Category Archives: Efter Sugimoto

En stund på Solstrand


Tunga arbetsmöten i lyxig omgivning är något av en paradox, men en lugnande omgivning underlättar det mesta, det kan man inte komma ifrån. Mitt andra besök på Solstrand, nära Bergen i Norge, bekräftade vad jag kom ihåg från förr; det är en spektakulär miljö. Igår beslöt jag mig för att avstå från att ens försöka skapa en bild i serien “Efter Sugimoto”, en video jag samlat på redan i flera år, som en respons på Sugimotos svartvita fotografier med hälften himmel och hälften hav. Trots att jag släpat min kamera och mitt stativ med mig enkom för den bilden, och trots att de blånande bergen i horisonten såg fina ut, fanns där ingen öppen horisont. Men efter gårdagens solgass och stekande hetta var himlen i morse täckt av moln och horisonten höljd i dimma, så man inte kunde se ifall det var öppet vatten eller inte. Så efter ett dopp i simbassängen, gjorde jag ett snabbt försök från terrassen på mitt rum.
 
2016-06-07 07.59.22
 
Eftersom jag inte hade ett teleobjektiv med mig, kunde jag inte få en bild med horisonten på mitten utan att ta med trädgård och annat grönt, så jag skyndade mig ner till badbryggan. Och där gick det hur lätt som helst att hitta en bit horisont med så avlägsna berg att de inte syntes i dimman, och att spela in en minut av himmel och hav. Vattnet var klart och det skulle ha varit lätt att ta ett dopp direkt i havet, men jag visste att det var ganska kallt, och dessutom hade jag inte mycket tid innan det var dags för möte igen. Så min stund med Sugimoto på Solstrand blev kort, men oförglömlig åtminstone tekniskt sett, för nu finns den förevigad på band, eller rättare sagt i en digital fil.
 
2016-06-07 08.39.06
 

Pampskatan vid Porkala udd


Efter ett misslyckat försök tidigare i höst – det går inga bussar dit på weekenderna – lyckades jag äntligen ta mig ut till Porkala udd med hjälp av en vän söndagen den 20 september. Målet var att testa min nya hybridcykel, Crescent Torne 2015, och ha en picknik ute på Pampskatan, den berömda fågelskådarudden på friluftsområdet. Efter en paus på trettio år hade jag inte för avsikt att cykla tjugo kilometer eller mera, utan vi packade cyklarna i baksätet på en bil och körde så långt fram som det gick. Att cykla upp och ner i backar var god träning för en som i tiden kört en cykel med fotbroms och utan växlar. Det där med växlar behöver jag nog träna mera, för att komma upp i backarna, men jag lärde mig åtminstone att bromsa, i nerförsbackarna. Att cykla i terrängen var för mycket begärt, men jag ledde min Torne en bra bit, innan hon fick vila fastkedjad vid en tall, medan vi tog oss ut till udden.
 
2015-09-06 16.09.28
 
Det finns ju inget öppet hav att beskåda från Pampskatan, precis som jag befarat då jag såg på kartan, men utsikten från berget är fin. Ifall jag hade tänkt efter lite och tagit med mig mitt zoomobjektiv skulle jag kanske ha lyckats få en bit ren horisont även härifrån. Men nu fick jag nöja mig med mitt vanliga objektiv, och en bild med klippor som stack ut från skären. Pickniken på strandklippan, i lä för vinden, var däremot värt besväret. Och ifall min serie som jag tillsvidare kallar “After Sugimoto” efter den berömda japanska fotografen Sugimotos Seascapes verkligen blir av, är det kanske just svårigheten att hitta öppet hav som är det intressanta. Och videobilden visar ju i vilket fall dom helst rörelsen på ett sätt som gör bilderna mindre abstrakta, mindre perfekta. Så horisonten från Pampskatan fyller kanske sin plats i serien av mer eller mindre fåfänga försök…
 
_1010129
 
 
_1010125
 
 
_1010128
 
 

Horisonten på hälft


Att hitta en öppen horisont i Helsingfors är inte så lätt, trots att stadens centrum ligger långt ute till havs jämfört med många andra kuststäder. Men i tjock dimma försvinner alla små öar och skär, alla fyrar och sjömärken. För ett par veckor sedan försökte jag banda in en bild från sydvästra stranden av Stora Räntan, men då var vinden så hård att regnet och vågorna piskades mot kameran och vattendropparna täckte bilden. Den här gången var det nästan vind stilla och jag stod fascinerad på stranden och lyssnade på båtarnas mistlurar som ljöd i den vita massan. En flock ejdrar hade samlats utanför ön och deras svagt ylande ljud var gåtfullt vemodiga och säregna jämfört med de sedvanliga skrikande måsarna och gläfsande gässen.
 
Då jag såg dimman skyndade jag mig iväg till ön för att försöka ännu en gång få en lämplig inledningsbild till den serie små videon med arbetsnamnet “After Sugimoto”. Att göra bilder med horisonten exakt vid halva bilden, med 50 % hav och 50% himmel var en idé som kom sig av balansmätaren i min nya kameran, en grön vågrätt linje tvärs igenom bilden. Men då jag stötte på de eleganta svartvita fotografierna av den berömda japanska mästaren Hiroshi Sugimoto, fanns det inget annat alternativ än att göra serien “After Sugimoto”. Hans seascapes är gjorda runt om i världen, och utgår från tanken att hav oh himmel är de samma överallt. Det är nästan den raka motsatsen till vad jag har hållit på med, då jag återvänt till samma plats varje vecka och försökt visa att allting förändras hela tiden, även samma plats är sig olik hela tiden.
 
I en video blir effekten givetvis en helt annan då rörelsen kommer med, och ljudet. Men i stillbilderna är släktskapen uppenbar, i synnerhet under en grå och dimmig dag, då bilden ter sig nästan svartvit. Minimalismen är krävande. Två droppar eller fläckar av något slag går lätt att urskilja i videobilden och i de bilder som tagits manuellt. Automatiken putsar synbarligen bort små orenheter, men tolkar också ljuset helt annorlunda. Suck. Ju mindre man försöker göra, desto svårare blir det…
 
Harakasta-sumussa_tahra-1000584
 
Harakasta-sumussa_tahra-1000576
 
Harakasta-sumussa_1000582