Category Archives: på svenska

Tur och otur i Tulum


Efter nästan en vecka i en hektisk turistsump vid Riviera Maya i Mexico tog jag med mig min kamera på exkursion till den närbelägna orten Tulum för att besöka ruinerna av den mur-omringade staden. Tulum lär ska betyda mur på maya språket. För den som vill veta mera finns fakta här. Jag var förberedd på att det skulle vara fullt med folk och tänkte mig att jag kunde göra några videon med en ruin frontalt och i linje med bildens nedre kant och så helt enkelt gå igenom bilden från vänster till höger och låta alla andra mänskor också gick igenom bilden. Jag hade även med mig en sandgul sjal, som jag skaffade endast för sandstränderna här, men som jag ännu inte använt en enda gång. Så efter en veckas sölande och vila skulle jag nu äntligen försöka få något på band, eller snarare minneskort idag.
 
Jag åkte till Tulum med en kollektivtaxi och hamnade förstås i själva staden för jag visste ju inte exakt var jag skulle be om att bli avsläppt för att komma närmast ruinerna. Nåväl, en annan biltur ett par kilometer tillbaka var ju ingen fara, och inte heller promenaden till ingången där man köpte biljetter. Jag kände mig underligt svag i hettan och insåg att jag inte ätit lunch. Att dricka vatten hjälpte inte, och i biljettkön bestämde jag mig för att gå tillbaka till huvudvägen och äta något först. Det var ett gott beslut, för då jag återvände med några enchilladas i magen var kön kortare och min energi klart bättre. Jag bestämde mig för att ta det lugnt och se mig omkring, innan jag slog fast vad jag skulle välja att spela in. Så jag promenerade i sakta mak längs gångstigarna, knäppte en och annan snapshot med min telefon och gjorde mig ingen brådska. jag väntade på eftermiddagssolen som skulle ge form åt ruinerna. Uppe vid klippbranten mot havet stod en lämpligt placerad bänk ledig, och där skickade jag ett par av bilderna som en hälsning till en vän och vandrade sedan vidare mot utgången. Där vände jag tillbaka, grävde fram min riktiga kamera och stativet och återvände till de centrala ruinerna.
 
IMG_3743
 
IMG_3752
 
IMG_3750
 
I det skedet hade ljuset förändrats något. Men samtidigt hade de grå dramatiska molnen som såg spännande ut som fond åt de grå ruinerna också försvunnit. Den lite snedare eftermiddagssolen som skapade starka kontraster var inte så spännande egentligen. Jag tvekade och kände mig oinspirerad men bestämde mig för att försöka ändå. Innan jag hann välja min första spelplats kom en vakt fram till mig och förklarade bryskt att det var förbjudet att använda stativ. Vansinne, tänkte jag, och bad om förklaring. Vakten påstod att det handlade om att förhindra folk att göra business med bilder utan tillstånd. Jag förklarade att jag använde stativ för att själv kunna gå in i bilden, men han höll fast vid att stativ var förbjudet. Okej okej, jag är ingen idiot, jag förstår nog, svarade jag irriterat, och tillade som ett tjurigt barn: då gör jag inga bilder då!
 
Visst är det rättvist att fotografer inte skall få fritt utnyttja mayafolkets kulturskatter, men varför inte meddela det på förhand eller sälja tillstånd. Och dessutom är det nog inte mayafolket som har någon nytta av att jag inte får använda stativ. Dessutom är det löjligt med tanke på bildkvalitén. Inomhus eller i skum belysning kan jag tänka mig att användandet av stativ kan vara avgörande, men en bra fotograf gör lika bra bilder utan stativ i starkt solljus. Det är ju inte för att använda långa tider jag använder stativ, utan för video, och för att själv kunna gå in i bilden. I princip kunde jag ju ha bett honom hålla i kameran, men det tänkte jag ju inte på just då.
 
På vägen ut bestämde jag mig, av ren ilska, på trots alltså, att ändå göra några bilder med min lilla rödmålade sten, som för att bevisa att man visst lika väl kunde göra något “kommersiellt” utan stativ. Och för att inte gå därifrån med helt oförrättat ärende. Så jag gick runt och placerade den lilla stenen med den röda pilen på olika staketpålar eller stenblock och försökte fånga både pilen och någon av ruinerna i samma bild. Mest blev det ju gräset mellan dem som kom att dominera, men jag hade lite skoj medan jag gjorde dem ändå. Det mest komiska är att jag behövde bli arg för att bli inspirerad eller uppeggad till att göra några bilder och att njuta av att göra dem.
 
IMG_3799
 
IMG_3808
 
IMG_3809
 
Efteråt, då jag tittade på bilderna är de nog inte särskilt lyckade eller intressanta. Några av dem är helt ok. Men de mest spännande bilderna, de enda med någon idé och stämning, är trots allt de bilder som jag tog i förbifarten som något slags minnesanteckningar, utan att egentligen ens riktigt se hur de såg ut. Att jag tog dem i kvadratformat var också en lycklig slump. De grå molnen spelar huvudrollen och gör sitt för att få ruinerna att leva. Naturen och landskapet bjöd synbarligen på sitt bästa då jag inte själv stod i vägen.
 

Lejonansiktet i Jebel El Kest


Man får betala för att lära sig, säger ett ordspråk på finska, och det stämmer precis på mina försök att bekanta mig med min nya superfina DSLM kamera, som fungerar som en vanlig kamera men gör dessutom video av hög kvalitet. Själva logiken är helt annan än i en videokamera som jag är van vid, och jag försöker faktikst lära mig den. Men för att kunna göra något smått, och inte bara sitta och läsa bruksanvisningarna, använder jag automatiken också. Mitt första egentliga försök gjorde jag i Tafraoute, en liten stad omringad av röda berg i det så kallade Anti-Atlas bergen i sydvästra Marocko. Jag åkte dit på ett par dagar från en semesterresa i Agadir, tack vare en vän som är bra på att köra bil och klättra i berg. Det är ett fascinerande ställe med många olika typer av bergsformationer. Berget på bilden i rubriken hör till kedjan Jebel El Kest norr om Tafraoute, närmare bestämt är det toppen som kallas lejonansiktet. Ögonen syntes från takterrassen där bilden togs, men det sträck som markerar munnen syns bara längre bort i dalen. Rubrikbilden är en av de första jag knäppte med min nya leksak, fascinerad av bergens förmåga att fatta eld av solnedgångens strålar.
 
Den första kvällen betraktade jag det hisnande spektaklet då bergen plötsligt flammade upp och såg hur ljuset sakta rörde sig upp längs sluttningarna tills bara en smal strimma av rött lyste högst uppe på bergskammen och hur skymningen föll då även den slocknat. Jag bestämde mig för att försöka återge förvandligen med video. Den andra kvällen var jag för sent ute med min kamera och försökte hitta rätt plats för kamerastativet så att inte byggnaderna i byn eller de stora akasiaträden skulle skymma utsikten, trots att flammorna redan slocknat. Jag insåg snart det fåfänga i mitt försök och vände istället kameran mot de sista strålarna vid horisonten i väst, satte mig iklädd min mörkblå sjal på en sten vid den nästan torra flodbädden, och smalt samman med skuggorna i skymningen, i stil med bilden här nedan.
 
IMG_3310 copy
 
Den tredje och sista kvällen var jag fast besluten att vara ute i tid och göra en video av hela spektaklet, de flammande bergen och deras gradvisa falnande. Jag började leta efter rätt plats i god tid och vandrade en bit längre bort längs flodbädden. Men den kvällen var himlen inte molnfri och skyarna vid horisonten försvagade solstrålarna så att flammorna uteblev. Jag inledde trots allt videoinbandningen, satte mig på en liten sten mitt i den torra flodbädden (onödigt långt borta från kameran, som jag senare upptäckte) försökte förbli orörlig på det minst sagt obekväma underlaget och betraktade förhoppningsfullt lejonansiktet och ljusets skiftningar omkring det. Jag insåg att det inte skulle bli något spektakel, men bestämde mig för att sitta där tills skymningen, eller åtminstone tills böneutropet vid solnedgången. Jag satt som förstenad och betraktade skiftningarna i klipporna och så plötsligt flammade bergstopparna upp i orange. I sista minuten gav molnen vika, solstrålarna brände på de övre klipporna och släcktes sedan gradvis, tills bergen återtog sin normala rosa färg nu i skymningens blåa toner. Långsamt steg jag upp från stenen, styv och öm men tacksam över att ha fått uppleva det hallucinatoriska skådespelet och återvände till kameran – som var avstängd.
 
Då jag såg att kameran slutat fungera trodde jag först att batteriet tagit slut. Jag visste ju att kameran hade vissa begränsningar jämfört med en gammaldags digital videokamera som jag är van vid. Den mest uppenbara och bokstavliga begränsningen – kameran kan inte spela in video av hög kvalitet mer än 30 minuter utan avbrott – hade jag givetvis glömt, och det var den påminnelsen som nu kom att stå mig dyrt. Kameran hade slutat fungera och stängts automatiskt just i det ögonblick då den absolut borde ha fungerat. Men strängt taget var det ju inte kamerans fel, utan mitt eget, emedan jag varit otålig och börjat inbandnigen alltför tidigt. Och jag hade ju inte heller räknat ut tidpunkten exakt.
 
En del av fascinationen i att göra performance för kamera ligger just i hasarden. Ibland har jag till exempel placerat mig så fel att jag inte alls syns i bilden. Den här gången dokumenterade kameran bara inledningen. Visst var jag besviken, men jag tröstade mig med att min upplevelse och det som kameran registrerar har oberoende av inte så mycket gemensamt. De bilder jag råkade ta med min telefonkamera innan inbandningen, dock inte från exakt samma plats, ger någotslags bild av spektret i förändringarna, även om de inte skildrar de magiska ögonblicken.
 
IMG_3350 copy
 
IMG_3352 copy
 
Kanske jag kan göra något av videomaterialet, kanske inte. Kanske jag kan klippa in en svart sekvens på slutet och försöka beskriva det jag såg, eller så inte. De bästa bilderna är de som man aldrig får se utan bara försöker minnas.
 
IMG_3362 copy
 
Som en tröst och en sista souvenir av bergen knäppte jag ännu en telefonbild av dem innan avfärden på morgonen, då de glödde i solens strålar från motsatt håll.
 
 
 
 

Att gunga med projektioner

Denna sommar, efter utställningen med Ormens år i Gungan på Muu galleriet i maj, har jag gjort några experiment med samma gunga på Sveaborg och på Stora Räntan. De har byggt på idén att bjuda publiken att gunga, banda in det på video, projicera en editerad version av denna video senare på samma plats och försöka själv gunga i takt med de som gungar på bilden. Tanken att kombinera en projicerad bild av en handling och en live version av samma handling är inte ny, jag har försökt med något liknande tidigare, men att projicera en tidigare inspelad bild på samma ställe har jag inte gjort förut. En beskrivning av Lorie Novaks arbeten i en text av Marianne Hirsch i antologin Interfaces, redigerad av Sidonie Smith och Julia Watson (2002) var en inspiration för dessa experiment. Hon projicerade bilder från sitt familjealbum, sin mors ansikte ifall jag minns rätt, på buskar om natten. Det lät spännande, så jag bestämde mig för att försöka projicera något på vegetation.
 
Det första experimentet inleddes under performance natten t0NiGHt på Sveaborg natten mellan den 23 och 24 maj. Då hängde jag min gunga i ett träd nära Galleri Augusta och bjöd frivilliga från publiken att gunga strax innan soluppgången. Senare editerade jag en video genom att kombinera all bilder av de gungande och klippa bort bytena dem emellan. Dessutom zoomade jag in bilden lite med hjälp av en effekt, för den ursprungliga bilden var tagen med kameran på ett onödigt långt avstånd från gungan, på grund av elsladdens längd. Denna “deltagande” performance skedde utanför det officiella programmet, men det oaktat tog Antti Ahonen några bra bilder som finns på evenemangets hemsida, här.
 
Den andra delen, som ägde rum den 25 juli var annonserad på förhand men är illa dokumenterad. I denna egentliga performance hängde jag gungan på samma plats och projicerade den editerade videon på det mörka hustaket, från en liten annan vinkel. Dessutom riggade jag min kamera på stativ för att dokumentera min performance, men av någon anledning spelade den in bara en minut från början, och sedan ingenting. Så vad gjorde jag då under föreställningen? Jag satte mig i gungan och försökte följa med rytmen hos de som gungade i bilden. Till en början bytte jag riktning och kopierade även på andra sätt de gungande, men efter några varv insåg jag, att det var viktigare att hålla rytmen. De mest våghalsiga bland dem som gungade vågade jag hur som helst inte efterapa. Allt som allt gungade jag i en och en halv timme, och det följande programnumret inleddes som överenskommet nere på gården medan jag ännu fortsatte. Efteråt var de några som kommenterade att bilden var fin, absurd och overklig, med en skugga som egentligen inte var en skugga. Jag antar att det blev ett slags palimpsest eller en bild med flera lager, som minnet. Den korta snutten från början, väldigt mörk, finns att se här.
 
Swinging-tonight
 
Swinging tonight perf-1
 
Det andra experimentet inledde jag nästan samtidigt, under vernissagen för sommarutställningen Vattenbilder på Stora Räntan den 29 Maj. Den här gången hade jag möjlighet att välja ett bättre träd, en gammal björk mitt på gården, och jag presenterade projektet som en upplevelse att pröva på. Nu var jag också klokare såtillvida att jag bad de gungande skriva sina namn i en lista så att jag skulle kunna nämna deras namn på videon. Denna video editerade jag enligt samma princip, men nu behövde jag inte zooma in bilden. Ett tillfälle att projicera videon på björken fick jag i samband med månskensfesten den 9 augusti. Programmet finns här, tyvärr endast på finska. Först tänkte jag visa bara projiceringen, som jag kallade “keinutellen kuutamolla” (gungande i månsken), men inspirerades att göra en oannonserad performance med gungan och projiceringen, för kamera. Och den här gången fick jag något på bild också.
 
Tanken var att låta projektionen rulla från klockan åtta till midnatt, men åttatiden var det ju ännu ljust, så jag hittade på en nödlösning: ett gammalt vitt lakan, som jag använt som bordduk, på byksträcket mellan björkarna tjänstgjorde som filmduk. Det såg ganska fint ut när bilden så småningom började framträda i skymningen. Och gungans rörelse i bilden fungerade bra med den riktiga gungans rörelse i björken intill. Det var svårt att få båda med i samma bild, kamerans bildvinkel är mindre än ögats, ifall man inte använder vidvinkel objektiv. Dessutom varierar ljuskänsligheten på ett helt annat sätt. Ögat kan se både gungan och den skira projektionen, men videokameran kan urskilja bara någondera i taget.
 
När det väl var mörkt riktade jag, som planerat, projektorn mot den andra björken, vars löv sträckte sig ända ner till marken, men insåg snabbt att det var intressantare att projicera bilden mot samma björk som syntes i bilden. Björkens vita stam var tillräckligt tjock för att man kunde urskilja de gungande, och rörelsen syntes också tydligt i det belysta lövverket. Det såg ganska magiskt ut, åtminstone för blotta ögat, och nu kunde nog videokameran också urskilja något. Tyvärr bandade jag inte in hela videon från början till slut, utan bara ett fragment med lakanet och ett annat fragment med projektionen på björkstammen och med mig i gungan. En kort snutt finns att se här.
 
Swinging - harakka-vesikuvia
 
Swinging on Harakka-5
 
Swinging on Harakka-13
 
På det stora hela taget var jag rätt nöjd med det här senare experimentet och skulle gärna pröva på några fler varianter vid rätt tillfälle och rätt plats. Det där med att projicera en bild tagen på en plats på samma ställe är värt att experimentera vidare med. Gungandet är i och för sig en lämplig handling, för gungans rytm är rätt urskiljbar och kännspak även då projektionen är vag.

Sista morgonen


Mulet, regn, nordlig vind 10 m/s, + 8 grader varmt (eller kallt) är inte precis vad man väntar sig en morgon i slutet på maj, men det är omständigheterna för min sista gryning (eller gråning) med soluppgång klockan 4.10 eller 4.14 beroende på auktoritet. När det är helt mulet är skillnaden i ljus obetydlig. Men nu är det alltså gjort, färdigt, slut.
 
Gårdagens och dagens tagning skall ännu editeras med på slutet av videon, som skall vara med på öppningen av utställningen ikväll. Grått, blåsigt, ingen försonande final. Och i det här vädret kan man undra ifall någon vågar sig ut till ön för att se en sommarutställning ikväll. Jag har valt att använda en minut av varje morgon, så hela videon blir 24 minuter. Och visst finns det skira rodnader med också. Men om man jämför med besväret att passa soluppgången, eller ögonblicket innan, är resultatet minst sagt blygsamt. Så är det tyvärr ofta med mina projekt.
 
Av någon anledning hittar jag ofta på olika slags prövningar eller uthållighetstest som sedan ger ringa avkastning. Kanske det är ett slags snedvridet arv från performance konstens glansdagar. Men det är ju inga verkliga prövningar eller riskfyllda utmaningar, utan snarare smått utmattande upprepningar. Ursprungligen handlade det väl om att fånga tidens gång, att på något sätt skildra de små förändringarna som oupphörligen äger rum. Men så småningom har det blivit ett maner, en inkörd tankebana som jag faller in i smått automatiskt. Kanske det är dags att pröva på andra arbetssätt?
 
Hur som helst är det nu slut på det roliga. Det enda som återstår är att slipa slutresultatet och lägga fram det i en liten monitor tillsammans med de två varianterna av ormens år i gungan. Och även om videon Before Sunrise (Mornings in May), som jag valt att kalla den, inte precis kommer till sin rätt som ett bihang till installationen här på utställningen Vattenbilder, som sommarutställningen på Stora Räntan kallas i år, kan jag ju försöka göra något av materialet senare. Nu är det i alla fall skönt att få komma härifrån, så småningom.
 
IMG_1574
 
IMG_1578

Darrande asplöv


Halvmulet, västlig vind, slut på värmeböljan – men asplöven är nu stora, inte fullt utvuxna men stora nog att darra i vinden. Idag gick solen upp 4.17 eller 4.18 och det tunna molnlagret vid horisonten skymde den inte. Fåglarna var förvånansvärt tysta. Endast en havsskata uppe på gården sprang fram och tillbaka och skrek gällt. Kanske måsarna hade överfallit dess bo eller så var det någon annan olycka som skett, för den var tydligt utom sig.
 
Nu är det bara ett par dagar kvar till öppningen på utställningen Vattenbilder, och jag har inte gjort annat än flyttat över den första timmen material till datorn. Senast imorgon skall jag klippa ihop en del av materialet för att bestämma principen för editeringen. Sen är det lätt att lägga till de sista bilderna. Igår brände jag de två andra arbeten som skall ingå i sammanhanget på DVD för att ha ens det gjort. Den ena av dem, Year of the Snake – In the Swing, har jag inte visat någonstans ännu. Den andra, Year of the Snake – Swinging Along (short) var med i fyrkanals-installationen på Muu galleriet i en lite längre version. Det är den där kollegerna från ön är med och gungar, och måste givetvis vara med på utställningen, så att de får se sig själv, för det var inte många av dem som orkade ta sig till Muu galleriet.
 
Det var inte så många som såg utställningen, av namnteckningarna i gästboken att döma, men några gamla vänner hade varit där, vilket var något av en tröst. De trista är att ingen skrivit en recension om utställningen. Det är ju en lotterivinst att få en kritik nuförtiden, men jag hade ändå hoppats på det. Jag tog ner utställningen i går, dvs. var där och såg på när maskinerna stängdes och tog med mig gästboken och min skarf som hängt vid dörren. Själva nedtagningen av projektorerna i taket sköter killarna förmodligen idag, och folk från galleriet kommer också att måla om väggarna. Det var första gången jag hade grå bakgrund på projektionerna, och visst såg det bra ut.
 
Det känns alltid vemodigt efter en utställning, men den här gången är det extra sorgligt för det är slutet på ett tolv år långt projekt. Fast sorgligt är kanske inte det rätta ordet, för visst känns det också befriande och som ett slags fullbordan också. Dessutom finns ju själva arbetena kvar och kan figurera i nya sammanhang, i motsats till teaterföreställningar eller performance, som är över på ett helt annat sätt. Men så mycket har jag dock influerats av alla åren som regissör att jag ser varje utställning som ett slags föreställning, en unik situation eller värld som är anpassad till sitt sammanhang och inte kan upprepas som sådan. Att tänka i utställningar/föreställningar snarare än verk syns också på det att jag ofta editerar olika versioner av arbetena och kombinerar dem på olika sätt.
 
Det är roligt att kunna jobba med följande utställning genast, även om Vattenbilder är en “low key” sommarutställning och har dessutom väldigt lite plats för enskilda arbeten. Jag tycker inte om att använda monitorer ifall de inte är riktigt bra, som t.ex. den nya flat screen modellen på Muu, men det är det enda alternativet nu, och det enda jag har att tillgå är tre små TV-skärmar som jag skall ställa på ett smalt bord. Få se vad det skall bli…

Lövsprickning och planer


En grå mur av moln vid horisonten i nordost mötte mig då jag gick ner till stranden strax efter fyra för att möta soluppgången, som skulle ske 4.23 (eller 4.26) idag. I norr var himlen lysande klar och i öst spred sig skära strimmor av moln och himmel, men i nordost där solen skulle dyka upp låg ett ogenomträngligt molntäcke. Den glada överraskningen bjöd asparna på, för nu hade knopparna äntligen spruckit och pyttesmå löv spretade fram på kvistarna som ännu igår såg helt kala ut. Men det är ju på tiden, för bara några meter upp i backen blommar de första häggarna och längre upp står flädern i blom. Överallt är det full grönska, den skira lövsprickningstiden är över. Det är så gott som sommar nu.
 
Jag läste en liten bok om socialt engagerad konst av Pablo Helguera (2011), ett slags guidebok egentligen, som är så väl skriven och lättläst att jag knappt minns vad han skrev. Att konstnärer kunde lära sig av pedagoger som Paolo Freire var en av poängerna, men också insikten att man inte kan undgå sin position som konstnär. Jag håller ju inte på med socialt engagerad konst, snarare tvärtom. För det mest har min praktik varit väldigt asocial, men i Ormens år har jag för en gångs skull med även andra människor. Jag bjöd in kolleger att sitta i gungan, och i ett av arbetena byts den som gungar hela tiden. Det är ju inte socialt engagerad konst i någon kritisk eller aktivt förändrande mening, men nog så socialt på sitt sätt.
 
Natten mellan inkommande fredag och lördag skall jag göra ett nytt litet “socialt” experiment genom att delta i performance natten TONIGHT med ett ex tempore evenemang som jag kallar Swinging at Sunrise. Jag skall inbjuda deltagarna att sitta i gungan och dokumentera dem på video. Det försökte jag för första gången i Stanford på PSI (performance studies international) konferensen förra sommaren, men då var bildvinkeln inte så lyckad, trots att trädet jag hängde gungan i var magnifikt. Idag skall jag åka ut till Sveaborg och försöka välja ut ett lämpligt träd att fästa gungan i.
 
Under vernissaget för grupputställningen Vesikuvia (vattenbilder) torsdagen 29 Maj nästa vecka här på Stora Räntan, skall jag göra något liknande och hänga min lilla blå gunga i björken framför trappan. Att gå ner till den ursprungliga aspen på västra stranden är alltför besvärligt nu under häckningstiden, få av besökarna skulle våga sig ut bland måsarna och gässen. Även om tanken är att skapa en möjlighet till lekfull aktivitet, skall jag nog pröva på att göra en video av det också. Och trots att den egentliga upplevelsen går ut på att luta sig bakåt och se upp i trädets krona – det låter simpelt men kan vara rätt hisnande – skall jag vara mera noggrann med bildvinkeln för att få ihop något som kan visas upp. Kanske det kan bli intill ett sammandrag av dessa “vattenbilder” av morgnarna i maj.

Aspar i otakt


En lätt bris från nordost, en kakofoni av småfåglar och sjöfåglar som alla meddelar varandra var de befinner sig, och en ljusröd nästan lilaskiftande himmel mötte mig på stranden klockan 4.20. Officiellt skulle soluppgången ske 4.29 eller 4.32. Enligt min klocka steg det glödande mörkröda klotet över horisonten först 4.35, och då hade jag redan stängt av kameran, för den klarar inte av att avteckna ett rött klot utan visar enbart ett allt klarare ljussken. Hur som helst är det ögonblicken innan soluppgången som intresserar mig nu, trots att solen då hon äntligen dyker upp faktiskt är en förstummande syn.
 
Idag var jag mest upptagen av att betrakta knopparna i de små asparna på stranden, och att försöka avgöra ifall de hade vuxit en aning eller var oförändrade sedan igår. Visst växer de långsamt men de har ännu inga tecken på att brista snart. Det känns konstigt, för björkarna och den lilla rönnen intill har redan stora blad, och de stora gamla häggarna i backen har blomknoppar som alldeles strax kommer att spricka ut till vita moln av tungt doftande blomsterklasar. Inte riktigt ännu, men kanske redan inom några dagar, är det dags. Det är vad vi har istället för körsbärsblommor på den här ön. Men varför är asparna i otakt med alla andra träd? De står helt kala mitt bland all grönska.
 
Jag läste igår om bioteknik, “bioengineering” och “biomimicry”, om genetiskt behandlade getter som producerar mjölk med material för spindelvävssiden, och mollusker som väver kristallspets på molekylnivå i kemiska laboratorier, dvs. om de olika försöken att efterlikna och utnyttja speciella tekniker som förekommer i naturen i industriell skala. Vi står inför en revolutionerande omvälvning i stil med industrialiseringen, som också medför en hel del etiska problem, menar Karen Barad (2007). Enligt henne är bioteknik ett perfekt exempel på att natur-kultur dualismen är en konstruktion, något som feministerna försökt påpeka redan länge. Den väsentliga frågan är “vad räknas som natur, för vem och till vilket pris” (Haraway 1997) skriver hon. Det finns inga enkla “naturliga” lösningar på etiska problem.
 
Men vad har detta att göra med långsamt spirande aspar eller mina klumpiga försök att registrera soluppgångar? Ingenting, egentligen, eller kanske mycket, men åtminstone just kamerans oförmåga att se det som jag kan se. Det finns inget passivt seende, alla former av ögon är aktiva perceptionssystem med inbyggda sätt att översätta olika slags uppfattningar av världen, olika levnadssätt, som redan Haraway påpekade. Det finns inga oförmedlade bilder eller “rent” registrerande apparater. Men Barad tar ett steg vidare, då hon beskriver en sjöstjärna som ser med hela kroppen, som inte har ögon eller hjärna utan är ett slags öga, för att med hjälp av den kunna se utöver dualismen i allt reflekterande.

Äntligen spektakel


Efter alla dessa morgnar utan någon synlig soluppgång att njuta av var det en överraskning att plötsligt se en karmosinröd himmel i nordost. Idag skulle solen gå upp 4.36 (eller 4.39, beroende på instans) så jag tyckte jag hade gott om tid och skulle gå efter citron till mitt té när jag tittade ut och såg den violettröda himlen. Orolig över att det kanske var ett helt flyktigt fenomen skyndade jag ut med detsamma, nästan en kvart innan utsatt tid, för att fånga något av spektaklet. Och visst, himlen skiftade snart från djuprött till orangegult. De mörka molnen vid horisonten bjöd på underhållningen och allra snyggast var de klart orangelysande ljusa molnstrimmorna högt ovanför på himlen. De reflekterade ljusstrålarna som ännu inte nått över horisonten. Jag var orolig i onödan, ännu en kvart senare var spektaklet i full gång, med ständigt nya färgskiftningar.
 
Månen är fortfarande nästan full, och den lyste stor och blek ovanför muren då jag klev upp på backen mot huset. Men det enda som kameran kunde se var ett obestämt ljus, medan ögat såg en klart avgränsad rund skiva mot den bleka himlen. Samma sak upptäckte jag i går kväll då jag stod på bryggan och såg en jättelik rödgul måne stiga upp över Sveaborg. Omöjligt att fånga, och det är kanske bäst så. Allt skall inte gå att förvandla till bilder, åtminstone inte hur lätt som helst.
 
Då jag stod på stranden och njöt av färgerna slog det mig att jag bevittnade ett offentligt spektakel, på offentlig plats dessutom. Stora Räntan är faktiskt en del av parkområdena i Helsingfors, trots att det inte alltid verkar så, då det inte finns så många besökare, tack vare den privata och förhållandevis dyra båtfärden. Men i princip är stranden jag ställt mitt kamerastativ på en precis lika offentlig plats som gräsmattan på den motsatta sidan vid Brunnsparken.
 
Simon Sheikh skriver i Publics and Post-Publics, the Production of the Social (Open 14/ 2008) om “the public” som både folk, rum och begrepp, dvs. allmänheten eller publiken, det offentliga rummet och begreppet offentligheten, om det nu är den bästa översättningen. Hans intresse är att utforska hur den borgerliga uppfattningen om det gemensamma offentliga rummet förvandlats och fragmenterats i dagens post-offentliga samhälle. Jag tänker i det här fallet närmast på “naturen” eller natur-kulturen som det offentliga rummet, ett slags allmänningar, som det ju oftast varit i Norden. Men också på allmänheten som publiken, de eventuella åskådarna för uppträdanden, eller mina bilder i detta fall.
 
Upplevelsen av att uppträda offentligt uteblir, då jag inte ställer mig framför kameran. Genom att betrakta spektaklet, om dock via en kamera, placerar jag mig bland åskådarna. Den här gången är det jag som är publiken, dess enda representant på just den här ön, som betraktar showen den här morgonen. Och själva spektaklet, morgonrodnaden eller soluppgången är just så offentligt och tillgängligt för alla som man kan önska. Men det är något i betraktarpositionen som är problematiskt, fast det är kanske en annan historia.
 
IMG_1462-16-5

Grått och blått


Ännu en regning morgon utan tillstymmelse till morgonrodnad, inte ens en skymt av en ljusstrimma i horisonten, bara ett ljusnande jämngrått molntäcke. Kameran ser skillnader i ljuset och tolkar dem i blått. Officiellt steg solen upp klockan 4.49 (eller 4.51, beroende på instans) i Helsingfors och så där 4.47, strax innan jag satte igång videokameran, tog jag en bild med min telefonkamera som visar en turkosblå värld (se ovan). Men redan ett par minuter senare, 4.52. då jag stängde kameran och tog ytterligare en stillbild, var världen blå med en lila nyans (se nedan). Det är fascinerande att nyanserna är nästan exakt de samma som igår. Det enda som skiljer är regnet, ett sakta duggregn, som hängde kvar i droppar på grenarna, och smattrade hörbart mot mitt paraply.
 
IMG_1430-11-5
 
Någon gång på dagen igår tog jag en bild av stativet på stranden (se nedan), som ett slags dokumentation, för att visa omgivningen. Den orangefärgade tejpen, som håller fast en lapp “rör ej” på stativet, lyser i bilden. Det som inte syns är skjulväggen, eller gåsboet där intill. Men att björkarna redan har skira gröna blad kan man urskilja uppe till höger, medan asparna ännu är kala.
 
Det är morsdag idag, och det känns alltid vemodigt, för jag har ingen mor kvar i livet och är inte heller mor själv. Jag kom att tänka på en annan morsdag, våren 2004, för då inledde jag ett projekt som hörde ihop med utställningen Öga och Sinne (Vision and Mind) på Kiasma, ett av de få gånger jag gjort en performance för kamera mitt i stan. Då stod jag på bassängkanten intill Mannerheimstatyn mitt emot riksdagshuset 15 minuter varje söndag klockan ett, och editerade sedan en ny version av videon varje vecka för utställningen. Videon hade alltid samma längd, för den utgjorde ett par med en bild från Stora Räntan, men delades upp i allt flera delar under sommaren, för jag fortsatte med mina uppträdanden under hela utställningen.
 
Att jag kom att tänka på det nu, var kanske behovet att passa tiden. I allmänhet har jag inte varit särskilt noga med tidpunkten för mina uppträdanden för kamera, och inte heller med längden, hur länge jag fortsatt varje gång. Men den sommaren utanför Kiasma stod jag alltid med ett tidtagarur i handen, med ryggen åt kameran, förstås, så den inte syntes, och försökte förbli orörlig som en staty i femton minuter. Nyss på stranden, med paraplyet i ena handen och telefonen i den andra väntade jag också på det rätta klockslaget. Men nu var jag ju inte själv med i bilden.
 
Igår såg jag av en händelse en fin liten video performance i Stadsmuseets aula i Tennispalatset. Eeva-mari Haikalas “I Was Waiting for You (My Heart Will Go On)” byggde på idén att stå på en brygga mot havet och hålla upp armarna i nivå med horisonten så länge som möjligt. Enkelt och snyggt. Kanske jag tyckte så bra om den för att jag kände igen många gemensamma element, som havet och att stå med ryggen mot kameran. Mest fascinerades jag av det klassiska performance-konceptet att låta sin fysiska förmåga eller uthållighet bestämma tiden, att hålla på så länge man förmår, att följa sin kropp eller viljestyrka snarare än klockan. Det borde jag kanske pröva på i något sammanhang…

 
IMG_1421

Morgon utan Rodnad


Efter fyra dagar av skira morgonrodnader med varierande rosa och rödgula nyanser kunde jag inte tro mina ögon i gryningen då jag mötte den jämnt blågrå horisonten som långsamt förvandlades till mer grå än blå. Inte den minsta rodnad eller ljusstrimma antydde att det var här som solen skulle ha visat sig ifall moln-täcket inte skymt den. Om jag inte vetat var solen steg upp igår, hade det varit svårt att avgöra riktningen. Den officiella tidpunkten för soluppgången var 5.06 eller 5.07 beroende på källan. Idag kändes det som om soluppgången uteblev, men det blev ljust, trots allt.
 
Då jag stod och väntade på den rätta tidpunkten, och på att den minsta strimma av ljus skulle markera dagbrottet, började det regna, ett stilla duggregn som snart förbyttes i slaskregn, med stora våta flingor som snabbt förvandlades till vatten. Maj med aprilväder! Besviken över den trista synen, gladde jag mig samtidigt åt tanken på variation. För det är ju hela vitsen med att hålla på med serier som den här, att allting ständigt förändras.
 
Jag bandar in åtminstone fem minuter eller mer varje gång, för i min otålighet startar ja ofta kameran alldeles för tidigt, för säkerhets skull. Men jag kommer antagligen att använda bara 20 eller 30 sekunder från varje morgon. I går editerade jag en förkortad version av Ormens år med fyra sekunder av varje bild, så att ett år förtätades till tre och en halv minut. Jag vet inte ännu vad jag skall göra med avbrotten. Nu blir det till exempel en paus på tre morgnar för att jag skall åka till Stockholm av och an. En möjlighet är att sätta in en kort nedtoning till svart vid varje hopp. I mina tidigare arbeten har jag struntat i att markera avbrotten, för ett två eller tre veckors hopp syns ofta tydligt i vegetationen. Kanske aspens grenar fått blad när jag återvänder.