar med gungande barn i den stora gungan vid stranden, men den första lilla flickan ville definitivt inte, och farfar lyckades inte övertala henne, så jag bytte taktik, och väntade vid vägen. På en och en halv timme fick jag tjugosex personer att pröva gungan och ge mig sitt namn dessutom. Så nu gäller det bara att editera ihop en video som jag kan försöka använda för projiceringen imorgon.
 

 
Föreställningen är över, och de några få som blev kvar och väntade med mig på solnedgången och skymningen verkade nöjda. En kille sa, att det var vacker, och en annan att det var värt att vänta på. Det lilla jag såg av slutet från videon, på väg hem i bussen, verkade trots allt lovande, men rätt annorlunda än jag tänkt mig. Det var mer som om jag var en projiceringsyta själv. Men det får jag kolla senare.
Dagens session blev en relativt lyckad kombination, trots allt. Halvåttatiden, då solen ännu lyste klart berättade jag för den del av publiken som var kvar efter att ha vandrat omkring på stranden och presenterats en massa konstverk ända sedan klockan två på eftermiddagen vad jag tänkte göra, och att de som inte orkade vänta med mig kunde få se dokumentationen på vimeo via LARU sidan. Dessutom sade jag några ord om namnet, Att gunga tillsammans, och hur vi egentligen alltid jobbar tillsammans med andra även då vi tror att vi gör det på egen hand. Någon har gjort papperet jag skriver på, gungan fungerar inte utan trädet det hänger i, och så vidare. Så berättade jag vad jag tänkte göra, dvs. att sitta i gungan, och så insåg jag att jag kunde be de närvarande pröva på gungan, eftersom det var gott om tid till solnedgången. Och när de väl gjorde det, och åtminstone en del av dem nappade på mitt förslag att titta upp i lövverket, insåg jag, att jag visst borde ta in även detta på video, vilket jag gjorde. Den svaga projektionen syns inte i bilderna, men själva gungandet nog. Jag skickade till och med runt ett papper att skrivs namnen på de uppträdande, de som gungade, men glömde att be den tillbaka. Hm.
Så det var första delen. Den andra delen bestod sedan av projektionen på de tunna rönnstammarna, och den var ganska vacker när den långsamt började träda fram i och med skymningen. Rörelsen är det som syns, faktiskt. Och den tredje fasen var sedan själva föreställningen, som den här gången faktiskt hade en början och ett slut. Det var slutet som var det viktiga, för jag hade bestämt mig att använda det faktum att videon slutade med mig gungande, och sen med en tom gunga med texterna av alla som gungat. Och att jag skulle försöka synkronisera mina handlingar med den slutbilden. Och just detta “exakta” och planerade slut fungerade som slutkläm på den annars rätt lugns och odramatiska föreställningen. Jag var nöjd att jag använt tid till editeringen i morse.
 

 
Det hela fungerade relativt smärtfritt. Men visst fanns det små dramatiska moment under dagen. Det började med att det tog så mycket längre tid att bearbeta videomaterialet, och jag var särskilt irriterad över att jag inte lyckades få sluttexterna att fungera som jag ville med den ny versionen av premier pro editeringsprogrammet. Men det var ju närmast en småsak. Ett mer dramatiskt moment väntade på stranden, då jag började förbereda mig efter att ha följt med presentationerna under dagen. Klockan sex skulle jag få nyckeln från bastun. Jag var där först kvart över och killen som var på plats berättade att någon redan varit och hämtat nyckeln. Vi prövade några andra nycklar, men ingen av dem fungerade för elskåpet, så till slut ringde han, och kvinnan lovade att komma tillbaka med nyckeln, tur som det var. Trots dessa små dramamoment gick allting rätt lugnt till och jag var också koncentrerad nog att inte börja uppträda för mycket. Tvärtom fokuserade jag helt på bilden på trädstammarna för att hängs med rörelsen. I något skede fick jag en känsla av att alla kanske gått sin väg men att jag skulle avsluta föreställningen utan att se efter, eller utan att ta en paus eller byta ställning, trots att det kändes tungt, för jag ville ju ha den på video också. Det kändes bra att folk ändå såg föreställningen och tyckte om den. Men jag minns också den andäktiga viskande stämningen innan jag började, när folk samlades för att titta på den vaga projektionen som så småningom började skimra fram i och med skymningen. Det kändes nästan fel att gå in i bilden och förstörs den sköra rörelsen. Men båda versionerna är intressanta. Projektionen skulle ha behövt lite mera avstånd, och den dokumenterande kameran likaså. En enkel dokumentation av föreställningen, det skede där jag försöker gunga tillsammans med projektionerna, finns att beskåda på vimeo. Men till all lycka finns det en till möjlighet att experimentera med projektet, på avslutning den 4 oktober. Det här konceptet skall jag i vilket fall som helst fortsätta att utveckla…