The alder is the tree of the fourth month in the old lunar Celtic Tree Calendar, and the actual dates for the month of the alder are from March 18 to April 14, although there are variations. Alders are easy to reconise even in winter time because of their small cones, and they grow in abundance on the shores of Helsinki, many of them old and twisted, very beautiful. Finding one with a suitable branch to sit on, sufficiently sturdy and low for easy access, is another matter. A colleague sent me a photo of a nice looking tree in Mellsteninranta, Haukilahti, to the west of Helsinki, and already two weeks ago I made a trip to the area to find it. At that time I did not have my camera with me, and planned to return later. This “later” was about to be too late for the month of the alder, I realised, unless I performed before my Easter holiday trip. So, without further a do, I decided to make an attempt on Tuesday afternoon between two trips. Since I had visited the tree before, I knew I would need something to step on in order to get up easily; the branch was a little bit too high to sit on directly, and there was no other branch placed in such a way that I could heave myself up. After considering some alternatives, like a bucket upside down, I found a small stool in the attic and packed it in a bag with my camera, the tripod and the pale pink scarf. Before I could take the bus out to Mellsteninranta it was already evening, with dark clouds covering parts of the sky, but I decided it was worth a try. And it was, alhough the last image was already rather murky.
I had prepared a small rope to tie around the stool, so I could get hold of it and throw it out of sight, but that proved unnecessary. It was fairly easy to frame the image in such a manner that the stool below the branch was cropped out of sight. The first version was more of a close up, with my head cropped out of sight, so I tried a slightly wider framing. That session was recorded only in part; the memory card was full! How stupid of me not to cheque that… so I made the second version once again, and by now it was already quite late. At some point it started to rain, and the drops looked nice on the sea, but the rain subsided before it had really begun. By the time I walked back to the busstop through the woods it was getting cold; I was nevertheless happy to have performed with the alder, and thought I could always return in case the material proved useless. At the moment of writing this I have not edited the works, but only looked at the material, which seemed allright.
All posts by Annette Arlander
Vad ser kameran och vad ser jag?
Tre härliga solskensmorgnar med kylan dröjande efter natten men solen behagligt värmande. På torsdagen var vädret särkilt skönt för det var vindstilla. Jag tog mig till Stora Räntan med båt för första gången i år och njöt av att ro utan vind, även om det gråbruna smått bubblande vattnet var skrämmande smutsigt.
Fredag morgon var kyligare, med enstaka moln. Den enda eskapaden var en grupp turister som stod och undrade på backen och såg det sedan som sin plikt att vika av vägen och promenera över klippan rakt framför näsan på mig så att de säkert kom med på bilden. Men det var ett smått bekymmer, snarare komiskt.
Lördag morgon var vädret vackert som förut, men nyheterna om lastbilsattacken i Stockholm på fredagen kastade en skugga över idyllen. Som vanligt gjorde jag två bilder vid trädet uppe på backen, en på lite längre avstånd och den andra lite närmare. Jag märkte inget konstigt med bilden då jag placerade stativet efter stenen jag använder som märke justerade kameran. Medan jag satt i tankarna vid trädet insåg jag plötsligt att jag glömt att fälla ner stativet som jag brukar för närbilden. Så jag återvände till kameran, justerade stativet och kameran på nytt och satt vid trädet en gång till.
Det kameran ser beror på placeringen och höjden på stativet, och givetvis också själva kamerans lutning. En liten förskjutning i bildvinkeln förändrar hela bilden. I det här fallet kom mycket mindre av människofiguren med ifall stativet inte fälldes ner.
Det är bara ett par meter som skiljer kamerans vy från min vy där jag sitter vid trädet, framför kameran. Rubrikbilden här ovan är tagen för fri hand från den plats där jag sitter, med sikte på horisonten, även om det är de närmast hängande grenarna som syns skarpast. Då jag riktar kameran lite lägre ner, på sluttningen, där min blick oftast vilar, blir utsikten en annan:
Det är rätt besvärligt att försöka bevara samma bildbeskärning varje gång, men dessutom är det ibland smått frustrerande att försöka upprepa den ursprungliga bilden då andra alternativ kunde vara mycket intressantare. Men år andra sidan är det just det som var idén ursprungligen, att hålla fast vid en bild och registrera de skiftningar som väder och årstid bjuder på, och inte försöka skapa en ny “bra bild” varje gång.
Vuorovesi Kan Tiangissa
Videotyö The Tide in Kan Tiang (2016) on nyt esillä ensimmäistä kertaa Mediaboxissa, Galleria Forum Boxissa 1.4. – 23.4. Se on on kestoltaan 11 min 52 sek ja myös AV-arkin levityksessä (täällä). Työn idea on yksinkertainen, olen kuvaillut sitä seuraavaan tapaan: “Pieni puu kasvaa kivisessä poukamassa lähellä Kan Tiang -hiekkarantaa Koh Lantan saarella Taimaassa. Eräänä vuoden 2015 viimeisistä päivistä seison sen vierellä päivän ajan kahden tunnin välein kokeakseni vuoroveden yhdessä sen kanssa.” Asettaessani kameraa jalustalle yritin päätellä vuoroveden nousua, ja odotin sen nousevan ylemmäksi. Aamupäivän kuvissa sivuvalo on selkeä, mutta iltapäivän vastavalo ja kauas kaikkoava vesiraja muuttavat kuvan tykkänään. Lisäksi kamera on lopun kuvissa liikahtanut hiukan – ehkä olin jo väsynyt ja kuumissani tai vain huolimaton.
Kun näin työn viritettynä Mediaboxin mustaan katselukoppiin ilahduin, sillä kuva näytti paremmalta kuin mitä muistin, ja toimi lisäksi ihan hyvin ilman ääntä. Äänen laittaminen kuulokkeisiin on sikäli ongelmallista, että se luo odotuksia jostakin erityisestä äänimaailmasta. Tässä, kuten useimmissa muissakin töissäni ääni on raakaa ja käsittelemätöntä kuten kuvakin. Kun näin päänäyttelyn – Kalle Katailan, Lasse Lecklinin ja Teemu Lehmuruusun Atmorelational – olin iloinen että työ pääsi hyvään seuraan. Avajaisissa oli paljon väkeä, ja mediaboxista olivat kiinnostunut lähinnä lapset, jotka halusivat “majaan”. Sitä yllättyneempi olin kun myöhemmin kuulin, että työtä on käyty katsomassa ja että siitä on pidetty. Joku on käynyt joka päivä katsomassa. Ilahduin, tottakai, melkein liikutuin, mutta tietysti myös hämmennyin. Mikä työssä viehättää? Herättääkö se lomamuistoja Taimaasta tai tarjoaako se mahdollisuuden unelmoida kesälomasta. Vai onko ajatuksessa ajan kulumisesta ja vuoroveden vaihtelusta jotakin rauhoittavaa. Voihan olla, että yksinäiseen puuhun tukeutumisessa on jotakin lohduttavaa tai jopa parantavaa? Ja veden liike on sinänsä jo koukuttavaa katsottavaa. On selvää että jokin työ, jonkun teon toistaminen kameralle, voi olla tekijälle terapeuttista ja tärkeää. Mutta on vaikea tietää minkä verran tietyn hetken tunnelmasta loppujen lopuksi välittyy katsojalle. Ja voihan työssä olla myös tasoja joita tekijä ei itse koe tai näe. Joskus aikaisemminkin olen huomannut, että vaikka ajattelen hyvin proosallisesti ja “kuivasti” tallentavani tietyn ilmiön tai tapahtuman tai hetken sellaisenaan, lopputuloksen voi kokea yllättävän tunteellisena. – Oli miten oli, minulle on harvinaista herkkua että katsoja ihastuu, ja se todella ilahduttaa…
Sunshine, snow and ARS 17
The magic purple light pillar (above) was not a UFO descending on the alder stump but a reflection of the bright early morning sun in backlight and dissolved fairly quickly. This effect on Wednesday morning is an apt beginning to the week, which featured the opening of ARS17 at Kiasma museum of Contemporary Art, focused on much stronger effects of artifice.
Changeable weather used to be the hallmark of April, and now also the end of March. On Wednesday morning the sun was shining warmly, the slopes in the park looked almost green and the buds looked like bursting any moment.
On Thursday morning the sunny weather continued, I went out early, so the chill of the night lingered in the air, but the sun was warmer every moment and the sea was almost perfectly still.
On Friday morning all that was gone; a thick layer of snow covered the ground, and the trees; winter had returned. I went out early, but the Snow was already crisscrossed by footprints of dogs. I sat by the tree, freezing, and wondered at the sudden change.
While returning from the park I amused myself with the thought that this total change would make a nice contrast and surprise in the video; good weather can be visually rather uninteresting…
On Thursday night I visited the opening event of ARS17 (see here) and tried to get a glimpse of the exhibition amongst the crowd. There was something familiar in the atmosphere of all these game worlds, internet hype and futuristic dystopias, and unfamiliar, too, of course. From the perspective of somebody beginning their artistic engagements in the eighties this world did not seem that odd, after all, although the technologies were not there yet. So why did I not feel at home? It occurred to me that I was actually beginning my intellectual and artistic life, in a modest sense, in the seventies; my sensibilities are based on the world of the seventies, rather than the eighties, to some extent; I am an old hippie at heart. Of course the real hippies were of the previous generation, but those were the ideas I admired at that time, I suppose. No wonder then that my favorite work in ARS was Julia Varela’s Luddite smashed black screens, which shined like huge slices of obsidian in my eyes. No wonder that I find myself sitting with trees and recording serial images in a minimalistic way, in a what-you-see-is-what-you-get manner year after year. Uh. Perhaps I should go and see the exhibition again, in order to update my sensibilities, or at least understand what is going on…
Puulla, puussa, puun luona?
Vai peräti puun kanssa? Olen vieraillut pari kertaa viikossa Kaivopuiston mäellä Nordenskjöldin patsaan yläpuolella kasvavan viisihaaraisen – tosin yksi haara on pelkkä kanto – hopeapajun tai lehmuksen luona, enkä vieläkään ole varma mikä puu on kyseessä. Sen lisäksi olen istunut lähellä puistokatua ja lintujen ruokintapaikkaa kasvavan, aiemmin kaksihaaraisen lepän kannolla, jota ei voi olla tunnistamatta “käpyjensä” ansiosta. Koska vierailen puitten luona melko usein, sään vaihtelut vievät päähuomion, eikä esimerkiksi silmujen paisumista tai muita elämän merkkejä tule panneeksi merkille. Esimerkiksi toissapäivänä, keskiviikkona, kiiruhdin kuvaaman keskellä päivää, sadesäästä huolimatta. Puisto oli täynnä isoja lätäköitä, kylmä viima pureutui poskiin ylhäällä mäellä ja sai pitämään pipon päässä. Ainoa lohtu surkeassa märkyydessä oli, että nyt viimeisetkin jäät sulaisivat.
Torstaina tilanne oli toinen. Ensimmäistä kertaa olin todella varhain liikkeellä, sillä minulla oli tapaaminen Teatterikorkeakoululla jo kello yhdeksältä, ja halusin ehtiä kuvaamaan ennen sitä. Aurinko paistoi siniseltä taivaalta, ilma oli kylmä yön jäljiltä, maassa oli kuuraa ja lätäköt jäässä, mutta meri oli avoin. Vain rivi jäälauttoja uiskenteli valkoisena koristeraitana Harakan ja Uunisaaren ulkopuolella. Vihdoinkin oli kevättä ilmassa.
Tänään perjantaina aamulla oli edelleen aurinkoista ja lämpimämpää, myös kuivempaa. Puun juurella istuessani tunsin miten aurinko lämmitti ja helli, vaikka viima välillä puhalsi ylitse. Mutta tätä kirjoittaessa, iltapäivällä, sataakin yhtäkkiä lunta. Ruotsiksi sanottaisiin “aprilväder”, huhtikuun sää, mutta nyt on vielä maaliskuu.
Kuvaan videolle noin viisi minuuttia kutakin kuvaa, vaikka en luultavasti voi käyttää kuin pienen pätkän jokaisesta. Viikossa kertyy jokaista kuvaa kymmenen tai viisitoista minuuttia. Noudatan samaa periaatetta kuin vuosina 2002-2014 kuvaamassani Animal Years sarjassa Harakan saaressa. (On itse asiassa aika hullunkurista istua puun juurella ja katsella saarta, jonne juuri nyt en pääse. Vene makaa kumollaan rannassa, ja odottaa että pesisin pois kotilot sen pohjasta.) Mutta karkean time-lapse kuvan tuottaminen ei välttämättä ole oikea tapa esiintyä puiden kanssa. Se soveltuu hyvin vuodenaikojen ja sääolosuhteiden vaihtumisen kuvaamiseen, mutta kertooko se mitään puu-partneristani? No, ehkä kertookin, kunhan lehdet puhkeavat. Silti ajattelen, että minun pitäisi löytää jokin toinen tapa esiintyä yhdessä puun kanssa, eikä pelkästään vierailla sen luona, istua sen päällä, sen runkojen ympäröimänä – vaikka onhan sellainenkin kosketus eräänlainen hidastettu tervehdys.
March – Month of the Ash
The Month of the Ash ended yesterday, on the 17th of March, if we believe Robert Graves (see here) and other sources as well (see or here). The choice of which ash tree to visit for the third image in my tree calendar was obvious since several weeks; I knew there was an ash standing on the shore in Kaivopuisto Park near the pier and the cafeteria, so I did not have to guess and decipher the bare branches of the tree in winter shape. I passed by several times and noticed how the branches were too high to sit on, had a vague idea of hanging from the branch, in the same manner I once did hang from the branch of an old pine tree in Kalvola, in Year of the Dog in Kalvola – Calendar. But that time I visited the tree once a month for a year and edited all the moments of hanging to be one continuous movement, which was funny in some way. To hang from a branch real-time without any tools to help me would be impossible, except for a very short moment. So I had to do something else. I realized this weekend would be the last chance to record the ash, so on Saturday I went to do my regular visit to the tree on the hill and then walked down to the shore to visit the ash and see what I could do. I took some photos of the tree from various angles and found a perspective that felt quite allright. After one small test image I decided to simply stand and lean on the tree, with my hand on a broken branch. I also tried to hang, mainly out of a sense of duty – at least I could try, couldn’t I – but had no power to hang there for long enough. After I packed my things and walked toward the park I turned around to take one more snapshot with my phone, and realized that the ash tree looked quite beautiful when seen in full from a distance. So I did another version, recording the image across the path, fully aware that I would get all the passers-by included in the image, too. Thus I have two versions again, Ash in March 1 and Ash in March 2. I actually edited a shorter version of the latter, removing the passersby as well.
I took some still images before I started recording, and they show the ash from various angles:
Med eller utan människofigur?
Veckoslut i Helsingfors, lördag morgon, iskall vind. Samma bilder om och om igen, vad skall jag göra med dem? Jag spelar ju in videobilder på ungefär fem minuter, men det jag handskas med i den här bloggen och i annan dokumentation är stillbilder, med eller utan människofigur.
Söndag morgon, en mildare vind, något som kunde bli till snöflingor dalar långsamt ner. Allt ser ut nästan precis som igår, endast havet vid Ugnsholmen är öppnare nu.
Vad brukar jag göra? Jag editerar ihop videon som ett slags råa time-lapse-videon, och kombinerar antingen långa tagningar av flera minuter eller korta bitar på 20 sekunder kanske, och effekten blir förstås en helt annan. Det jag ibland gjort är att jag bandat in lika mycket material med och utan mig i elden och har på det sättet kunnat skapa tvåkanals installationer där jag jämställer en bild med en människofigur med samma bild utan människofigur. men den här gången har jag inte gjort det. Jag glömmer bort det själv i och med att jag gjort stillbilder både med eller utan mig, men själva videomaterialet för sådana installationer finns inte nu. En annan möjlighet som jag så smått förberett mig på är att kombinera två bilder tagna från olika avstånd, och det kunde jag göra med materialet från kullen, men inte med alen, för där har jag ju bara en bild.
Event scores?
As part of the artistic research project performing with plants I am supposed to not only perform with plants, or trees, but to write scores about or related to my performances, and that I have not thought about yet, so better to start soon. On twitter I saw a great event score by Yoko Ono, from 1961, Painting for the Wind, which is a form of performing with plants although the wind is the lead character. “Cut a hole in a bag filled with seeds of any kind and place the bag where there is wind. summer 1961” Others are interested in Fluxus today, the research assistant of a Finnish photographer contacted me and asked about Finnish Fluxus scores. I sent her one of my own, but had to admit that I do not know any Finnish Fluxus scores, although Fluxus was rather big in Sweden and Denmark. Starting from an existing score is one thing, and can be inspiring, but creating a score of one’s performance afterwards is another. So how could I score my visits to the trees in Kaivopuisto?
“Find a stub and sit on it, do it again as needed” or “Choose a tree, touch it slowly, repeat at least once a week”, or simply “Visit a tree regularly”.
Yesterday, on Saturday the sun was shining and all Helsinki seemed to be out in the park. Somebody had brought a horse and a sledge there, too, and was taking people on a ride around the park with bells ringing. The sun was warm, there was no wind, everything was lovely, for a change…
Today, on Sunday there was a new world awaiting me outdoors. The heavy fog of the morning was slowly transforming into a mist, and a pale sun was partly visible behind the cloud cover from time to time. The fog lingered as frost on the trees and the open sea had an ice cover again – winter had returned. On the hill by the shore the wind was cold; by the alder the water had frozen, dogs stopped by the tree stub to make fresh marks, and the bird watchers were out again with their huge telescope lenses. The horse sledge from yesterday was there, too.
So what about the score? “Sit on a stub look around; do it again the following day; notice the changes.” Or should I say enjoy the changes?
Vår, is och vatten
Onsdag morgon den första mars sitter jag igen vid trädet på kullen och ser hur isflaken trängs i sundet mellan Stora Räntan och Ungsholmen. Det är behagligt varmt, knappt plusgrader, och ingen vind att bry sig om. Knopparna är redan stora, och snön har förvandlats till vatten på grässluttningen, med stora pölar på isen i sänkorna.
Torsdag morgon, ingen skillnad i temperaturen, men en isande vind rakt söderifrån, och hela upplevelsen är förändrad. Istället för att sitta lugnt och andas, njuta av utsikten i väntan på våren, gällde det idag att kura ihop sig, dra mössan över öronen och gömma fingrarna i de tjocka vantarna i famnen, för det var plötsligt kallt igen, trots att isen smultit allt mer och vattnet på gräsmattorna bara ökat. Det är förvånande att alarna tål så mycket vatten kring sina rötter, de lär till och med tåla lite saltvatten om det gäller…
Fredag morgonen var jag rätt tidigt ute, för jag ville hinna till träningen klockan tio. Solen går ju upp redan sjutiden, så det var ljust, men något som liknade hagel flög omkring i vinden. Lyckligtvis blev det inget mer av det, men rätt kallt var det fortfarande, och dimman gömde nästan hela Stora Räntan i sitt vita skynke. Och den bruna vattenpölen vid alen bara växer och växer.
Nu har jag besökt dessa två träd i brunsnsparken flera gånger varje vecka i två månaders tid, så jag har redan fått en inblick i hur det kommer att vara resten av året – ifall jag skall hålla på till årets slut. Det här sättet att arbeta är mig bekant, en blandning av mina år på Stora Räntan då jag besökte samma plats en gång i veckan, och mina försök i Stockholm förra året, då jag spelade in en och samma utsikt varje morgon som jag befann mig i staden. Men nu handlar det inte om landskap i allmänhet, utan om att samarbeta med växter, närmare bestämt träd. Och frågan är, ifall jag inte borde experimentera med andra sätt också. Visst uppträder jag för kameran tillsammans med dessa två träd, och visst kan man tänka sig, att deras långsammare tidsuppfattning, ifall man kan tala om tisuppfattning, förutsätter ett sätt att vara med dem som tar tid. Men visst är jag rätt egocentrisk i mitt sätt att förhålla mig till träden, jag sitter ju på dem kort och gott. Jag undrar ifall de på något sätt kan uppleva min närvaro. Kanske det som för mig innebär att sitta lutande mot stammen och andas i fem minuter, innebär för trädet en flyktig beröring, som ett handtag, en lätt hälsning. Och alen då? En ihålig stubbe kan kanppast förväntas uppleva något, men den störs antagligen inte heller av mina besök. Jag har ju trädkalendern att tänka på, i mars är det en ask jag skall hitta. Men kanske det är dags att pröva även på andra sätt att uppträda med träd…
After the snow storm
While entering the park today I noticed, for some reason, the monument next to the tree, which I usually ignore. A view from higher on the slope reveals the granite slabs standing quite near to it. They commemorate Adolf Erik Nordenskiöld (1832-1901) who was an explorer and scientist, the first one to sail the whole Northeast passage, that is, along the north coast of Asia. He was born in Finland but had to move to Sweden because of his views on Russian politics. The monument is designed by Heikki Häiväoja, and you find more information about it here.
Two days ago, on Thursday morning, the snow was still falling when I left home, but it stopped by the time I was at the shore. The sun came out and then disappeared again, changing the whole landscape dramatically, back and forth…
On Friday morning it was still chilly, minus 6 degrees celsius, but sunny and clear. I realised a structural problem with my images: the morning sun shines beautifully from the east, as a side light, revealing the forms of the tree trunks when I am sitting on the hill, but it shines me directly in the eyes, and thus blinds the camera, too, when I sit on the alder stub down in the park. And that does not look very nice, as you can see…
On Saturday, today, I went out a little later, around noon, and the sun was not so bright today, shining momentarily from behind the clouds. There was not much wind, but it was could enough for me to keep my cap on. While sitting and looking at the small Uuninsuu strait I can observe the changes in the ice cover from day to day. Although the sea is mostly open further out, there is much ice on the northeastern side of Harakka Island. But I would not walk across the ice now, although I guess it would still be possible. And if this chilly weather continues it will probably take time before the ice disappears. Soon it is time for thaw. We call it “kelirikko” in Finnish, broken weather or broken road conditions.
Performing Landscape 