Efter ett inspirerande försök i höst, har ja nu återbesökt platserna där jag uppförde Animal Years under åren 2002-2014 på Stora Räntan. Jag har besökt en plats åt gången och spelat in en session samt gott om extra bild av landskapet, för att använda som ett bakgrundsmaterial av nutida kvalitet och sätta in de gamla videorna som ett slags miniatyr installationer in i den bilden. Det första året, Hästens år, hoppade jag över, för där gjorde jag ett helt år på samma ställe, som en avslutning på serien, Year of the Horse – Calendar 2015. Det var alltså Getens år 2003-2004 jag började med, och visade mitt collage på seminariet i Åbo 7.10.2017; ett preliminärt resultat finns här. Det följande försöket var Apans år från 2004-2005, som blev till The Cliff Revisited och visades på vår forskningsdag How are things done, produced or effected with performance? den 8.11.2017. Det tredje försöket, med Tuppens år 2005-2006, och med det komiska inslaget av Viktor Rydbergs Tomten, kallade jag lite klumpigt The Shore with Birches Revisited och visade på vår andra forskningsdag Materiality of and in Performance den 2.3.2018. Och nu har jag alltså gjort en ny version av Hundens år 2006-2007 sittande i samma tall på Stora Räntan den 28.2. Det var förvånansvärt besvärligt, för trädet hade ju vuxit, och en liten sidogren hade vuxit sig så stor att det var svårt att rymmas att sitta. Men på något sätt lyckades jag hålla mig kvar i trädet nästan 20 min åter för att ha en ordentlig “inramning” för både året, Year of the Dog – Sitting in a Tree, och dygnet, Day and Night of the Dog från 2006-2007.
 

 
Förutom den seansen, ville jag spela in en bild där jag kunde sätta in den fyr-kanaliga installationen Shadow of a Pine 1-4, som jag gjorde med en annan tall på stranden, och spelade in samma positioner (liggande som tallens skugga på klippan) från två olika håll, med havet eller staden som bakgrund. Min tanke var att göra en bild från isen, i rät vinkel till både dessa positioner, som jag sedan kunde placera de gamla videorna i. Men det var lättare sagt än gjort. Trots att jag hörde från folk som bor på ön att det nog fortfarande gick att ta sig över, såg isen så obehaglig ut vid stranden, med vatten kluckande upp från stora springor mellan isflaken, att jag inte hade någon lust att ta mig ut på isen. Det skulle inte bli ett besök hos den andra tallen, utan en bild på avstånd, helt enkelt. Jag gick över till skäret intill, där Helsingfors segelsällskap håller hus, för att få en så rät vinkel som möjligt. Men det var så långt borta att man inte längre kund urskilja tallen. Dessutom hamnade jag mitt i en snöyra. Jag gjorde trots allt två försök från två olika uddar på ön, men skillnaden var inte nämnvärd:
 

 

 
Till sist bestämde jag mig för att göra ännu ett försök från Ugnsholmen, för därifrån kunde man åtminstone se den lilla tallen, och dessutom hade vädret klarnat en aning. Ifall det skulle gälla fotografier skulle det inte vara någon konst att pröva på olika varianter, men det här gäller videosnuttar på 15-20 minuter. Hur som helst, jag förfrös inte tårna, och den sista versionen är nog den jag kan tänkas använda: