Category Archives: på svenska

Morgnar i maj


Den första maj påbörjade jag en serie som jag kallar Morgnar i maj, där jag dokumenterar ögonblicket innan soluppgången på stranden mot nordost på Stora Räntan utanför Helsingfors. I dag var den tredje gryningen då jag vaknade i en tältsäng på mitt arbetsrum klockan 4.30 för att vara nere vid stranden klockan fem. Officielt gick solen upp 5.12, dvs. några sekunder tidigare än i går. Det kommer att bli tidigare för varje dag ända fram till midsommar. Men så länge kommer jag inte att hålla på, en månad får räcka. Och det blir nog avbrott på grund av resor också. Tillsvidare har jag haft tur med vädret. Morgnarna har varit klara, så gott som molnfria. Regnskurarna har kommit och gått på dagtid.
 
Mina tidigare arbeten på Stora Räntan som dokumenterat ett år på samma plats en gång i veckan har oftast upprepats mot kvällen, som Råttans år (2008) innan solnedgången eller Harens år (2011) klockan tre på eftermiddagen. De flesta år har jag inte valt någon exakt tidpunkt, och av praktiska skäl har jag inte dokumenterat några morgnar tidigare. Nu då jag har tillfälle till det är det värt att göra ett litet experiment. Eller kanske jag borde kalla det en övning. Soluppgången är egentligen en omöjlig klisé att arbeta med, men fascinerande just därför, och visst är nyanserna av rosa och orange läckra. De tre första morgnarna har sett rätt lika ut, endast vindriktningen har varierat. Men ifall de små asparna, vars kala grenar syns i bilden, får löv under de närmaste veckorna, kommer bilden att förändras radikalt.
 
Mitt kamerastativ står färdigt placerat nere vid stranden, bakom skjulet med akvarierna, med en varningslapp: rör ej. Gåsparet som häckar intill väggen bara ett par meter längre bort vart helt lugnt idag, hanen kom inte ens för att kolla vad det är jag håller på med. Synbarligen har han lärt sig på ett par dagar att den underliga klumpiga figuren som ställer sig vid stranden vid soluppgången inte är något man behöver oroa sig för. Jag stod och lyssnade på de olika fåglarna och insåg att jag inte känner till många fågelläten utöver de allra mest bekanta som måsar, kråkor, gäss och den lilla havskatan. Det fanns många obekanta röster i luften och jag hoppas de kom med på videon för det var nästan vindstilla. Ofta täpper blåsten till mikrofonen så att man inte kan höra annat än dessa grova skräll.
 
Istället för att upprepa samma anteckningar på svenska, finska och engelska har jag tänkt skriva olika dagar på olika språk. Den första maj gjorde jag anteckningarna på engelska, den andra maj på finska och nu den tredje maj på svenska, men eftersom jag inlett med att presentera projektet innehåller de vissa upprepningar. Framöver kan jag kanske komma med större variation.

Ormens år i gungan


Produkterna från Ormens år finns att beskåda både på min privatutställning i Muu galleriet 3–25.5.2014 och på Harakka rf.s grupputställning Vesikuvia [Vattenbilder] 30.5. – 19.6. Ett litet smakprov kan man få med hjälp av miniatyrvideon Year of the Snake – Swinging (mini).
 
Vad ser vi i bilden? Gungans rörelse fångar blicken och den som gungar, vår like, väcker kanske vårt intresse. Hopsättningen av gungan, trädet, sjalen och den gungande kan också betraktas som en hyllning till gungan, en apparat som får en träbit och två rep av plast fästa vid en trädgren att möjliggöra rörelse. Och trädet då? En liten asp erbjuder bakgrund och stöd för gungan och visar årstidernas och vädrets växlingar i sitt lövverk, utan att få någon kredit för detta betvingade bidrag. Detta slags hierarkiskt och utilitaristiskt förhållningssätt är beskrivande för vår relation till växtligheten. Samtidigt visar det helt bokstavligt vårt fullständiga beroende av växterna.
 
Under ormens år, från och med det kinesiska nyåret den 10 februari 2013 fäste jag en liten blå gunga i en asp som växer på den västra stranden av ön Stora Räntan vid resterna av den gamla bastugrunden. Ungefär en gång i veckan videofilmade jag mig själv gungande, iklädd en ljusblå sjal, och försökte hålla kamerastativets plats och bildbeskärningen så konstanta som möjligt. Vid samma tillfällen satt jag också vid stubben av en annan asp som brukade växa intill – tidigare kunde man fästa en hängmatta mellan dem – och tittade ut mot havet med ryggen mot kameran. Och i en annan bild satt jag på ett litet stenrös och betraktade den växande Helsingforshamnen på den motsatta stranden. På så sätt försökte jag skapa ”souvenirer” för hur landskapet såg ut under detta år på Finska Vikens norra strand.
 
”Ormens år i gungan” är den sista delen i en serie på tolv årslånga projekt, som har uppförts för kamera på samma ö och utforskar frågan hur uppföra landskap idag. Serien som jag inledde 2002 grundar sig på den kinesiska kalendern med dess tolvåriga kretslopp, där varje år är benämnt efter ett djur. Det här arbetssättet grundar sig på performance konstens, video konstens och miljökonstens traditioner och rör sig i gränsmarkerna mellan dem. Varje år har jag valt ett nytt perspektiv på landskapet, en ny aspekt av miljön och ett nytt förhållande mellan min kropp och platsen.
 
Det här året koncentrerade jag mig på den lilla gungans rörelse, ett konstgjort element som tillförts landskapet. Även om en gunga kan vara ett imponerande skulpturelement, som till exempel i Monica Sands arbeten, är den här gungan hållen i barnets skala. Aspen på stranden är också liten till växten. Den tålde dock utan problem alla besökares tyngd. Jag experimenterade med att dela min upplevelse av att gunga och byta den uppträdande i bilden genom att inbjuda kolleger från ön eller tillfälliga besökare att gunga en stund. Dessa uppföranden dokumenterade jag med video och i en trespråkig blogg, och bifogade en stillbild från varje uppförande, antingen av besökaren eller av mig själv, till varje text. Jag valde gungandet som en aktivitet att dela, för att avsluta serien i en glättigare stämning. Dessutom tog jag med gungan på mina resor och fäste den i träd på olika slags stränder.