Onsdag morgon den första mars sitter jag igen vid trädet på kullen och ser hur isflaken trängs i sundet mellan Stora Räntan och Ungsholmen. Det är behagligt varmt, knappt plusgrader, och ingen vind att bry sig om. Knopparna är redan stora, och snön har förvandlats till vatten på grässluttningen, med stora pölar på isen i sänkorna.
 

 

 

 
Torsdag morgon, ingen skillnad i temperaturen, men en isande vind rakt söderifrån, och hela upplevelsen är förändrad. Istället för att sitta lugnt och andas, njuta av utsikten i väntan på våren, gällde det idag att kura ihop sig, dra mössan över öronen och gömma fingrarna i de tjocka vantarna i famnen, för det var plötsligt kallt igen, trots att isen smultit allt mer och vattnet på gräsmattorna bara ökat. Det är förvånande att alarna tål så mycket vatten kring sina rötter, de lär till och med tåla lite saltvatten om det gäller…
 

 

 

 

 
Fredag morgonen var jag rätt tidigt ute, för jag ville hinna till träningen klockan tio. Solen går ju upp redan sjutiden, så det var ljust, men något som liknade hagel flög omkring i vinden. Lyckligtvis blev det inget mer av det, men rätt kallt var det fortfarande, och dimman gömde nästan hela Stora Räntan i sitt vita skynke. Och den bruna vattenpölen vid alen bara växer och växer.
 

 

 

 
Nu har jag besökt dessa två träd i brunsnsparken flera gånger varje vecka i två månaders tid, så jag har redan fått en inblick i hur det kommer att vara resten av året – ifall jag skall hålla på till årets slut. Det här sättet att arbeta är mig bekant, en blandning av mina år på Stora Räntan då jag besökte samma plats en gång i veckan, och mina försök i Stockholm förra året, då jag spelade in en och samma utsikt varje morgon som jag befann mig i staden. Men nu handlar det inte om landskap i allmänhet, utan om att samarbeta med växter, närmare bestämt träd. Och frågan är, ifall jag inte borde experimentera med andra sätt också. Visst uppträder jag för kameran tillsammans med dessa två träd, och visst kan man tänka sig, att deras långsammare tidsuppfattning, ifall man kan tala om tisuppfattning, förutsätter ett sätt att vara med dem som tar tid. Men visst är jag rätt egocentrisk i mitt sätt att förhålla mig till träden, jag sitter ju på dem kort och gott. Jag undrar ifall de på något sätt kan uppleva min närvaro. Kanske det som för mig innebär att sitta lutande mot stammen och andas i fem minuter, innebär för trädet en flyktig beröring, som ett handtag, en lätt hälsning. Och alen då? En ihålig stubbe kan kanppast förväntas uppleva något, men den störs antagligen inte heller av mina besök. Jag har ju trädkalendern att tänka på, i mars är det en ask jag skall hitta. Men kanske det är dags att pröva även på andra sätt att uppträda med träd…