Maj på Örö har varit en helt ny upplevelse, en glimt av hur ön ter sig under turistsäsongen. Början av veckan var det lungt, och man kunde känna allting explodera i sin iver att växa. På bara några dagar har knopparna slagit ut och blivit blad och vägkanterna blir grönare och grönare. Jag har sett redan två huggormar, en vanlig och en svart, och jag inser att jag börjar komma över min skräck inför ormar när jag märker att de ringlar iväg när de upptäcker mig. Det gäller bara att se sig omkring så att man inte överraskar dem. I slutet av veckan, inför långhelgen, fylldes ön plötsligt av turister, och därmed förändrades också stämningen. Nu är det inte huggormar utan folk på promenad som baxnar då de ser mig, när jag poserar för min videokamera på stativ eller sitter och gungar i en tall vid vägkanten.
 
Det mesta av vad jag skulle spela in har jag gjort innan rusningen, som till exempel besöket hos tallen på stranden som jag tidigare talat med. Istället för att skriva ett brev till tallen har jag talat till den och hållit en mikrofon i handen, så att jag kan lägga talet som ljud till videobilden. Den här gången var det en del strul med det, för vid den första sessionen var minneskortet fullt utan att jag märkte det förrän efteråt. Jag återvände till tallen utan kamera, satte mig på tallstammen med mikrofonen i handen, och den här gången var det batteriet som tog slut. Jag tyckte det var nästan som förtrollat, och tänkte att jag skulle byta strategi. Men så upptäckte jag att det mesta av det jag talat ändå bandats in, och lyckades sammanställa det med bilden, även om talet avslutas rätt abrupt. Jag skrev också ut texten från band, och lägger in den här, för säkerhets skull:
 
Kära tall,
Roligt att se dig igen efter en så lång paus. Vi träffades senast i slutet av februari, och då var stranden täckt med snö. Nu lyser sanden i solen. Jag såg just en huggorm ringla sig i sanden och den gömde sig snabbt in i en tova med enris, som en ö mitt i sanden där den var gömd. Jag väntade en stund för att se om den skulle komma ut från andra sidan, men nej, den stanna där, för den ville inte ha med mig och göra. Det förstår jag, och jag tycker… det är ju bra, att den undviker mig istället för att anfalla. Det slog mig, kära tall, att du ju inte har den chansen. Jag kommer till dig och sätter mig på din stam och är jätteglad att se dig. Men tänk om du inte är så glad att se mig. Du kan inte ringla bort som huggormen… Man skall kanske inte jämföra olika sätt att reagera. Du har ju din tjocka bark som skyddar dig. Det är som att du kan stänga öronen om du inte vill lyssna på vad jag har att tala om för dig.
Ja, jag läste eller bläddra i en artikel nyligen som handlade om tallar. Det var en vetenskaplig text som analyserade olika tallarters utveckling i historien eller snarare i förhistorisk, geologisk tid. Och den beaktade liksom både ekologiska frågor och genetiska frågor. Och varför det var viktigt var för att det var en studie, en global studie i biodiversitet eller naturens mångfald och hur den kan komma att påverkas av klimatförändringen eller uppvärmningen. Och skribenterna hade kommit fram till att det var i mellanzonerna, ”middle altitudes”, där den största delen av de olika tallarterna hade vuxit fram. Och först förstod jag ju inte vad det handlade om, men det där med ”mid-altitudes”, det handlar om höjdskillnaderna i bergen. Och här i Finland så tänker vi ju i norr och syd – vilka arter klarar sig längre söderut, och vilka drar sig norrut när det blir varmare – medan på andra håll så handlar det om bergen, så att det som hos oss växer norrut, det växer högre upp i bergen. Det hade jag ju inte tänkt på. Men det spännande ur din synvinkel, eller som, varför jag berättar det här åt dig är, att det visade sig att tallar växer överallt på jordklotet, på alla håll, och i många, många olika arter, och de har, ni har, funnits här länge, väldigt länge. Jag trodde ju att det var de stora sibiriska skogarna och kanadensiska skogarna kanske, som innehöll mest tall, men det finns tall i Australien och i Afrika, överallt finns det tallar av olika slag. Jag har förstått eller åtminstone inbillat mig att alla tallar som lever i Finland hör till samma art, men det kan ju hända att det finns lokala varianter av olika slag, det har jag inte tagit reda på. Kanske det finns en speciell Örö variant?
Nå, det här är ett typiskt mänskligt sätt att tänka på saker, att klassificera och namnge, och det är kanske inte det viktigaste. Men jag tillbringade hela april månad uppe i Karlö, Hailuoto, högt uppe i Bottniska viken, och där är det ju fullt med tallar också. Delvis är de annorlunda, men sen har de också tallar som de kallar för “tarri”, som är ett slags martallar, fast gamla och tjocka. Men i princip är det också samma art av tall kan jag tänka mig. Ni är ett stort släkte. Men jag vet inte om det är viktigt för dig här, nu. Snarare är det väl så att det är bra för dig att ha en massa plats omkring dig, men ändå ha släktingar på nära håll. Och det växer ju många olika slags ris och snår och enris och mossa och olika svampar… det fanns en massa murklor inte så långt härifrån.
Jag stötte också på en artikel från Suzan Simard, en forstvetare, kanadensisk kvinna, som är nu väldigt omtalad för att hon har skrivit om ”The Mother Tree”. Men hon skriver också om samarbetet träd emellan, och att vissa trädslag trivs ihop för att de tycker om samma svampmycelier och så vidare. Jag undrar vilka dina favoriter är? Men ni har levt här så länge på Örö, i de här omständigheterna, så ni har säkert utvecklat ett bra samarbete med åren.
Vad mer kan jag berätta åt dig? Tanken var ju att jag skulle tala om mina egna sorger eller bekymmer eller kanske glädjeämnen, men jag vet inte om jag har några akuta just nu. I och med att det blir vår och i och med att koronakrisen så småningom börjar avta – ja, jag har fått min [sic] första vaccin, det är härligt – och i och med att, ja ljuset har återvänt och värmen också återvänder så småningom, så blir vi ju alla mer optimistiska och glada och fulla av hopp. Man kan riktigt känna det när man går i skogarna här, att alla skyndar sig för att få ut sina blad för att kunna börja med fotosyntesen och… och krypen kommer fram. Det var inte långt härifrån som det var en massa spindelväv som redan höll på att vävas och så vidare. Det är härligt att vara bland annat liv, insåg jag plötsligt efter att ha varit i stan igen, att vara mitt bland liv. Också huggormar, trots allt.
Men, förlåt att jag säger såhär, det är ju inte livet bara i sig som drar mig till dig, utan just för att du är så speciell och växer på en speciell plats med en härlig utsikt över havet och så med en sån särskild böjd stam, som är som skapt för alla mänskor som vandrar här förbi att sitta och vila en stund. Hur skall jag säga, jag behöver inte ens tänka mig att du har gjort det med avsikt, den fungerar som en inbjudan, oberoende av, så tack för det.
 
 
Så här ser tallen ut på nära håll och på lite avstånd i sitt sammanhang på stranden: