Den här veckan frös havet till, äntligen, men jag vågade mig inte ut till ön Stora Räntan för att vattna mina stackars krukväxter, trots att Saara informerade oss alla att Kai vandrat över redan på torsdagen. Isen såg skrämmande ut, isflak som frusit ihop. Jag bestämde mig att vänta till söndagen, och hoppades att de skulle lägga ut det blå repet som tidigare år, men nej, inget rep och ingen stig på den kala isen där fotspår inte går att urskilja. På söndag morgonen hade vattnet stigit lite, så att det nu fanns vatten pä isen ställvis intill stranden, och det ville jag inte pröva på. Så det blev inget besök på ön det här veckoslutet. Däremot blev det tre besök hos träden.
Fredag morgon, jag sitter uppe på backen vid trädet och ser plötsligt någon vandra över till ön, närmare bestämt kliva upp på bryggan. Det ser så lätt ut, och jag tänker mig att jag också ska göra det snart. Annars är vädret rätt milt för det blåser inte. Och inga malörer med kameran heller, den här gången.
 

 

 

 
Lördag morgon var det nästan vindstilla, vädret känndes ännu mildare, trots att det var spår av vit frost i träden. Inne i parken nära alstubben jag sitter på var det fullt med fågelskådare och fotografer som samlats kring några buskar fulla av liv. De tycks vara där varje morgon. Vad det är för speciella gäster de ville fånga på bild har jag tyvärr ingen aning om. Kanske de övar sig på vanliga sparvar och andra småfåglar.
 

 

 

 
Söndag morgon, kallare vind, med glimtar av solsken mellan molnen. Vinden biter egentligen bara i ansiktet, för i övrigt är jag var påpaltad i min standard utrustning av många tunna ylletröjor på varandra (av ylle, väl att märka). Det är nästan vår i luften, med fågelkvittret och allt ljuset. Jag väljer den längre vägen runt parken för att slippa kliva upp på kullen i den kalla vinden. Vid alen är det nästan vindstilla, som vanligt, men fullt med folk.
 

 

 

 
På bild ser man ingen stor skillnad mellan de tre morgnarna, men jag hoppas (och tror mig veta på basis av tidigare erfarenhet) att videon avslöjar skiftningarna i stämning på grund av små skillnader i temperatur och vindhastighet. Och det är ju därför jag gör dessa upprepade besök, för att fånga de knappt märkbara nyanserna.