Snö och vinterkyla blev storm och regn


Snön bjöd på en kortvarig glädje, den varade i ungefär ett dygn, åtminstone i södra Helsingfors. På lördag morgonen var marken i Brunnsparken vit. Det var minusgrader, så jag frös om fingrarna där jag satt vid almarna och övervägde att ro över till Stora Räntan nu, då vädret var drägligt, det var knappt någon vind. Tyvärr gjorde jag inte det, utan förverkligade min sista mini-performance för trädkalendern med en druvfläder uppe på backen. Tanken var att det skulle vara enbart ett test, men det är klart att det blev “på riktigt” när det en gång var gjort. Idag, på söndagen, hade snön försvunnit. Jag skulle inte ha kommit på tanken att vistas ute en minut längre än nödvändigt. Det blåste mer än tolv meter i sekunden och regnet piskade ner, ibland lugnare ibland häftigare. Och snön var som bortblåst, eller rättare sagt bort-fluten, inte ett spår av den fanns kvar. Det var ju varmare också, vilket hjälpte till att smälta eventuell is om det fanns någon kvar någonstans, fast det kändes ju inte varmare på grund av den bitande vinden. Jag fick intala mig att det bara var vatten, och inget ofarligt, som piskade mig, för att inte kura ihop mig i panik uppe på berget. Nere vid al-stubben var det mycket lugnare, som vanligt. Men när jag väl var inne igen, med kameran i behåll och bara en del av kläderna våta, var jag nöjd att ha fått det gjort. Det är ju inte så många besök hos träden kvar, för min december i Helsingfors blir kortare än vanligt på grund av ett antal små resor. – Jag tror inte att jag kommer att besöka något träd regelbundet i Helsingfors nästa år, även om jag kommer att vistas här också. Kanske i Stockholm, då. Men dylika grova time-lapse videon som dokumenterar årstiderna har jag gjort nog av, misstänker jag. En kommentar som jag fått höra upprepade gånger har gjort mig tveksam, nämligen tolkningen att “landskapet förändras medan människogestalten förblir oförändrad”. Och det är ju inte riktigt så jag har tänkt. Men ärligt talat vet jag inte längre vad jag ursprungligen hade i tankarna. Time-lapse upprepningen har blivit en teknik som jag använder för många olika ändamål, nästan rutinmässigt. Det är kanske på tiden att pröva på något annat?