Category Archives: på svenska

Att gunga med projektioner

Denna sommar, efter utställningen med Ormens år i Gungan på Muu galleriet i maj, har jag gjort några experiment med samma gunga på Sveaborg och på Stora Räntan. De har byggt på idén att bjuda publiken att gunga, banda in det på video, projicera en editerad version av denna video senare på samma plats och försöka själv gunga i takt med de som gungar på bilden. Tanken att kombinera en projicerad bild av en handling och en live version av samma handling är inte ny, jag har försökt med något liknande tidigare, men att projicera en tidigare inspelad bild på samma ställe har jag inte gjort förut. En beskrivning av Lorie Novaks arbeten i en text av Marianne Hirsch i antologin Interfaces, redigerad av Sidonie Smith och Julia Watson (2002) var en inspiration för dessa experiment. Hon projicerade bilder från sitt familjealbum, sin mors ansikte ifall jag minns rätt, på buskar om natten. Det lät spännande, så jag bestämde mig för att försöka projicera något på vegetation.
 
Det första experimentet inleddes under performance natten t0NiGHt på Sveaborg natten mellan den 23 och 24 maj. Då hängde jag min gunga i ett träd nära Galleri Augusta och bjöd frivilliga från publiken att gunga strax innan soluppgången. Senare editerade jag en video genom att kombinera all bilder av de gungande och klippa bort bytena dem emellan. Dessutom zoomade jag in bilden lite med hjälp av en effekt, för den ursprungliga bilden var tagen med kameran på ett onödigt långt avstånd från gungan, på grund av elsladdens längd. Denna “deltagande” performance skedde utanför det officiella programmet, men det oaktat tog Antti Ahonen några bra bilder som finns på evenemangets hemsida, här.
 
Den andra delen, som ägde rum den 25 juli var annonserad på förhand men är illa dokumenterad. I denna egentliga performance hängde jag gungan på samma plats och projicerade den editerade videon på det mörka hustaket, från en liten annan vinkel. Dessutom riggade jag min kamera på stativ för att dokumentera min performance, men av någon anledning spelade den in bara en minut från början, och sedan ingenting. Så vad gjorde jag då under föreställningen? Jag satte mig i gungan och försökte följa med rytmen hos de som gungade i bilden. Till en början bytte jag riktning och kopierade även på andra sätt de gungande, men efter några varv insåg jag, att det var viktigare att hålla rytmen. De mest våghalsiga bland dem som gungade vågade jag hur som helst inte efterapa. Allt som allt gungade jag i en och en halv timme, och det följande programnumret inleddes som överenskommet nere på gården medan jag ännu fortsatte. Efteråt var de några som kommenterade att bilden var fin, absurd och overklig, med en skugga som egentligen inte var en skugga. Jag antar att det blev ett slags palimpsest eller en bild med flera lager, som minnet. Den korta snutten från början, väldigt mörk, finns att se här.
 
Swinging-tonight
 
Swinging tonight perf-1
 
Det andra experimentet inledde jag nästan samtidigt, under vernissagen för sommarutställningen Vattenbilder på Stora Räntan den 29 Maj. Den här gången hade jag möjlighet att välja ett bättre träd, en gammal björk mitt på gården, och jag presenterade projektet som en upplevelse att pröva på. Nu var jag också klokare såtillvida att jag bad de gungande skriva sina namn i en lista så att jag skulle kunna nämna deras namn på videon. Denna video editerade jag enligt samma princip, men nu behövde jag inte zooma in bilden. Ett tillfälle att projicera videon på björken fick jag i samband med månskensfesten den 9 augusti. Programmet finns här, tyvärr endast på finska. Först tänkte jag visa bara projiceringen, som jag kallade “keinutellen kuutamolla” (gungande i månsken), men inspirerades att göra en oannonserad performance med gungan och projiceringen, för kamera. Och den här gången fick jag något på bild också.
 
Tanken var att låta projektionen rulla från klockan åtta till midnatt, men åttatiden var det ju ännu ljust, så jag hittade på en nödlösning: ett gammalt vitt lakan, som jag använt som bordduk, på byksträcket mellan björkarna tjänstgjorde som filmduk. Det såg ganska fint ut när bilden så småningom började framträda i skymningen. Och gungans rörelse i bilden fungerade bra med den riktiga gungans rörelse i björken intill. Det var svårt att få båda med i samma bild, kamerans bildvinkel är mindre än ögats, ifall man inte använder vidvinkel objektiv. Dessutom varierar ljuskänsligheten på ett helt annat sätt. Ögat kan se både gungan och den skira projektionen, men videokameran kan urskilja bara någondera i taget.
 
När det väl var mörkt riktade jag, som planerat, projektorn mot den andra björken, vars löv sträckte sig ända ner till marken, men insåg snabbt att det var intressantare att projicera bilden mot samma björk som syntes i bilden. Björkens vita stam var tillräckligt tjock för att man kunde urskilja de gungande, och rörelsen syntes också tydligt i det belysta lövverket. Det såg ganska magiskt ut, åtminstone för blotta ögat, och nu kunde nog videokameran också urskilja något. Tyvärr bandade jag inte in hela videon från början till slut, utan bara ett fragment med lakanet och ett annat fragment med projektionen på björkstammen och med mig i gungan. En kort snutt finns att se här.
 
Swinging - harakka-vesikuvia
 
Swinging on Harakka-5
 
Swinging on Harakka-13
 
På det stora hela taget var jag rätt nöjd med det här senare experimentet och skulle gärna pröva på några fler varianter vid rätt tillfälle och rätt plats. Det där med att projicera en bild tagen på en plats på samma ställe är värt att experimentera vidare med. Gungandet är i och för sig en lämplig handling, för gungans rytm är rätt urskiljbar och kännspak även då projektionen är vag.

Sista morgonen


Mulet, regn, nordlig vind 10 m/s, + 8 grader varmt (eller kallt) är inte precis vad man väntar sig en morgon i slutet på maj, men det är omständigheterna för min sista gryning (eller gråning) med soluppgång klockan 4.10 eller 4.14 beroende på auktoritet. När det är helt mulet är skillnaden i ljus obetydlig. Men nu är det alltså gjort, färdigt, slut.
 
Gårdagens och dagens tagning skall ännu editeras med på slutet av videon, som skall vara med på öppningen av utställningen ikväll. Grått, blåsigt, ingen försonande final. Och i det här vädret kan man undra ifall någon vågar sig ut till ön för att se en sommarutställning ikväll. Jag har valt att använda en minut av varje morgon, så hela videon blir 24 minuter. Och visst finns det skira rodnader med också. Men om man jämför med besväret att passa soluppgången, eller ögonblicket innan, är resultatet minst sagt blygsamt. Så är det tyvärr ofta med mina projekt.
 
Av någon anledning hittar jag ofta på olika slags prövningar eller uthållighetstest som sedan ger ringa avkastning. Kanske det är ett slags snedvridet arv från performance konstens glansdagar. Men det är ju inga verkliga prövningar eller riskfyllda utmaningar, utan snarare smått utmattande upprepningar. Ursprungligen handlade det väl om att fånga tidens gång, att på något sätt skildra de små förändringarna som oupphörligen äger rum. Men så småningom har det blivit ett maner, en inkörd tankebana som jag faller in i smått automatiskt. Kanske det är dags att pröva på andra arbetssätt?
 
Hur som helst är det nu slut på det roliga. Det enda som återstår är att slipa slutresultatet och lägga fram det i en liten monitor tillsammans med de två varianterna av ormens år i gungan. Och även om videon Before Sunrise (Mornings in May), som jag valt att kalla den, inte precis kommer till sin rätt som ett bihang till installationen här på utställningen Vattenbilder, som sommarutställningen på Stora Räntan kallas i år, kan jag ju försöka göra något av materialet senare. Nu är det i alla fall skönt att få komma härifrån, så småningom.
 
IMG_1574
 
IMG_1578

Darrande asplöv


Halvmulet, västlig vind, slut på värmeböljan – men asplöven är nu stora, inte fullt utvuxna men stora nog att darra i vinden. Idag gick solen upp 4.17 eller 4.18 och det tunna molnlagret vid horisonten skymde den inte. Fåglarna var förvånansvärt tysta. Endast en havsskata uppe på gården sprang fram och tillbaka och skrek gällt. Kanske måsarna hade överfallit dess bo eller så var det någon annan olycka som skett, för den var tydligt utom sig.
 
Nu är det bara ett par dagar kvar till öppningen på utställningen Vattenbilder, och jag har inte gjort annat än flyttat över den första timmen material till datorn. Senast imorgon skall jag klippa ihop en del av materialet för att bestämma principen för editeringen. Sen är det lätt att lägga till de sista bilderna. Igår brände jag de två andra arbeten som skall ingå i sammanhanget på DVD för att ha ens det gjort. Den ena av dem, Year of the Snake – In the Swing, har jag inte visat någonstans ännu. Den andra, Year of the Snake – Swinging Along (short) var med i fyrkanals-installationen på Muu galleriet i en lite längre version. Det är den där kollegerna från ön är med och gungar, och måste givetvis vara med på utställningen, så att de får se sig själv, för det var inte många av dem som orkade ta sig till Muu galleriet.
 
Det var inte så många som såg utställningen, av namnteckningarna i gästboken att döma, men några gamla vänner hade varit där, vilket var något av en tröst. De trista är att ingen skrivit en recension om utställningen. Det är ju en lotterivinst att få en kritik nuförtiden, men jag hade ändå hoppats på det. Jag tog ner utställningen i går, dvs. var där och såg på när maskinerna stängdes och tog med mig gästboken och min skarf som hängt vid dörren. Själva nedtagningen av projektorerna i taket sköter killarna förmodligen idag, och folk från galleriet kommer också att måla om väggarna. Det var första gången jag hade grå bakgrund på projektionerna, och visst såg det bra ut.
 
Det känns alltid vemodigt efter en utställning, men den här gången är det extra sorgligt för det är slutet på ett tolv år långt projekt. Fast sorgligt är kanske inte det rätta ordet, för visst känns det också befriande och som ett slags fullbordan också. Dessutom finns ju själva arbetena kvar och kan figurera i nya sammanhang, i motsats till teaterföreställningar eller performance, som är över på ett helt annat sätt. Men så mycket har jag dock influerats av alla åren som regissör att jag ser varje utställning som ett slags föreställning, en unik situation eller värld som är anpassad till sitt sammanhang och inte kan upprepas som sådan. Att tänka i utställningar/föreställningar snarare än verk syns också på det att jag ofta editerar olika versioner av arbetena och kombinerar dem på olika sätt.
 
Det är roligt att kunna jobba med följande utställning genast, även om Vattenbilder är en “low key” sommarutställning och har dessutom väldigt lite plats för enskilda arbeten. Jag tycker inte om att använda monitorer ifall de inte är riktigt bra, som t.ex. den nya flat screen modellen på Muu, men det är det enda alternativet nu, och det enda jag har att tillgå är tre små TV-skärmar som jag skall ställa på ett smalt bord. Få se vad det skall bli…

Lövsprickning och planer


En grå mur av moln vid horisonten i nordost mötte mig då jag gick ner till stranden strax efter fyra för att möta soluppgången, som skulle ske 4.23 (eller 4.26) idag. I norr var himlen lysande klar och i öst spred sig skära strimmor av moln och himmel, men i nordost där solen skulle dyka upp låg ett ogenomträngligt molntäcke. Den glada överraskningen bjöd asparna på, för nu hade knopparna äntligen spruckit och pyttesmå löv spretade fram på kvistarna som ännu igår såg helt kala ut. Men det är ju på tiden, för bara några meter upp i backen blommar de första häggarna och längre upp står flädern i blom. Överallt är det full grönska, den skira lövsprickningstiden är över. Det är så gott som sommar nu.
 
Jag läste en liten bok om socialt engagerad konst av Pablo Helguera (2011), ett slags guidebok egentligen, som är så väl skriven och lättläst att jag knappt minns vad han skrev. Att konstnärer kunde lära sig av pedagoger som Paolo Freire var en av poängerna, men också insikten att man inte kan undgå sin position som konstnär. Jag håller ju inte på med socialt engagerad konst, snarare tvärtom. För det mest har min praktik varit väldigt asocial, men i Ormens år har jag för en gångs skull med även andra människor. Jag bjöd in kolleger att sitta i gungan, och i ett av arbetena byts den som gungar hela tiden. Det är ju inte socialt engagerad konst i någon kritisk eller aktivt förändrande mening, men nog så socialt på sitt sätt.
 
Natten mellan inkommande fredag och lördag skall jag göra ett nytt litet “socialt” experiment genom att delta i performance natten TONIGHT med ett ex tempore evenemang som jag kallar Swinging at Sunrise. Jag skall inbjuda deltagarna att sitta i gungan och dokumentera dem på video. Det försökte jag för första gången i Stanford på PSI (performance studies international) konferensen förra sommaren, men då var bildvinkeln inte så lyckad, trots att trädet jag hängde gungan i var magnifikt. Idag skall jag åka ut till Sveaborg och försöka välja ut ett lämpligt träd att fästa gungan i.
 
Under vernissaget för grupputställningen Vesikuvia (vattenbilder) torsdagen 29 Maj nästa vecka här på Stora Räntan, skall jag göra något liknande och hänga min lilla blå gunga i björken framför trappan. Att gå ner till den ursprungliga aspen på västra stranden är alltför besvärligt nu under häckningstiden, få av besökarna skulle våga sig ut bland måsarna och gässen. Även om tanken är att skapa en möjlighet till lekfull aktivitet, skall jag nog pröva på att göra en video av det också. Och trots att den egentliga upplevelsen går ut på att luta sig bakåt och se upp i trädets krona – det låter simpelt men kan vara rätt hisnande – skall jag vara mera noggrann med bildvinkeln för att få ihop något som kan visas upp. Kanske det kan bli intill ett sammandrag av dessa “vattenbilder” av morgnarna i maj.

Aspar i otakt


En lätt bris från nordost, en kakofoni av småfåglar och sjöfåglar som alla meddelar varandra var de befinner sig, och en ljusröd nästan lilaskiftande himmel mötte mig på stranden klockan 4.20. Officiellt skulle soluppgången ske 4.29 eller 4.32. Enligt min klocka steg det glödande mörkröda klotet över horisonten först 4.35, och då hade jag redan stängt av kameran, för den klarar inte av att avteckna ett rött klot utan visar enbart ett allt klarare ljussken. Hur som helst är det ögonblicken innan soluppgången som intresserar mig nu, trots att solen då hon äntligen dyker upp faktiskt är en förstummande syn.
 
Idag var jag mest upptagen av att betrakta knopparna i de små asparna på stranden, och att försöka avgöra ifall de hade vuxit en aning eller var oförändrade sedan igår. Visst växer de långsamt men de har ännu inga tecken på att brista snart. Det känns konstigt, för björkarna och den lilla rönnen intill har redan stora blad, och de stora gamla häggarna i backen har blomknoppar som alldeles strax kommer att spricka ut till vita moln av tungt doftande blomsterklasar. Inte riktigt ännu, men kanske redan inom några dagar, är det dags. Det är vad vi har istället för körsbärsblommor på den här ön. Men varför är asparna i otakt med alla andra träd? De står helt kala mitt bland all grönska.
 
Jag läste igår om bioteknik, “bioengineering” och “biomimicry”, om genetiskt behandlade getter som producerar mjölk med material för spindelvävssiden, och mollusker som väver kristallspets på molekylnivå i kemiska laboratorier, dvs. om de olika försöken att efterlikna och utnyttja speciella tekniker som förekommer i naturen i industriell skala. Vi står inför en revolutionerande omvälvning i stil med industrialiseringen, som också medför en hel del etiska problem, menar Karen Barad (2007). Enligt henne är bioteknik ett perfekt exempel på att natur-kultur dualismen är en konstruktion, något som feministerna försökt påpeka redan länge. Den väsentliga frågan är “vad räknas som natur, för vem och till vilket pris” (Haraway 1997) skriver hon. Det finns inga enkla “naturliga” lösningar på etiska problem.
 
Men vad har detta att göra med långsamt spirande aspar eller mina klumpiga försök att registrera soluppgångar? Ingenting, egentligen, eller kanske mycket, men åtminstone just kamerans oförmåga att se det som jag kan se. Det finns inget passivt seende, alla former av ögon är aktiva perceptionssystem med inbyggda sätt att översätta olika slags uppfattningar av världen, olika levnadssätt, som redan Haraway påpekade. Det finns inga oförmedlade bilder eller “rent” registrerande apparater. Men Barad tar ett steg vidare, då hon beskriver en sjöstjärna som ser med hela kroppen, som inte har ögon eller hjärna utan är ett slags öga, för att med hjälp av den kunna se utöver dualismen i allt reflekterande.

Äntligen spektakel


Efter alla dessa morgnar utan någon synlig soluppgång att njuta av var det en överraskning att plötsligt se en karmosinröd himmel i nordost. Idag skulle solen gå upp 4.36 (eller 4.39, beroende på instans) så jag tyckte jag hade gott om tid och skulle gå efter citron till mitt té när jag tittade ut och såg den violettröda himlen. Orolig över att det kanske var ett helt flyktigt fenomen skyndade jag ut med detsamma, nästan en kvart innan utsatt tid, för att fånga något av spektaklet. Och visst, himlen skiftade snart från djuprött till orangegult. De mörka molnen vid horisonten bjöd på underhållningen och allra snyggast var de klart orangelysande ljusa molnstrimmorna högt ovanför på himlen. De reflekterade ljusstrålarna som ännu inte nått över horisonten. Jag var orolig i onödan, ännu en kvart senare var spektaklet i full gång, med ständigt nya färgskiftningar.
 
Månen är fortfarande nästan full, och den lyste stor och blek ovanför muren då jag klev upp på backen mot huset. Men det enda som kameran kunde se var ett obestämt ljus, medan ögat såg en klart avgränsad rund skiva mot den bleka himlen. Samma sak upptäckte jag i går kväll då jag stod på bryggan och såg en jättelik rödgul måne stiga upp över Sveaborg. Omöjligt att fånga, och det är kanske bäst så. Allt skall inte gå att förvandla till bilder, åtminstone inte hur lätt som helst.
 
Då jag stod på stranden och njöt av färgerna slog det mig att jag bevittnade ett offentligt spektakel, på offentlig plats dessutom. Stora Räntan är faktiskt en del av parkområdena i Helsingfors, trots att det inte alltid verkar så, då det inte finns så många besökare, tack vare den privata och förhållandevis dyra båtfärden. Men i princip är stranden jag ställt mitt kamerastativ på en precis lika offentlig plats som gräsmattan på den motsatta sidan vid Brunnsparken.
 
Simon Sheikh skriver i Publics and Post-Publics, the Production of the Social (Open 14/ 2008) om “the public” som både folk, rum och begrepp, dvs. allmänheten eller publiken, det offentliga rummet och begreppet offentligheten, om det nu är den bästa översättningen. Hans intresse är att utforska hur den borgerliga uppfattningen om det gemensamma offentliga rummet förvandlats och fragmenterats i dagens post-offentliga samhälle. Jag tänker i det här fallet närmast på “naturen” eller natur-kulturen som det offentliga rummet, ett slags allmänningar, som det ju oftast varit i Norden. Men också på allmänheten som publiken, de eventuella åskådarna för uppträdanden, eller mina bilder i detta fall.
 
Upplevelsen av att uppträda offentligt uteblir, då jag inte ställer mig framför kameran. Genom att betrakta spektaklet, om dock via en kamera, placerar jag mig bland åskådarna. Den här gången är det jag som är publiken, dess enda representant på just den här ön, som betraktar showen den här morgonen. Och själva spektaklet, morgonrodnaden eller soluppgången är just så offentligt och tillgängligt för alla som man kan önska. Men det är något i betraktarpositionen som är problematiskt, fast det är kanske en annan historia.
 
IMG_1462-16-5

Grått och blått


Ännu en regning morgon utan tillstymmelse till morgonrodnad, inte ens en skymt av en ljusstrimma i horisonten, bara ett ljusnande jämngrått molntäcke. Kameran ser skillnader i ljuset och tolkar dem i blått. Officiellt steg solen upp klockan 4.49 (eller 4.51, beroende på instans) i Helsingfors och så där 4.47, strax innan jag satte igång videokameran, tog jag en bild med min telefonkamera som visar en turkosblå värld (se ovan). Men redan ett par minuter senare, 4.52. då jag stängde kameran och tog ytterligare en stillbild, var världen blå med en lila nyans (se nedan). Det är fascinerande att nyanserna är nästan exakt de samma som igår. Det enda som skiljer är regnet, ett sakta duggregn, som hängde kvar i droppar på grenarna, och smattrade hörbart mot mitt paraply.
 
IMG_1430-11-5
 
Någon gång på dagen igår tog jag en bild av stativet på stranden (se nedan), som ett slags dokumentation, för att visa omgivningen. Den orangefärgade tejpen, som håller fast en lapp “rör ej” på stativet, lyser i bilden. Det som inte syns är skjulväggen, eller gåsboet där intill. Men att björkarna redan har skira gröna blad kan man urskilja uppe till höger, medan asparna ännu är kala.
 
Det är morsdag idag, och det känns alltid vemodigt, för jag har ingen mor kvar i livet och är inte heller mor själv. Jag kom att tänka på en annan morsdag, våren 2004, för då inledde jag ett projekt som hörde ihop med utställningen Öga och Sinne (Vision and Mind) på Kiasma, ett av de få gånger jag gjort en performance för kamera mitt i stan. Då stod jag på bassängkanten intill Mannerheimstatyn mitt emot riksdagshuset 15 minuter varje söndag klockan ett, och editerade sedan en ny version av videon varje vecka för utställningen. Videon hade alltid samma längd, för den utgjorde ett par med en bild från Stora Räntan, men delades upp i allt flera delar under sommaren, för jag fortsatte med mina uppträdanden under hela utställningen.
 
Att jag kom att tänka på det nu, var kanske behovet att passa tiden. I allmänhet har jag inte varit särskilt noga med tidpunkten för mina uppträdanden för kamera, och inte heller med längden, hur länge jag fortsatt varje gång. Men den sommaren utanför Kiasma stod jag alltid med ett tidtagarur i handen, med ryggen åt kameran, förstås, så den inte syntes, och försökte förbli orörlig som en staty i femton minuter. Nyss på stranden, med paraplyet i ena handen och telefonen i den andra väntade jag också på det rätta klockslaget. Men nu var jag ju inte själv med i bilden.
 
Igår såg jag av en händelse en fin liten video performance i Stadsmuseets aula i Tennispalatset. Eeva-mari Haikalas “I Was Waiting for You (My Heart Will Go On)” byggde på idén att stå på en brygga mot havet och hålla upp armarna i nivå med horisonten så länge som möjligt. Enkelt och snyggt. Kanske jag tyckte så bra om den för att jag kände igen många gemensamma element, som havet och att stå med ryggen mot kameran. Mest fascinerades jag av det klassiska performance-konceptet att låta sin fysiska förmåga eller uthållighet bestämma tiden, att hålla på så länge man förmår, att följa sin kropp eller viljestyrka snarare än klockan. Det borde jag kanske pröva på i något sammanhang…

 
IMG_1421

Morgon utan Rodnad


Efter fyra dagar av skira morgonrodnader med varierande rosa och rödgula nyanser kunde jag inte tro mina ögon i gryningen då jag mötte den jämnt blågrå horisonten som långsamt förvandlades till mer grå än blå. Inte den minsta rodnad eller ljusstrimma antydde att det var här som solen skulle ha visat sig ifall moln-täcket inte skymt den. Om jag inte vetat var solen steg upp igår, hade det varit svårt att avgöra riktningen. Den officiella tidpunkten för soluppgången var 5.06 eller 5.07 beroende på källan. Idag kändes det som om soluppgången uteblev, men det blev ljust, trots allt.
 
Då jag stod och väntade på den rätta tidpunkten, och på att den minsta strimma av ljus skulle markera dagbrottet, började det regna, ett stilla duggregn som snart förbyttes i slaskregn, med stora våta flingor som snabbt förvandlades till vatten. Maj med aprilväder! Besviken över den trista synen, gladde jag mig samtidigt åt tanken på variation. För det är ju hela vitsen med att hålla på med serier som den här, att allting ständigt förändras.
 
Jag bandar in åtminstone fem minuter eller mer varje gång, för i min otålighet startar ja ofta kameran alldeles för tidigt, för säkerhets skull. Men jag kommer antagligen att använda bara 20 eller 30 sekunder från varje morgon. I går editerade jag en förkortad version av Ormens år med fyra sekunder av varje bild, så att ett år förtätades till tre och en halv minut. Jag vet inte ännu vad jag skall göra med avbrotten. Nu blir det till exempel en paus på tre morgnar för att jag skall åka till Stockholm av och an. En möjlighet är att sätta in en kort nedtoning till svart vid varje hopp. I mina tidigare arbeten har jag struntat i att markera avbrotten, för ett två eller tre veckors hopp syns ofta tydligt i vegetationen. Kanske aspens grenar fått blad när jag återvänder.

Morgnar i maj


Den första maj påbörjade jag en serie som jag kallar Morgnar i maj, där jag dokumenterar ögonblicket innan soluppgången på stranden mot nordost på Stora Räntan utanför Helsingfors. I dag var den tredje gryningen då jag vaknade i en tältsäng på mitt arbetsrum klockan 4.30 för att vara nere vid stranden klockan fem. Officielt gick solen upp 5.12, dvs. några sekunder tidigare än i går. Det kommer att bli tidigare för varje dag ända fram till midsommar. Men så länge kommer jag inte att hålla på, en månad får räcka. Och det blir nog avbrott på grund av resor också. Tillsvidare har jag haft tur med vädret. Morgnarna har varit klara, så gott som molnfria. Regnskurarna har kommit och gått på dagtid.
 
Mina tidigare arbeten på Stora Räntan som dokumenterat ett år på samma plats en gång i veckan har oftast upprepats mot kvällen, som Råttans år (2008) innan solnedgången eller Harens år (2011) klockan tre på eftermiddagen. De flesta år har jag inte valt någon exakt tidpunkt, och av praktiska skäl har jag inte dokumenterat några morgnar tidigare. Nu då jag har tillfälle till det är det värt att göra ett litet experiment. Eller kanske jag borde kalla det en övning. Soluppgången är egentligen en omöjlig klisé att arbeta med, men fascinerande just därför, och visst är nyanserna av rosa och orange läckra. De tre första morgnarna har sett rätt lika ut, endast vindriktningen har varierat. Men ifall de små asparna, vars kala grenar syns i bilden, får löv under de närmaste veckorna, kommer bilden att förändras radikalt.
 
Mitt kamerastativ står färdigt placerat nere vid stranden, bakom skjulet med akvarierna, med en varningslapp: rör ej. Gåsparet som häckar intill väggen bara ett par meter längre bort vart helt lugnt idag, hanen kom inte ens för att kolla vad det är jag håller på med. Synbarligen har han lärt sig på ett par dagar att den underliga klumpiga figuren som ställer sig vid stranden vid soluppgången inte är något man behöver oroa sig för. Jag stod och lyssnade på de olika fåglarna och insåg att jag inte känner till många fågelläten utöver de allra mest bekanta som måsar, kråkor, gäss och den lilla havskatan. Det fanns många obekanta röster i luften och jag hoppas de kom med på videon för det var nästan vindstilla. Ofta täpper blåsten till mikrofonen så att man inte kan höra annat än dessa grova skräll.
 
Istället för att upprepa samma anteckningar på svenska, finska och engelska har jag tänkt skriva olika dagar på olika språk. Den första maj gjorde jag anteckningarna på engelska, den andra maj på finska och nu den tredje maj på svenska, men eftersom jag inlett med att presentera projektet innehåller de vissa upprepningar. Framöver kan jag kanske komma med större variation.

Ormens år i gungan


Produkterna från Ormens år finns att beskåda både på min privatutställning i Muu galleriet 3–25.5.2014 och på Harakka rf.s grupputställning Vesikuvia [Vattenbilder] 30.5. – 19.6. Ett litet smakprov kan man få med hjälp av miniatyrvideon Year of the Snake – Swinging (mini).
 
Vad ser vi i bilden? Gungans rörelse fångar blicken och den som gungar, vår like, väcker kanske vårt intresse. Hopsättningen av gungan, trädet, sjalen och den gungande kan också betraktas som en hyllning till gungan, en apparat som får en träbit och två rep av plast fästa vid en trädgren att möjliggöra rörelse. Och trädet då? En liten asp erbjuder bakgrund och stöd för gungan och visar årstidernas och vädrets växlingar i sitt lövverk, utan att få någon kredit för detta betvingade bidrag. Detta slags hierarkiskt och utilitaristiskt förhållningssätt är beskrivande för vår relation till växtligheten. Samtidigt visar det helt bokstavligt vårt fullständiga beroende av växterna.
 
Under ormens år, från och med det kinesiska nyåret den 10 februari 2013 fäste jag en liten blå gunga i en asp som växer på den västra stranden av ön Stora Räntan vid resterna av den gamla bastugrunden. Ungefär en gång i veckan videofilmade jag mig själv gungande, iklädd en ljusblå sjal, och försökte hålla kamerastativets plats och bildbeskärningen så konstanta som möjligt. Vid samma tillfällen satt jag också vid stubben av en annan asp som brukade växa intill – tidigare kunde man fästa en hängmatta mellan dem – och tittade ut mot havet med ryggen mot kameran. Och i en annan bild satt jag på ett litet stenrös och betraktade den växande Helsingforshamnen på den motsatta stranden. På så sätt försökte jag skapa ”souvenirer” för hur landskapet såg ut under detta år på Finska Vikens norra strand.
 
”Ormens år i gungan” är den sista delen i en serie på tolv årslånga projekt, som har uppförts för kamera på samma ö och utforskar frågan hur uppföra landskap idag. Serien som jag inledde 2002 grundar sig på den kinesiska kalendern med dess tolvåriga kretslopp, där varje år är benämnt efter ett djur. Det här arbetssättet grundar sig på performance konstens, video konstens och miljökonstens traditioner och rör sig i gränsmarkerna mellan dem. Varje år har jag valt ett nytt perspektiv på landskapet, en ny aspekt av miljön och ett nytt förhållande mellan min kropp och platsen.
 
Det här året koncentrerade jag mig på den lilla gungans rörelse, ett konstgjort element som tillförts landskapet. Även om en gunga kan vara ett imponerande skulpturelement, som till exempel i Monica Sands arbeten, är den här gungan hållen i barnets skala. Aspen på stranden är också liten till växten. Den tålde dock utan problem alla besökares tyngd. Jag experimenterade med att dela min upplevelse av att gunga och byta den uppträdande i bilden genom att inbjuda kolleger från ön eller tillfälliga besökare att gunga en stund. Dessa uppföranden dokumenterade jag med video och i en trespråkig blogg, och bifogade en stillbild från varje uppförande, antingen av besökaren eller av mig själv, till varje text. Jag valde gungandet som en aktivitet att dela, för att avsluta serien i en glättigare stämning. Dessutom tog jag med gungan på mina resor och fäste den i träd på olika slags stränder.