Category Archives: tillsammans med träd

Julivärme på Eckerö


Vilken lyx att tillbringa juli månad i det nyrenoverade residenset på Eckerö Post och Tullhus, på Ålands västkust! De gamla byggnaderna från 1828 är behagligt svala trots den ovanliga värmen utomhus. Min avsikt är att fortsätta projektet Möten med betydande och obetydliga träd, eller hur man nu vill översätta det (se presentationen på svenska här) och att skriva klart den första versionen av en bok med arbetsnamnet, ungefär ”Att uppträda och tänka med träd” i översättning. Men i motsats till bilderboken Att uppträda med träd publicerad av SKH i Stockholm 2019, blir det här endast text.

Än så länge har jag trots allt mest ägnat mig åt online-evenemang. Förra veckan var det i samband med Constellate programmet för PSi (Performance Studies International) och arbetsgruppen för konstnärlig forskning där (se här). Den här veckan är det online konferensen för IFTR (International Federation for Theatre Research) som jag försöker delta i (se här). Båda sammanhangen har inneburit även praktiska övningar, och jag har valt ett litet askträd intill postbryggan som min performance partner. För PSi gruppen gjorde jag två olika video performance, som respons på arbeten gjorda av andra i gruppen, dels On Vegetal Democracy och dels Askträdet på Eckerö – The Ash Tree in Eckerö (med text – with text) där jag faktiskt skrev brevet till asken på svenska. (Båda finns här.)



Den här veckan återvände jag till samma ask och gjorde dels en helt ”vanlig” video performance med den, som jag dessutom editerade flera versioner av (de finns på samma sida som de tidigare, här, bara längre ner). Jag försökte bland annat kombinera en närbild på asken och min performance med den till en så kallad split-screen video på två olika sätt:



Dessutom gjorde jag en helt speciell videosammanställning för performance as research arbetsgruppen, Exercises with an Ash Tree (se här).



Förutom ovan nämnda försök att uppträda med asken vid postbryggan på olika sätt, fortsätter jag min dagliga praktik med två träd vid själva posthuset, en lönn på innergården och ett äppelträd framför huvudbyggnaden, som jag hoppas sammanställa till små time-lapse videon när jag återvänder härifrån.



Det finns givetvis många andra träd här. Jag har till exempel sett några inbjudande martallar under mina promenader, men vet inte riktigt ifall jag skall posera för videokameran med dem eller inte. Jag har umgåtts med så många tallar på Örö att jag gärna skulle hitta nya träd här på Eckerö. Men ifall det skulle bli så, att asken vid postbryggan förblir min huvudsakliga samarbetspartner, är det också helt i sin ordning. Onödigt att vara alltför glupsk på nya möten, hellre lära känna några träd lite bättre än hoppa från det ena till det andra… men vi får väl se…

Tyst vår vid trädgränsen


Lyckligtvis är våren in Kilpisjärvi inte tyst, långtradarnas buller på vägen mellan sjön och Saana fjället har sällskap av många slags fåglar. Jag känner inte till fågelläten, men uppfattar ändå att många av dem låter annorlunda än fåglarna i Helsingfors. Jag läser Rachel Carsons klassiker på svenska som kvällslektyr under min tvåveckors Ars Bioarctica residens på den biologiska stationen här, och den gör mig extra vaksam på allt djurliv; jag blir glad varje gång jag ser en humla. De passerande långtradarnas ljud hörs så bra på långt avstånd just för att det annars är så tyst. Det är faktiskt magiskt med en sådan tystnad, där man kan urskilja olika läten och ljud, som ett litet vattenskvalp från stranden, plötsligt. Under de två veckorna här har jag fått bevittna islossningen, en stor del av stranden var äntligen isfri i morse. Och framför allt lövsprickningen, fjällbjörkarna har exploderat i grönt. Det är dem jag kommit hit för att bekanta mig med, och jag fick en privat föreläsning om dem, när Rauni Partanen gav mig en lektion i deras liv. Fjällbjörkarna nere vid stranden och uppe vid trädgränsen lever i rätt olika förhållanden, och man talar faktiskt om två olika slags björkdungar. Det fascinerande med fjällbjörkarna är att de bildar trädgränsen här, även om det vanligtvis är tallar eller andra barrträd som gör det i bergstrakterna. I samband med projektet Möten med betydande och obetydliga träd kändes det befogat att besöka dessa pionjärer vid trädgränsen.
 
Jag var här för sju år sedan, i början av juni 2014, och kom väl ihåg björkdungarna på fjällsluttningarna, även om jag inte var särskilt intresserad av dem då, utan fascinerades av fjällen. Jag har samlat en del av materialet från mina besök här då på Research Catalogue här, och kunde inte låta bli att göra nya versioner av vissa arbeten, som jag beskriver i bloggposten på engelska, här. En variant av det gamla arbetet där jag fokuserar på de små fjällbjörkarna på stranden, Day and Night with a Mountain Birch, finns dokumenterad med stillbilder, här.
 
Så gott som alla träd jag umgåtts med finns samlade på en sida i projektbloggen, som är tillägnad Ars Bioarctica residenset, här. I princip har jag dels gjort ett slags “loggbok” genom att sitta på och hos en björk vid stranden varje morgon och kväll, och det är den loggboken som visar både lövsprickningen och islossningen, se här. Och dels har jag suttit hos olika björkar vid trädgränsen, poserat för videokameran tillsammans med dem. I och med att mitt stativ stått nere vid stranden – jag försöker behålla bildbeskärningen i “loggboken” konstant genom att lämna stativet på plats – har jag lekt med att placera kameran på stenblock eller på trädgrenar och på så sätt låtit landskapet vara med att bestämma hur bilderna skall se ut. Det kan man se på några stillbilder på sidan här. Bilderna på kameran tog jag med min telefon:
 

 

 

 
Jag har också försökt skriva brev till två av björkarna:
 

 
 
Två veckor är en kort tid, även om jag haft en fenomenal tur med vädret – det har varit regnigt bara de sista dagarna – och jag har till exempel enbart besökt björkarna på Saana fjällets sluttningar. Kanske jag kan undersöka trädgränsen vid Mallas sluttningar en annan gång…
 
 
 

Talar med tallar


Maj på Örö har varit en helt ny upplevelse, en glimt av hur ön ter sig under turistsäsongen. Början av veckan var det lungt, och man kunde känna allting explodera i sin iver att växa. På bara några dagar har knopparna slagit ut och blivit blad och vägkanterna blir grönare och grönare. Jag har sett redan två huggormar, en vanlig och en svart, och jag inser att jag börjar komma över min skräck inför ormar när jag märker att de ringlar iväg när de upptäcker mig. Det gäller bara att se sig omkring så att man inte överraskar dem. I slutet av veckan, inför långhelgen, fylldes ön plötsligt av turister, och därmed förändrades också stämningen. Nu är det inte huggormar utan folk på promenad som baxnar då de ser mig, när jag poserar för min videokamera på stativ eller sitter och gungar i en tall vid vägkanten.
 
Det mesta av vad jag skulle spela in har jag gjort innan rusningen, som till exempel besöket hos tallen på stranden som jag tidigare talat med. Istället för att skriva ett brev till tallen har jag talat till den och hållit en mikrofon i handen, så att jag kan lägga talet som ljud till videobilden. Den här gången var det en del strul med det, för vid den första sessionen var minneskortet fullt utan att jag märkte det förrän efteråt. Jag återvände till tallen utan kamera, satte mig på tallstammen med mikrofonen i handen, och den här gången var det batteriet som tog slut. Jag tyckte det var nästan som förtrollat, och tänkte att jag skulle byta strategi. Men så upptäckte jag att det mesta av det jag talat ändå bandats in, och lyckades sammanställa det med bilden, även om talet avslutas rätt abrupt. Jag skrev också ut texten från band, och lägger in den här, för säkerhets skull:
 
Kära tall,
Roligt att se dig igen efter en så lång paus. Vi träffades senast i slutet av februari, och då var stranden täckt med snö. Nu lyser sanden i solen. Jag såg just en huggorm ringla sig i sanden och den gömde sig snabbt in i en tova med enris, som en ö mitt i sanden där den var gömd. Jag väntade en stund för att se om den skulle komma ut från andra sidan, men nej, den stanna där, för den ville inte ha med mig och göra. Det förstår jag, och jag tycker… det är ju bra, att den undviker mig istället för att anfalla. Det slog mig, kära tall, att du ju inte har den chansen. Jag kommer till dig och sätter mig på din stam och är jätteglad att se dig. Men tänk om du inte är så glad att se mig. Du kan inte ringla bort som huggormen… Man skall kanske inte jämföra olika sätt att reagera. Du har ju din tjocka bark som skyddar dig. Det är som att du kan stänga öronen om du inte vill lyssna på vad jag har att tala om för dig.
Ja, jag läste eller bläddra i en artikel nyligen som handlade om tallar. Det var en vetenskaplig text som analyserade olika tallarters utveckling i historien eller snarare i förhistorisk, geologisk tid. Och den beaktade liksom både ekologiska frågor och genetiska frågor. Och varför det var viktigt var för att det var en studie, en global studie i biodiversitet eller naturens mångfald och hur den kan komma att påverkas av klimatförändringen eller uppvärmningen. Och skribenterna hade kommit fram till att det var i mellanzonerna, ”middle altitudes”, där den största delen av de olika tallarterna hade vuxit fram. Och först förstod jag ju inte vad det handlade om, men det där med ”mid-altitudes”, det handlar om höjdskillnaderna i bergen. Och här i Finland så tänker vi ju i norr och syd – vilka arter klarar sig längre söderut, och vilka drar sig norrut när det blir varmare – medan på andra håll så handlar det om bergen, så att det som hos oss växer norrut, det växer högre upp i bergen. Det hade jag ju inte tänkt på. Men det spännande ur din synvinkel, eller som, varför jag berättar det här åt dig är, att det visade sig att tallar växer överallt på jordklotet, på alla håll, och i många, många olika arter, och de har, ni har, funnits här länge, väldigt länge. Jag trodde ju att det var de stora sibiriska skogarna och kanadensiska skogarna kanske, som innehöll mest tall, men det finns tall i Australien och i Afrika, överallt finns det tallar av olika slag. Jag har förstått eller åtminstone inbillat mig att alla tallar som lever i Finland hör till samma art, men det kan ju hända att det finns lokala varianter av olika slag, det har jag inte tagit reda på. Kanske det finns en speciell Örö variant?
Nå, det här är ett typiskt mänskligt sätt att tänka på saker, att klassificera och namnge, och det är kanske inte det viktigaste. Men jag tillbringade hela april månad uppe i Karlö, Hailuoto, högt uppe i Bottniska viken, och där är det ju fullt med tallar också. Delvis är de annorlunda, men sen har de också tallar som de kallar för “tarri”, som är ett slags martallar, fast gamla och tjocka. Men i princip är det också samma art av tall kan jag tänka mig. Ni är ett stort släkte. Men jag vet inte om det är viktigt för dig här, nu. Snarare är det väl så att det är bra för dig att ha en massa plats omkring dig, men ändå ha släktingar på nära håll. Och det växer ju många olika slags ris och snår och enris och mossa och olika svampar… det fanns en massa murklor inte så långt härifrån.
Jag stötte också på en artikel från Suzan Simard, en forstvetare, kanadensisk kvinna, som är nu väldigt omtalad för att hon har skrivit om ”The Mother Tree”. Men hon skriver också om samarbetet träd emellan, och att vissa trädslag trivs ihop för att de tycker om samma svampmycelier och så vidare. Jag undrar vilka dina favoriter är? Men ni har levt här så länge på Örö, i de här omständigheterna, så ni har säkert utvecklat ett bra samarbete med åren.
Vad mer kan jag berätta åt dig? Tanken var ju att jag skulle tala om mina egna sorger eller bekymmer eller kanske glädjeämnen, men jag vet inte om jag har några akuta just nu. I och med att det blir vår och i och med att koronakrisen så småningom börjar avta – ja, jag har fått min [sic] första vaccin, det är härligt – och i och med att, ja ljuset har återvänt och värmen också återvänder så småningom, så blir vi ju alla mer optimistiska och glada och fulla av hopp. Man kan riktigt känna det när man går i skogarna här, att alla skyndar sig för att få ut sina blad för att kunna börja med fotosyntesen och… och krypen kommer fram. Det var inte långt härifrån som det var en massa spindelväv som redan höll på att vävas och så vidare. Det är härligt att vara bland annat liv, insåg jag plötsligt efter att ha varit i stan igen, att vara mitt bland liv. Också huggormar, trots allt.
Men, förlåt att jag säger såhär, det är ju inte livet bara i sig som drar mig till dig, utan just för att du är så speciell och växer på en speciell plats med en härlig utsikt över havet och så med en sån särskild böjd stam, som är som skapt för alla mänskor som vandrar här förbi att sitta och vila en stund. Hur skall jag säga, jag behöver inte ens tänka mig att du har gjort det med avsikt, den fungerar som en inbjudan, oberoende av, så tack för det.
 
 
Så här ser tallen ut på nära håll och på lite avstånd i sitt sammanhang på stranden:
 

 
 

 
 

Tala om det för tallen


Då jag besökte Örö i början på januari valde jag en tall vid huset där jag bodde att hålla i dagligen under den tid jag var där, och satt dessutom på en bekvämt böjd tall på västra stranden och pratade med den, till den en stund. Istället för att skriva ett brev för hand satt jag med en mikrofon i handen och försökte tilltala tallen direkt. Och visst gick det också, även om jag talade långsamt och fick leta efter orden. Jag klippte ihop ljudet med videon och lade upp den på RC – inte som ett “work”, för den kategorin har nu slopats i och med renoveringen – tillsammans med de andra tallbilderna (se bilden ovan). Och lämnade experimentet därhän.
 
Nu, då jag återvände till Örö i februari (se bilden här nedan), besökte jag samma tall och upprepade experimentet. Men den här gången klippte jag inte bara ihop videon och lade den på RC, utan nu skrev jag också ut texten till de båda konversationerna, och bestämde mig för att publicera dem här på min blog, för att på så sätt arkivera dem. Det första “talet” till tallen eller snarare utskriften av pratstunden med tallen skedde alltså 11.1.2021, medan den andra texten baserar sig på inblandningen den 20.2.2021. Jag skriver dem här, istället för i projekt-bloggen för “Meetings with Remarkable and Unremarkable Trees”, vilket skulle i princip vara naturligare, helt enkelt för att de är skrivna på svenska:
 
Kära tall,
Tack för att jag får sitta så här, på dig, här vid stranden på Örö. Jag beslöt mig för att komma och hälsa på dig medan jag är här nu helt enkelt för att du växer på en så fin plats här på västra stranden och är böjd på ett sånt sätt att det är, som du skulle vara inbjudande för att sitta på. Jag är säkert inte den första människa som sitter här, men de flesta sitter här antagligen under sommarhalvåret, och nu är det den elfte januari tjugotusen [sic] tjugoett. Och även om det är soligt och klart väder idag och inte väldigt kallt, så är det ändå vinter. Jag har tidigare försökt skriva till tallar här, men den här gången bestämde jag mig för att försöka tala in i en mikrofon, att bokstavligen tala om det för tallen. Och även om det känns lite konstigt, och jag vet inte hur det kommer att låta, så är det ju ett mer direkt sätt att tala till dig. Jag antar inte att du förstår svenska eller människospråk överhuvudtaget, men det är fullt möjligt att du kan känna eller höra, känna av min röst på något sätt. Många växter kan höra ljud, känna igen ljud på något sätt. Sen tycker jag om att tänka mig att du på något sätt anar mina avsikter, och att du känner efter, ifall du känner efter så kan du känna att jag vill dig väl, eller åtminstone inte vill dig något illa. Men för att vara riktigt ärlig så talar jag till dig idag, inte så mycket för din skull som för min egen skull. Jag har just fyllt sextiofem år, i förrgår, och det kändes bra att fira det, den bemärkelsedagen här på ön med tallarna här. Jag besökte en annan tall belägen nära kasernområdet då. Men även om, även om det här är ett bra ställe att bli äldre på så är det ändå lite kusligt. Det slog mig att jag nu egentligen borde pensionera mig, gå i pension helt enkelt, ansöka om pension. Jag har inget arbete just nu att gå i pension från, men jag har lyckligtvis ett arbetsstipendium, så att jag kan arbeta helt normalt hela det här året ännu. Men själva tanken på att gå i pension är lite skrämmande. Du är ju ingen ung tall själv heller, men jag har svårt att tänka mig att tallar skulle gå i pension. Tallar kan ju dö, torka bort, förtvina, men också bli väldigt, väldigt gamla, och jag ser ju på dina barr och på dina kottar att du jobbar på för fullt, även om du är böjd på ett sånt här underligt sätt, antagligen på grund av någon höststorm när du var ung. Men, ja, jag vet inte, kanske jag inte direkt ber om råd från dig hur jag skall förhålla mig till det där med pension, men jag vill bara ha ett perspektiv på det genom att fundera på det tillsammans med dig. Om man tänker det på ett annat sätt så är du ju pensionär hela tiden, i den bemärkelsen att du arbetar för dig själv och gör det som känns viktigt för dig och som du behöver göra för att hålla dig vid liv, och för att hjälpa alla de andra varelser som livnär sig på dig, som alla de olika typer av lav som växer på din bark just här intill. För att inte tala om alla andra växter och djur och mikrober som du hjälper att fungera. Det är svårt att förstå ett träd om man är människa, att förstå på riktigt. Men antagligen är det också svårt att förstå en människa om man är tall. Istället för att beklaga mig för dig eller lätta på hjärtat som man säger, berätta om min oro inför att bli gammal och pensionerad och inte behövas längre kan man kanske säga, så borde jag kanske lyssna på dig istället. Men det vad jag hör, det är inte dig utan det är havet här intill. Men tack i varje fall att du lyssnade på mig. Tack för att du finns, och för att jag vet att jag kan kanske komma tillbaka till dig nån gång. Jag hoppas du har det bra resten av vintern. Sköt om dig.
 

 
Kära tall,
Det är roligt att vara här hos dig igen. Det är över en månad sen jag var här senast. Det är februari, tjugonde februari tjugohundra tjugoett, och det är ovanligt mycket snö i år, en riktig vinter, trots klimatförändringen. Jag undrar om du sover över vinterns, som björnar gör, och många djur, eller vilar, det gör du säkert åtminstone. Men du har ju dina gröna barr så i princip kan du väl fortsätta jobba som vanligt. Men jag tänker mig att, att det är för kallt för alla vätskorna att röra sig i din stam. Men kanske barken är tjock. Nu är det inte så kallt, det är egentligen snöbollsväder, kring noll [grader], men förra veckan var det väldigt kallt, och veckan innan också. Kanske växter inte fryser på samma sätt som djur. Frysa gör de ju, kölden tar livet av växter förstås. Men ni tallar är vana med kölden. Jag kan tänka mig att det blir svårare när det blir varmare. Inte för att värmen i sig skulle vara jobbig, bara det finns vatten, och det finns det säkert nog här. Men det kommer ju en massa nya insekter och svampar och all slags smådjur som tycker om att äta och borra hål i dig och så vidare. Det handlar ju om balans, det förstår jag. Din bark är alldeles full av olika typers lav, och det verkar inte vara något problem för dig. Men det är klart att om, om det sen finns insekter som borrar sig in i ditt trä och sprider sjukdomar, så är det en annan sak. Jag vet inte om det är möjligt för dig att förbereda dig för klimatförändringen. I princip skulle det kunna vara farligt för dig att vara så här nära vattenbrynet, nära havet, för om havsnivån skulle stiga så mycket som den har planerats att den skall göra, så då skulle du hamna under vatten, faktiskt. Men lyckligtvis har vi ju fortfarande landupphöjningen efter istiden här, som motverkar det stigande havs-, den stigande havsnivån en aning. Havet ser häftigt ut nu när det är isbelagt. Isen är mörk och inte vit idag, så det liknar vanligt hav, men det som är spännande med det är att det är helt tyst. Nu blåser det lite, och jag kan tänka mig att vinden slår mot mikrofonen också ibland, men i morse var det alldeles tyst. När man kommer från stan är det nästan overkligt med en sån tystnad. Så plötsligt hörs det en liten fågel som inser att det börjar bli vår så småningom. Det känns ju inte som vår i den här kylan, men ljuset återvänder. De säger att växterna förstår att de skall börja växa, inte för att ljuset återvänder, utan för att de, utan innan det, redan innan det när det blir mörkt. Jag undrar om det stämmer för dig också. – Jag vet inte om du, om du sover, om du vilar, eller om du är här nu, medveten, medveten på det sätt som en tall är medveten. På sätt och vis är du ju mycket mer medveten än människorna, till exempel när det gäller olika nyanser av ljus eller nyanser av fukt, antar jag, och så vidare. Men å andra sidan så har du ju inte en medvetenhet som är som vår. Jag kan tänka mig att vinden är det viktigaste, för det är vinden som böjer dig och tvingar dig att följa sig själv, eller följa, böja sig för vinden. Och det är bara vinden som hörs just nu, när havet inte brusar fritt. Jag hoppas jag inte stör din vila genom att sätta mig här. Kanske jag skall lämna dig att vila i lugn och ro. Men tack för att jag fick sitta här, och tack för att jag fick tala med dig, även om jag inte har något spännande att berätta åt dig just nu. Och inte heller några goda nyheter vad gäller klimatförändringen i sig. Även om det känns lite gran som om folk så småningom skulle vakna till att nu måste det göras något. Kanske det. Men än så länge, ha det så bra. Jag hoppas att vi träffas ännu, innan våren. Tack.
 
 

Kära tall


Idag, 16.11.2020, bestämde jag mig för att besöka tallen som jag hittade förra veckan och ta kameran med mig. Dessutom tog jag med mig mitt häfte och en penna för att eventuellt försöka skriva något till den, ifall det inte var för kallt. Och visst, det gick bra, för tallen växer rätt skyddat mitt i skogen. Men trots att det var lätt att kliva upp i trädet var det svårare än väntat att hitta en bra plats att sitta och skriva. Men det gick vägen. Särskilt länge satt jag inte och skrev, dels för att det var kallt men mest för att jag egentligen inte hade så mycket att komma med. Här är utskriften av brevet jag totade ihop:
 
Kära tall,
jag vänder mig till dig på svenska, för det känns som det naturligaste alternativet här ute i yttre skärgården, trots att du antagligen hör minst lika mycket finska och varför inte andra språk också, i synnerhet under sommarmånaderna. Här runt dig har det pågått skogsarbete, många tallar har fällts, och det är fint att du bevarats, antagligen för din intressanta form. Du är ju faktiskt ett idealiskt klätterträd för eventuella barn som kommer förbi, och varför inte vuxna också. Fast jag är nog säkert en av de äldsta som klivit upp på din gren här. Jag är ingen expert på att klättra i träd, och inte alls våghalsig heller, men dina grenar verkar så inbjudande, de bildar nästan som en stege att kliva upp längs. Det är egentligen lite för kallt för att sitta och skriva med bara händer, men lyckligtvis skyddar skogen mot vinden, som man kan höra i bruset från stranden. Jag hoppas förresten att jag inte stör dig i din höstvila, och jag klampade bara upp utan något slags välkomstceremonier eller hälsningar. Klumpigt, javisst, men så beter jag mig ofta med mänskor också. Egentligen skulle jag hellre bara sitta här och andas in vinden med dig, men skrivandet får mig att hålla mig varm, så absurt som det låter. Och jag vill på något sätt försöka tala till dig och tala om för dig hur fin jag tycker du är, stilig och spännande i din flammande form. Men egentligen är många av dina genar döda, eller saknar i alla fall barr och kottar, det är bara högst uppe i kronan som du är grön och frisk. Det växer en massa mossa och lav på din stam, och det är säkert fullt med all slags småkryp också. Jag sällar mig till de där småkrypen som livnär sig på dig, även om jag nog är ett slags “storkryp” , åtminstone vad vikten beträffar. Nej, det var inte särskilt roligt, förlåt. Men dina nedre grenar är faktiskt väldigt starka, jag kan inte känna det minsta svajande under min tyngd. Även om jag tror att jag inte åsamkar dig lidande eller större besvär, börjar det bli alltför kallt för mig att sitta här i vinden, så jag tackar för mig och önskar dig allt gott i fortsättningen. Tack för att jag fick sitta här, och ha det så bra!
hälsar AA
 
 

November på Örö


Efter bara fem dagar på ön är jag helt förtjust, och idag fick tillvaron en helt ny lyster, när plastskydden på fönstren togs bort och de nya fönsterrutorna kom på plats. Jag skall tillbringa hela november månad här i Öres residenset, med ett kort besök i Helsingfors en weekend, och det känns oerhört skönt. Det blåser hårt för det mesta och regnar ibland men i övrigt känns det inte som november. Och ön är inte alls så öde som jag befarade. Dels bor min granne, en ung spansk konstnär på andra sidan huset, dels rör sig en del folk omkring på cyklar, och till och med krogen öppnar på lördagen, för det är en grupp som kommer hit över weekenden. Men det härliga är vindens brus i tallarna och havet som slår mot stranden. Visst är de olika militära ruinerna och kvarlevorna kusliga, men nu känns naturskyddsåtgärderna mer påtagliga. De märkta stigarna är sköna att vandra längs och det finns gott om informationsskyltar överallt. Jag antar att det kan vara ganska fullspäckat med folk när det är turistsäsong. Just nu kunde jag tänka mig att vara här mycket längre.
Förutom min “dagliga tall” rakt utanför dörren som jag uppträder med varje förmiddag (se bilden här nedan), har jag stiftat bekantskap med en underlig tall som växer vid en brant, ett sanduttag, se bilden här ovan. Men det är fullt med tallar här, knotiga, vridna, den ena mer inbjudande än den andra att kliva upp i, bara att välja vilka som kunde vara lämpliga samarbetspartners…
 

 

 

 

 
 
 

Kära björk


Efter en produktiv september månad i Mustarinda residenset tänkte jag mig, att det var nog, ifall jag fortsatte min lilla performance, min “dagliga björk” med den gamla björken bakom Mustarinda huset. Men den sista dagen beslöt jag mig ändå för att försöka sätta mig och skriva ett brev till en gran som jag lagt märke till tidigare, där den låg på marken vid stigen. Jag tänkte mig att det kunde vara intressant att försöka skriva något på svenska, för jag hade skrivit på finska till en annan gran veckan innan. Men alldeles intill granen såg jag plötsligt en björk som såg inbjudande ut. De flesta träden i den urgamla skogen är antingen raka och höga eller så ligger de på marken, jag har inte sett något träd med grenar att kliva upp på. Och där var nu plötsligt en björk som jag skulle kunna sitta på, jag kunde inte begripa att jag inte märkt den tidigare. Så jag valde att sätta mig hos den och skriva till björken istället, och lät granen vänta. Jag spelade in texten senare och kombinerade den med bilden, men då själva skrivandet tog mer än 20 minuter, blev den upplästa texten bara drygt fem minuter, så versionen med texten blev mycket kortare. Båda versionerna – Dear Birch (20 min 15 sec) och Kära Björk (5 min 50 sek) – finns på Research Catalogue, här. Och här nedan är texten jag skrev framför kameran.
 
Kära björk,
trevligt att träffas så här, smått överraskande, på stigen. Jag var egentligen på väg att besöka den avlidna granen här intill, när jag plötsligt fick syn på den mjuka gröna mossa som växer på din stam där den förgrenar sig, som en liten bekväm fåtölj, faktiskt. Och solen lyste så inbjudande på den, att jag bestämde mig för att sätta mig ner en stund framför kameran och skriva några ord till dig. Du kanske tycker att det är underligt att jag tilltalar dig på svenska, här mitt i det finska Kajanaland, där nästa språk efter finskan och den lokala dialekten antagligen skulle vara ryska – eller då engelska eller tyska eller tom tjeckiska, som några av gästerna i Mustarinda-huset här intill förmodligen talar, ifall de råkar gå här förbi. Men jag väljer att skriva till dig på svenska, inte så mycket för din skull som för min egen skull, för att se hur det känns. För ärligt talat tror jag inte det spelar någon roll för dig vilket språk jag skriver på. Men det som kanske, eventuellt, och förhoppningsvis har någon betydelse är, ifall jag lyckas artikulera mina tankar med hjälp av att skriva, eller inte. Och än så länge har jag bara pladdrat på för att komma igång. Har jag något att tala om för dig eller något att säga ens mig själv just här, just idag? Det är min sista dag i Mustarinda, min sista dag i den här gamla tysta skogen som jag lärt mig att älska, med sin tjocka mjuka mossa, sina många döda träd liggande om vartannat, och sin friska luft som är så mjuk och härlig att andas. Jag kommer att sakna den här skogen, det vet jag, och jag kommer också att försöka besöka skogar som finns närmare mig, senare. Jag hoppas du njuter av din boplats här, intill stigen, och nära kärret som öppnar sig genast på andra sidan den. Du har faktiskt två målade färgklickar på en av dina stammar, en blå och en grön, för att markera de två stigarna som här är sammanslagna, och som förgrenar sig lite längre bort. Du har levt här en bra stund, antar jag, även om du inte är någon åldring precis. Och det kan hända att du faktiskt är äldre än du ser ut, ifall det varit ont om ljus eller näringsämnen här; eller så kan det ju hända att du inte är så gammal, men ser äldre ut på grund av de kalla vintrarna med tung snö, som skadat många av granarna här. Eftersom du fäller dina löv är det inte lika farligt för dig, antar jag; dina kala grenar samlar inte på så tunga bördor som sedan kunde knäcka dem. Men mossan jag sitter på är en annan slags riskfaktor. Om den samlar väta skapar den röta, så att du faktiskt kan falla i tu med tiden. Det händer ibland åt gamla träd som har en grenklyka eller en fördelad stam. Förlåt att jag låter som en olycksfågel, jag tror du har det bra här och så vitt jag kan se går det ingen nöd på dig. Jag borde tvärtom vara tacksam för mossan du bär på, för trots att den är ganska våt och kall är den mjuk och behaglig att sitta på, som en kudde avsedd för förbipasserande. Ja, jag vet att den inte är avsedd för det, och jag antar att du egentligen hellre skulle bli av med den – fast det vet jag egentligen inte. Kanske ni har något slags samarbete på gång, mossan och du, precis som det berömda samarbetet mellan svampmyceliet och dina rötter. Men nu spekulerar jag om sådant som jag bara läst om, istället för att lita på mina egna sinnen och förnimmelser här och nu. – Det som kanske är det härligaste med den här skogen är tystnaden. Nu när det inte blåser är det verkligen tyst. Inget avlägset motorbrus – någon enstaka gång ett flygplan, men det är väldigt sällan. Och just nu är det så tyst att pennans skrapande mot papperet känns som rätt högljutt. Eftersom det är vindstilla, kommer myggen fram, trots att det är sent på hösten här. Men solen värmer just nu, och dimman dagarna innan, för att inte tala om mängden regn tidigare, har bjudit på perfekta omständigheter åt all slags mygg att ta en extra runda. – Det är så tyst att jag trodde mig höra kameran gå av. Det är oberoende av dags att avsluta det här brevet. Jag beklagar att jag inte egentligen har några tankar att artikulera just nu. Men jag är glad och tacksam att jag fått sitta en stund i din famn, och önskar dig allt gott framöver. Tack!
 

 
 

Från fastlandet


Videoarbeten i Telegrafen på Stora Räntan 15–26.7. 2020 kl. 12–17
Välkommen på vernissage tisdagen den 14.7. kl. 16-18.
 
Följande arbeten ingår i utställningen:
 
With Elms in Kaivopuisto 1 & 2 (2018)
Under året 2017, från den 10.1. till 17.12., besökte jag en grupp almar i Brunnsparken i Helsingfors sammanlagt 101 gånger. Jag spelade in besöken och editerade dem till en två-kanalig video installation (1t 41 min 10 sek.) med en minut av varje besök, här kombinerade till en “split-screen” version.
 
With an Alder in Kaivopuisto (2018)
Under året 2017, från den 12.1. till 17.12., satt jag på en alstubbe i Brunnsparken i Helsingfors sammanlagt 100 gånger. Jag spelade in seanserna och editerade dem till en video (1t 40 min 10 sek) med en minut av varje besök.
 
With the Maple Tree (Corona Diary) (2020)
Under våren 2020, från den 29.3. till 31.5., uppträdde jag dagligen för kamera med en lönn på gården till Fabriksgatan 18 i Helsingfors, och editerade uppträdandena till ett slags dagbok (62 min 22 sek).
 
Verken är kopplade till projekten Performing with Plants och Meetings with Remarkable and Unremarkable Trees
 

Tillbaka till Tallen i Brunnsparken


Efter upprepade försök att besöka den lilla tallen uppe på berget i Brunnsparken – den var alltid upptagen med andra besökare – lyckades jag äntligen ha en stund tillsammans med den på lördagen. Det var egentligen en lycklig slump, för det satt flera picknicksällskap rätt nära, men just hos tallen fanns det ännu plats, trots att det var lunchdags, trots att det var solsken och trots att det var lördag. Jag hade tänkt komma tidigare, men det blev inte av. Hur som helst var det skönt att ses igen, och att ha besöket ”gjort”, eftersom det varit en flera veckors paus sedan mitt senaste besök, den andra maj.
 
Tallen på Hundudden i Stockholm kommer jag inte att kunna träffa på länge, länge, verkar det som. Även om det rent tekniskt skulle vara möjligt för mig att ta mig till Stockholm med hänvisning till att jag måste se till mitt andra hem, har jag ju ingen lust att åka dit nu och riskera smittas av Corona och dessutom sitta i karantän i två veckor efter att ha kommit tillbaka till Helsingfors. Det komiska är, att jag ursprungligen hade tänkt mig tallen som en brevvän, någon att skriva till från Johannesburg. Men snabbt insåg jag att det inte fungerade så, jag hade ingen lust att skriva till tallen om jag inte satt hos den. Så jag har inte skrivit till Tallen på Hundudden sedan januari, eftersom jag inte kunnat besöka den.
 
På samma sätt hade jag ingen tanke på att skriva till Tallen i Brunnsparken hemifrån eller från någon annan plats, utan ville faktiskt sätta mig hos tallen. Och som ett slags kvarleva från min time-lapse praktik hos träden i Brunnsparken 2017, eller träden i Lill-Jansskogen 2018 och Nobelparken 2019, har jag velat upprepa samma eller åtminstone så gott som samma bild. Jag kommer troligen inte att kombinera bilderna, men även om jag skulle visa dem sida vid sida syns ju upprepningen. Jag vet faktiskt inte riktigt vad det skall bli av dessa små brev till tallen. Jag har lagt upp stillbilder av mina besök på en särskild sida i Research Catalogue, och dessutom skrivit in mitt brev där intill. Jag skriver ju för hand i ett litet häfte, och brukar skriva rent brevet efteråt, så länge jag kan tolka mina kråkfötter. Och breven är alltså i princip ”publicerade” eller öppet tillgängliga, här. Men vad jag skall göra med dem, eller rättare sagt dels de tjugo minuter långa videobitarna och dels brevtexterna, det vet jag inte riktigt ännu.
 
Ifall jag skulle vilja läsa och spela in breven och använda dem som voice-over, måste jag förmodligen förkorta videorna en hel del, för det tar längre tid att skriva än att läsa en text. Men kanske texterna inte är så intressanta som texter, utan det är själva handlingen att skriva, som syns i bilden, som är det väsentliga. Vi får väl se…
 

 

 
 
 

Tallen i Brunnsparken


Min ARA (Arts Research Africa) residenstillvaro i Johannesburg blev kortare än planerat, jag var tvungen att återvända till Helsingfors redan den 20 mars istället för den tionde April. Men nu sitter jag fast här i Helsingfors istället, och kan inte besöka Tallen på Hundudden i Stockholm, eller ens mina krukväxter där. Som ett slags kompensation beslöt jag mig för att leta reda på en liten tall att besöka här i Helsingfors i stället. Och efter en hel del promenader i parker och längs stränder hittade jag en perfekt liten tall här alldeles intill på berget i Brunnsparken. Jag har besökt den bara två gånger än så länge, och funderade på att sitta hos den idag eller imorgon, men det härliga soliga vårvädret försvann till påsken. Just nu är det inte särskilt lockade att sitta där i regnet. Jag skrev några ord om mitt första besök hos tallen på engelska, här, men i princip skriver jag mina brev till tallen på svenska. Breven och besöken finns dokumenterade på RC här.
Det känns som en bra övning att sitta och skriva för hand och att försöka fokusera på tallen genom att tilltala den istället för att tala om den eller för den, i dess namn. Men jag märker nog att jag lätt upprepar mig själv och inte har så mycket vettigt att berätta åt den. Jag är inte heller särskilt bra på att lyssna, jag brukar ofta bli otålig på människor och avbryta dem när jag tror mig veta vad de kommer att säga. Det blir en bra övning för mig att försöka ha tillräckligt med tålamod för att lyssna på den lilla tallen, eller åtminstone försöka göra det. Vad tallen skall få ut av våra möten är sen en annan fråga…