Efter en besynnerlig men nog så intressant konferens, evolving the forest, på Dartington Hall i Devon, hade jag möjlighet att bekanta mig med en åldrig idegran på den gamla kyrkogården där. Enligt broschyren är den mellan 1500 och 2000 år gammal, men synbarligen finns det inga noggranna mätningar. För att skydda rötterna fanns där ett rep kring trädet, så det var lätt att känna igen åldringen, även om det fanns andra gamla fina idegranar i närheten, antagligen tillhörande samma familj. Jag kunde alltså inte gå helt nära trädet, men försökte försiktigt röra vid dess grenar, först på ena sidan och så på den andra. Trots att jag hört ett föredrag om att be tillåtelse av träd att närma sig dem, kände jag nog inget gensvar från dess håll. Och varför skulle den orka bry sig om alla turistkryp som surrade kring den. Den första grenen kändes väldigt kall och inte alls levande. Det jag upplevde var mest att det var tungt att hålla handen uppe så att blodet inte flöt fritt. Den andra lite yngre grenen kändes mer levande, och det var lättare att stå en lite längre stund. Det enda besvärliga var att hitta en bildbeskärning där jag själv rymdes med i bilden, och efter ett par misslyckade försök gick det till slut vägen. Jag tog också en bild av den uråldriga stammen, från samma håll, det vill säga i skuggan, för att ha som ett par med den vida bilden, lite i stil med arbetet Trees in Victoria, även om jag i den serien inte rörde vid träden. På tåget från Totnes till London klippte jag ihop de båda versionerna, en video “With a Yew in Dartington” (5 min 10 sek.) som ser ut såhär:
 

 
Det andra försöket och närbilden klippte jag ihop till en tudelad video “With a Yew in Dartington 1&2”, där ser delarna ut på följande sätt:
 

 

 
Det är egentligen lite förläget att erkänna att jag nog inte lyckas kommunicera med träden då jag uppträder med dem, för det tycks finnas ganska många människor som faktiskt upplever att de kommunicerar med träd. Jag har aldrig varit särskilt känslig eller empatisk, och har heller ingen särskilt livlig fantasi. Men även om jag inte kommunicerar med träden, varken förstår dem eller känner mig förstådd av dem, trivs jag i deras sällskap. Och i närheten av en sån här gamling kan man jun inte annat än känna en viss vördnad och respekt…