Lyckligtvis är våren in Kilpisjärvi inte tyst, långtradarnas buller på vägen mellan sjön och Saana fjället har sällskap av många slags fåglar. Jag känner inte till fågelläten, men uppfattar ändå att många av dem låter annorlunda än fåglarna i Helsingfors. Jag läser Rachel Carsons klassiker på svenska som kvällslektyr under min tvåveckors Ars Bioarctica residens på den biologiska stationen här, och den gör mig extra vaksam på allt djurliv; jag blir glad varje gång jag ser en humla. De passerande långtradarnas ljud hörs så bra på långt avstånd just för att det annars är så tyst. Det är faktiskt magiskt med en sådan tystnad, där man kan urskilja olika läten och ljud, som ett litet vattenskvalp från stranden, plötsligt. Under de två veckorna här har jag fått bevittna islossningen, en stor del av stranden var äntligen isfri i morse. Och framför allt lövsprickningen, fjällbjörkarna har exploderat i grönt. Det är dem jag kommit hit för att bekanta mig med, och jag fick en privat föreläsning om dem, när Rauni Partanen gav mig en lektion i deras liv. Fjällbjörkarna nere vid stranden och uppe vid trädgränsen lever i rätt olika förhållanden, och man talar faktiskt om två olika slags björkdungar. Det fascinerande med fjällbjörkarna är att de bildar trädgränsen här, även om det vanligtvis är tallar eller andra barrträd som gör det i bergstrakterna. I samband med projektet Möten med betydande och obetydliga träd kändes det befogat att besöka dessa pionjärer vid trädgränsen.
 
Jag var här för sju år sedan, i början av juni 2014, och kom väl ihåg björkdungarna på fjällsluttningarna, även om jag inte var särskilt intresserad av dem då, utan fascinerades av fjällen. Jag har samlat en del av materialet från mina besök här då på Research Catalogue här, och kunde inte låta bli att göra nya versioner av vissa arbeten, som jag beskriver i bloggposten på engelska, här. En variant av det gamla arbetet där jag fokuserar på de små fjällbjörkarna på stranden, Day and Night with a Mountain Birch, finns dokumenterad med stillbilder, här.
 
Så gott som alla träd jag umgåtts med finns samlade på en sida i projektbloggen, som är tillägnad Ars Bioarctica residenset, här. I princip har jag dels gjort ett slags “loggbok” genom att sitta på och hos en björk vid stranden varje morgon och kväll, och det är den loggboken som visar både lövsprickningen och islossningen, se här. Och dels har jag suttit hos olika björkar vid trädgränsen, poserat för videokameran tillsammans med dem. I och med att mitt stativ stått nere vid stranden – jag försöker behålla bildbeskärningen i “loggboken” konstant genom att lämna stativet på plats – har jag lekt med att placera kameran på stenblock eller på trädgrenar och på så sätt låtit landskapet vara med att bestämma hur bilderna skall se ut. Det kan man se på några stillbilder på sidan här. Bilderna på kameran tog jag med min telefon:
 

 

 

 
Jag har också försökt skriva brev till två av björkarna:
 

 
 
Två veckor är en kort tid, även om jag haft en fenomenal tur med vädret – det har varit regnigt bara de sista dagarna – och jag har till exempel enbart besökt björkarna på Saana fjällets sluttningar. Kanske jag kan undersöka trädgränsen vid Mallas sluttningar en annan gång…