Lichen at Allinge eli Allingen jäkälät on esillä Galleria Forum Boxin Mediaboxissa Helsingissä 11 elokuuta asti. Lisätietoja verkkosivuilta, täältä. Mukana on mm. linkki pariin katkelmaan englanninkielisestä tekstistä, jossa puhun nimenomaan tämän työn kuvaamisesta. Koko tekstin tiedot tässä:
“Artistic Research as Situated Practice – Performing with Lichen”. In José Quaresma (ed.) Investigação em Artes – A necessidade das ideias artísticas / Research in the Arts – The need for artistic ideas, Associação dos Arqueólogos Portugueses Lisboa 2018, pp. 15-30.
All posts by Annette Arlander
Mediabox 19.7.-11.8
Lichen at Allinge eller Lavar vid Allinge visas i Mediaboxen på Galleri Forum Box i Helsingfors fram till den 11 augusti. Mera information på webbsidan, på svenska nere på sidan, här.
Den innehåller bl.a.en länk till några fragment från en text på engelska, där jag berättar om inspelningen av videorna. Hela textens referens:
“Artistic Research as Situated Practice – Performing with Lichen”. In José Quaresma (ed.) Investigação em Artes – A necessidade das ideias artísticas / Research in the Arts – The need for artistic ideas, Associação dos Arqueólogos Portugueses Lisboa 2018, pp. 15-30.
Media box 19th July to 11th August
Lichen at Allinge is shown in the Mediabox at Gallery Forum Box in Helsinki until the 11th of August. More information on the website, here.
Extracts from a text discussing the making of these works:
“While arriving at the north-western coast of Bornholm, an island situated in the southern part of the Baltic Sea, today officially part of Denmark, for a few days during Easter 2016, I noticed already the first evening the yellow lichen on the cliffs at the shore between the villages Sandkås and Allinge, where the path follows the shoreline. In the afternoon, the following day, when the sunlight was softer than at noon I took my camera and tripod and tried to place myself next to the lichen on the rocks. The only rules I decided to follow were to stand with my back to the camera, as I usually do, and to place the horizon at the centre in the image, to facilitate editing. The approaching dusk and the diminishing light surprised me; the camera needs quite a lot of light for video recording, so I decided to continue the following evening. Pressed for time I decided not to enter the images on the second evening, but to make short 50 second close ups of the rocks and let the yellow lichen come to the fore. I wasted time with the open views, however, fascinated by the combination of black, white and yellow rocks, and dusk was approaching again too soon. The last close ups are not really sharp due to lack of light. When I edited the material, I realized there were very few images of the lichen, after all…” (19-20)
“As an idea, performing with lichen is in many ways suitable as an example for ‘becoming with’ although I was not aware of the notion at the time of making the work. The main reason is that lichen are themselves products of a sympoiesis of sorts, of a symbiotic relationship between algae and fungi. Lichen include some of the toughest life forms on the planet that can survive in the harshest of circumstances.” (22)
“Artistic Research as Situated Practice – Performing with Lichen”. In José Quaresma (ed.) Investigação em Artes – A necessidade das ideias artísticas / Research in the Arts – The need for artistic ideas, Associação dos Arqueólogos Portugueses Lisboa 2018, pp. 15-30.
Med en idegran i Dartington
Efter en besynnerlig men nog så intressant konferens, evolving the forest, på Dartington Hall i Devon, hade jag möjlighet att bekanta mig med en åldrig idegran på den gamla kyrkogården där. Enligt broschyren är den mellan 1500 och 2000 år gammal, men synbarligen finns det inga noggranna mätningar. För att skydda rötterna fanns där ett rep kring trädet, så det var lätt att känna igen åldringen, även om det fanns andra gamla fina idegranar i närheten, antagligen tillhörande samma familj. Jag kunde alltså inte gå helt nära trädet, men försökte försiktigt röra vid dess grenar, först på ena sidan och så på den andra. Trots att jag hört ett föredrag om att be tillåtelse av träd att närma sig dem, kände jag nog inget gensvar från dess håll. Och varför skulle den orka bry sig om alla turistkryp som surrade kring den. Den första grenen kändes väldigt kall och inte alls levande. Det jag upplevde var mest att det var tungt att hålla handen uppe så att blodet inte flöt fritt. Den andra lite yngre grenen kändes mer levande, och det var lättare att stå en lite längre stund. Det enda besvärliga var att hitta en bildbeskärning där jag själv rymdes med i bilden, och efter ett par misslyckade försök gick det till slut vägen. Jag tog också en bild av den uråldriga stammen, från samma håll, det vill säga i skuggan, för att ha som ett par med den vida bilden, lite i stil med arbetet Trees in Victoria, även om jag i den serien inte rörde vid träden. På tåget från Totnes till London klippte jag ihop de båda versionerna, en video “With a Yew in Dartington” (5 min 10 sek.) som ser ut såhär:
Det andra försöket och närbilden klippte jag ihop till en tudelad video “With a Yew in Dartington 1&2”, där ser delarna ut på följande sätt:
Det är egentligen lite förläget att erkänna att jag nog inte lyckas kommunicera med träden då jag uppträder med dem, för det tycks finnas ganska många människor som faktiskt upplever att de kommunicerar med träd. Jag har aldrig varit särskilt känslig eller empatisk, och har heller ingen särskilt livlig fantasi. Men även om jag inte kommunicerar med träden, varken förstår dem eller känner mig förstådd av dem, trivs jag i deras sällskap. Och i närheten av en sån här gamling kan man jun inte annat än känna en viss vördnad och respekt…
Visible and invisible sea
The small exhibition called Näkyvä ja näkymätön meri (Visible and invisible sea) in the former Telegraph and one of the former ammunition cellars celebrates the 30th anniversary of artists (and the Helsinki Centre for Environment) on Harakka Island. It is open until 20 June, only. The outdoor part of my contribution, Windrail II, will remain active for the whole summer. It consist of a simple QR code, on the wall in the Telegraph and on site, attached to the actual rail on the Western shore. The QR code links to a video work recorded by that rail in 2002. I usually prefer to show new works, because I have many that have not been shown anywhere yet. This time I thought this particular video work and especially its voice-over text would be suitable for reminiscing and making the passing of time palpable, too. And it is not available anywhere else.
The QR code leads to a page on this blog, and you can reach it here. The voice over text on the video is in Finnish, the English translation can be read further down on the page.
Kaivolla ja Seilin saarella
Kaisa Salmen kutsumana osallistuin Leena Kelan emännöimään kaivolla -tapahtumaan Saaren kartanossa. Siihen liittyen teimme retken Seilin saarelle, jossa olen käynyt vain kerran aiemmin, ensimmäisen Summer Academy for Artistic Research yhteydessä. Oli hienoa kokea tuo merkillinen saari toiseen kertaan ja toisesta näkökulmasta. “Kaivolla” vietettyjen päivien päätteeksi teimme kirjoitusharjoituksen. Omalta osaltani kuvasin kokemustani näin:
Meri on helmenharmaa, vaalea jokin, jota ei usvan joukosta erota. Yhtäkkiä ohi lipuu pienellä luodolla oleva merimerkki, aivan läheltä. Se tulee sumusta ja katoaa sinne taas. Vähitellen näkyy tummia saaria, kalliot ja männyt kohdallaan, aika ja paikka täsmentyvät, saavumme Seilin saarelle. Hämmennyn kun tajuan, että se on yhä siellä, rannan venevajat selvästi tunnistettavia sumusta huolimatta, saman kaltaisia kuin edellisillan kuvissa, saman kaltaisia kuin noin viisi vuotta sitten, käydessäni siellä ensi kertaa. Hämmennyn siitä, että saari on ennallaan, eikä olekaan vain osa minun jo osaksi unohtamaani kokemusta, puoliksi menneisyydeksi muuttunutta muistoa. Se on elänyt omaa elämäänsä nämä vuodet ja on nyt valmis uuteen kohtaamiseen. Ainoa ajatukseni on, että haluan vierailla katajan luona, katajan, joka kasvaa vinossa kirkon kupeessa – ei, ei kupeessa vaan sitä vastapäätä, niityn tai nurmikon toisella laidalla. Se löytyy helposti kävelyretken päätteeksi ja nyt hämmennyn uudestaan, muistin sen olevan isompi – ei kai kataja voi kutistua vuosien mittaan, ellei se kuihdu. Sen viereen oli kasvanut tuomi, joka oli jo sitä korkeampi, melkein kuin samaa kasvia. En tiedä viihtyivätkö ne yhdessä ensin, ja nyt tuomi oli ottanut ylivallan, vai oliko se alusta asti toiminut tunkeilevasti, ängennyt itsensä katajan juurien välistä valoon, tukeutunut siihen tai jotenkin vienyt yhä laajemman tilan. Tuntui väärältä, että se änkesi juuri samaan paikkaan, kun koko nurmikenttä olisi ollut sille tarjolla, mutta tuskin se itse valitsi paikkansa. Jos tuomenmarja oli pudonnut linnun nokasta katajan juureen, sillä ei ollut muuta vaihtoehtoa kuin versoa, eikä se ehkä ollut kovinkaan helppoa, kun kataja oli jo siinä. Tai sitten kataja nimenomaan suojeli nuorta tuomen tainta, ehkä tahtomattaan, viikatteilta ja ruohonleikkureilta, jotka niittivät sen sukulaiset heti nuorina muulta nurmikolta. Ja se oli yksin jäänyt siihen katajan kainaloon kasvamaan, pian sitä korkeammaksi, kuin käenpoika pikkulinnun pesässä, ottovanhempiaan isompana. Tuomi oli ottanut minun paikkani. Tuomen viereen ei ollut enää asiaa, ei ollut paikkaa tarttua sitä ”kädestä”, oksasta, ja yrittää hengittää sen aikaa. En osannut edes tervehtiä, se oli jo joku ihan toinen, tuntematon.
Päivä hujahti saarta kierrellessä, tarinoita kuunnellessa, vanhan sairaalan – vankilan – laitoksen pihamaalla jalavan juuria ihmetellessä. Illemmalla oli hetki aikaa vaellella itsekseen, ja minä palasin katajan luokse – ei, käännyin pois ja rantaan. Meri, meri, missä se oli? Kirkkorannassa, hautausmaan rinteen ristien takana veden rajassa kasvoi leppä, joka kurotti veden ylle. Sen vieressä oli vaahtera ja taustalla saarni, meren ja lepän välissä sileää kalliota, ja vielä jotakin polun tapaista. Siinä oli paikka, oksa, jolla istua hetki. Kuivunut ruusupensas piikkeineen piti kääntää sivuun, jotta rungolle pääsi istumaan, eikä se ollut oikein mukava paikka, oksa oli sen verran kapea, että sillä istuessa olo tuntui huteralta, vaikka se kesti hyvin vanhan naisen painon. Pari kertaa horjahdin melkein, mutta istuin ja mietin, oliko joku Seilin naisista istunut rannassa ja miettinyt miten saarelta pääsisi pois, tai mietti nyt jotakin muuta, odottanut, muistellut, kaivannut, ehkä vain levännyt. Tästä ei näkynyt merta kuin nimeksi, eikä lainkaan avomerta, ei horisonttia missään. Tässä rannalla oli todella ”lepikossa”, pöheikössä, piilossa. Jos haluaisi nähdä avomerelle tai mantereelle pitäisi kiivetä ylemmäs. Havahduin ja muistin, että oli ehdittävä veneelle, toiselle laiturille. Kokosin kamppeeni ja kiirehdin matkaan, palasin polulle ja panin töpinäksi taas…
Katso myös videot Holding Hands with a Juniper – Seili (2012) ja With an Alder on Seili – Soul Island (2019)
En dag med (ett av) världens äldsta träd
Tisdagen den 14 Maj tillbringade jag dagen på Fulufjället, tillsammans med (ett av) världens äldsta träd, granen Old Tjikko, Camilla Johansson Bäcklund, och en gassande sol. Det tog ett tag att komma upp på fjället, så trots att vi startade klockan sex från den närmaste byn, Mörkret, var vi inte framme vid granen före klockan tio. Och vi var också tvungna att lämna Tjikko vid åttatiden för att hinna hem till natten. Här följer mina ocensurerade, okorrigerade anteckningar från dagen, ursprungligen skrivna i ett litet block efter varje inspelning:
10.30. Första bilden med Old Tjikko – den är så liten! Och den har flera små ”toppar” bland sina undre grenar. Den växer som ett enris i yttre skärgården, som en buske längs marken. Den ”vanliga” gran som stiger upp från grenarna är faktiskt ganska oansenlig, anspråkslös, kanske man kan säga. Jag valde att ställa mig intill den, att stå i snön mellan grenarna och hålla i den. Men egentligen kände jag bara mina frusna tår. Därefter satte jag mig på stenen intill, och tittade på miniatyrgranen intill mig. – När jag steg ut ur bilden gick Camilla och ställde sig vid granen en stund. Det var första mötet. Solen skiner, just nu är det oerhört vackert!
11.30. Andra bilden, i fullt solljus. Nu hade jag redan en modell att följa – stå först vid granen och håll i grenen, sitt sedan vid stenen intill och se på de lägre grenarna. Jag bjöd Camilla att komma in när jag satt på stenen, och det gjorde hon, satt först på en annan sten och när jag gick ut ur bilden ställde hon sig till höger om granen. – Intill växer en annan gran, mindre och antagligen yngre, men tänk om den också är flera tusen år gammal?
12.30. En lång session. Det enda vi bestämde var, att Camilla skulle komma in när jag satt, och att hon fick bestämma när vi skulle sluts. Det blev en bra stund, solen värmde, det blev så tydligt en höjdpunkt också i granens dagliga liv – ljuset och värmen! För dess del är det framförallt ljuset, det bländande överflödet!
13.30. Solen värmer, det är nästan dåsigt att sitta på stenen och kisa, för ljuset är så starkt att man inte kan öppna ögonen helt. Jag ändrade på tiden lite för att återställa ljusbalansen i kameran, men annars har jag inte rört den. Ibland har jag försökt vicka på den en aning om den horisontala linjen blivit gul, men i övrigt har kameran fått stå kvar på stativet. Jag stänger visserligen av den, och mikrofonen, för att spara på batteriet, men i övrigt får den vara. Det är ju också ett slags agens, att låta den säga sitt genom sin automatik. Eller kanske det snarare är tillverkarna som får säga sitt – och solen, som nu lyser rakt framifrån och relativt uppifrån också. – Vi väntade oss en molnig dag, men det blev fullt solsken – med moln på himlen, visserligen, men än så länge utan att skymma solen.
14.30. Små moln drar över solen, och det blir genast kyligare. Men när den tittar fram är det underbart varmt. Där jag står vid Tjikko har jag snö halvvägs till knäna, men på stenen är det torrt. Jag satt och tittade på lingon risen som växer bland granriset, eller grenarna, eller de små utskotten till granar som växer ur stammen som ligger längs marken, eller klonerna, som de ju officiellt sätt är. Om istiden började dra sig tillbaka, eller isen, rättare sagt, för ungefär 12.000 år sedan, hade Tjikko alltså ungefär tvåtusen år tid på sig att hitta fram hit. För granarna rör sig över generationerna… Camilla letar efter en grankotte att ta med sig för att hjälpa till på resan, men jag bryr mig bara om bilderna, som jag egentligen inte ser något av på grund av det starka ljuset – att arbeta i blindo i ett sådant ljusbad!
15.30. Snön smälter i värmen, våra fotspår över den våta sänkan är inte längre synliga. Camilla har bränt ansiktet i solen. Trots att vinden tilltar och det dyker upp moln som skymmer solen ibland, är det fortfarande varmt. Jag fryser on tårna, för snön är ju kall, och jag har fel sorts strumpor på mig, men annars är allting rätt lyxigt faktiskt. Tre eller fyra sessioner till. Vi kommer inte att hinna se solen gå ner, inte ens sjunka särskilt lågt, men riktningen förändras ju över dagen, som skuggan av Old Tjikko visar… Det är något så fint i att (ett av) världens äldsta träd inte är någon majestätisk jätte eller växer på en aktad och viktig plats utan en faktiskt rätt oansenlig gran som växer ute i obygden eller glesbygden, utan att göra väsen av sig… och i karga förhållanden. Och den har överlevt, här…
16.30. Solgasset fortsätter, mer och mer av de lägsta grenarna kommer fram när snön smälter. Vi satt och bandade in en diskussion under pausen så vi nästan missade ”passet”, och var kanske två minuter sena i starten. Två minuter inom 24 timmar spelar inte då stor roll, än mindre inom 9000 år. Vi skall inte hålla på i 24 timmar, utan bara sitta kvar ett par sessioner till. Det kan hinna bli molnigt ännu, men knappast helt och fullt. – Det är faktiskt spännande att Old Tjikko blev det första trädet i serien ”Remarkable Trees I have met” eller ”Meetings with remarkable trees”. På svenska blir det väl ”Möten med beaktansvärda träd” eller ”Möten med anmärkningsvärda, nej, det låter galet, hellre ”Möten med betydelsefulla träd”
17.30. Den låga eller lägre solen bränner både huden och bilden, känns det som. Camilla står med mitt paraply som parasoll – det var tänkt som regnskydd för kameran. I det hårda ljuset ser Old Tjikko ännu äldre och mindre ut. När jag står och håller i det inser jag att jag nog kunde ha suttit mig på den lilla grenen och den skulle nog tåla min tyngd, men jag kom aldrig på tanken. Det skulle kännas respektlöst på något sätt. Mitt vanliga viloträd i Stockholm ger jag helt sorglöst hela min tyngd och känner den haja till under mig. Men Old Tjikko är inte en nära bekant, utan en vördnadsvärd mega-åldring som måste värnas om. Och ändå byter vi molekyler hela tiden medan vi dröjer kvar här. Den koldioxid vi andas ut, Camilla och jag, och det syre Old Tjikko andas ut blandas ju hela tiden. Det accentueras av att tillbringar tid här bredvid varandra… eller rättare sagt att vi dragit ut på vårt besök hos Tjikko. Men inte så många timmar mer…
18.30. Mulet, äntligen! Men när det var dags att sätta igång kameran, tittade solen fram igen. Nu kastar Old Tjikko en lång skugga, och från ingenstans dök det upp fåglar som låter främmande och gälla, ”fjälliga”. – Vi försöker få fram någon att skjutsa oss till Särna imorgon tidigt men det verkar svårt. Avstånden är långa här, och allt är planerat för organiserad turism under sesong-tid, synbarligen. – Så fort solen försvinner märker man att det kvällas och blir kallt, men den värmer ännu. En seans till, och så är det nog…
19.30. Sista sessionen, och solen lyser fortfarande. Jag hade hoppats att den skulle gå i moln, för att avsluta i en skymningsstämning. Men det blev lite vemodigt ändå. Jag lämnade Camilla att stå ensam med Old Tjikko tillslut, och nu står kameran ännu och rullar i väntan på ”fejd-out”. Men det tycks vara förgäves. Det är sol, sol, sol, och långt till solnedgången, trots att det är kväll. Hej då, Old Tjikko, och ha det bra det följande tusen åren, eller så…
Mera information om Old Tjikko och Fulufjället
Och kort om besöket på engelska här.
Meetings with Remarkable Trees – Old Tjikko
As a result of many coincidences I spent a day with Old Tjikko on Fulufjället, the first remarkable tree in a series with the working title ”Meeting with Remarkable Trees” I have planned as a continuation of ”Performing with Plants”. Or perhaps you could call this a pilot study of sorts. But there have been others, like the tree I spent a day with in the rocky cove on Koh Lanta, which became The Tide in Kan Tiang, or the small downy birch on Lofoten, which turned into Rainy Day in Rekdal and Grey Day in Rekdal (with a downy birch) as well as Sunday with a Pine in Nida on the Curonian spit. Compared to them, however, Old Tjikko is a celebrity, and not chosen by me to begin with, but suggested by Camilla Johansson Bäcklund. She contacted me about another work and asked if we could do some ”fieldwork” together, related to her MFA project. I replied that we could perhaps spend a day together with an interesting tree, and she came up with Old Tjikko. I was excited, and also a little scared when she suggested that we sleep in a tent on the mountain, because I have no experience of hiking in the mountains and do not like walking with lots to carry. To my relief she found a place to stay in the nearby village Mörkret (Darkness!), and we could sleep there, get up early and go up to the mountain, find Old Tjikko, spend the day together with it, and return down to the village for the night.
Fulufjället is an amazing place and the walk around the Njupeskär waterfall, the highest in Sweden, is really spectacular. The only trouble was, that we were there off-season. Well, that sounds nice, not too many people, peace and quiet. Yes, but off-season is that for a reason; there was a lot of snow still, melting, so skis or snow-shoes would not work. The paths were hard to find and follow because many of the signs on rocks were covered in snow, or if not, the paths had turned into mountain brooks. This meant that our day had a funny structure. First stress, struggle and hardship to get up to the mountain and find the tree. Then a day of sunshine hanging around recording repeated images with the tree, resting on the spots without snow, covered with lichen, almost blinded and burned by the strong light. And then stress, struggle and hardship to get down again, because we chose the other route around the waterfall. By the time we walked down the hill on the road with midnight approaching. we were so exhausted we could hardly speak. But, it was a great day! The video material recorded is very simple, static, ascetic, a total contrast to the drama before and after its creation. But that is often the case, at least for me. Finding the place is the problem or the hard part. The rest is easy.
Luckily there is quite a lot of video material, and not only experiences, even if they are important, too. I proposed a two-stage process for the editing. First both of us make one channel of a two-channel video out of the material each of us has recorded. Then we invite the other to create the second channel as a response to that work out of her own material. That way we would get two different two-channel videos instead of one collaborative compromise. It remains to be seen if that works and what else can be done. In any case I am grateful for having done this, and happy to have begun my new project almost by accident. To sum up, here is the same story in a few images:
Från Venedig till Särna
Jag sitter och skriver detta på tåget till Mora, den första etappen på resan till Särna och vidare till Fulufjället och den mycket, mycket gamla granen där, Old Tjikko. I förrgår återvände jag från Venedig, där jag deltog som publik i förhandsvisningarna för Venedig biennalen och köade från den ena paviljongen till den andra. Outi Pieskis tolkning av samiska vandringsstavar som ledde in och ut från den finska paviljongen, (se bilden ovan) kan väl tjänstgöra som en brygga mellan konstens ”mecka” och fjällen, mellan växtlighet och att vara på väg. – De facto köade jag inte så mycket, för jag beslöt mig för att se det som man inte behövde köa till i första hand, men nyfiken som jag är ville jag ju också se det som det nu köades för, det som nu var ”en vogue”. Men den populäraste, den franska paviljongen i Giardini försökte jag mig inte ens på. Och den omtalade Lituanska paviljongen som det var en utfärd att hitta, hann jag inte fram till i tid, och såg bara skymten av kön, innan jag blev uppmanad att återkomma följande dag. Och det blev ju ingen följande dag i Venedig för min del. Men bara i den kuraterade utställningen ”May you live in interesting times” fanns det mycket att se. Jag tyckte egentligen om idén att ha samma konstnärer att återkomma både i Giardini och i Arsenale, men med lite olika verk. De flesta gick ändå bra att känna igen. I motsats till den senaste Documenta fanns här inte mycket växter, åtminstone inte levande sådana. Men i den nordiska paviljongen ingick förutom ett algliknande träd, en skulptur av Ingela Ihrman också konstnärsduon Nabbteeris installationer, med en tillhörande grönskande kompost vid hörnet utanför.
Koraller är ju inte växter, men systrarna Christine och Margaret Wertheims virkade korallrev, skapta i samarbete med tusentals människor, får en att tänka på växtlighet.
Ur ett ekologiskt perspektiv, som ett alternativt sätt att skapa estetiska upplevelser, var den lilla byggnaden i trädgården utanför den kinesiska paviljongen min absoluta favorit. Taket hade beskurits med hål och maskgångar som släppte igenom solljuset och bildade ett bedårande mönster på väggar och golv i det lilla ”lusthuset”, enkelt och magiskt (bättre i verkligheten än på bild).
Ett fotografi i den indiska konstnären Gauri Gills fina serie av människor iklädda specialgjorda masker som jag reagerade på, skildrar en pojke sittande i ett fikusträd, och den får stå som en avslutande vinjett för Venedig turen.
För nu är jag i färd med att förbereda mötet med ett av världens äldsta träd (åtminstone enligt några forskare i Umeå), granen Gamle Tjikko på Fulufjället, som egentligen är en klon, men vars grenar som slingrar sig längs marken har delar som är 9950 år gamla! Niotusen niohundra… Där bleknar både Venedig och Indiens urgamla folktraditioner.
Kaulanauha kuvista
Tämä “kaulanauha” on roikkunut työhuoneeni seinällä jo pitkään, tosin hiukan toisen muotoisena. Nyt kun Harakan kirjaston näyttely uusitaan, sain hyvän syyn tehdä sille jotakin. Vitriinit kirjastossa arvottiin, ja minulle sattui sopivasti keskellä tilaa oleva vitriini, joka on kuitenkin niin pieni, ettei siihen mahtuisi mikään alumiinille tulostetuista stillkuvistani, ja video ei nyt sattuneesta syystä ole oikein sopiva pyörimään siellä yksinään yötä päivää. Eli nyt kaulanauhalle tarjoutui tilaisuus päästä esiin. Luultavasti ajattelin joskus kauan sitten vanhoja tietokoneen muovikorppuja avatessani ja niitä naruun pujotellessani, että käyttäisin tätä kaulanauhaa tai kauluria jossain performanssissa, mutta sopivaa tilaisuutta ja syytä ei koskaan ilmaantunut. Eli kyseessä on käyttämätön kaulanauha. Jokainen korppu, eli jokainen levykiekko, sisältää yhden kuvan. Enempää ei yhdelle korpulle mahtunut. Kuvat ovat vuodelta 2001 ja 2002, muistaakseni Tuulikaide -videoiden stillkuvia. Kun annoin työlle nimeksi “Kaulanauha kuvista, myöhäinen levykekausi” nimen jälkimmäinen osa viittaa siihen, miten kaukaiselta tuo aika tuntuukaan nykypäivän näkökulmasta. Ja niille, jotka eivät ole sitä itse eläneet, se vaikuttaa varmasti vielä oudommalta, karkealta ja kömpelöltä, melkein kuin kivikaudelta…
Harakka 30 vuotta – juhlinnan osana kirjastonäyttely avattiin 12 toukokuuta, ja sen pääsee näkemään taiteilijatalossa järjesttettävienntapahtumien yhteydessä.
Performing Landscape 