Att hitta en öppen horisont i Helsingfors är inte så lätt, trots att stadens centrum ligger långt ute till havs jämfört med många andra kuststäder. Men i tjock dimma försvinner alla små öar och skär, alla fyrar och sjömärken. För ett par veckor sedan försökte jag banda in en bild från sydvästra stranden av Stora Räntan, men då var vinden så hård att regnet och vågorna piskades mot kameran och vattendropparna täckte bilden. Den här gången var det nästan vind stilla och jag stod fascinerad på stranden och lyssnade på båtarnas mistlurar som ljöd i den vita massan. En flock ejdrar hade samlats utanför ön och deras svagt ylande ljud var gåtfullt vemodiga och säregna jämfört med de sedvanliga skrikande måsarna och gläfsande gässen.
 
Då jag såg dimman skyndade jag mig iväg till ön för att försöka ännu en gång få en lämplig inledningsbild till den serie små videon med arbetsnamnet “After Sugimoto”. Att göra bilder med horisonten exakt vid halva bilden, med 50 % hav och 50% himmel var en idé som kom sig av balansmätaren i min nya kameran, en grön vågrätt linje tvärs igenom bilden. Men då jag stötte på de eleganta svartvita fotografierna av den berömda japanska mästaren Hiroshi Sugimoto, fanns det inget annat alternativ än att göra serien “After Sugimoto”. Hans seascapes är gjorda runt om i världen, och utgår från tanken att hav oh himmel är de samma överallt. Det är nästan den raka motsatsen till vad jag har hållit på med, då jag återvänt till samma plats varje vecka och försökt visa att allting förändras hela tiden, även samma plats är sig olik hela tiden.
 
I en video blir effekten givetvis en helt annan då rörelsen kommer med, och ljudet. Men i stillbilderna är släktskapen uppenbar, i synnerhet under en grå och dimmig dag, då bilden ter sig nästan svartvit. Minimalismen är krävande. Två droppar eller fläckar av något slag går lätt att urskilja i videobilden och i de bilder som tagits manuellt. Automatiken putsar synbarligen bort små orenheter, men tolkar också ljuset helt annorlunda. Suck. Ju mindre man försöker göra, desto svårare blir det…