Det finns ingen riktigt bra översättning på uttrycket “takatalvi” på svenska. En bokstavlig översättning skulle vara bakvinter, ett bakslag för våren. Senvinter eller eftervinter låter inte lika orättvist och trist, för det handlar ju om att vintern kommer plötsligt tillbaka. Stora mängder snö strax innan första maj känns helt enkelt fel. Men det absurda idag var, att snöyran fick mig att ta mig till Brunnsparken på kvällen i ett plötsligt skov av masokism. Efter två intensiva dagar på den internationella konferensen för konstnärlig forskning Please Specify! som ägde rum på Uniarts Helsinki, och efter vår egen (det vill säga forskningsprojektets How to do things with performance) tre timmars session på slutet av den, inbegripet röjandet av utrymmet efteråt, känndes det plötsligt som om jag ville ut och andas för mig själv. Och framförallt ville jag göra det innan valborgsmässoaftonens stohej fyller hela parken. Det är ju ljust ännu åttatiden så här års men det var våtare och kallare än jag tänkt mig, men skönt på ett konstigt sätt ändå. Det är något som upprepning åstadkommer, den förstärker känslan av lugn eller tillfredsställelse eller vilken känsla det än är som upprepas i samlad med rutinen. – Jag var förvånad över att kameran klarade så mycket snö och vatten utan att hicka. Och jag hjälpte till med balansen genom att placera en tung sten i den stora plastväskan som jag lägger ytterkläderna i innan jag stiger in i bilden, och hänga den från tefoten som tyngd så att tyngdpunkten skulle vara så lågt som möjligt.
 

 
På Valborgsmässoaftonen gällde det att gå ut tidigare, innan festen kommit igång. Nu var vädret lite bättre, regnskurarna kom och gick, men snön från igår hade smultit bort och det små blommorna som stack fram i gräset tycktes ha överlevt den plötsliga men kortvariga eftervintern. Stora lådor för avfall hade redan placerats ut i parken, rader av blå bajamaja toaletter stod på rad vid lekparken och här och där syntes ungdomar i overaller märkta med någon särskild avdelnings logo samlas i grupper. Jag fick sitta i fred och var nöjd över att få inspelningen undanstökad i tid. Vindriktningen var sådan att kameralinsen uppe på klippan i Brunnsparken fick några träffar. De syns som vitaktiga luddiga fläckar i den första bilden. Då jag satt på alstubben stannade några småbarn och följde nyfiket med vad jag gjorde. Och omedelbart då jag steg upp satte sig en av dem på stubben där jag suttit, “instant” imitation faktiskt.
Om man ser bilderna från båda dagarna i följd är skillnaden rätt markant mellan lördag kväll och söndag mitt på dagen. Eftervintern kom och gick, även om det fortfarande är ovanligt kyligt.