Efter upprepade försök att besöka den lilla tallen uppe på berget i Brunnsparken – den var alltid upptagen med andra besökare – lyckades jag äntligen ha en stund tillsammans med den på lördagen. Det var egentligen en lycklig slump, för det satt flera picknicksällskap rätt nära, men just hos tallen fanns det ännu plats, trots att det var lunchdags, trots att det var solsken och trots att det var lördag. Jag hade tänkt komma tidigare, men det blev inte av. Hur som helst var det skönt att ses igen, och att ha besöket ”gjort”, eftersom det varit en flera veckors paus sedan mitt senaste besök, den andra maj.
 
Tallen på Hundudden i Stockholm kommer jag inte att kunna träffa på länge, länge, verkar det som. Även om det rent tekniskt skulle vara möjligt för mig att ta mig till Stockholm med hänvisning till att jag måste se till mitt andra hem, har jag ju ingen lust att åka dit nu och riskera smittas av Corona och dessutom sitta i karantän i två veckor efter att ha kommit tillbaka till Helsingfors. Det komiska är, att jag ursprungligen hade tänkt mig tallen som en brevvän, någon att skriva till från Johannesburg. Men snabbt insåg jag att det inte fungerade så, jag hade ingen lust att skriva till tallen om jag inte satt hos den. Så jag har inte skrivit till Tallen på Hundudden sedan januari, eftersom jag inte kunnat besöka den.
 
På samma sätt hade jag ingen tanke på att skriva till Tallen i Brunnsparken hemifrån eller från någon annan plats, utan ville faktiskt sätta mig hos tallen. Och som ett slags kvarleva från min time-lapse praktik hos träden i Brunnsparken 2017, eller träden i Lill-Jansskogen 2018 och Nobelparken 2019, har jag velat upprepa samma eller åtminstone så gott som samma bild. Jag kommer troligen inte att kombinera bilderna, men även om jag skulle visa dem sida vid sida syns ju upprepningen. Jag vet faktiskt inte riktigt vad det skall bli av dessa små brev till tallen. Jag har lagt upp stillbilder av mina besök på en särskild sida i Research Catalogue, och dessutom skrivit in mitt brev där intill. Jag skriver ju för hand i ett litet häfte, och brukar skriva rent brevet efteråt, så länge jag kan tolka mina kråkfötter. Och breven är alltså i princip ”publicerade” eller öppet tillgängliga, här. Men vad jag skall göra med dem, eller rättare sagt dels de tjugo minuter långa videobitarna och dels brevtexterna, det vet jag inte riktigt ännu.
 
Ifall jag skulle vilja läsa och spela in breven och använda dem som voice-over, måste jag förmodligen förkorta videorna en hel del, för det tar längre tid att skriva än att läsa en text. Men kanske texterna inte är så intressanta som texter, utan det är själva handlingen att skriva, som syns i bilden, som är det väsentliga. Vi får väl se…