Äntligen har jag kommit igång med att besöka träd även i Helsingfors. Båda träden jag valt växer i Brunnsparken, nära där jag bor, så det naturliga är att besöka dem på morgonen innan jag fortsätter till jobbet. Den här veckan kunde jag besöka träden tre morgnar i rad, och efter den första trevande morgonen, då en journalist som ville ta bilder på mig för en artikel i Finska Akademins webbtidning var med, och jag skyndade lite i onödan med bildbeskärningen, har jag kommit rätt bra igång.
På torsdagen hade jag all tid i världen och kunde i lugn och ro se till att kabelskylten hamnade bakom trädstammen eller att sommarkaféets tak inte syntes till vänster i bilden. Med våren kommer bilden givetvis att förändras då parasollerna täcker terrassen i fonden och löven skymmer det mesta av himlen.
På fredag morgonen var det solsken, och jag var dessutom rätt tidigt ute. Morgonen var strålande vacker och hela parken badade i ett varmt ljus som jag tänkte mig måste se underbart ut på bild. Men när jag betraktade bilderna liknade det gulaktiga skenet snarare en kvällssol eller något slags förgiftad atmosfär. Närbilden med de tre trädstammarna är mycket bättre med kameran placerad lite lägre ner, men den konstiga vinkeln på den vänstra stammen störde mig till en början. Det verkar som om man klippt samman två bilder och inte fått det att riktigt passa ihop. I själva verket är det en avhuggen stubbe som skymtar fram bakom stammen, och ger faktiskt bilden en extra knorr.
Category Archives: På svenska
Att sam-agera med träd i Helsingfors
Att uppträda eller samarbeta med växter, i synnerhet träd, är ett projekt som jag utvecklade för Stockholm och som kommer att förverkligas som ett VR-projekt i konstnärlig forskning, det vill säga ett två-årigt projekt finansierat av Vetenskapsrådets utskott för konstnärlig forskning. En del av projektet består av att välja några träd som jag besöker regelbundet med en kamera, i samma stil som jag gjort under många år i Helsingfors och som blivit till Animal Years, en serie som jag uppfört och spelat in på Harakka, eller ön Stora Räntan, som den heter officiellt på svenska. Men den här gången är det inte tiden som är det viktiga, utan träden, så upprepningen blir kanske mindre regelbunden.
När jag väntade på båten till ön i den kalla blåsten på lördagen, och sökte skydd för vinden bakom några gamla silverpilar på stranden, slog det mig att jag gott och väl kunde välja några träd att besöka i Helsingfors också, isynnerhet som jag kommer att sätt igång med projektet här, tack vare ett stipendium av Kone Stiftelsen. Istället för att starta i Stockholm, anknuten till Stockholms Konstnärliga Högskola i januari som planerat, kommer jag att börja på Helsinki Collegium for Advanced Studies och inleda mitt arbete i Stockholm officiellt först i januari 2018. Men det är klart att jag börjar så smått redan tidigare. Så trots att jag redan valt mitt första träd i Humlegården i Stockholm, en gammal lönn som det är lätt att sitta i, skall jag nog välja ut några samarbetspartners i Helsingfors också. Jag gick alltså runt på ön för att se ifall jag kunde hitta någon trädkumpan där – som kanske kunde hjälpa mig att ta mig dit oftare. Jag har ju samarbetat med rätt många av träden där, dels i serien Talking Trees, då en björk, en rönn, en al, en ask och den enda lönnen fick ett par hörlurar på sina grenar och en cd spelare (med en monolog skriven och inspelad av mig) i en plastburk kamouflerad vid sin stam. Dels har uppträtt för kamera med vissa träd under några av åren i Animal Years. Under hundens år satt jag i en tall och låg på klippan brevid en annan tall, under oxens år satt jag under öns enda gran och under harens år stod jag och höll i en enrisbuske. Men jag ville ju hitta nya samarbetspartners nu.
De enklaste träden att samarbeta med är antagligen lönnen och björken mitt på backen. Men jag försökte också sätta mig på en hägg vid stranden och en gammal al mitt på klipporna, men de kändes inte riktigt rätt. Den gamla björken nära ingången till ammunitionskällaren nummer 3 skulle vara fin, men den stora lågt liggande grenen väder aningen för högt, trots allt, för att det skall gå lätt att kliva upp på den.
Det som egentligen fascinerade mig mest var en gammal död tall – eller är det kanske en björk – på klipporna mot havet. Den kan jag inte sitta på, eller strängt taget samarbeta med, för den är nog stendöd. Men jag kan kanske besöka den och stå nära den på något sätt…
Gula klippor i skymningen
Vad är det man väljer ut från ett nytt landskap, eller rättare sagt vad är det som väljs ut efter ett tag, då man bekantar sig med ett nytt landskap och skall göra bilder i det? Eller ännu hellre, vad är det som just jag råkar fastna för i ett visst landskap så att jag förmår välja bort alla andra intressanta eller vackra egenheter efter hand? Visst lade jag märke till den gula laven på klipporna på Bornholms nordkust, särskilt biten mellan Sandkås och Allinge, som stigen följer och som jag promenerade på redan min första kväll i trakten. Jag slogs av tanken att min mörkvioletta cardigan, som jag tog med mig i sista minuten för att ha något att posera i, kunde fungera som en bra kontrastfärg till det gula, och gick till och med så långt, att jag på lördag morgonen inhandlade en fleecejacka för att ha under den, så att jag inte behövde bära min tjocka vinterrock. Så på eftermiddagen när solen blivit mjukare tack vare diset och den annalkande skymningen, iklädde jag mig min kostym – förutom ylleplagget också en mössa och handskar ton i ton – och prövade på att placera mig vid klipporna. De enda regler jag bestämde mig för var, att stå med ryggen åt, som vanligt, och att placera horisonten mitt i bilden, för att underlätta editeringen från bild till bild. Det finns inga stillbilder där jag är med, eftersom jag tog dem innan eller efter videoinspelningen. Jag gjorde ett antal försök rätt nära Sandkås och överraskades av skymningen och det avtagande ljuset. För videoinspelning behövs faktiskt en hel del ljus, så jag beslöt att fortsätta nästa dag.
Söndagen var solig, så det fanns inte en chans att kombinera bilder av klipporna i strålande solsken från öst med de bilder jag gjort kvällen innan. Alltså tillbringade jag dagen som turist, något jag skrivit om på finska, och fortsatte mina försök först när det blev kväll. Eftersom jag hade ont om tid beslöt jag mig för att inte själv gå in i bilden denhär gången, utan istället göra några korta 50 sekunders bilder på klippor mer i närbild. Att ställa sig i bilden är alltid mer eller mindre ett hasardspel, för när det gäller längre avstånd är det ofta svårt att avgöra var exakt man hamnar i bilden. Ofta har jag helt enkelt hamnat utanför den, faktiskt. Så nu ville jag ha “fyllnadsmaterial”, bilder på klipporna där den gula laven kom till sin rätt. Men jag slösade bort min tid på öppnare vyer, emedan jag tyckte kombinationen av det svarta, vita och gula på klipporna var så fascinerande. Så tiden tog slut igen. De sista närbilderna tog jag medan skymningen föll, och de blev inte riktigt skarpa, för det var ont om ljus. Trots allt tror jag att det går att editera ihop något av materialet, även om det kan hända att det inte blir så många bilder där människofiguren finns med.
Pampskatan vid Porkala udd
Efter ett misslyckat försök tidigare i höst – det går inga bussar dit på weekenderna – lyckades jag äntligen ta mig ut till Porkala udd med hjälp av en vän söndagen den 20 september. Målet var att testa min nya hybridcykel, Crescent Torne 2015, och ha en picknik ute på Pampskatan, den berömda fågelskådarudden på friluftsområdet. Efter en paus på trettio år hade jag inte för avsikt att cykla tjugo kilometer eller mera, utan vi packade cyklarna i baksätet på en bil och körde så långt fram som det gick. Att cykla upp och ner i backar var god träning för en som i tiden kört en cykel med fotbroms och utan växlar. Det där med växlar behöver jag nog träna mera, för att komma upp i backarna, men jag lärde mig åtminstone att bromsa, i nerförsbackarna. Att cykla i terrängen var för mycket begärt, men jag ledde min Torne en bra bit, innan hon fick vila fastkedjad vid en tall, medan vi tog oss ut till udden.
Det finns ju inget öppet hav att beskåda från Pampskatan, precis som jag befarat då jag såg på kartan, men utsikten från berget är fin. Ifall jag hade tänkt efter lite och tagit med mig mitt zoomobjektiv skulle jag kanske ha lyckats få en bit ren horisont även härifrån. Men nu fick jag nöja mig med mitt vanliga objektiv, och en bild med klippor som stack ut från skären. Pickniken på strandklippan, i lä för vinden, var däremot värt besväret. Och ifall min serie som jag tillsvidare kallar “After Sugimoto” efter den berömda japanska fotografen Sugimotos Seascapes verkligen blir av, är det kanske just svårigheten att hitta öppet hav som är det intressanta. Och videobilden visar ju i vilket fall dom helst rörelsen på ett sätt som gör bilderna mindre abstrakta, mindre perfekta. Så horisonten från Pampskatan fyller kanske sin plats i serien av mer eller mindre fåfänga försök…
Att gunga tillsammans – på Drumsö
Den lilla blå gungan dyker upp igen, fredagen den 28 augusti på Mörtnäsudden på Drumsö, i en rönn nära bastun alldeles vid ingången till sandstranden. Det är slutetappen på miljökonstutställningen som öppnas lördagen 29 augusti av förening LARU Art och heter Human Era. Se här för mera information om alla konstnärer som är med och vad som sker var och när.
Ikväll, den 26 augusti var jag ute på stranden för att kolla hur det går att få elektricitet från bastun, och det gick fins, eftersom bastuföreningens ordförande och damerna som badade ikväll var informerade, och Petri Anttonen var där i god tid för att få nyckeln, emedan jag kunde komma först inemot åtta. Han hjälpte mig att hänga upp gungan i den unga rönnen, och den blev till slut ganska bra, trots att det inte fanns någon vågrät gren att tillgå. Jag lyckades rigga upp projektorn men någon egentlig projektion kunde vi inte pröva, eftersom jag inte hade en fjärrkontroll till min mediaplayer, dumt. Men den finns tyvärr kvar i Kvarnbäckens galleri, där den kommer att behövas nästa vecks. Så det skall bli spännande att se ifall projektionen syns i gräset och i träden i bakgrunden, för själva rönnen har inte mycket lövverk att komma med på rätt höjd. När jag packade ihop var klockan nio, och då började det bli behagligt skumt. Gatubelysningen är sen ett annat problem, men lyckligtvis lyser den inte direkt på rönnen, tror jag.
Detta var alltså det första testet, trots att det var den andra gången jag besökte platsen. Den första gången visade organisatörerna området och föreslog trakten kring bastun just på grund av möjligheten att få elektricitet.
Nästa fredag, i övermorgon alltså, är det dags för den första delen av föreställningen. Då kommer jag att åka dit med gungan, min kamera och en trefot för att be förbipasserande sitta i gungan. Tyvärr har de lovat duggregn till fredag så vi får se hur många som dyker upp. Sen blir det dags för den egentliga föreställningen på lördagen, men då är det bara jag som gungar, tillsammans med projektionen av de andra, i en video som jag hoppeligen hunnit editera ihop på lördag morgon. Jag tror inte det blir ett problem, men däremot nog tidpunkten. Jag är placerad som den sista på programmet, klockan åtta, som är en eller en och en halv timme för tidigt med tanke pä solnedgången, men kanske man kan dröja på det. Och lyckligtvis har jag en andra chans vid utställningens avslutning i början av oktober, och då är det säkert mörkare. De vänliga bastubadande damerna lät mig lämna en plastkasse med elektriska sladdar intill dörren till bastun. Kanske de kan vila där under hela utställningen, om allt går väl.
Det regnade hela dagen på fredagen, men som ett mirakel tittade solen fram strax innan fyra, då jag hade lovat befinna mig med gungan i stranden och spela in deltagare och förbipasserande som gungade. Jag var där framme innan halv fem, och började fråga folk som kom gående längs sandvägen med hundar, med barnvagnar, joggande, cyklande osv. ifall de ville pröva på min gunga och förklarade att jag höll på att ta bilder av gungande människor. Jag började med föräldrar med gungande barn i den stora gungan vid stranden, men den första lilla flickan ville definitivt inte, och farfar lyckades inte övertala henne, så jag bytte taktik, och väntade vid vägen. På en och en halv timme fick jag tjugosex personer att pröva gungan och ge mig sitt namn dessutom. Så nu gäller det bara att editera ihop en video som jag kan försöka använda för projiceringen imorgon.
Föreställningen är över, och de några få som blev kvar och väntade med mig på solnedgången och skymningen verkade nöjda. En kille sa, att det var vacker, och en annan att det var värt att vänta på. Det lilla jag såg av slutet från videon, på väg hem i bussen, verkade trots allt lovande, men rätt annorlunda än jag tänkt mig. Det var mer som om jag var en projiceringsyta själv. Men det får jag kolla senare.
Dagens session blev en relativt lyckad kombination, trots allt. Halvåttatiden, då solen ännu lyste klart berättade jag för den del av publiken som var kvar efter att ha vandrat omkring på stranden och presenterats en massa konstverk ända sedan klockan två på eftermiddagen vad jag tänkte göra, och att de som inte orkade vänta med mig kunde få se dokumentationen på vimeo via LARU sidan. Dessutom sade jag några ord om namnet, Att gunga tillsammans, och hur vi egentligen alltid jobbar tillsammans med andra även då vi tror att vi gör det på egen hand. Någon har gjort papperet jag skriver på, gungan fungerar inte utan trädet det hänger i, och så vidare. Så berättade jag vad jag tänkte göra, dvs. att sitta i gungan, och så insåg jag att jag kunde be de närvarande pröva på gungan, eftersom det var gott om tid till solnedgången. Och när de väl gjorde det, och åtminstone en del av dem nappade på mitt förslag att titta upp i lövverket, insåg jag, att jag visst borde ta in även detta på video, vilket jag gjorde. Den svaga projektionen syns inte i bilderna, men själva gungandet nog. Jag skickade till och med runt ett papper att skrivs namnen på de uppträdande, de som gungade, men glömde att be den tillbaka. Hm.
Så det var första delen. Den andra delen bestod sedan av projektionen på de tunna rönnstammarna, och den var ganska vacker när den långsamt började träda fram i och med skymningen. Rörelsen är det som syns, faktiskt. Och den tredje fasen var sedan själva föreställningen, som den här gången faktiskt hade en början och ett slut. Det var slutet som var det viktiga, för jag hade bestämt mig att använda det faktum att videon slutade med mig gungande, och sen med en tom gunga med texterna av alla som gungat. Och att jag skulle försöka synkronisera mina handlingar med den slutbilden. Och just detta “exakta” och planerade slut fungerade som slutkläm på den annars rätt lugns och odramatiska föreställningen. Jag var nöjd att jag använt tid till editeringen i morse.
Det hela fungerade relativt smärtfritt. Men visst fanns det små dramatiska moment under dagen. Det började med att det tog så mycket längre tid att bearbeta videomaterialet, och jag var särskilt irriterad över att jag inte lyckades få sluttexterna att fungera som jag ville med den ny versionen av premier pro editeringsprogrammet. Men det var ju närmast en småsak. Ett mer dramatiskt moment väntade på stranden, då jag började förbereda mig efter att ha följt med presentationerna under dagen. Klockan sex skulle jag få nyckeln från bastun. Jag var där först kvart över och killen som var på plats berättade att någon redan varit och hämtat nyckeln. Vi prövade några andra nycklar, men ingen av dem fungerade för elskåpet, så till slut ringde han, och kvinnan lovade att komma tillbaka med nyckeln, tur som det var. Trots dessa små dramamoment gick allting rätt lugnt till och jag var också koncentrerad nog att inte börja uppträda för mycket. Tvärtom fokuserade jag helt på bilden på trädstammarna för att hängs med rörelsen. I något skede fick jag en känsla av att alla kanske gått sin väg men att jag skulle avsluta föreställningen utan att se efter, eller utan att ta en paus eller byta ställning, trots att det kändes tungt, för jag ville ju ha den på video också. Det kändes bra att folk ändå såg föreställningen och tyckte om den. Men jag minns också den andäktiga viskande stämningen innan jag började, när folk samlades för att titta på den vaga projektionen som så småningom började skimra fram i och med skymningen. Det kändes nästan fel att gå in i bilden och förstörs den sköra rörelsen. Men båda versionerna är intressanta. Projektionen skulle ha behövt lite mera avstånd, och den dokumenterande kameran likaså. En enkel dokumentation av föreställningen, det skede där jag försöker gunga tillsammans med projektionerna, finns att beskåda på vimeo. Men till all lycka finns det en till möjlighet att experimentera med projektet, på avslutning den 4 oktober. Det här konceptet skall jag i vilket fall som helst fortsätta att utveckla…
Konstnärsbok – Dagbok
Konstnärsboken har inte varit ett relevant begrepp för mig på ett personligt plan. Och den har ju inte något direkt samband med att uppföra landskap. Jag är stolt över de böcker jag skrivit (två stycken) och de böcker jag redigerat (fem stycken) och även över de web-publikationer jag varit med om att redigera och i allmänhet över alla texter jag skrivit. Men när konstnärerna på Stora Räntan beslöt att ordna en utställning med konstnärsböcker ville jag givetvis vara med Och utan att fundera desto mera över det bestämde jag mig för att delta med något slags dagbok. Och jag tänkte definitivs inte att det skulle vara en video dagbok, trots att man givetvis kan betrakta de videoarbeten jag gjort på ön Stora Räntan som ett slags videodagböcker. Den skulle definitivt vara ett materiellt objekt, antingen en färdigköpt anteckningsbok (en dylik fyllde jag sedermera med dagliga I Ching teckningar, men övergav som en alltför enkel lösning) eller en hop papper som på något sett formats till en bok.
Jag hade redan en tid gjort ”dagens teckning” om morgnarna, och nu bestämde jag mig för att odla denna praktik för att uppnå något slags praktiskt resultat. Först tecknade jag månens faser, med mina ”inktense” pennor som man kan bräda ut och späda ut med vatten och pensel. Sen började jag teckna horisonter, enkla kombinationer av två färger. Slutligen började jag fylla små akvarellblock på så sätt att det föregående bladets baksida och det egentliga bladet fungerade som spegelbilder eller motsatser till varandra (se bilden ovan och härunder). Och i det övre vänstra hörnet skrev jag dagens datum med blyerts. Till att börja med experimenterade jag med att placera horisonten på olika höjd, men snart började jag placerade den så gott som mitt på. Kanske det var ett resultat av mitt videoprojekt ”Efter Sugimoto” som jag inledde vid samma tid. Hans havslandskap är delade itu exakt på mitten, hälften himmel och hälften hav. I något skede tänkte jag att jag skulle pröva på alla tänkbara färgkombinationer av min samling färgpennor, men insåg snabbt att ”boken” skulle bli alltför tjock. Så består då min dagbok av teckningar från och med 17 februari till och med 5 juni.
Det egentliga problemet visade sig vara hur denna hög av papper kunde bindas, knytas eller på något sätt sammanställas till en bok. Jag tänkte föra knippet till en skomakare och be dem göra hål så att jag skulle kunna binda den själv. En vän rekommenderade ett bokbinderi, men jag var tveksam, eftersom papperen inte innehöll någon marginal att binda. När jag slutligen tog mod till mig för att kontakta bokbinderiet visade det sig att de var på semester. Lyckligtvis, tänkte jag. Men hur binda boken? Jag försökte med nål och tråd, men papperet var tjockt och nålen vreds. Slutligen fick jag lov att sy ihop papperen ett i taget. Och eftersom jag gjorde det på ett ungefär, ditåt, ser resultatet ganska komiskt ut, rent ut sagt klumpigt. Men varför skulle en dagbok inte kunna vara klumpig?
Ironiskt nog var den första konstutställning jag någonsin deltagit i just en utställning med dagböcker som samlats av Hannu Gebhard för Glo galleriet 1989. Dit förde jag en anteckningsbok som var genomborrad med tre hål och förseglad med ståltråd och med tre kinesiska mynt. Då var min dagbok alltså oåterkalleligt förseglad för andra, ja även för mig själv. Nu är min dagbok öppen, men den innehåller bara färger. Och lite svart tråd…
Mera information on utställningen finns Kirjatekoja_svenska_tiedote+avaj och även här.
Horisonten på hälft
Att hitta en öppen horisont i Helsingfors är inte så lätt, trots att stadens centrum ligger långt ute till havs jämfört med många andra kuststäder. Men i tjock dimma försvinner alla små öar och skär, alla fyrar och sjömärken. För ett par veckor sedan försökte jag banda in en bild från sydvästra stranden av Stora Räntan, men då var vinden så hård att regnet och vågorna piskades mot kameran och vattendropparna täckte bilden. Den här gången var det nästan vind stilla och jag stod fascinerad på stranden och lyssnade på båtarnas mistlurar som ljöd i den vita massan. En flock ejdrar hade samlats utanför ön och deras svagt ylande ljud var gåtfullt vemodiga och säregna jämfört med de sedvanliga skrikande måsarna och gläfsande gässen.
Då jag såg dimman skyndade jag mig iväg till ön för att försöka ännu en gång få en lämplig inledningsbild till den serie små videon med arbetsnamnet “After Sugimoto”. Att göra bilder med horisonten exakt vid halva bilden, med 50 % hav och 50% himmel var en idé som kom sig av balansmätaren i min nya kameran, en grön vågrätt linje tvärs igenom bilden. Men då jag stötte på de eleganta svartvita fotografierna av den berömda japanska mästaren Hiroshi Sugimoto, fanns det inget annat alternativ än att göra serien “After Sugimoto”. Hans seascapes är gjorda runt om i världen, och utgår från tanken att hav oh himmel är de samma överallt. Det är nästan den raka motsatsen till vad jag har hållit på med, då jag återvänt till samma plats varje vecka och försökt visa att allting förändras hela tiden, även samma plats är sig olik hela tiden.
I en video blir effekten givetvis en helt annan då rörelsen kommer med, och ljudet. Men i stillbilderna är släktskapen uppenbar, i synnerhet under en grå och dimmig dag, då bilden ter sig nästan svartvit. Minimalismen är krävande. Två droppar eller fläckar av något slag går lätt att urskilja i videobilden och i de bilder som tagits manuellt. Automatiken putsar synbarligen bort små orenheter, men tolkar också ljuset helt annorlunda. Suck. Ju mindre man försöker göra, desto svårare blir det…
Tur och otur i Tulum
Efter nästan en vecka i en hektisk turistsump vid Riviera Maya i Mexico tog jag med mig min kamera på exkursion till den närbelägna orten Tulum för att besöka ruinerna av den mur-omringade staden. Tulum lär ska betyda mur på maya språket. För den som vill veta mera finns fakta här. Jag var förberedd på att det skulle vara fullt med folk och tänkte mig att jag kunde göra några videon med en ruin frontalt och i linje med bildens nedre kant och så helt enkelt gå igenom bilden från vänster till höger och låta alla andra mänskor också gick igenom bilden. Jag hade även med mig en sandgul sjal, som jag skaffade endast för sandstränderna här, men som jag ännu inte använt en enda gång. Så efter en veckas sölande och vila skulle jag nu äntligen försöka få något på band, eller snarare minneskort idag.
Jag åkte till Tulum med en kollektivtaxi och hamnade förstås i själva staden för jag visste ju inte exakt var jag skulle be om att bli avsläppt för att komma närmast ruinerna. Nåväl, en annan biltur ett par kilometer tillbaka var ju ingen fara, och inte heller promenaden till ingången där man köpte biljetter. Jag kände mig underligt svag i hettan och insåg att jag inte ätit lunch. Att dricka vatten hjälpte inte, och i biljettkön bestämde jag mig för att gå tillbaka till huvudvägen och äta något först. Det var ett gott beslut, för då jag återvände med några enchilladas i magen var kön kortare och min energi klart bättre. Jag bestämde mig för att ta det lugnt och se mig omkring, innan jag slog fast vad jag skulle välja att spela in. Så jag promenerade i sakta mak längs gångstigarna, knäppte en och annan snapshot med min telefon och gjorde mig ingen brådska. jag väntade på eftermiddagssolen som skulle ge form åt ruinerna. Uppe vid klippbranten mot havet stod en lämpligt placerad bänk ledig, och där skickade jag ett par av bilderna som en hälsning till en vän och vandrade sedan vidare mot utgången. Där vände jag tillbaka, grävde fram min riktiga kamera och stativet och återvände till de centrala ruinerna.
I det skedet hade ljuset förändrats något. Men samtidigt hade de grå dramatiska molnen som såg spännande ut som fond åt de grå ruinerna också försvunnit. Den lite snedare eftermiddagssolen som skapade starka kontraster var inte så spännande egentligen. Jag tvekade och kände mig oinspirerad men bestämde mig för att försöka ändå. Innan jag hann välja min första spelplats kom en vakt fram till mig och förklarade bryskt att det var förbjudet att använda stativ. Vansinne, tänkte jag, och bad om förklaring. Vakten påstod att det handlade om att förhindra folk att göra business med bilder utan tillstånd. Jag förklarade att jag använde stativ för att själv kunna gå in i bilden, men han höll fast vid att stativ var förbjudet. Okej okej, jag är ingen idiot, jag förstår nog, svarade jag irriterat, och tillade som ett tjurigt barn: då gör jag inga bilder då!
Visst är det rättvist att fotografer inte skall få fritt utnyttja mayafolkets kulturskatter, men varför inte meddela det på förhand eller sälja tillstånd. Och dessutom är det nog inte mayafolket som har någon nytta av att jag inte får använda stativ. Dessutom är det löjligt med tanke på bildkvalitén. Inomhus eller i skum belysning kan jag tänka mig att användandet av stativ kan vara avgörande, men en bra fotograf gör lika bra bilder utan stativ i starkt solljus. Det är ju inte för att använda långa tider jag använder stativ, utan för video, och för att själv kunna gå in i bilden. I princip kunde jag ju ha bett honom hålla i kameran, men det tänkte jag ju inte på just då.
På vägen ut bestämde jag mig, av ren ilska, på trots alltså, att ändå göra några bilder med min lilla rödmålade sten, som för att bevisa att man visst lika väl kunde göra något “kommersiellt” utan stativ. Och för att inte gå därifrån med helt oförrättat ärende. Så jag gick runt och placerade den lilla stenen med den röda pilen på olika staketpålar eller stenblock och försökte fånga både pilen och någon av ruinerna i samma bild. Mest blev det ju gräset mellan dem som kom att dominera, men jag hade lite skoj medan jag gjorde dem ändå. Det mest komiska är att jag behövde bli arg för att bli inspirerad eller uppeggad till att göra några bilder och att njuta av att göra dem.
Efteråt, då jag tittade på bilderna är de nog inte särskilt lyckade eller intressanta. Några av dem är helt ok. Men de mest spännande bilderna, de enda med någon idé och stämning, är trots allt de bilder som jag tog i förbifarten som något slags minnesanteckningar, utan att egentligen ens riktigt se hur de såg ut. Att jag tog dem i kvadratformat var också en lycklig slump. De grå molnen spelar huvudrollen och gör sitt för att få ruinerna att leva. Naturen och landskapet bjöd synbarligen på sitt bästa då jag inte själv stod i vägen.
Lejonansiktet i Jebel El Kest
Man får betala för att lära sig, säger ett ordspråk på finska, och det stämmer precis på mina försök att bekanta mig med min nya superfina DSLM kamera, som fungerar som en vanlig kamera men gör dessutom video av hög kvalitet. Själva logiken är helt annan än i en videokamera som jag är van vid, och jag försöker faktikst lära mig den. Men för att kunna göra något smått, och inte bara sitta och läsa bruksanvisningarna, använder jag automatiken också. Mitt första egentliga försök gjorde jag i Tafraoute, en liten stad omringad av röda berg i det så kallade Anti-Atlas bergen i sydvästra Marocko. Jag åkte dit på ett par dagar från en semesterresa i Agadir, tack vare en vän som är bra på att köra bil och klättra i berg. Det är ett fascinerande ställe med många olika typer av bergsformationer. Berget på bilden i rubriken hör till kedjan Jebel El Kest norr om Tafraoute, närmare bestämt är det toppen som kallas lejonansiktet. Ögonen syntes från takterrassen där bilden togs, men det sträck som markerar munnen syns bara längre bort i dalen. Rubrikbilden är en av de första jag knäppte med min nya leksak, fascinerad av bergens förmåga att fatta eld av solnedgångens strålar.
Den första kvällen betraktade jag det hisnande spektaklet då bergen plötsligt flammade upp och såg hur ljuset sakta rörde sig upp längs sluttningarna tills bara en smal strimma av rött lyste högst uppe på bergskammen och hur skymningen föll då även den slocknat. Jag bestämde mig för att försöka återge förvandligen med video. Den andra kvällen var jag för sent ute med min kamera och försökte hitta rätt plats för kamerastativet så att inte byggnaderna i byn eller de stora akasiaträden skulle skymma utsikten, trots att flammorna redan slocknat. Jag insåg snart det fåfänga i mitt försök och vände istället kameran mot de sista strålarna vid horisonten i väst, satte mig iklädd min mörkblå sjal på en sten vid den nästan torra flodbädden, och smalt samman med skuggorna i skymningen, i stil med bilden här nedan.
Den tredje och sista kvällen var jag fast besluten att vara ute i tid och göra en video av hela spektaklet, de flammande bergen och deras gradvisa falnande. Jag började leta efter rätt plats i god tid och vandrade en bit längre bort längs flodbädden. Men den kvällen var himlen inte molnfri och skyarna vid horisonten försvagade solstrålarna så att flammorna uteblev. Jag inledde trots allt videoinbandningen, satte mig på en liten sten mitt i den torra flodbädden (onödigt långt borta från kameran, som jag senare upptäckte) försökte förbli orörlig på det minst sagt obekväma underlaget och betraktade förhoppningsfullt lejonansiktet och ljusets skiftningar omkring det. Jag insåg att det inte skulle bli något spektakel, men bestämde mig för att sitta där tills skymningen, eller åtminstone tills böneutropet vid solnedgången. Jag satt som förstenad och betraktade skiftningarna i klipporna och så plötsligt flammade bergstopparna upp i orange. I sista minuten gav molnen vika, solstrålarna brände på de övre klipporna och släcktes sedan gradvis, tills bergen återtog sin normala rosa färg nu i skymningens blåa toner. Långsamt steg jag upp från stenen, styv och öm men tacksam över att ha fått uppleva det hallucinatoriska skådespelet och återvände till kameran – som var avstängd.
Då jag såg att kameran slutat fungera trodde jag först att batteriet tagit slut. Jag visste ju att kameran hade vissa begränsningar jämfört med en gammaldags digital videokamera som jag är van vid. Den mest uppenbara och bokstavliga begränsningen – kameran kan inte spela in video av hög kvalitet mer än 30 minuter utan avbrott – hade jag givetvis glömt, och det var den påminnelsen som nu kom att stå mig dyrt. Kameran hade slutat fungera och stängts automatiskt just i det ögonblick då den absolut borde ha fungerat. Men strängt taget var det ju inte kamerans fel, utan mitt eget, emedan jag varit otålig och börjat inbandnigen alltför tidigt. Och jag hade ju inte heller räknat ut tidpunkten exakt.
En del av fascinationen i att göra performance för kamera ligger just i hasarden. Ibland har jag till exempel placerat mig så fel att jag inte alls syns i bilden. Den här gången dokumenterade kameran bara inledningen. Visst var jag besviken, men jag tröstade mig med att min upplevelse och det som kameran registrerar har oberoende av inte så mycket gemensamt. De bilder jag råkade ta med min telefonkamera innan inbandningen, dock inte från exakt samma plats, ger någotslags bild av spektret i förändringarna, även om de inte skildrar de magiska ögonblicken.
Kanske jag kan göra något av videomaterialet, kanske inte. Kanske jag kan klippa in en svart sekvens på slutet och försöka beskriva det jag såg, eller så inte. De bästa bilderna är de som man aldrig får se utan bara försöker minnas.
Som en tröst och en sista souvenir av bergen knäppte jag ännu en telefonbild av dem innan avfärden på morgonen, då de glödde i solens strålar från motsatt håll.
Att gunga med projektioner
Denna sommar, efter utställningen med Ormens år i Gungan på Muu galleriet i maj, har jag gjort några experiment med samma gunga på Sveaborg och på Stora Räntan. De har byggt på idén att bjuda publiken att gunga, banda in det på video, projicera en editerad version av denna video senare på samma plats och försöka själv gunga i takt med de som gungar på bilden. Tanken att kombinera en projicerad bild av en handling och en live version av samma handling är inte ny, jag har försökt med något liknande tidigare, men att projicera en tidigare inspelad bild på samma ställe har jag inte gjort förut. En beskrivning av Lorie Novaks arbeten i en text av Marianne Hirsch i antologin Interfaces, redigerad av Sidonie Smith och Julia Watson (2002) var en inspiration för dessa experiment. Hon projicerade bilder från sitt familjealbum, sin mors ansikte ifall jag minns rätt, på buskar om natten. Det lät spännande, så jag bestämde mig för att försöka projicera något på vegetation.
Det första experimentet inleddes under performance natten t0NiGHt på Sveaborg natten mellan den 23 och 24 maj. Då hängde jag min gunga i ett träd nära Galleri Augusta och bjöd frivilliga från publiken att gunga strax innan soluppgången. Senare editerade jag en video genom att kombinera all bilder av de gungande och klippa bort bytena dem emellan. Dessutom zoomade jag in bilden lite med hjälp av en effekt, för den ursprungliga bilden var tagen med kameran på ett onödigt långt avstånd från gungan, på grund av elsladdens längd. Denna “deltagande” performance skedde utanför det officiella programmet, men det oaktat tog Antti Ahonen några bra bilder som finns på evenemangets hemsida, här.
Den andra delen, som ägde rum den 25 juli var annonserad på förhand men är illa dokumenterad. I denna egentliga performance hängde jag gungan på samma plats och projicerade den editerade videon på det mörka hustaket, från en liten annan vinkel. Dessutom riggade jag min kamera på stativ för att dokumentera min performance, men av någon anledning spelade den in bara en minut från början, och sedan ingenting. Så vad gjorde jag då under föreställningen? Jag satte mig i gungan och försökte följa med rytmen hos de som gungade i bilden. Till en början bytte jag riktning och kopierade även på andra sätt de gungande, men efter några varv insåg jag, att det var viktigare att hålla rytmen. De mest våghalsiga bland dem som gungade vågade jag hur som helst inte efterapa. Allt som allt gungade jag i en och en halv timme, och det följande programnumret inleddes som överenskommet nere på gården medan jag ännu fortsatte. Efteråt var de några som kommenterade att bilden var fin, absurd och overklig, med en skugga som egentligen inte var en skugga. Jag antar att det blev ett slags palimpsest eller en bild med flera lager, som minnet. Den korta snutten från början, väldigt mörk, finns att se här.
Det andra experimentet inledde jag nästan samtidigt, under vernissagen för sommarutställningen Vattenbilder på Stora Räntan den 29 Maj. Den här gången hade jag möjlighet att välja ett bättre träd, en gammal björk mitt på gården, och jag presenterade projektet som en upplevelse att pröva på. Nu var jag också klokare såtillvida att jag bad de gungande skriva sina namn i en lista så att jag skulle kunna nämna deras namn på videon. Denna video editerade jag enligt samma princip, men nu behövde jag inte zooma in bilden. Ett tillfälle att projicera videon på björken fick jag i samband med månskensfesten den 9 augusti. Programmet finns här, tyvärr endast på finska. Först tänkte jag visa bara projiceringen, som jag kallade “keinutellen kuutamolla” (gungande i månsken), men inspirerades att göra en oannonserad performance med gungan och projiceringen, för kamera. Och den här gången fick jag något på bild också.
Tanken var att låta projektionen rulla från klockan åtta till midnatt, men åttatiden var det ju ännu ljust, så jag hittade på en nödlösning: ett gammalt vitt lakan, som jag använt som bordduk, på byksträcket mellan björkarna tjänstgjorde som filmduk. Det såg ganska fint ut när bilden så småningom började framträda i skymningen. Och gungans rörelse i bilden fungerade bra med den riktiga gungans rörelse i björken intill. Det var svårt att få båda med i samma bild, kamerans bildvinkel är mindre än ögats, ifall man inte använder vidvinkel objektiv. Dessutom varierar ljuskänsligheten på ett helt annat sätt. Ögat kan se både gungan och den skira projektionen, men videokameran kan urskilja bara någondera i taget.
När det väl var mörkt riktade jag, som planerat, projektorn mot den andra björken, vars löv sträckte sig ända ner till marken, men insåg snabbt att det var intressantare att projicera bilden mot samma björk som syntes i bilden. Björkens vita stam var tillräckligt tjock för att man kunde urskilja de gungande, och rörelsen syntes också tydligt i det belysta lövverket. Det såg ganska magiskt ut, åtminstone för blotta ögat, och nu kunde nog videokameran också urskilja något. Tyvärr bandade jag inte in hela videon från början till slut, utan bara ett fragment med lakanet och ett annat fragment med projektionen på björkstammen och med mig i gungan. En kort snutt finns att se här.
På det stora hela taget var jag rätt nöjd med det här senare experimentet och skulle gärna pröva på några fler varianter vid rätt tillfälle och rätt plats. Det där med att projicera en bild tagen på en plats på samma ställe är värt att experimentera vidare med. Gungandet är i och för sig en lämplig handling, för gungans rytm är rätt urskiljbar och kännspak även då projektionen är vag.
Performing Landscape 