Category Archives: på svenska

Aspar i otakt


En lätt bris från nordost, en kakofoni av småfåglar och sjöfåglar som alla meddelar varandra var de befinner sig, och en ljusröd nästan lilaskiftande himmel mötte mig på stranden klockan 4.20. Officiellt skulle soluppgången ske 4.29 eller 4.32. Enligt min klocka steg det glödande mörkröda klotet över horisonten först 4.35, och då hade jag redan stängt av kameran, för den klarar inte av att avteckna ett rött klot utan visar enbart ett allt klarare ljussken. Hur som helst är det ögonblicken innan soluppgången som intresserar mig nu, trots att solen då hon äntligen dyker upp faktiskt är en förstummande syn.
 
Idag var jag mest upptagen av att betrakta knopparna i de små asparna på stranden, och att försöka avgöra ifall de hade vuxit en aning eller var oförändrade sedan igår. Visst växer de långsamt men de har ännu inga tecken på att brista snart. Det känns konstigt, för björkarna och den lilla rönnen intill har redan stora blad, och de stora gamla häggarna i backen har blomknoppar som alldeles strax kommer att spricka ut till vita moln av tungt doftande blomsterklasar. Inte riktigt ännu, men kanske redan inom några dagar, är det dags. Det är vad vi har istället för körsbärsblommor på den här ön. Men varför är asparna i otakt med alla andra träd? De står helt kala mitt bland all grönska.
 
Jag läste igår om bioteknik, “bioengineering” och “biomimicry”, om genetiskt behandlade getter som producerar mjölk med material för spindelvävssiden, och mollusker som väver kristallspets på molekylnivå i kemiska laboratorier, dvs. om de olika försöken att efterlikna och utnyttja speciella tekniker som förekommer i naturen i industriell skala. Vi står inför en revolutionerande omvälvning i stil med industrialiseringen, som också medför en hel del etiska problem, menar Karen Barad (2007). Enligt henne är bioteknik ett perfekt exempel på att natur-kultur dualismen är en konstruktion, något som feministerna försökt påpeka redan länge. Den väsentliga frågan är “vad räknas som natur, för vem och till vilket pris” (Haraway 1997) skriver hon. Det finns inga enkla “naturliga” lösningar på etiska problem.
 
Men vad har detta att göra med långsamt spirande aspar eller mina klumpiga försök att registrera soluppgångar? Ingenting, egentligen, eller kanske mycket, men åtminstone just kamerans oförmåga att se det som jag kan se. Det finns inget passivt seende, alla former av ögon är aktiva perceptionssystem med inbyggda sätt att översätta olika slags uppfattningar av världen, olika levnadssätt, som redan Haraway påpekade. Det finns inga oförmedlade bilder eller “rent” registrerande apparater. Men Barad tar ett steg vidare, då hon beskriver en sjöstjärna som ser med hela kroppen, som inte har ögon eller hjärna utan är ett slags öga, för att med hjälp av den kunna se utöver dualismen i allt reflekterande.

Äntligen spektakel


Efter alla dessa morgnar utan någon synlig soluppgång att njuta av var det en överraskning att plötsligt se en karmosinröd himmel i nordost. Idag skulle solen gå upp 4.36 (eller 4.39, beroende på instans) så jag tyckte jag hade gott om tid och skulle gå efter citron till mitt té när jag tittade ut och såg den violettröda himlen. Orolig över att det kanske var ett helt flyktigt fenomen skyndade jag ut med detsamma, nästan en kvart innan utsatt tid, för att fånga något av spektaklet. Och visst, himlen skiftade snart från djuprött till orangegult. De mörka molnen vid horisonten bjöd på underhållningen och allra snyggast var de klart orangelysande ljusa molnstrimmorna högt ovanför på himlen. De reflekterade ljusstrålarna som ännu inte nått över horisonten. Jag var orolig i onödan, ännu en kvart senare var spektaklet i full gång, med ständigt nya färgskiftningar.
 
Månen är fortfarande nästan full, och den lyste stor och blek ovanför muren då jag klev upp på backen mot huset. Men det enda som kameran kunde se var ett obestämt ljus, medan ögat såg en klart avgränsad rund skiva mot den bleka himlen. Samma sak upptäckte jag i går kväll då jag stod på bryggan och såg en jättelik rödgul måne stiga upp över Sveaborg. Omöjligt att fånga, och det är kanske bäst så. Allt skall inte gå att förvandla till bilder, åtminstone inte hur lätt som helst.
 
Då jag stod på stranden och njöt av färgerna slog det mig att jag bevittnade ett offentligt spektakel, på offentlig plats dessutom. Stora Räntan är faktiskt en del av parkområdena i Helsingfors, trots att det inte alltid verkar så, då det inte finns så många besökare, tack vare den privata och förhållandevis dyra båtfärden. Men i princip är stranden jag ställt mitt kamerastativ på en precis lika offentlig plats som gräsmattan på den motsatta sidan vid Brunnsparken.
 
Simon Sheikh skriver i Publics and Post-Publics, the Production of the Social (Open 14/ 2008) om “the public” som både folk, rum och begrepp, dvs. allmänheten eller publiken, det offentliga rummet och begreppet offentligheten, om det nu är den bästa översättningen. Hans intresse är att utforska hur den borgerliga uppfattningen om det gemensamma offentliga rummet förvandlats och fragmenterats i dagens post-offentliga samhälle. Jag tänker i det här fallet närmast på “naturen” eller natur-kulturen som det offentliga rummet, ett slags allmänningar, som det ju oftast varit i Norden. Men också på allmänheten som publiken, de eventuella åskådarna för uppträdanden, eller mina bilder i detta fall.
 
Upplevelsen av att uppträda offentligt uteblir, då jag inte ställer mig framför kameran. Genom att betrakta spektaklet, om dock via en kamera, placerar jag mig bland åskådarna. Den här gången är det jag som är publiken, dess enda representant på just den här ön, som betraktar showen den här morgonen. Och själva spektaklet, morgonrodnaden eller soluppgången är just så offentligt och tillgängligt för alla som man kan önska. Men det är något i betraktarpositionen som är problematiskt, fast det är kanske en annan historia.
 
IMG_1462-16-5

Grått och blått


Ännu en regning morgon utan tillstymmelse till morgonrodnad, inte ens en skymt av en ljusstrimma i horisonten, bara ett ljusnande jämngrått molntäcke. Kameran ser skillnader i ljuset och tolkar dem i blått. Officiellt steg solen upp klockan 4.49 (eller 4.51, beroende på instans) i Helsingfors och så där 4.47, strax innan jag satte igång videokameran, tog jag en bild med min telefonkamera som visar en turkosblå värld (se ovan). Men redan ett par minuter senare, 4.52. då jag stängde kameran och tog ytterligare en stillbild, var världen blå med en lila nyans (se nedan). Det är fascinerande att nyanserna är nästan exakt de samma som igår. Det enda som skiljer är regnet, ett sakta duggregn, som hängde kvar i droppar på grenarna, och smattrade hörbart mot mitt paraply.
 
IMG_1430-11-5
 
Någon gång på dagen igår tog jag en bild av stativet på stranden (se nedan), som ett slags dokumentation, för att visa omgivningen. Den orangefärgade tejpen, som håller fast en lapp “rör ej” på stativet, lyser i bilden. Det som inte syns är skjulväggen, eller gåsboet där intill. Men att björkarna redan har skira gröna blad kan man urskilja uppe till höger, medan asparna ännu är kala.
 
Det är morsdag idag, och det känns alltid vemodigt, för jag har ingen mor kvar i livet och är inte heller mor själv. Jag kom att tänka på en annan morsdag, våren 2004, för då inledde jag ett projekt som hörde ihop med utställningen Öga och Sinne (Vision and Mind) på Kiasma, ett av de få gånger jag gjort en performance för kamera mitt i stan. Då stod jag på bassängkanten intill Mannerheimstatyn mitt emot riksdagshuset 15 minuter varje söndag klockan ett, och editerade sedan en ny version av videon varje vecka för utställningen. Videon hade alltid samma längd, för den utgjorde ett par med en bild från Stora Räntan, men delades upp i allt flera delar under sommaren, för jag fortsatte med mina uppträdanden under hela utställningen.
 
Att jag kom att tänka på det nu, var kanske behovet att passa tiden. I allmänhet har jag inte varit särskilt noga med tidpunkten för mina uppträdanden för kamera, och inte heller med längden, hur länge jag fortsatt varje gång. Men den sommaren utanför Kiasma stod jag alltid med ett tidtagarur i handen, med ryggen åt kameran, förstås, så den inte syntes, och försökte förbli orörlig som en staty i femton minuter. Nyss på stranden, med paraplyet i ena handen och telefonen i den andra väntade jag också på det rätta klockslaget. Men nu var jag ju inte själv med i bilden.
 
Igår såg jag av en händelse en fin liten video performance i Stadsmuseets aula i Tennispalatset. Eeva-mari Haikalas “I Was Waiting for You (My Heart Will Go On)” byggde på idén att stå på en brygga mot havet och hålla upp armarna i nivå med horisonten så länge som möjligt. Enkelt och snyggt. Kanske jag tyckte så bra om den för att jag kände igen många gemensamma element, som havet och att stå med ryggen mot kameran. Mest fascinerades jag av det klassiska performance-konceptet att låta sin fysiska förmåga eller uthållighet bestämma tiden, att hålla på så länge man förmår, att följa sin kropp eller viljestyrka snarare än klockan. Det borde jag kanske pröva på i något sammanhang…

 
IMG_1421

Morgon utan Rodnad


Efter fyra dagar av skira morgonrodnader med varierande rosa och rödgula nyanser kunde jag inte tro mina ögon i gryningen då jag mötte den jämnt blågrå horisonten som långsamt förvandlades till mer grå än blå. Inte den minsta rodnad eller ljusstrimma antydde att det var här som solen skulle ha visat sig ifall moln-täcket inte skymt den. Om jag inte vetat var solen steg upp igår, hade det varit svårt att avgöra riktningen. Den officiella tidpunkten för soluppgången var 5.06 eller 5.07 beroende på källan. Idag kändes det som om soluppgången uteblev, men det blev ljust, trots allt.
 
Då jag stod och väntade på den rätta tidpunkten, och på att den minsta strimma av ljus skulle markera dagbrottet, började det regna, ett stilla duggregn som snart förbyttes i slaskregn, med stora våta flingor som snabbt förvandlades till vatten. Maj med aprilväder! Besviken över den trista synen, gladde jag mig samtidigt åt tanken på variation. För det är ju hela vitsen med att hålla på med serier som den här, att allting ständigt förändras.
 
Jag bandar in åtminstone fem minuter eller mer varje gång, för i min otålighet startar ja ofta kameran alldeles för tidigt, för säkerhets skull. Men jag kommer antagligen att använda bara 20 eller 30 sekunder från varje morgon. I går editerade jag en förkortad version av Ormens år med fyra sekunder av varje bild, så att ett år förtätades till tre och en halv minut. Jag vet inte ännu vad jag skall göra med avbrotten. Nu blir det till exempel en paus på tre morgnar för att jag skall åka till Stockholm av och an. En möjlighet är att sätta in en kort nedtoning till svart vid varje hopp. I mina tidigare arbeten har jag struntat i att markera avbrotten, för ett två eller tre veckors hopp syns ofta tydligt i vegetationen. Kanske aspens grenar fått blad när jag återvänder.

Morgnar i maj


Den första maj påbörjade jag en serie som jag kallar Morgnar i maj, där jag dokumenterar ögonblicket innan soluppgången på stranden mot nordost på Stora Räntan utanför Helsingfors. I dag var den tredje gryningen då jag vaknade i en tältsäng på mitt arbetsrum klockan 4.30 för att vara nere vid stranden klockan fem. Officielt gick solen upp 5.12, dvs. några sekunder tidigare än i går. Det kommer att bli tidigare för varje dag ända fram till midsommar. Men så länge kommer jag inte att hålla på, en månad får räcka. Och det blir nog avbrott på grund av resor också. Tillsvidare har jag haft tur med vädret. Morgnarna har varit klara, så gott som molnfria. Regnskurarna har kommit och gått på dagtid.
 
Mina tidigare arbeten på Stora Räntan som dokumenterat ett år på samma plats en gång i veckan har oftast upprepats mot kvällen, som Råttans år (2008) innan solnedgången eller Harens år (2011) klockan tre på eftermiddagen. De flesta år har jag inte valt någon exakt tidpunkt, och av praktiska skäl har jag inte dokumenterat några morgnar tidigare. Nu då jag har tillfälle till det är det värt att göra ett litet experiment. Eller kanske jag borde kalla det en övning. Soluppgången är egentligen en omöjlig klisé att arbeta med, men fascinerande just därför, och visst är nyanserna av rosa och orange läckra. De tre första morgnarna har sett rätt lika ut, endast vindriktningen har varierat. Men ifall de små asparna, vars kala grenar syns i bilden, får löv under de närmaste veckorna, kommer bilden att förändras radikalt.
 
Mitt kamerastativ står färdigt placerat nere vid stranden, bakom skjulet med akvarierna, med en varningslapp: rör ej. Gåsparet som häckar intill väggen bara ett par meter längre bort vart helt lugnt idag, hanen kom inte ens för att kolla vad det är jag håller på med. Synbarligen har han lärt sig på ett par dagar att den underliga klumpiga figuren som ställer sig vid stranden vid soluppgången inte är något man behöver oroa sig för. Jag stod och lyssnade på de olika fåglarna och insåg att jag inte känner till många fågelläten utöver de allra mest bekanta som måsar, kråkor, gäss och den lilla havskatan. Det fanns många obekanta röster i luften och jag hoppas de kom med på videon för det var nästan vindstilla. Ofta täpper blåsten till mikrofonen så att man inte kan höra annat än dessa grova skräll.
 
Istället för att upprepa samma anteckningar på svenska, finska och engelska har jag tänkt skriva olika dagar på olika språk. Den första maj gjorde jag anteckningarna på engelska, den andra maj på finska och nu den tredje maj på svenska, men eftersom jag inlett med att presentera projektet innehåller de vissa upprepningar. Framöver kan jag kanske komma med större variation.

Ormens år i gungan


Produkterna från Ormens år finns att beskåda både på min privatutställning i Muu galleriet 3–25.5.2014 och på Harakka rf.s grupputställning Vesikuvia [Vattenbilder] 30.5. – 19.6. Ett litet smakprov kan man få med hjälp av miniatyrvideon Year of the Snake – Swinging (mini).
 
Vad ser vi i bilden? Gungans rörelse fångar blicken och den som gungar, vår like, väcker kanske vårt intresse. Hopsättningen av gungan, trädet, sjalen och den gungande kan också betraktas som en hyllning till gungan, en apparat som får en träbit och två rep av plast fästa vid en trädgren att möjliggöra rörelse. Och trädet då? En liten asp erbjuder bakgrund och stöd för gungan och visar årstidernas och vädrets växlingar i sitt lövverk, utan att få någon kredit för detta betvingade bidrag. Detta slags hierarkiskt och utilitaristiskt förhållningssätt är beskrivande för vår relation till växtligheten. Samtidigt visar det helt bokstavligt vårt fullständiga beroende av växterna.
 
Under ormens år, från och med det kinesiska nyåret den 10 februari 2013 fäste jag en liten blå gunga i en asp som växer på den västra stranden av ön Stora Räntan vid resterna av den gamla bastugrunden. Ungefär en gång i veckan videofilmade jag mig själv gungande, iklädd en ljusblå sjal, och försökte hålla kamerastativets plats och bildbeskärningen så konstanta som möjligt. Vid samma tillfällen satt jag också vid stubben av en annan asp som brukade växa intill – tidigare kunde man fästa en hängmatta mellan dem – och tittade ut mot havet med ryggen mot kameran. Och i en annan bild satt jag på ett litet stenrös och betraktade den växande Helsingforshamnen på den motsatta stranden. På så sätt försökte jag skapa ”souvenirer” för hur landskapet såg ut under detta år på Finska Vikens norra strand.
 
”Ormens år i gungan” är den sista delen i en serie på tolv årslånga projekt, som har uppförts för kamera på samma ö och utforskar frågan hur uppföra landskap idag. Serien som jag inledde 2002 grundar sig på den kinesiska kalendern med dess tolvåriga kretslopp, där varje år är benämnt efter ett djur. Det här arbetssättet grundar sig på performance konstens, video konstens och miljökonstens traditioner och rör sig i gränsmarkerna mellan dem. Varje år har jag valt ett nytt perspektiv på landskapet, en ny aspekt av miljön och ett nytt förhållande mellan min kropp och platsen.
 
Det här året koncentrerade jag mig på den lilla gungans rörelse, ett konstgjort element som tillförts landskapet. Även om en gunga kan vara ett imponerande skulpturelement, som till exempel i Monica Sands arbeten, är den här gungan hållen i barnets skala. Aspen på stranden är också liten till växten. Den tålde dock utan problem alla besökares tyngd. Jag experimenterade med att dela min upplevelse av att gunga och byta den uppträdande i bilden genom att inbjuda kolleger från ön eller tillfälliga besökare att gunga en stund. Dessa uppföranden dokumenterade jag med video och i en trespråkig blogg, och bifogade en stillbild från varje uppförande, antingen av besökaren eller av mig själv, till varje text. Jag valde gungandet som en aktivitet att dela, för att avsluta serien i en glättigare stämning. Dessutom tog jag med gungan på mina resor och fäste den i träd på olika slags stränder.