Tisdagen den 14 Maj tillbringade jag dagen på Fulufjället, tillsammans med (ett av) världens äldsta träd, granen Old Tjikko, Camilla Johansson Bäcklund, och en gassande sol. Det tog ett tag att komma upp på fjället, så trots att vi startade klockan sex från den närmaste byn, Mörkret, var vi inte framme vid granen före klockan tio. Och vi var också tvungna att lämna Tjikko vid åttatiden för att hinna hem till natten. Här följer mina ocensurerade, okorrigerade anteckningar från dagen, ursprungligen skrivna i ett litet block efter varje inspelning:
 
10.30. Första bilden med Old Tjikko – den är så liten! Och den har flera små ”toppar” bland sina undre grenar. Den växer som ett enris i yttre skärgården, som en buske längs marken. Den ”vanliga” gran som stiger upp från grenarna är faktiskt ganska oansenlig, anspråkslös, kanske man kan säga. Jag valde att ställa mig intill den, att stå i snön mellan grenarna och hålla i den. Men egentligen kände jag bara mina frusna tår. Därefter satte jag mig på stenen intill, och tittade på miniatyrgranen intill mig. – När jag steg ut ur bilden gick Camilla och ställde sig vid granen en stund. Det var första mötet. Solen skiner, just nu är det oerhört vackert!
 
11.30. Andra bilden, i fullt solljus. Nu hade jag redan en modell att följa – stå först vid granen och håll i grenen, sitt sedan vid stenen intill och se på de lägre grenarna. Jag bjöd Camilla att komma in när jag satt på stenen, och det gjorde hon, satt först på en annan sten och när jag gick ut ur bilden ställde hon sig till höger om granen. – Intill växer en annan gran, mindre och antagligen yngre, men tänk om den också är flera tusen år gammal?
 
12.30. En lång session. Det enda vi bestämde var, att Camilla skulle komma in när jag satt, och att hon fick bestämma när vi skulle sluts. Det blev en bra stund, solen värmde, det blev så tydligt en höjdpunkt också i granens dagliga liv – ljuset och värmen! För dess del är det framförallt ljuset, det bländande överflödet!
 
13.30. Solen värmer, det är nästan dåsigt att sitta på stenen och kisa, för ljuset är så starkt att man inte kan öppna ögonen helt. Jag ändrade på tiden lite för att återställa ljusbalansen i kameran, men annars har jag inte rört den. Ibland har jag försökt vicka på den en aning om den horisontala linjen blivit gul, men i övrigt har kameran fått stå kvar på stativet. Jag stänger visserligen av den, och mikrofonen, för att spara på batteriet, men i övrigt får den vara. Det är ju också ett slags agens, att låta den säga sitt genom sin automatik. Eller kanske det snarare är tillverkarna som får säga sitt – och solen, som nu lyser rakt framifrån och relativt uppifrån också. – Vi väntade oss en molnig dag, men det blev fullt solsken – med moln på himlen, visserligen, men än så länge utan att skymma solen.
 
14.30. Små moln drar över solen, och det blir genast kyligare. Men när den tittar fram är det underbart varmt. Där jag står vid Tjikko har jag snö halvvägs till knäna, men på stenen är det torrt. Jag satt och tittade på lingon risen som växer bland granriset, eller grenarna, eller de små utskotten till granar som växer ur stammen som ligger längs marken, eller klonerna, som de ju officiellt sätt är. Om istiden började dra sig tillbaka, eller isen, rättare sagt, för ungefär 12.000 år sedan, hade Tjikko alltså ungefär tvåtusen år tid på sig att hitta fram hit. För granarna rör sig över generationerna… Camilla letar efter en grankotte att ta med sig för att hjälpa till på resan, men jag bryr mig bara om bilderna, som jag egentligen inte ser något av på grund av det starka ljuset – att arbeta i blindo i ett sådant ljusbad!
 
15.30. Snön smälter i värmen, våra fotspår över den våta sänkan är inte längre synliga. Camilla har bränt ansiktet i solen. Trots att vinden tilltar och det dyker upp moln som skymmer solen ibland, är det fortfarande varmt. Jag fryser on tårna, för snön är ju kall, och jag har fel sorts strumpor på mig, men annars är allting rätt lyxigt faktiskt. Tre eller fyra sessioner till. Vi kommer inte att hinna se solen gå ner, inte ens sjunka särskilt lågt, men riktningen förändras ju över dagen, som skuggan av Old Tjikko visar… Det är något så fint i att (ett av) världens äldsta träd inte är någon majestätisk jätte eller växer på en aktad och viktig plats utan en faktiskt rätt oansenlig gran som växer ute i obygden eller glesbygden, utan att göra väsen av sig… och i karga förhållanden. Och den har överlevt, här…
 
16.30. Solgasset fortsätter, mer och mer av de lägsta grenarna kommer fram när snön smälter. Vi satt och bandade in en diskussion under pausen så vi nästan missade ”passet”, och var kanske två minuter sena i starten. Två minuter inom 24 timmar spelar inte då stor roll, än mindre inom 9000 år. Vi skall inte hålla på i 24 timmar, utan bara sitta kvar ett par sessioner till. Det kan hinna bli molnigt ännu, men knappast helt och fullt. – Det är faktiskt spännande att Old Tjikko blev det första trädet i serien ”Remarkable Trees I have met” eller ”Meetings with remarkable trees”. På svenska blir det väl ”Möten med beaktansvärda träd” eller ”Möten med anmärkningsvärda, nej, det låter galet, hellre ”Möten med betydelsefulla träd”
 
17.30. Den låga eller lägre solen bränner både huden och bilden, känns det som. Camilla står med mitt paraply som parasoll – det var tänkt som regnskydd för kameran. I det hårda ljuset ser Old Tjikko ännu äldre och mindre ut. När jag står och håller i det inser jag att jag nog kunde ha suttit mig på den lilla grenen och den skulle nog tåla min tyngd, men jag kom aldrig på tanken. Det skulle kännas respektlöst på något sätt. Mitt vanliga viloträd i Stockholm ger jag helt sorglöst hela min tyngd och känner den haja till under mig. Men Old Tjikko är inte en nära bekant, utan en vördnadsvärd mega-åldring som måste värnas om. Och ändå byter vi molekyler hela tiden medan vi dröjer kvar här. Den koldioxid vi andas ut, Camilla och jag, och det syre Old Tjikko andas ut blandas ju hela tiden. Det accentueras av att tillbringar tid här bredvid varandra… eller rättare sagt att vi dragit ut på vårt besök hos Tjikko. Men inte så många timmar mer…
 
18.30. Mulet, äntligen! Men när det var dags att sätta igång kameran, tittade solen fram igen. Nu kastar Old Tjikko en lång skugga, och från ingenstans dök det upp fåglar som låter främmande och gälla, ”fjälliga”. – Vi försöker få fram någon att skjutsa oss till Särna imorgon tidigt men det verkar svårt. Avstånden är långa här, och allt är planerat för organiserad turism under sesong-tid, synbarligen. – Så fort solen försvinner märker man att det kvällas och blir kallt, men den värmer ännu. En seans till, och så är det nog…
 
19.30. Sista sessionen, och solen lyser fortfarande. Jag hade hoppats att den skulle gå i moln, för att avsluta i en skymningsstämning. Men det blev lite vemodigt ändå. Jag lämnade Camilla att stå ensam med Old Tjikko tillslut, och nu står kameran ännu och rullar i väntan på ”fejd-out”. Men det tycks vara förgäves. Det är sol, sol, sol, och långt till solnedgången, trots att det är kväll. Hej då, Old Tjikko, och ha det bra det följande tusen åren, eller så…
 

 
Mera information om Old Tjikko och Fulufjället
 
Och kort om besöket på engelska här.