Från Venedig till Särna


Jag sitter och skriver detta på tåget till Mora, den första etappen på resan till Särna och vidare till Fulufjället och den mycket, mycket gamla granen där, Old Tjikko. I förrgår återvände jag från Venedig, där jag deltog som publik i förhandsvisningarna för Venedig biennalen och köade från den ena paviljongen till den andra. Outi Pieskis tolkning av samiska vandringsstavar som ledde in och ut från den finska paviljongen, (se bilden ovan) kan väl tjänstgöra som en brygga mellan konstens ”mecka” och fjällen, mellan växtlighet och att vara på väg. – De facto köade jag inte så mycket, för jag beslöt mig för att se det som man inte behövde köa till i första hand, men nyfiken som jag är ville jag ju också se det som det nu köades för, det som nu var ”en vogue”. Men den populäraste, den franska paviljongen i Giardini försökte jag mig inte ens på. Och den omtalade Lituanska paviljongen som det var en utfärd att hitta, hann jag inte fram till i tid, och såg bara skymten av kön, innan jag blev uppmanad att återkomma följande dag. Och det blev ju ingen följande dag i Venedig för min del. Men bara i den kuraterade utställningen ”May you live in interesting times” fanns det mycket att se. Jag tyckte egentligen om idén att ha samma konstnärer att återkomma både i Giardini och i Arsenale, men med lite olika verk. De flesta gick ändå bra att känna igen. I motsats till den senaste Documenta fanns här inte mycket växter, åtminstone inte levande sådana. Men i den nordiska paviljongen ingick förutom ett algliknande träd, en skulptur av Ingela Ihrman också konstnärsduon Nabbteeris installationer, med en tillhörande grönskande kompost vid hörnet utanför.
 

 

 
Koraller är ju inte växter, men systrarna Christine och Margaret Wertheims virkade korallrev, skapta i samarbete med tusentals människor, får en att tänka på växtlighet.
 

 
Ur ett ekologiskt perspektiv, som ett alternativt sätt att skapa estetiska upplevelser, var den lilla byggnaden i trädgården utanför den kinesiska paviljongen min absoluta favorit. Taket hade beskurits med hål och maskgångar som släppte igenom solljuset och bildade ett bedårande mönster på väggar och golv i det lilla ”lusthuset”, enkelt och magiskt (bättre i verkligheten än på bild).
 

 
Ett fotografi i den indiska konstnären Gauri Gills fina serie av människor iklädda specialgjorda masker som jag reagerade på, skildrar en pojke sittande i ett fikusträd, och den får stå som en avslutande vinjett för Venedig turen.
 

 
För nu är jag i färd med att förbereda mötet med ett av världens äldsta träd (åtminstone enligt några forskare i Umeå), granen Gamle Tjikko på Fulufjället, som egentligen är en klon, men vars grenar som slingrar sig längs marken har delar som är 9950 år gamla! Niotusen niohundra… Där bleknar både Venedig och Indiens urgamla folktraditioner.
 
 
 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.