Min första dag i Mustarinda huset uppe i Hyrynsalmi, bortom Kajana i nordöstra Finland, intill Paljakka naturreservatet med dess urskog lider mot sitt slut, och det är snart dags för bastu. Mer om stället på webbsidan, här. Idag inledde jag ett slags dagbok tillsammans med en gammal björk på gården, och gick den kortare stigen in i skogen – helt magisk terräng faktiskt. Det enda jag saknar är vatten – en sjö, en tjärn, en å, nånting. Det finns ett kärr alldeles intill, men det har inget öppet vatten. Och den lilla ån som rinner under landsvägen inte så långt härifrån, befinner sig på det fridlysta området där man inte får röra sig. Gränsen är märkt med vita målade streck på trädstammarna… Jag vågade mig upp i utkikstornet idag, och från den högsta avsatsen kunde man se vida omkring – skog, skog, skog så lång ögat når. Men inte att undra på det, österut är det skog hela Sibirien igenom, och västerut är det mest skog innan kusten. Ett radiotorn rätt nära uppe på fjället eller berget är det enda som påminner om människorna. Det finaste med det här stället är tystnaden. I skogen är det faktiskt tyst, om det inte är något djur eller vinden som för oväsen, och då hör man det faktiskt. Det sägs att det här är ett av landets mest snörika områden, och för något år sedan fanns det så mycket snö att många trädtoppar bröts. Man kan se spåren av det i skogen. – Min plan är att hitta någon uråldrig gran att tillbringa en dag med, förutom björken som jag hälsar på dagligen, och så skriva på texten till boken Performing and Thinking with Plants. Få se om jag får något gjort, just nu känns det som om jag helst skulle bara vandra i skogen…