Category Archives: Örö

Talar med tallar


Maj på Örö har varit en helt ny upplevelse, en glimt av hur ön ter sig under turistsäsongen. Början av veckan var det lungt, och man kunde känna allting explodera i sin iver att växa. På bara några dagar har knopparna slagit ut och blivit blad och vägkanterna blir grönare och grönare. Jag har sett redan två huggormar, en vanlig och en svart, och jag inser att jag börjar komma över min skräck inför ormar när jag märker att de ringlar iväg när de upptäcker mig. Det gäller bara att se sig omkring så att man inte överraskar dem. I slutet av veckan, inför långhelgen, fylldes ön plötsligt av turister, och därmed förändrades också stämningen. Nu är det inte huggormar utan folk på promenad som baxnar då de ser mig, när jag poserar för min videokamera på stativ eller sitter och gungar i en tall vid vägkanten.
 
Det mesta av vad jag skulle spela in har jag gjort innan rusningen, som till exempel besöket hos tallen på stranden som jag tidigare talat med. Istället för att skriva ett brev till tallen har jag talat till den och hållit en mikrofon i handen, så att jag kan lägga talet som ljud till videobilden. Den här gången var det en del strul med det, för vid den första sessionen var minneskortet fullt utan att jag märkte det förrän efteråt. Jag återvände till tallen utan kamera, satte mig på tallstammen med mikrofonen i handen, och den här gången var det batteriet som tog slut. Jag tyckte det var nästan som förtrollat, och tänkte att jag skulle byta strategi. Men så upptäckte jag att det mesta av det jag talat ändå bandats in, och lyckades sammanställa det med bilden, även om talet avslutas rätt abrupt. Jag skrev också ut texten från band, och lägger in den här, för säkerhets skull:
 
Kära tall,
Roligt att se dig igen efter en så lång paus. Vi träffades senast i slutet av februari, och då var stranden täckt med snö. Nu lyser sanden i solen. Jag såg just en huggorm ringla sig i sanden och den gömde sig snabbt in i en tova med enris, som en ö mitt i sanden där den var gömd. Jag väntade en stund för att se om den skulle komma ut från andra sidan, men nej, den stanna där, för den ville inte ha med mig och göra. Det förstår jag, och jag tycker… det är ju bra, att den undviker mig istället för att anfalla. Det slog mig, kära tall, att du ju inte har den chansen. Jag kommer till dig och sätter mig på din stam och är jätteglad att se dig. Men tänk om du inte är så glad att se mig. Du kan inte ringla bort som huggormen… Man skall kanske inte jämföra olika sätt att reagera. Du har ju din tjocka bark som skyddar dig. Det är som att du kan stänga öronen om du inte vill lyssna på vad jag har att tala om för dig.
Ja, jag läste eller bläddra i en artikel nyligen som handlade om tallar. Det var en vetenskaplig text som analyserade olika tallarters utveckling i historien eller snarare i förhistorisk, geologisk tid. Och den beaktade liksom både ekologiska frågor och genetiska frågor. Och varför det var viktigt var för att det var en studie, en global studie i biodiversitet eller naturens mångfald och hur den kan komma att påverkas av klimatförändringen eller uppvärmningen. Och skribenterna hade kommit fram till att det var i mellanzonerna, ”middle altitudes”, där den största delen av de olika tallarterna hade vuxit fram. Och först förstod jag ju inte vad det handlade om, men det där med ”mid-altitudes”, det handlar om höjdskillnaderna i bergen. Och här i Finland så tänker vi ju i norr och syd – vilka arter klarar sig längre söderut, och vilka drar sig norrut när det blir varmare – medan på andra håll så handlar det om bergen, så att det som hos oss växer norrut, det växer högre upp i bergen. Det hade jag ju inte tänkt på. Men det spännande ur din synvinkel, eller som, varför jag berättar det här åt dig är, att det visade sig att tallar växer överallt på jordklotet, på alla håll, och i många, många olika arter, och de har, ni har, funnits här länge, väldigt länge. Jag trodde ju att det var de stora sibiriska skogarna och kanadensiska skogarna kanske, som innehöll mest tall, men det finns tall i Australien och i Afrika, överallt finns det tallar av olika slag. Jag har förstått eller åtminstone inbillat mig att alla tallar som lever i Finland hör till samma art, men det kan ju hända att det finns lokala varianter av olika slag, det har jag inte tagit reda på. Kanske det finns en speciell Örö variant?
Nå, det här är ett typiskt mänskligt sätt att tänka på saker, att klassificera och namnge, och det är kanske inte det viktigaste. Men jag tillbringade hela april månad uppe i Karlö, Hailuoto, högt uppe i Bottniska viken, och där är det ju fullt med tallar också. Delvis är de annorlunda, men sen har de också tallar som de kallar för “tarri”, som är ett slags martallar, fast gamla och tjocka. Men i princip är det också samma art av tall kan jag tänka mig. Ni är ett stort släkte. Men jag vet inte om det är viktigt för dig här, nu. Snarare är det väl så att det är bra för dig att ha en massa plats omkring dig, men ändå ha släktingar på nära håll. Och det växer ju många olika slags ris och snår och enris och mossa och olika svampar… det fanns en massa murklor inte så långt härifrån.
Jag stötte också på en artikel från Suzan Simard, en forstvetare, kanadensisk kvinna, som är nu väldigt omtalad för att hon har skrivit om ”The Mother Tree”. Men hon skriver också om samarbetet träd emellan, och att vissa trädslag trivs ihop för att de tycker om samma svampmycelier och så vidare. Jag undrar vilka dina favoriter är? Men ni har levt här så länge på Örö, i de här omständigheterna, så ni har säkert utvecklat ett bra samarbete med åren.
Vad mer kan jag berätta åt dig? Tanken var ju att jag skulle tala om mina egna sorger eller bekymmer eller kanske glädjeämnen, men jag vet inte om jag har några akuta just nu. I och med att det blir vår och i och med att koronakrisen så småningom börjar avta – ja, jag har fått min [sic] första vaccin, det är härligt – och i och med att, ja ljuset har återvänt och värmen också återvänder så småningom, så blir vi ju alla mer optimistiska och glada och fulla av hopp. Man kan riktigt känna det när man går i skogarna här, att alla skyndar sig för att få ut sina blad för att kunna börja med fotosyntesen och… och krypen kommer fram. Det var inte långt härifrån som det var en massa spindelväv som redan höll på att vävas och så vidare. Det är härligt att vara bland annat liv, insåg jag plötsligt efter att ha varit i stan igen, att vara mitt bland liv. Också huggormar, trots allt.
Men, förlåt att jag säger såhär, det är ju inte livet bara i sig som drar mig till dig, utan just för att du är så speciell och växer på en speciell plats med en härlig utsikt över havet och så med en sån särskild böjd stam, som är som skapt för alla mänskor som vandrar här förbi att sitta och vila en stund. Hur skall jag säga, jag behöver inte ens tänka mig att du har gjort det med avsikt, den fungerar som en inbjudan, oberoende av, så tack för det.
 
 
Så här ser tallen ut på nära håll och på lite avstånd i sitt sammanhang på stranden:
 

 
 

 
 

Korvasieniä Örössä


Keväällä kaikki muuttuu, kaikkialla, mutta Örössä sen tajuaa erityisen selvästi. Vaikka männyt säilyvät kutakuinkin ennallaan, maailma niiden ympärillä näyttää niin erilaiselta, että nekin ovat kuin uudenlaisia ilmestyksiä keskellä vihreyttä. Ja lintujen mekastusta lähentelevä liverrys peittää tuulen kohinan, uusi “ääniraita” muuttaa koko paikan tunnelman. Joinakin päivinä läntinen hiekkaranta on ollut niin tyyni että voisi kuvitella olevansa Välimerellä. Rantaniityille on rakennettu uudet aidat ja asennettu kiiltävät portit läpikulkijoille, mutta vielä saarella ei ole karjaa, vielä ei oikein olisi paljoa syötävääkään. Ihmisille löytyisi korvasieniä. Pitkä ikävä -tien ja sotilaskodin tien muodostamassa kulmassa on hiekkakenttä, jonka reunalla kasvavien kahden pienen männyn kanssa esiinnyin heti ensimmäisenä päivänä. Ja vasta kulkiessani hiekalla tajusin, että männynkävyiltä näyttävät ruskeat muhkurat olivat korvasieniä kaikki. Tunsin suurta houkutusta ryhtyä poimimaan niitä, ja kokeilla osaisinko ryöpätä ne turvallisesti nautittavaksi. Onneksi kansallispuistossa ei saa poimia mitään. Luettuani ohjeita verkosta ja varoituksia niiden myrkyllisyydestä olin tyytyväinen, että jouduin jättämään ne silleen. Kuvasin kuitenkin niiden kunniaksi pienen videon kannolla istuen, ja nimesin sen ruotsiksi ja englanniksi: Murklemarker – Morel Lands. Suomeksi voisi kutsua vaikka nimellä Korvasaaren korvasienet. Örön suomenkielinen nimi taitaa tosin olla Sorasaari, eikä korvasieniä oikein erota videokuvassa.
 

 

 

 

 

 
 
 
 

Pasque Flowers in Örö


A week in Örö after a long break – I was here last time at the end of February – is the perfect way to celebrate May and mothers’ day and to get some work done with the pines. When arriving I suddenly remembered the Pasque flowers (Anemone pulsatilla) whose only known habitat in Finland is supposed to be Örö. At least that is what a sign next to some fenced spots claimed. And yes, they were in full bloom, although bending in the chilly wind. There is some controversy whether they are extinct or not in Finland and which species of pulsatilla or anemones, “kylmänkukat”, actually have grown or grow here now.
 

 

 

 

 

 

 
I heard from a local man interested in photography about another type, the small pasque flower (pulsatilla pratensis) which is even rarer, and grows on the island, too, but has no official signs, at least not yet. They looked really delicate and exotic, I have to admit. There were three spots where the plants were marked with a circle of rocks, and in one spot also protected by a sign “valuable vegetation” on a fence, which prevented one to get anywhere near.
 

 

 

 

 

 

 

 

Kuinka puu kaulataan


Kiduttaminen kuulostaa pahalta, mutta siitä oikeastaan taitaa olla kyse kun mänty kaulataan. Palatessani Öröhön viikoksi vierailemaan mäntyjen luona huomasin lumen keskellä länsirannalla oranssinkeltaisena loistavia männynrunkoja. Muistin, että viime vierailullani otin selvää mistä oli kyse, kaulaamisesta, eli männyn hitaasta tappamisesta. Nesteet ja ravinteet kulkevat aivan kaarnan alla ja kun yhteys juurten ja latvuksen välillä katkaistaan poistamalla kuori riittävän leveältä alueelta rungon ympäriltä, puu näivettyy ja kuivuu hitaasti. Ihan toinen kysymys on, miksi mäntyjä tapetaan tällä tavoin kansallispuistossa, mutta siihenkin löytyi selitys. Männyt valtaavat alaa ja metsittävät koko saaren, ja ennen aukeat rantaniityt ja hiekkaiset kedot täyttyvät männiköistä, niin etteivät aukealla maalla viihtyvät lajit enää selviä. Siksi maisema yritetään edes paikoitellen pitää avoimena ja siihen tarkoitukseen saarelle tuodaan karjaakin kesäaikaan. Jotakin tämäntapaista luin erilaisista kylteistä, joita on kiitettävästi eri puolilla saarta. Kuvittelen lsäksi, että kun puu kuolee pystyyn ja jää siihen lahoamaan, se tarjoaa elinpaikan kaikenlaisille ötököille, vaikka saarella on jo ennestään paljon lahoavia puita eri vaiheessa maatumistaan. Kannoista päätellen paljon puita myös kaadetaan ja viedään parempaan käyttöön, ja syksystä muistan että risut poltetaan. Outoa ajatella mäntyjä valloittajina, kun yleensä kuuset ovat niitä, jotka hitaasti mutta varmasti valtaavat tilan koivuilta ja muilta lehtipuilta jos olosuhteet suinkin sallivat. Mäntyjen ajattelen aina sinnittelevän tuulisilla kallioilla, siellä missä muut eivät selviä. Ehkä siksikin tuollainen kuolemaan kaulaaminen kylmää. Mutta vaikea sanoa minkämoista kärsimystä se aiheuttaa, vaikka tuskin mikään tai kukaan elollinen mielellään kuolee kitumalla… Pakko silti myöntää, etten ensimmäiseksi ajatellut kärsimystä, vaan ihastelin miten kaamean kauniilta nuo jäätyneen pihkan peittämät avohaavat näyttivät:
 

 

 

 

 

 

 
 
 
 

Tala om det för tallen


Då jag besökte Örö i början på januari valde jag en tall vid huset där jag bodde att hålla i dagligen under den tid jag var där, och satt dessutom på en bekvämt böjd tall på västra stranden och pratade med den, till den en stund. Istället för att skriva ett brev för hand satt jag med en mikrofon i handen och försökte tilltala tallen direkt. Och visst gick det också, även om jag talade långsamt och fick leta efter orden. Jag klippte ihop ljudet med videon och lade upp den på RC – inte som ett “work”, för den kategorin har nu slopats i och med renoveringen – tillsammans med de andra tallbilderna (se bilden ovan). Och lämnade experimentet därhän.
 
Nu, då jag återvände till Örö i februari (se bilden här nedan), besökte jag samma tall och upprepade experimentet. Men den här gången klippte jag inte bara ihop videon och lade den på RC, utan nu skrev jag också ut texten till de båda konversationerna, och bestämde mig för att publicera dem här på min blog, för att på så sätt arkivera dem. Det första “talet” till tallen eller snarare utskriften av pratstunden med tallen skedde alltså 11.1.2021, medan den andra texten baserar sig på inblandningen den 20.2.2021. Jag skriver dem här, istället för i projekt-bloggen för “Meetings with Remarkable and Unremarkable Trees”, vilket skulle i princip vara naturligare, helt enkelt för att de är skrivna på svenska:
 
Kära tall,
Tack för att jag får sitta så här, på dig, här vid stranden på Örö. Jag beslöt mig för att komma och hälsa på dig medan jag är här nu helt enkelt för att du växer på en så fin plats här på västra stranden och är böjd på ett sånt sätt att det är, som du skulle vara inbjudande för att sitta på. Jag är säkert inte den första människa som sitter här, men de flesta sitter här antagligen under sommarhalvåret, och nu är det den elfte januari tjugotusen [sic] tjugoett. Och även om det är soligt och klart väder idag och inte väldigt kallt, så är det ändå vinter. Jag har tidigare försökt skriva till tallar här, men den här gången bestämde jag mig för att försöka tala in i en mikrofon, att bokstavligen tala om det för tallen. Och även om det känns lite konstigt, och jag vet inte hur det kommer att låta, så är det ju ett mer direkt sätt att tala till dig. Jag antar inte att du förstår svenska eller människospråk överhuvudtaget, men det är fullt möjligt att du kan känna eller höra, känna av min röst på något sätt. Många växter kan höra ljud, känna igen ljud på något sätt. Sen tycker jag om att tänka mig att du på något sätt anar mina avsikter, och att du känner efter, ifall du känner efter så kan du känna att jag vill dig väl, eller åtminstone inte vill dig något illa. Men för att vara riktigt ärlig så talar jag till dig idag, inte så mycket för din skull som för min egen skull. Jag har just fyllt sextiofem år, i förrgår, och det kändes bra att fira det, den bemärkelsedagen här på ön med tallarna här. Jag besökte en annan tall belägen nära kasernområdet då. Men även om, även om det här är ett bra ställe att bli äldre på så är det ändå lite kusligt. Det slog mig att jag nu egentligen borde pensionera mig, gå i pension helt enkelt, ansöka om pension. Jag har inget arbete just nu att gå i pension från, men jag har lyckligtvis ett arbetsstipendium, så att jag kan arbeta helt normalt hela det här året ännu. Men själva tanken på att gå i pension är lite skrämmande. Du är ju ingen ung tall själv heller, men jag har svårt att tänka mig att tallar skulle gå i pension. Tallar kan ju dö, torka bort, förtvina, men också bli väldigt, väldigt gamla, och jag ser ju på dina barr och på dina kottar att du jobbar på för fullt, även om du är böjd på ett sånt här underligt sätt, antagligen på grund av någon höststorm när du var ung. Men, ja, jag vet inte, kanske jag inte direkt ber om råd från dig hur jag skall förhålla mig till det där med pension, men jag vill bara ha ett perspektiv på det genom att fundera på det tillsammans med dig. Om man tänker det på ett annat sätt så är du ju pensionär hela tiden, i den bemärkelsen att du arbetar för dig själv och gör det som känns viktigt för dig och som du behöver göra för att hålla dig vid liv, och för att hjälpa alla de andra varelser som livnär sig på dig, som alla de olika typer av lav som växer på din bark just här intill. För att inte tala om alla andra växter och djur och mikrober som du hjälper att fungera. Det är svårt att förstå ett träd om man är människa, att förstå på riktigt. Men antagligen är det också svårt att förstå en människa om man är tall. Istället för att beklaga mig för dig eller lätta på hjärtat som man säger, berätta om min oro inför att bli gammal och pensionerad och inte behövas längre kan man kanske säga, så borde jag kanske lyssna på dig istället. Men det vad jag hör, det är inte dig utan det är havet här intill. Men tack i varje fall att du lyssnade på mig. Tack för att du finns, och för att jag vet att jag kan kanske komma tillbaka till dig nån gång. Jag hoppas du har det bra resten av vintern. Sköt om dig.
 

 
Kära tall,
Det är roligt att vara här hos dig igen. Det är över en månad sen jag var här senast. Det är februari, tjugonde februari tjugohundra tjugoett, och det är ovanligt mycket snö i år, en riktig vinter, trots klimatförändringen. Jag undrar om du sover över vinterns, som björnar gör, och många djur, eller vilar, det gör du säkert åtminstone. Men du har ju dina gröna barr så i princip kan du väl fortsätta jobba som vanligt. Men jag tänker mig att, att det är för kallt för alla vätskorna att röra sig i din stam. Men kanske barken är tjock. Nu är det inte så kallt, det är egentligen snöbollsväder, kring noll [grader], men förra veckan var det väldigt kallt, och veckan innan också. Kanske växter inte fryser på samma sätt som djur. Frysa gör de ju, kölden tar livet av växter förstås. Men ni tallar är vana med kölden. Jag kan tänka mig att det blir svårare när det blir varmare. Inte för att värmen i sig skulle vara jobbig, bara det finns vatten, och det finns det säkert nog här. Men det kommer ju en massa nya insekter och svampar och all slags smådjur som tycker om att äta och borra hål i dig och så vidare. Det handlar ju om balans, det förstår jag. Din bark är alldeles full av olika typers lav, och det verkar inte vara något problem för dig. Men det är klart att om, om det sen finns insekter som borrar sig in i ditt trä och sprider sjukdomar, så är det en annan sak. Jag vet inte om det är möjligt för dig att förbereda dig för klimatförändringen. I princip skulle det kunna vara farligt för dig att vara så här nära vattenbrynet, nära havet, för om havsnivån skulle stiga så mycket som den har planerats att den skall göra, så då skulle du hamna under vatten, faktiskt. Men lyckligtvis har vi ju fortfarande landupphöjningen efter istiden här, som motverkar det stigande havs-, den stigande havsnivån en aning. Havet ser häftigt ut nu när det är isbelagt. Isen är mörk och inte vit idag, så det liknar vanligt hav, men det som är spännande med det är att det är helt tyst. Nu blåser det lite, och jag kan tänka mig att vinden slår mot mikrofonen också ibland, men i morse var det alldeles tyst. När man kommer från stan är det nästan overkligt med en sån tystnad. Så plötsligt hörs det en liten fågel som inser att det börjar bli vår så småningom. Det känns ju inte som vår i den här kylan, men ljuset återvänder. De säger att växterna förstår att de skall börja växa, inte för att ljuset återvänder, utan för att de, utan innan det, redan innan det när det blir mörkt. Jag undrar om det stämmer för dig också. – Jag vet inte om du, om du sover, om du vilar, eller om du är här nu, medveten, medveten på det sätt som en tall är medveten. På sätt och vis är du ju mycket mer medveten än människorna, till exempel när det gäller olika nyanser av ljus eller nyanser av fukt, antar jag, och så vidare. Men å andra sidan så har du ju inte en medvetenhet som är som vår. Jag kan tänka mig att vinden är det viktigaste, för det är vinden som böjer dig och tvingar dig att följa sig själv, eller följa, böja sig för vinden. Och det är bara vinden som hörs just nu, när havet inte brusar fritt. Jag hoppas jag inte stör din vila genom att sätta mig här. Kanske jag skall lämna dig att vila i lugn och ro. Men tack för att jag fick sitta här, och tack för att jag fick tala med dig, även om jag inte har något spännande att berätta åt dig just nu. Och inte heller några goda nyheter vad gäller klimatförändringen i sig. Även om det känns lite gran som om folk så småningom skulle vakna till att nu måste det göras något. Kanske det. Men än så länge, ha det så bra. Jag hoppas att vi träffas ännu, innan våren. Tack.
 
 

Rakas mänty


Muutaman sadepäivän jälkeen, myrskyä odotellessa päätin ottaa kameran ja käydä vierailemassa Örön pohjoiskärjen männyn luona. Istuin sen luona hytisemässä jo viime viikolla, mutta videokuva tärisi niin paljon tullessa, etten kelpuuttanut materiaalia. Tällä kertaa minulla oli myös kirjoitusvälineet mukanani. Kuinka ollakaan, unohdin ottaa mukaan vara-akun, ja kun palasin männyn luota sulkemaan kameran – en katsonut tarkkaa aikaa, mutta tiesin että olin kirjoittanut vähemmän kuin kaksikymmentä minuuttia – näin surukseni, että se oli sammunut. Akku oli tyhjä. Niinpä en edes nähnyt minkä verran kuvaa oli tarttunut muistiin, minuutti vai ehkä viisi? Kävellessäni takaisin talolle “Pitkä ikävä” tietä pitkin mietin jo mielessäni, ehtisinkö takaisin kuvaamaan uudestaan vielä tänään, mutta hämärä ja tihkusade saivat minut toisiin ajatuksiin. Jos joutuisin menemään männyn luokse kolmannen kerran, se saisi jäädä ensi viikkoon. Ilokseni havaitsin, että kuvaa oli ehtinyt tallentua yli kymmenen minuuttia, ja se kyllä riittäisi. Mutta ironista kyllä, se oli yhtä tärisevää kuin ensimmäinenkin yritykseni. Tässä joka tapauksessa kirjoittamani kirje:
 
Rakas mänty,
tervehdys tästä juuriltasi, tai oikeastaan alimmilta oksiltasi – vai olisiko tämä paksu oksa, jonka päällä istun oikeastaan osa vääntynyttä runkoasi. Et ehkä muista minua, mutta olemme tavanneet kerran aikaisemmin. Istuin tässä viime viikolla hytisemässä tuulessa, mutta silloin minulla ei ollut kirjoitusvälineitä mukanani, ja kamera tärisi tuulessa niin häiritsevästi, etten koskaan editoinut kuvaa. Saa nähdä miten tällä kertaa käy! Sinänsä tämä tuuli ei ole voimakas, aukea ranta vaan saa sen tuntumaan vahvemmalta. Huomiseksi on luvattu myrskytuulta, yli kaksikymmentä metriä sekunnissa, ja se vaikeuttaa jo merellä liikkumista. Mutta sinun kannaltasi se ei ehkä ole niin kovin poikkeuksellista, olet varmaan kokenut yhden, jos toisenkin myrskyn ja osaat varautuakin niihin. Mutta miten, oikeastaan? Et voi vetää oksiasi kiinni runkoon, tai vetää neulasiasi suppuun – oletan. Mutta se, että kasvat maata pitkin ja enemmän pensaan lailla on varmaan seurausta nimenomaan varustautumisesta tuuleen, vaikken tiedä millä tavalla. Tai, jos ajatellaan jotenkin yksinkertaistetun luonnonvalinnan kautta, ne männyt jotka valitsivat uhmakkaamman tien ja kasvoivat suoraan, ovat ehkä kaatuneet myrskyissä. Rannoilla näkee kyllä sellaisiakin, jotka kerran kaaduttuaan jatkavat kasvamistaan runko maata myöten, ja luovat uusia oksia ylöspäin latvukseksi. Ehkä sinullekin on joskus sattunut vastaavanlainen onnettomuus, ja olet sitten vain jatkanut kasvamista uusista lähtökohdista. Se on tietysti aika hyvä neuvo itse kullekin, kun ikää karttuu, eikä asioita enää pysty tekemään samalla tavalla kuin ennen. Mutta aina ei ole helppoa nähdä mihin suuntaan sitä pitäisi ryhtyä kasvamaan. Juuri nyt minun ei tarvitse päättää, voin vain istua tässä sinun kanssasi, ja antaa tuuleen puhaltaa lävitseni. Se tulee etelästä eikä ole niin kylmä kuin voisi kuvitella – tai lännestä oikeastaan. Ehkä on silti viisainta jättää sinut tähän tuiverrukseen, kun kerran olet siihen tottunut ja kasvanut. Minulle, heiveröiselle ihmiselle, tämä alkaa olla turhan kylmää. Kiitos, että sain istua tässä tuulessa kanssasi, ja kiitos rauhoittavista ajatuksista joita minulle annoit, jollakin tavalla tai välityksellä. Toivon sinulle kaikkea hyvää tulevan talven varalle, ja ennen kaikkea, ettei huominen myrsky tuottaisi sinulle tuskaa tai tuhoa. Kiitos, kiitos, ja voi hyvin! AA
 
 
 

Kära tall


Idag, 16.11.2020, bestämde jag mig för att besöka tallen som jag hittade förra veckan och ta kameran med mig. Dessutom tog jag med mig mitt häfte och en penna för att eventuellt försöka skriva något till den, ifall det inte var för kallt. Och visst, det gick bra, för tallen växer rätt skyddat mitt i skogen. Men trots att det var lätt att kliva upp i trädet var det svårare än väntat att hitta en bra plats att sitta och skriva. Men det gick vägen. Särskilt länge satt jag inte och skrev, dels för att det var kallt men mest för att jag egentligen inte hade så mycket att komma med. Här är utskriften av brevet jag totade ihop:
 
Kära tall,
jag vänder mig till dig på svenska, för det känns som det naturligaste alternativet här ute i yttre skärgården, trots att du antagligen hör minst lika mycket finska och varför inte andra språk också, i synnerhet under sommarmånaderna. Här runt dig har det pågått skogsarbete, många tallar har fällts, och det är fint att du bevarats, antagligen för din intressanta form. Du är ju faktiskt ett idealiskt klätterträd för eventuella barn som kommer förbi, och varför inte vuxna också. Fast jag är nog säkert en av de äldsta som klivit upp på din gren här. Jag är ingen expert på att klättra i träd, och inte alls våghalsig heller, men dina grenar verkar så inbjudande, de bildar nästan som en stege att kliva upp längs. Det är egentligen lite för kallt för att sitta och skriva med bara händer, men lyckligtvis skyddar skogen mot vinden, som man kan höra i bruset från stranden. Jag hoppas förresten att jag inte stör dig i din höstvila, och jag klampade bara upp utan något slags välkomstceremonier eller hälsningar. Klumpigt, javisst, men så beter jag mig ofta med mänskor också. Egentligen skulle jag hellre bara sitta här och andas in vinden med dig, men skrivandet får mig att hålla mig varm, så absurt som det låter. Och jag vill på något sätt försöka tala till dig och tala om för dig hur fin jag tycker du är, stilig och spännande i din flammande form. Men egentligen är många av dina genar döda, eller saknar i alla fall barr och kottar, det är bara högst uppe i kronan som du är grön och frisk. Det växer en massa mossa och lav på din stam, och det är säkert fullt med all slags småkryp också. Jag sällar mig till de där småkrypen som livnär sig på dig, även om jag nog är ett slags “storkryp” , åtminstone vad vikten beträffar. Nej, det var inte särskilt roligt, förlåt. Men dina nedre grenar är faktiskt väldigt starka, jag kan inte känna det minsta svajande under min tyngd. Även om jag tror att jag inte åsamkar dig lidande eller större besvär, börjar det bli alltför kallt för mig att sitta här i vinden, så jag tackar för mig och önskar dig allt gott i fortsättningen. Tack för att jag fick sitta här, och ha det så bra!
hälsar AA
 
 

Örön mäntyjen kanssa


Vasta viikon olen viettänyt Örössä, residenssissä – Öres -, armeijan käytöstä kansallispuistoksi muutetulla, yleisölle vuonna 2015 avatulla saarella, joka kesäaikaan on luultavasti varsinainen turisti-rysä, mutta nyt se on tyhjä, hiljainen ja rauhallinen. Hiljainen on ehkä väärä sana, sillä tuulen kohina on jatkuva ja yllättävän kova. Mutta rauhallista täällä on; kun näen ihmisen tiellä tervehdin ilahtuneena. Mutta ihmisiä sentään on, heidän vuokseen jopa ravintola on auki pari tuntia lauantai-iltana.
Eilen ja tänään kuljeskelin tuttuja reittejä kameran kanssa, ja pysähdyin poseeraamaan muutamien mäntyjen luona. Aivan kaikkia en sentään kelpuuttanut editoitavaksi, mutta suuren osan. Alla kuvia tien vieressä kasvavasta komeasta männystä ja erilaisista rantamännyistä, uskon että tässä tapauksessa kuvat todella kertovat enemmän kuin sanat, vaikkeivät ne ehkä paljasta sitä, miten kylmä tuuli sittenkin on…
 

 

 

 

 

November på Örö


Efter bara fem dagar på ön är jag helt förtjust, och idag fick tillvaron en helt ny lyster, när plastskydden på fönstren togs bort och de nya fönsterrutorna kom på plats. Jag skall tillbringa hela november månad här i Öres residenset, med ett kort besök i Helsingfors en weekend, och det känns oerhört skönt. Det blåser hårt för det mesta och regnar ibland men i övrigt känns det inte som november. Och ön är inte alls så öde som jag befarade. Dels bor min granne, en ung spansk konstnär på andra sidan huset, dels rör sig en del folk omkring på cyklar, och till och med krogen öppnar på lördagen, för det är en grupp som kommer hit över weekenden. Men det härliga är vindens brus i tallarna och havet som slår mot stranden. Visst är de olika militära ruinerna och kvarlevorna kusliga, men nu känns naturskyddsåtgärderna mer påtagliga. De märkta stigarna är sköna att vandra längs och det finns gott om informationsskyltar överallt. Jag antar att det kan vara ganska fullspäckat med folk när det är turistsäsong. Just nu kunde jag tänka mig att vara här mycket längre.
Förutom min “dagliga tall” rakt utanför dörren som jag uppträder med varje förmiddag (se bilden här nedan), har jag stiftat bekantskap med en underlig tall som växer vid en brant, ett sanduttag, se bilden här ovan. Men det är fullt med tallar här, knotiga, vridna, den ena mer inbjudande än den andra att kliva upp i, bara att välja vilka som kunde vara lämpliga samarbetspartners…
 

 

 

 

 
 
 

On the Way to Örö


The adventure begins with a bus from Helsinki to Salo and then Dalsbruk or Taalintehdas. I am going to spend the month of November in residency on Örö, or Öres. The day is grey, dark and gloomy as befits the first day of November. There will be heavy wind tonight; I hope we will get to Örö, the Ear Island, before nightfall. It is windy already, but at night it is even more scary. Luckily I don’t think there is big open water to cross before Örö, but I do not know for sure, I have never been anywhere near. My neighbor for the coming month is a Spanish guy who is on the same bus. It is good to know that I am not completely alone in the house or on the island. There are various caretakers and entrepeneurs living there, and the whole island is only approximately 2 km. I already see myself walking back snd forth on the paths several times a day.
 

 
The change of bus in Salo was easy, and in Dalsbruk we easily found the square and the shop where the taxi was to pick us up. He drove us to Kasnäs, down to the harbour, and reassured us that so far not a single case of covid has been discovered in the whole of Kimito. The boat ride was not as bumpy as I expected, the taxi boat was quite big and sturdy, and we arrived on Örö well before nightfall.
 
 
By the time we had walked with our carriages across the island and past the residency house to begin with, it was already dark. On the way I saw several interesting looking trees and there are some handsom pine trees right next to the house – something to look at tomorrow…