Konstnärsboken har inte varit ett relevant begrepp för mig på ett personligt plan. Och den har ju inte något direkt samband med att uppföra landskap. Jag är stolt över de böcker jag skrivit (två stycken) och de böcker jag redigerat (fem stycken) och även över de web-publikationer jag varit med om att redigera och i allmänhet över alla texter jag skrivit. Men när konstnärerna på Stora Räntan beslöt att ordna en utställning med konstnärsböcker ville jag givetvis vara med Och utan att fundera desto mera över det bestämde jag mig för att delta med något slags dagbok. Och jag tänkte definitivs inte att det skulle vara en video dagbok, trots att man givetvis kan betrakta de videoarbeten jag gjort på ön Stora Räntan som ett slags videodagböcker. Den skulle definitivt vara ett materiellt objekt, antingen en färdigköpt anteckningsbok (en dylik fyllde jag sedermera med dagliga I Ching teckningar, men övergav som en alltför enkel lösning) eller en hop papper som på något sett formats till en bok.
 
Jag hade redan en tid gjort ”dagens teckning” om morgnarna, och nu bestämde jag mig för att odla denna praktik för att uppnå något slags praktiskt resultat. Först tecknade jag månens faser, med mina ”inktense” pennor som man kan bräda ut och späda ut med vatten och pensel. Sen började jag teckna horisonter, enkla kombinationer av två färger. Slutligen började jag fylla små akvarellblock på så sätt att det föregående bladets baksida och det egentliga bladet fungerade som spegelbilder eller motsatser till varandra (se bilden ovan och härunder). Och i det övre vänstra hörnet skrev jag dagens datum med blyerts. Till att börja med experimenterade jag med att placera horisonten på olika höjd, men snart började jag placerade den så gott som mitt på. Kanske det var ett resultat av mitt videoprojekt ”Efter Sugimoto” som jag inledde vid samma tid. Hans havslandskap är delade itu exakt på mitten, hälften himmel och hälften hav. I något skede tänkte jag att jag skulle pröva på alla tänkbara färgkombinationer av min samling färgpennor, men insåg snabbt att ”boken” skulle bli alltför tjock. Så består då min dagbok av teckningar från och med 17 februari till och med 5 juni.
 
Det egentliga problemet visade sig vara hur denna hög av papper kunde bindas, knytas eller på något sätt sammanställas till en bok. Jag tänkte föra knippet till en skomakare och be dem göra hål så att jag skulle kunna binda den själv. En vän rekommenderade ett bokbinderi, men jag var tveksam, eftersom papperen inte innehöll någon marginal att binda. När jag slutligen tog mod till mig för att kontakta bokbinderiet visade det sig att de var på semester. Lyckligtvis, tänkte jag. Men hur binda boken? Jag försökte med nål och tråd, men papperet var tjockt och nålen vreds. Slutligen fick jag lov att sy ihop papperen ett i taget. Och eftersom jag gjorde det på ett ungefär, ditåt, ser resultatet ganska komiskt ut, rent ut sagt klumpigt. Men varför skulle en dagbok inte kunna vara klumpig?
 
Ironiskt nog var den första konstutställning jag någonsin deltagit i just en utställning med dagböcker som samlats av Hannu Gebhard för Glo galleriet 1989. Dit förde jag en anteckningsbok som var genomborrad med tre hål och förseglad med ståltråd och med tre kinesiska mynt. Då var min dagbok alltså oåterkalleligt förseglad för andra, ja även för mig själv. Nu är min dagbok öppen, men den innehåller bara färger. Och lite svart tråd…
 

 

 
Mera information on utställningen finns Kirjatekoja_svenska_tiedote+avaj och även här.