Vad ser kameran och vad ser jag?

Tre härliga solskensmorgnar med kylan dröjande efter natten men solen behagligt värmande. På torsdagen var vädret särkilt skönt för det var vindstilla. Jag tog mig till Stora Räntan med båt för första gången i år och njöt av att ro utan vind, även om det gråbruna smått bubblande vattnet var skrämmande smutsigt.

Fredag morgon var kyligare, med enstaka moln. Den enda eskapaden var en grupp turister som stod och undrade på backen och såg det sedan som sin plikt att vika av vägen och promenera över klippan rakt framför näsan på mig så att de säkert kom med på bilden. Men det var ett smått bekymmer, snarare komiskt.

Lördag morgon var vädret vackert som förut, men nyheterna om lastbilsattacken i Stockholm på fredagen kastade en skugga över idyllen. Som vanligt gjorde jag två bilder vid trädet uppe på backen, en på lite längre avstånd och den andra lite närmare. Jag märkte inget konstigt med bilden då jag placerade stativet efter stenen jag använder som märke justerade kameran. Medan jag satt i tankarna vid trädet insåg jag plötsligt att jag glömt att fälla ner stativet som jag brukar för närbilden. Så jag återvände till kameran, justerade stativet och kameran på nytt och satt vid trädet en gång till.

Det kameran ser beror på placeringen och höjden på stativet, och givetvis också själva kamerans lutning. En liten förskjutning i bildvinkeln förändrar hela bilden. I det här fallet kom mycket mindre av människofiguren med ifall stativet inte fälldes ner.

Det är bara ett par meter som skiljer kamerans vy från min vy där jag sitter vid trädet, framför kameran. Rubrikbilden här ovan är tagen för fri hand från den plats där jag sitter, med sikte på horisonten, även om det är de närmast hängande grenarna som syns skarpast. Då jag riktar kameran lite lägre ner, på sluttningen, där min blick oftast vilar, blir utsikten en annan:

Det är rätt besvärligt att försöka bevara samma bildbeskärning varje gång, men dessutom är det ibland smått frustrerande att försöka upprepa den ursprungliga bilden då andra alternativ kunde vara mycket intressantare. Men år andra sidan är det just det som var idén ursprungligen, att hålla fast vid en bild och registrera de skiftningar som väder och årstid bjuder på, och inte försöka skapa en ny “bra bild” varje gång.