Category Archives: tillsammans med träd

Vad ser kameran och vad ser jag?


Tre härliga solskensmorgnar med kylan dröjande efter natten men solen behagligt värmande. På torsdagen var vädret särkilt skönt för det var vindstilla. Jag tog mig till Stora Räntan med båt för första gången i år och njöt av att ro utan vind, även om det gråbruna smått bubblande vattnet var skrämmande smutsigt.
 


Fredag morgon var kyligare, med enstaka moln. Den enda eskapaden var en grupp turister som stod och undrade på backen och såg det sedan som sin plikt att vika av vägen och promenera över klippan rakt framför näsan på mig så att de säkert kom med på bilden. Men det var ett smått bekymmer, snarare komiskt.
 
Lördag morgon var vädret vackert som förut, men nyheterna om lastbilsattacken i Stockholm på fredagen kastade en skugga över idyllen. Som vanligt gjorde jag två bilder vid trädet uppe på backen, en på lite längre avstånd och den andra lite närmare. Jag märkte inget konstigt med bilden då jag placerade stativet efter stenen jag använder som märke justerade kameran. Medan jag satt i tankarna vid trädet insåg jag plötsligt att jag glömt att fälla ner stativet som jag brukar för närbilden. Så jag återvände till kameran, justerade stativet och kameran på nytt och satt vid trädet en gång till.
 
Det kameran ser beror på placeringen och höjden på stativet, och givetvis också själva kamerans lutning. En liten förskjutning i bildvinkeln förändrar hela bilden. I det här fallet kom mycket mindre av människofiguren med ifall stativet inte fälldes ner.
 

 

 
Det är bara ett par meter som skiljer kamerans vy från min vy där jag sitter vid trädet, framför kameran. Rubrikbilden här ovan är tagen för fri hand från den plats där jag sitter, med sikte på horisonten, även om det är de närmast hängande grenarna som syns skarpast. Då jag riktar kameran lite lägre ner, på sluttningen, där min blick oftast vilar, blir utsikten en annan:
 

 
Det är rätt besvärligt att försöka bevara samma bildbeskärning varje gång, men dessutom är det ibland smått frustrerande att försöka upprepa den ursprungliga bilden då andra alternativ kunde vara mycket intressantare. Men år andra sidan är det just det som var idén ursprungligen, att hålla fast vid en bild och registrera de skiftningar som väder och årstid bjuder på, och inte försöka skapa en ny “bra bild” varje gång.
 
 

Med eller utan människofigur?


Veckoslut i Helsingfors, lördag morgon, iskall vind. Samma bilder om och om igen, vad skall jag göra med dem? Jag spelar ju in videobilder på ungefär fem minuter, men det jag handskas med i den här bloggen och i annan dokumentation är stillbilder, med eller utan människofigur.


Söndag morgon, en mildare vind, något som kunde bli till snöflingor dalar långsamt ner. Allt ser ut nästan precis som igår, endast havet vid Ugnsholmen är öppnare nu.
 

Vad brukar jag göra? Jag editerar ihop videon som ett slags råa time-lapse-videon, och kombinerar antingen långa tagningar av flera minuter eller korta bitar på 20 sekunder kanske, och effekten blir förstås en helt annan. Det jag ibland gjort är att jag bandat in lika mycket material med och utan mig i elden och har på det sättet kunnat skapa tvåkanals installationer där jag jämställer en bild med en människofigur med samma bild utan människofigur. men den här gången har jag inte gjort det. Jag glömmer bort det själv i och med att jag gjort stillbilder både med eller utan mig, men själva videomaterialet för sådana installationer finns inte nu. En annan möjlighet som jag så smått förberett mig på är att kombinera två bilder tagna från olika avstånd, och det kunde jag göra med materialet från kullen, men inte med alen, för där har jag ju bara en bild.
 


 
 
 

Vår, is och vatten


Onsdag morgon den första mars sitter jag igen vid trädet på kullen och ser hur isflaken trängs i sundet mellan Stora Räntan och Ungsholmen. Det är behagligt varmt, knappt plusgrader, och ingen vind att bry sig om. Knopparna är redan stora, och snön har förvandlats till vatten på grässluttningen, med stora pölar på isen i sänkorna.
 
p1030672
 
p1030674
 
p1030676
 
Torsdag morgon, ingen skillnad i temperaturen, men en isande vind rakt söderifrån, och hela upplevelsen är förändrad. Istället för att sitta lugnt och andas, njuta av utsikten i väntan på våren, gällde det idag att kura ihop sig, dra mössan över öronen och gömma fingrarna i de tjocka vantarna i famnen, för det var plötsligt kallt igen, trots att isen smultit allt mer och vattnet på gräsmattorna bara ökat. Det är förvånande att alarna tål så mycket vatten kring sina rötter, de lär till och med tåla lite saltvatten om det gäller…
 
p1030682
 
p1030684
 
p1030686
 
_1030680
 
Fredag morgonen var jag rätt tidigt ute, för jag ville hinna till träningen klockan tio. Solen går ju upp redan sjutiden, så det var ljust, men något som liknade hagel flög omkring i vinden. Lyckligtvis blev det inget mer av det, men rätt kallt var det fortfarande, och dimman gömde nästan hela Stora Räntan i sitt vita skynke. Och den bruna vattenpölen vid alen bara växer och växer.
 
p1030692
 
p1030694
 
p1030696
 
Nu har jag besökt dessa två träd i brunsnsparken flera gånger varje vecka i två månaders tid, så jag har redan fått en inblick i hur det kommer att vara resten av året – ifall jag skall hålla på till årets slut. Det här sättet att arbeta är mig bekant, en blandning av mina år på Stora Räntan då jag besökte samma plats en gång i veckan, och mina försök i Stockholm förra året, då jag spelade in en och samma utsikt varje morgon som jag befann mig i staden. Men nu handlar det inte om landskap i allmänhet, utan om att samarbeta med växter, närmare bestämt träd. Och frågan är, ifall jag inte borde experimentera med andra sätt också. Visst uppträder jag för kameran tillsammans med dessa två träd, och visst kan man tänka sig, att deras långsammare tidsuppfattning, ifall man kan tala om tisuppfattning, förutsätter ett sätt att vara med dem som tar tid. Men visst är jag rätt egocentrisk i mitt sätt att förhålla mig till träden, jag sitter ju på dem kort och gott. Jag undrar ifall de på något sätt kan uppleva min närvaro. Kanske det som för mig innebär att sitta lutande mot stammen och andas i fem minuter, innebär för trädet en flyktig beröring, som ett handtag, en lätt hälsning. Och alen då? En ihålig stubbe kan kanppast förväntas uppleva något, men den störs antagligen inte heller av mina besök. Jag har ju trädkalendern att tänka på, i mars är det en ask jag skall hitta. Men kanske det är dags att pröva även på andra sätt att uppträda med träd…
 
file-02-03-2017-20-47-38

Äntligen is på havet


Den här veckan frös havet till, äntligen, men jag vågade mig inte ut till ön Stora Räntan för att vattna mina stackars krukväxter, trots att Saara informerade oss alla att Kai vandrat över redan på torsdagen. Isen såg skrämmande ut, isflak som frusit ihop. Jag bestämde mig att vänta till söndagen, och hoppades att de skulle lägga ut det blå repet som tidigare år, men nej, inget rep och ingen stig på den kala isen där fotspår inte går att urskilja. På söndag morgonen hade vattnet stigit lite, så att det nu fanns vatten pä isen ställvis intill stranden, och det ville jag inte pröva på. Så det blev inget besök på ön det här veckoslutet. Däremot blev det tre besök hos träden.
Fredag morgon, jag sitter uppe på backen vid trädet och ser plötsligt någon vandra över till ön, närmare bestämt kliva upp på bryggan. Det ser så lätt ut, och jag tänker mig att jag också ska göra det snart. Annars är vädret rätt milt för det blåser inte. Och inga malörer med kameran heller, den här gången.
 
p1030544
 
p1030546
 
p1030548
 
Lördag morgon var det nästan vindstilla, vädret känndes ännu mildare, trots att det var spår av vit frost i träden. Inne i parken nära alstubben jag sitter på var det fullt med fågelskådare och fotografer som samlats kring några buskar fulla av liv. De tycks vara där varje morgon. Vad det är för speciella gäster de ville fånga på bild har jag tyvärr ingen aning om. Kanske de övar sig på vanliga sparvar och andra småfåglar.
 
p1030528-2
 
p1030530-2
 
p1030532-2
 
Söndag morgon, kallare vind, med glimtar av solsken mellan molnen. Vinden biter egentligen bara i ansiktet, för i övrigt är jag var påpaltad i min standard utrustning av många tunna ylletröjor på varandra (av ylle, väl att märka). Det är nästan vår i luften, med fågelkvittret och allt ljuset. Jag väljer den längre vägen runt parken för att slippa kliva upp på kullen i den kalla vinden. Vid alen är det nästan vindstilla, som vanligt, men fullt med folk.
 
p1030566
 
p1030564
 
p1030560
 
På bild ser man ingen stor skillnad mellan de tre morgnarna, men jag hoppas (och tror mig veta på basis av tidigare erfarenhet) att videon avslöjar skiftningarna i stämning på grund av små skillnader i temperatur och vindhastighet. Och det är ju därför jag gör dessa upprepade besök, för att fånga de knappt märkbara nyanserna.
 
 

Morgnar i Brunnsparken


Äntligen har jag kommit igång med att besöka träd även i Helsingfors. Båda träden jag valt växer i Brunnsparken, nära där jag bor, så det naturliga är att besöka dem på morgonen innan jag fortsätter till jobbet. Den här veckan kunde jag besöka träden tre morgnar i rad, och efter den första trevande morgonen, då en journalist som ville ta bilder på mig för en artikel i Finska Akademins webbtidning var med, och jag skyndade lite i onödan med bildbeskärningen, har jag kommit rätt bra igång.
 
p1030402
 
p1030404
 
p1030407
 
På torsdagen hade jag all tid i världen och kunde i lugn och ro se till att kabelskylten hamnade bakom trädstammen eller att sommarkaféets tak inte syntes till vänster i bilden. Med våren kommer bilden givetvis att förändras då parasollerna täcker terrassen i fonden och löven skymmer det mesta av himlen.
 
p1030409
 
p1030411
 
p1030413
 
På fredag morgonen var det solsken, och jag var dessutom rätt tidigt ute. Morgonen var strålande vacker och hela parken badade i ett varmt ljus som jag tänkte mig måste se underbart ut på bild. Men när jag betraktade bilderna liknade det gulaktiga skenet snarare en kvällssol eller något slags förgiftad atmosfär. Närbilden med de tre trädstammarna är mycket bättre med kameran placerad lite lägre ner, men den konstiga vinkeln på den vänstra stammen störde mig till en början. Det verkar som om man klippt samman två bilder och inte fått det att riktigt passa ihop. I själva verket är det en avhuggen stubbe som skymtar fram bakom stammen, och ger faktiskt bilden en extra knorr.
 
p1030419
 
p1030421
 
p1030423
 
 
 

Att sam-agera med träd i Helsingfors


Att uppträda eller samarbeta med växter, i synnerhet träd, är ett projekt som jag utvecklade för Stockholm och som kommer att förverkligas som ett VR-projekt i konstnärlig forskning, det vill säga ett två-årigt projekt finansierat av Vetenskapsrådets utskott för konstnärlig forskning. En del av projektet består av att välja några träd som jag besöker regelbundet med en kamera, i samma stil som jag gjort under många år i Helsingfors och som blivit till Animal Years, en serie som jag uppfört och spelat in på Harakka, eller ön Stora Räntan, som den heter officiellt på svenska. Men den här gången är det inte tiden som är det viktiga, utan träden, så upprepningen blir kanske mindre regelbunden.
 
fil-24-10-2016-16-02-34
 
fil-24-10-2016-16-02-02
 
När jag väntade på båten till ön i den kalla blåsten på lördagen, och sökte skydd för vinden bakom några gamla silverpilar på stranden, slog det mig att jag gott och väl kunde välja några träd att besöka i Helsingfors också, isynnerhet som jag kommer att sätt igång med projektet här, tack vare ett stipendium av Kone Stiftelsen. Istället för att starta i Stockholm, anknuten till Stockholms Konstnärliga Högskola i januari som planerat, kommer jag att börja på Helsinki Collegium for Advanced Studies och inleda mitt arbete i Stockholm officiellt först i januari 2018. Men det är klart att jag börjar så smått redan tidigare. Så trots att jag redan valt mitt första träd i Humlegården i Stockholm, en gammal lönn som det är lätt att sitta i, skall jag nog välja ut några samarbetspartners i Helsingfors också. Jag gick alltså runt på ön för att se ifall jag kunde hitta någon trädkumpan där – som kanske kunde hjälpa mig att ta mig dit oftare. Jag har ju samarbetat med rätt många av träden där, dels i serien Talking Trees, då en björk, en rönn, en al, en ask och den enda lönnen fick ett par hörlurar på sina grenar och en cd spelare (med en monolog skriven och inspelad av mig) i en plastburk kamouflerad vid sin stam. Dels har uppträtt för kamera med vissa träd under några av åren i Animal Years. Under hundens år satt jag i en tall och låg på klippan brevid en annan tall, under oxens år satt jag under öns enda gran och under harens år stod jag och höll i en enrisbuske. Men jag ville ju hitta nya samarbetspartners nu.
 
fil-24-10-2016-16-04-26
 
fil-24-10-2016-16-04-46
 
fil-24-10-2016-16-04-02
 
 
De enklaste träden att samarbeta med är antagligen lönnen och björken mitt på backen. Men jag försökte också sätta mig på en hägg vid stranden och en gammal al mitt på klipporna, men de kändes inte riktigt rätt. Den gamla björken nära ingången till ammunitionskällaren nummer 3 skulle vara fin, men den stora lågt liggande grenen väder aningen för högt, trots allt, för att det skall gå lätt att kliva upp på den.
 
fil-24-10-2016-16-02-53
 
fil-24-10-2016-16-03-22
 
Det som egentligen fascinerade mig mest var en gammal död tall – eller är det kanske en björk – på klipporna mot havet. Den kan jag inte sitta på, eller strängt taget samarbeta med, för den är nog stendöd. Men jag kan kanske besöka den och stå nära den på något sätt…
 
fil-24-10-2016-16-05-24