Tre besök hos träden, i vind, i regn och i relativt behagligt väder. Fredag morgon blåste det rätt kraftigt, och vinden lyckades vrida på kameran och välja sin egen bildvinkel (se bilden ovan). Jag var ute rätt tidigt, ljuset är ännu blåaktigt. Lördag morgon gick jag ut lite senare, väntade på att regnet skulle upphöra, men beslöt mig sedan för att stå ut med det. Det var ju trots allt bara vatten och jag kunde komma in och byta om till torrt. På söndagen var regnet som bortblåst och även vinden hade mojnat. Det var nästan behagligt att sitta vid almarna uppe på berget och betrakta den ljusa strimman vid horisonten, under de mörka molnen. Då jag satt vid alen gick en familj förbi på gatan och det lilla barnet frågade högljutt sina föräldrar varför jag vände mig bort från kameran. Jag hörde inte vad de svarade, men barnet insisterade. Jag sparade inspelningen, men började om för säkerhets skull.
Vädret var så milt att jag beslöt mig för att ta chansen och ro över till Stora Räntan som hastigast, för att vattna krukväxterna där och se att allt stod rätt till. Jag har blivit så ängslig av mig att jag ogärna ror över i hård vind. Men när det är nästan vindstilla är det ju enbart behagligt att ta sig över. Jag kunde inte stanna, för jag hade lovat att närvara vid Art Walk i Muu galleriet. Det var den sista dagen för utställningen, dessutom.
Information på engelska om utställningen Once Again – Åter igen . Det är alltid lite vemodigt när en utställning tar slut. Man hoppas att den kunde leva vidare någon annanstans, precis som stora museiutställningar som reser runt världen. Och så önskar man ju att något av arbetena skulle hitta ett hem i någon samling. Senast jag hade en utställning på Muu galleriet, Ormens år 2014, såldes den fyrkanals installationen som utgjorde stommen för utställningen till Nationalgalleriet, och det var ju häftigt. Men den här gången är alla arbeten enskilda verk, och ingen har visat intresse för något av dem, så vitt jag vet. Det ordnades i alla fall en hel del diskussioner och evenemang i samband med utställningen: Charles Garoian med Ray Langenbach, Tero Nauha och Pilvi Porkola, Irini Papadimitriou och jag, och dessutom två art walk rundor, så visst har en del folk sett utställningen. Vad mera kunde jag önska? Tja, at någon skulle skriva en vettig kritik, men det är kanske för mycket begärt i dagens läge…