Category Archives: Örö

Rakas mänty


Muutaman sadepäivän jälkeen, myrskyä odotellessa päätin ottaa kameran ja käydä vierailemassa Örön pohjoiskärjen männyn luona. Istuin sen luona hytisemässä jo viime viikolla, mutta videokuva tärisi niin paljon tullessa, etten kelpuuttanut materiaalia. Tällä kertaa minulla oli myös kirjoitusvälineet mukanani. Kuinka ollakaan, unohdin ottaa mukaan vara-akun, ja kun palasin männyn luota sulkemaan kameran – en katsonut tarkkaa aikaa, mutta tiesin että olin kirjoittanut vähemmän kuin kaksikymmentä minuuttia – näin surukseni, että se oli sammunut. Akku oli tyhjä. Niinpä en edes nähnyt minkä verran kuvaa oli tarttunut muistiin, minuutti vai ehkä viisi? Kävellessäni takaisin talolle “Pitkä ikävä” tietä pitkin mietin jo mielessäni, ehtisinkö takaisin kuvaamaan uudestaan vielä tänään, mutta hämärä ja tihkusade saivat minut toisiin ajatuksiin. Jos joutuisin menemään männyn luokse kolmannen kerran, se saisi jäädä ensi viikkoon. Ilokseni havaitsin, että kuvaa oli ehtinyt tallentua yli kymmenen minuuttia, ja se kyllä riittäisi. Mutta ironista kyllä, se oli yhtä tärisevää kuin ensimmäinenkin yritykseni. Tässä joka tapauksessa kirjoittamani kirje:
 
Rakas mänty,
tervehdys tästä juuriltasi, tai oikeastaan alimmilta oksiltasi – vai olisiko tämä paksu oksa, jonka päällä istun oikeastaan osa vääntynyttä runkoasi. Et ehkä muista minua, mutta olemme tavanneet kerran aikaisemmin. Istuin tässä viime viikolla hytisemässä tuulessa, mutta silloin minulla ei ollut kirjoitusvälineitä mukanani, ja kamera tärisi tuulessa niin häiritsevästi, etten koskaan editoinut kuvaa. Saa nähdä miten tällä kertaa käy! Sinänsä tämä tuuli ei ole voimakas, aukea ranta vaan saa sen tuntumaan vahvemmalta. Huomiseksi on luvattu myrskytuulta, yli kaksikymmentä metriä sekunnissa, ja se vaikeuttaa jo merellä liikkumista. Mutta sinun kannaltasi se ei ehkä ole niin kovin poikkeuksellista, olet varmaan kokenut yhden, jos toisenkin myrskyn ja osaat varautuakin niihin. Mutta miten, oikeastaan? Et voi vetää oksiasi kiinni runkoon, tai vetää neulasiasi suppuun – oletan. Mutta se, että kasvat maata pitkin ja enemmän pensaan lailla on varmaan seurausta nimenomaan varustautumisesta tuuleen, vaikken tiedä millä tavalla. Tai, jos ajatellaan jotenkin yksinkertaistetun luonnonvalinnan kautta, ne männyt jotka valitsivat uhmakkaamman tien ja kasvoivat suoraan, ovat ehkä kaatuneet myrskyissä. Rannoilla näkee kyllä sellaisiakin, jotka kerran kaaduttuaan jatkavat kasvamistaan runko maata myöten, ja luovat uusia oksia ylöspäin latvukseksi. Ehkä sinullekin on joskus sattunut vastaavanlainen onnettomuus, ja olet sitten vain jatkanut kasvamista uusista lähtökohdista. Se on tietysti aika hyvä neuvo itse kullekin, kun ikää karttuu, eikä asioita enää pysty tekemään samalla tavalla kuin ennen. Mutta aina ei ole helppoa nähdä mihin suuntaan sitä pitäisi ryhtyä kasvamaan. Juuri nyt minun ei tarvitse päättää, voin vain istua tässä sinun kanssasi, ja antaa tuuleen puhaltaa lävitseni. Se tulee etelästä eikä ole niin kylmä kuin voisi kuvitella – tai lännestä oikeastaan. Ehkä on silti viisainta jättää sinut tähän tuiverrukseen, kun kerran olet siihen tottunut ja kasvanut. Minulle, heiveröiselle ihmiselle, tämä alkaa olla turhan kylmää. Kiitos, että sain istua tässä tuulessa kanssasi, ja kiitos rauhoittavista ajatuksista joita minulle annoit, jollakin tavalla tai välityksellä. Toivon sinulle kaikkea hyvää tulevan talven varalle, ja ennen kaikkea, ettei huominen myrsky tuottaisi sinulle tuskaa tai tuhoa. Kiitos, kiitos, ja voi hyvin! AA
 
 
 

Kära tall


Idag, 16.11.2020, bestämde jag mig för att besöka tallen som jag hittade förra veckan och ta kameran med mig. Dessutom tog jag med mig mitt häfte och en penna för att eventuellt försöka skriva något till den, ifall det inte var för kallt. Och visst, det gick bra, för tallen växer rätt skyddat mitt i skogen. Men trots att det var lätt att kliva upp i trädet var det svårare än väntat att hitta en bra plats att sitta och skriva. Men det gick vägen. Särskilt länge satt jag inte och skrev, dels för att det var kallt men mest för att jag egentligen inte hade så mycket att komma med. Här är utskriften av brevet jag totade ihop:
 
Kära tall,
jag vänder mig till dig på svenska, för det känns som det naturligaste alternativet här ute i yttre skärgården, trots att du antagligen hör minst lika mycket finska och varför inte andra språk också, i synnerhet under sommarmånaderna. Här runt dig har det pågått skogsarbete, många tallar har fällts, och det är fint att du bevarats, antagligen för din intressanta form. Du är ju faktiskt ett idealiskt klätterträd för eventuella barn som kommer förbi, och varför inte vuxna också. Fast jag är nog säkert en av de äldsta som klivit upp på din gren här. Jag är ingen expert på att klättra i träd, och inte alls våghalsig heller, men dina grenar verkar så inbjudande, de bildar nästan som en stege att kliva upp längs. Det är egentligen lite för kallt för att sitta och skriva med bara händer, men lyckligtvis skyddar skogen mot vinden, som man kan höra i bruset från stranden. Jag hoppas förresten att jag inte stör dig i din höstvila, och jag klampade bara upp utan något slags välkomstceremonier eller hälsningar. Klumpigt, javisst, men så beter jag mig ofta med mänskor också. Egentligen skulle jag hellre bara sitta här och andas in vinden med dig, men skrivandet får mig att hålla mig varm, så absurt som det låter. Och jag vill på något sätt försöka tala till dig och tala om för dig hur fin jag tycker du är, stilig och spännande i din flammande form. Men egentligen är många av dina genar döda, eller saknar i alla fall barr och kottar, det är bara högst uppe i kronan som du är grön och frisk. Det växer en massa mossa och lav på din stam, och det är säkert fullt med all slags småkryp också. Jag sällar mig till de där småkrypen som livnär sig på dig, även om jag nog är ett slags “storkryp” , åtminstone vad vikten beträffar. Nej, det var inte särskilt roligt, förlåt. Men dina nedre grenar är faktiskt väldigt starka, jag kan inte känna det minsta svajande under min tyngd. Även om jag tror att jag inte åsamkar dig lidande eller större besvär, börjar det bli alltför kallt för mig att sitta här i vinden, så jag tackar för mig och önskar dig allt gott i fortsättningen. Tack för att jag fick sitta här, och ha det så bra!
hälsar AA
 
 

Örön mäntyjen kanssa


Vasta viikon olen viettänyt Örössä, residenssissä – Öres -, armeijan käytöstä kansallispuistoksi muutetulla, yleisölle vuonna 2015 avatulla saarella, joka kesäaikaan on luultavasti varsinainen turisti-rysä, mutta nyt se on tyhjä, hiljainen ja rauhallinen. Hiljainen on ehkä väärä sana, sillä tuulen kohina on jatkuva ja yllättävän kova. Mutta rauhallista täällä on; kun näen ihmisen tiellä tervehdin ilahtuneena. Mutta ihmisiä sentään on, heidän vuokseen jopa ravintola on auki pari tuntia lauantai-iltana.
Eilen ja tänään kuljeskelin tuttuja reittejä kameran kanssa, ja pysähdyin poseeraamaan muutamien mäntyjen luona. Aivan kaikkia en sentään kelpuuttanut editoitavaksi, mutta suuren osan. Alla kuvia tien vieressä kasvavasta komeasta männystä ja erilaisista rantamännyistä, uskon että tässä tapauksessa kuvat todella kertovat enemmän kuin sanat, vaikkeivät ne ehkä paljasta sitä, miten kylmä tuuli sittenkin on…
 

 

 

 

 

November på Örö


Efter bara fem dagar på ön är jag helt förtjust, och idag fick tillvaron en helt ny lyster, när plastskydden på fönstren togs bort och de nya fönsterrutorna kom på plats. Jag skall tillbringa hela november månad här i Öres residenset, med ett kort besök i Helsingfors en weekend, och det känns oerhört skönt. Det blåser hårt för det mesta och regnar ibland men i övrigt känns det inte som november. Och ön är inte alls så öde som jag befarade. Dels bor min granne, en ung spansk konstnär på andra sidan huset, dels rör sig en del folk omkring på cyklar, och till och med krogen öppnar på lördagen, för det är en grupp som kommer hit över weekenden. Men det härliga är vindens brus i tallarna och havet som slår mot stranden. Visst är de olika militära ruinerna och kvarlevorna kusliga, men nu känns naturskyddsåtgärderna mer påtagliga. De märkta stigarna är sköna att vandra längs och det finns gott om informationsskyltar överallt. Jag antar att det kan vara ganska fullspäckat med folk när det är turistsäsong. Just nu kunde jag tänka mig att vara här mycket längre.
Förutom min “dagliga tall” rakt utanför dörren som jag uppträder med varje förmiddag (se bilden här nedan), har jag stiftat bekantskap med en underlig tall som växer vid en brant, ett sanduttag, se bilden här ovan. Men det är fullt med tallar här, knotiga, vridna, den ena mer inbjudande än den andra att kliva upp i, bara att välja vilka som kunde vara lämpliga samarbetspartners…
 

 

 

 

 
 
 

On the Way to Örö


The adventure begins with a bus from Helsinki to Salo and then Dalsbruk or Taalintehdas. I am going to spend the month of November in residency on Örö, or Öres. The day is grey, dark and gloomy as befits the first day of November. There will be heavy wind tonight; I hope we will get to Örö, the Ear Island, before nightfall. It is windy already, but at night it is even more scary. Luckily I don’t think there is big open water to cross before Örö, but I do not know for sure, I have never been anywhere near. My neighbor for the coming month is a Spanish guy who is on the same bus. It is good to know that I am not completely alone in the house or on the island. There are various caretakers and entrepeneurs living there, and the whole island is only approximately 2 km. I already see myself walking back snd forth on the paths several times a day.
 

 
The change of bus in Salo was easy, and in Dalsbruk we easily found the square and the shop where the taxi was to pick us up. He drove us to Kasnäs, down to the harbour, and reassured us that so far not a single case of covid has been discovered in the whole of Kimito. The boat ride was not as bumpy as I expected, the taxi boat was quite big and sturdy, and we arrived on Örö well before nightfall.
 
 
By the time we had walked with our carriages across the island and past the residency house to begin with, it was already dark. On the way I saw several interesting looking trees and there are some handsom pine trees right next to the house – something to look at tomorrow…