Vad som skett sedan sist, söndag kväll för nästan en vecka sedan, är en total rensning av omgivningen på berget vid almen. Slåttertiden till ära had man slagit ner allt gräs och ogräs runt almen, så att den nu blomstrade som den enda grönskan i sitt eget majestät. Min första reaktion var belåtenhet, det såg mycket snyggare ut och man behövde inte oroa sig för att fästingar eller större kryp gömde sig i det höga gräset. Den andra reaktionen slog in när jag insåg att jag inte hade några landmärken att rätta mig efter längre. Den höga nässeltuvan fanns inte där som riktlinje för hur jag skulle placera stativet. Men visst hittade jag en plats i sluttningen, på ett ungefär, som fungerade utmärkt. Efter dagarna i det kyliga och vackra Kvalnes på Lofoten, (se anteckningarna därifrån, ett och två), där det visserligen var ljust dygnet runt, men där regnmolnen ofta förvandlade dagsljuset till ett grått dis, var det en njutning att sitta under almen och se utöver havet, att andas in sommarvärmen och inse, att det inte var så långt kvar av det härliga. Den skyhöga ställningen för benji-hopparna hade redan placerats ut nere vid bryggan, och sedan många är den ett säkert tecken på att sensommaren är här. Tidigare, då jag tillbringade mera tid på Stora Räntan om sommaren brukade vi skämta att måsar och andra häckande sjöfåglar skrek på försommaren och benji-hopparna skrek på sensommaren, med bara en liten stund av stillhet i juli däremellan. Hur som hellst, sommaren är kort…