Vad är det man väljer ut från ett nytt landskap, eller rättare sagt vad är det som väljs ut efter ett tag, då man bekantar sig med ett nytt landskap och skall göra bilder i det? Eller ännu hellre, vad är det som just jag råkar fastna för i ett visst landskap så att jag förmår välja bort alla andra intressanta eller vackra egenheter efter hand? Visst lade jag märke till den gula laven på klipporna på Bornholms nordkust, särskilt biten mellan Sandkås och Allinge, som stigen följer och som jag promenerade på redan min första kväll i trakten. Jag slogs av tanken att min mörkvioletta cardigan, som jag tog med mig i sista minuten för att ha något att posera i, kunde fungera som en bra kontrastfärg till det gula, och gick till och med så långt, att jag på lördag morgonen inhandlade en fleecejacka för att ha under den, så att jag inte behövde bära min tjocka vinterrock. Så på eftermiddagen när solen blivit mjukare tack vare diset och den annalkande skymningen, iklädde jag mig min kostym – förutom ylleplagget också en mössa och handskar ton i ton – och prövade på att placera mig vid klipporna. De enda regler jag bestämde mig för var, att stå med ryggen åt, som vanligt, och att placera horisonten mitt i bilden, för att underlätta editeringen från bild till bild. Det finns inga stillbilder där jag är med, eftersom jag tog dem innan eller efter videoinspelningen. Jag gjorde ett antal försök rätt nära Sandkås och överraskades av skymningen och det avtagande ljuset. För videoinspelning behövs faktiskt en hel del ljus, så jag beslöt att fortsätta nästa dag.
 

 

 

 
Söndagen var solig, så det fanns inte en chans att kombinera bilder av klipporna i strålande solsken från öst med de bilder jag gjort kvällen innan. Alltså tillbringade jag dagen som turist, något jag skrivit om på finska, och fortsatte mina försök först när det blev kväll. Eftersom jag hade ont om tid beslöt jag mig för att inte själv gå in i bilden denhär gången, utan istället göra några korta 50 sekunders bilder på klippor mer i närbild. Att ställa sig i bilden är alltid mer eller mindre ett hasardspel, för när det gäller längre avstånd är det ofta svårt att avgöra var exakt man hamnar i bilden. Ofta har jag helt enkelt hamnat utanför den, faktiskt. Så nu ville jag ha “fyllnadsmaterial”, bilder på klipporna där den gula laven kom till sin rätt. Men jag slösade bort min tid på öppnare vyer, emedan jag tyckte kombinationen av det svarta, vita och gula på klipporna var så fascinerande. Så tiden tog slut igen. De sista närbilderna tog jag medan skymningen föll, och de blev inte riktigt skarpa, för det var ont om ljus. Trots allt tror jag att det går att editera ihop något av materialet, även om det kan hända att det inte blir så många bilder där människofiguren finns med.