Today was the first time I took the camera with me, although I was not sure if I would have the possibility to stop and use it other than for snapshots. Luckily I did. While the group of elderly Spanish couples strolled on the Cofete beach or on the shore near the Puertito de La Cruz or Punta de Jandia, I could pose for the camera with some of the shrubs. The beautiful cacti-looking plants, Cardón de Jandia, whose preservation is one of the main reasons for the Jandia peninsula being a natural park, were only growing on the northern slopes, far from any viewpoints or parking lots. But I am happy with these small attempts, anyway. Unfortunately I do not know the names of the spiky grey shrubs that I sat with, and that grow everywhere in the desert around here, nor of the succulent type of shrub that is also common. (See images below) Information on the web is hard to find, but something, here. I edited all three attempts into short videos of a little more than seven minutes each, although the last one was a little too close, not very interesting as an image. Actually only the first one, from Cofete beach, is ok, I think. I tried to upload small files onto the Research Catalogue, but the internet connection is not very stable, so it might be impossible. At some point they will be available here. Some images of the shrubs, to give an idea:





All posts by Annette Arlander
Last Visit at Sunset
This afternoon, three o’clock, at sunset, I went to visit the trees in Kaivopuisto Park for one last time. The reason for ending this year so early, is a holiday trip which will bring me back only after New Year. My visits have not been that regular, anyway, sometimes only once a week, sometimes twice or three times. And there have been breaks for travels. I have been sitting on and with a group of elm trees up on the hill, with a view overlooking Harakka Island, Uunisaari and the strait Uuninsuu between them. And I have also sat on the stub of an alder on the other side of the park.
These visits to the trees in Helsinki are documented as video stills on the Research Catalogue, on a separate page, here. (Scroll down the page for the last images). Yesterday I did my last visits to the trees in Stockholm as well, and they are documented in a similar manner in the same exposition, on another page, here. The actual material recorded of all these visits is moving images, videos, and they will be edited into rough time-lapse videos later. Now I am more concetned with the shock of how quickly time passes; one year is not that long, really.
Next year I will spend more time in Stockholm, and will probably not choose any trees to visit in Helsinki. There are my house plants to take care of, however, both at home and in my studio on Harakka Island and they are the plants I am performing with daily. I am not posing for camera with them (except the ivy, once), nor thinking of our living together that much, unless they get ill or seem to suffer somehow. They are my “house gnomes”, “hustomtar” in Swedish or “kotitonttuja” in Finnish; they demand that I return home to take care of their basic needs. But they seem to thrive without my presence, too. I probably give them too much water, sometimes…

Aamuaurinko kahdesti
Kirkas ja kuiva aamu räntäisen ja sateisen vuorokauden ja lumista loskaa tulvivien katujen jälkeen oli kuin yllätyslahja. Vaikka tuuli kirveli iholla oli ihana katsella jäätyneitä lätäköitä ja kirkasta taivasta. Ennen istumista jalavien luona kävin tyhjentämässä soutuveneen, johon kiipesin kumisaappaat jalassa – vesi oli todella korkealla. Jalavien juurella istuessa ihmettelin auringon ilmestymistä pilvien takaa kaakosta ja unohdin samalla käynnistää kameran mikrofonin. Kun huomasin sen palatessani kameran luo, sormeni olivat kohmeessa (ne kastuivat tietysti äyskäröidessä ja olivat nyt hiljakseen jäätymässä) joten päätin nauhoittaa maisemakuvaa hiukan pitempään ja siirtää äänen siitä, sen sijaan etä olisin tehnyt kaiken alusta. Lähikuvankin kohdalla tunaroin, sillä rajasin kuvan hiukan liiaksi vasemmalle, mikä paljastui vasta kun aurinko valaisin vasemmanpuoleisen rungon. Mutta olkoon. Eikä siinä vielä kaikki. Lepän kannolla istuessani ihailin puiden lomasta loistavia auringonsäteitä ja unohdin tarkistaa muistikortin, joka sitten loppui kesken nauhoituksen. Mutta tälläkin kertaa päätin hyväksyä kompromissin, pari minuuttia olisi riittävästi. Syy leväperäisyyteeni oli paitsi palelevat sormeni, myös haluni ehtiä Kuvan tutkimuspäiville. Kuulemani loppukeskustelun perusteella taisin silti menettää kiinnostavimman luennon, Jakob Lundin alustuksen “Contemporaneity, Anachrony and Historical Imagination”. Päivään mahtui paljon muutakin kiinnostavaa, mutta tietysti juuri se mitä en kuullut jäi kiinnostamaan.
Ihmeellistä kyllä, myös torstai-aamu oli kirkas ja kuiva, vaikka illalla satoi runsaasti. Tummat pilvet väistyivät hitaasti, ja istuessani jalavien juurella aurinko räväytti taas esiin valonsa, joka muutti koko maiseman “kuin taikaiskusta”, kuten sanonta kuuluu. Tällä kertaa keskityin muistamaan kaikki yksityiskohdat, mutta aina jotakin tapahtuu. Nyt tuulenpuuska oli vääntänut mikrofonin sivulle, mutta se ei ehkä kuulu äänessä kovinkaan paljoa. Tuulen takia oli yllättävän kylmä, vaikka lämpömittarin mukaan lämpötilan pitäisi olla nollan yläpuolella.
Tätä kirjoittaessa istun lähijunassa Helsingin pohjoispuolella, ja ikkunasta närn, että maassa on selkeä lumipeite. Onko siis vain rannikko vielä vihreänä, vai onko kyse pikemminkin keskikaupungin lämmityksestä, joka sulattaa lumet puistoistakin. Ehkä meri tekee taas tekee temppunsa. Jos mikroilmasto on erilainen Harakan saaressa ja muutaman sadan metron päässä Kaivopuistossa, tottakai se on sitä myös kun mennään hiukan edemmäs merestä sisämaahan. – En ole varma oliko tämä nyt viimeinen vierailuni Helsingin puiden luona? Saattaa olla että käyn tervehtimässä niitä ja teen vielä yhdet kuvat ensi sunnuntaina. Silloin olisi luvassa lumipyryä, ehkä…
100 years of winter mornings
In the wake of independence day celebrations, sitting in the snowy Park, I thought of how much harder the winter mornings must have been without our modern comforts. Independent or dependent, well. I remember Karen Finley giving a public performance lecture at Theatre Academy many years ago and speaking of her work within the dependent cinema, because that is what the so-called independent cinema of course is, dependent on all kinds of factors, like the enthusiasm of its makers. And the same things goes for many fields. This came to mind because of the 100 years independence festivities yesterday. There is much to celebrate in our 100 years of independence, including the right to vote for women etc. but that does not mean we cannot acknowledge our total dependence of so many things, among them the trees. The Swedish language local newspaper Hufvudstadsbladet had a series of articles on the major factors in the shaping of Finland and the first, the absolutely most important one, they suggested was the forest!
On Friday the world had changed again, rain, rain, drizzle and rain again. Around 1 pm when I went out the rain had stopped for a while but the wind was strong. Using a rock in a plastic bag as a weight kept the tripod standing, but the wind shook the camera and made it slide to the left, a funny panning movement. I decided to be content with that, perhaps it adds some documentary feel. And the mud! Rotting leaves and wet soil, uh. But then I remembered that these were one of my last visits to the trees. Next week I will visit them once more, or perhaps twice, but that is all. A holiday trip takes me away from Helsinki for the end of the year, so my last visits will take place at mid December.
What to do with the material, how to edit it, will be something to think about after Christmas. It is of course possible to make time-lapse videos with fairly short clips like twenty seconds each, or so, and also to try to synchronise the same images with and without the human figure, as I have done before. What I thought of when beginning the visits and recording my sitting with the elms from two distances, was of course creating a two-channel installation with both versions synchronised. But since there is quite a lot of material, around five minutes of each session, I could also try extra long cross fades to see what that could give…
The Tree calendar, my “hobby” during this year, I finished last week, with the last tree, an elder, in the same park as my “ordinary” trees. For the HCAS blog, or Helsinki Collegium for Advanced Studies, where I have spent this year, I wrote a summary of sorts about the calendar, including a map of the trees I visited for the calendar, here. But those trees I of course visited only once each of them, unlike the elms and the alder stub that I have come to know quite well after visiting them a few times a week for a year now…
Elder in December
For the last performance in my Tree Calendar (working title) I planned to look for an elder somewhere in the eastern part of Helsinki, which I hardly know compared to the central or western areas. Searching on-line I found a mention of an elder (Sambucus nigra) in Kivikko near a dog park, and aimed to go there after visiting the trees in Kaivopuisto which I have visited regularly this year. While there, I remembered the red-berried elder (Sambucus racemosa) up on the hill, which i have passed so many times, and decided to try if I could find a suitable framing of that one. The day was rather cold, which meant that finally the snow stayed on the ground, instead of immediately turning into water. The landscape looked great, and everybody else seemed to have notices that, too. The park was full of people jogging or walking their dogs, enjoying the fresh air after days of rain. And they all wanted to follow the path next to the elder, so they ended in my video. The passers-by fire prominently in the images, because I am – for once – barely visible sitting on the low branches of the elder, partly covered by the cliff. I made an other session standing next to the elder, leaning on it lightly, just in case. Both videos, Elder in December 1 (13 min. 38 sec.) and Elder in December 2 (8 min. 59 sec.) are available on the Research Catalogue, here.
The Elder is the tree of the thirteenth month in the ancient lunar Tree calendar of the Celts and the dates for the month of the elder are, according to the source I have used, 24 November to 23 December. There is something fascinating in the idea of naming a calendar after trees, and you would expect there to be some connection to the time of year that tree would be particularly beautiful or useful, blooming or breaking fruit etc. But I have not really found much connections, perhaps because the climate is different here in the north. The elder is connected to death and renewal, and in that sense suitable for endings as well. Perhaps I will create another tree calendar in Stockholm next year…


Snö och vinterkyla blev storm och regn
Snön bjöd på en kortvarig glädje, den varade i ungefär ett dygn, åtminstone i södra Helsingfors. På lördag morgonen var marken i Brunnsparken vit. Det var minusgrader, så jag frös om fingrarna där jag satt vid almarna och övervägde att ro över till Stora Räntan nu, då vädret var drägligt, det var knappt någon vind. Tyvärr gjorde jag inte det, utan förverkligade min sista mini-performance för trädkalendern med en druvfläder uppe på backen. Tanken var att det skulle vara enbart ett test, men det är klart att det blev “på riktigt” när det en gång var gjort. Idag, på söndagen, hade snön försvunnit. Jag skulle inte ha kommit på tanken att vistas ute en minut längre än nödvändigt. Det blåste mer än tolv meter i sekunden och regnet piskade ner, ibland lugnare ibland häftigare. Och snön var som bortblåst, eller rättare sagt bort-fluten, inte ett spår av den fanns kvar. Det var ju varmare också, vilket hjälpte till att smälta eventuell is om det fanns någon kvar någonstans, fast det kändes ju inte varmare på grund av den bitande vinden. Jag fick intala mig att det bara var vatten, och inget ofarligt, som piskade mig, för att inte kura ihop mig i panik uppe på berget. Nere vid al-stubben var det mycket lugnare, som vanligt. Men när jag väl var inne igen, med kameran i behåll och bara en del av kläderna våta, var jag nöjd att ha fått det gjort. Det är ju inte så många besök hos träden kvar, för min december i Helsingfors blir kortare än vanligt på grund av ett antal små resor. – Jag tror inte att jag kommer att besöka något träd regelbundet i Helsingfors nästa år, även om jag kommer att vistas här också. Kanske i Stockholm, då. Men dylika grova time-lapse videon som dokumenterar årstiderna har jag gjort nog av, misstänker jag. En kommentar som jag fått höra upprepade gånger har gjort mig tveksam, nämligen tolkningen att “landskapet förändras medan människogestalten förblir oförändrad”. Och det är ju inte riktigt så jag har tänkt. Men ärligt talat vet jag inte längre vad jag ursprungligen hade i tankarna. Time-lapse upprepningen har blivit en teknik som jag använder för många olika ändamål, nästan rutinmässigt. Det är kanske på tiden att pröva på något annat?
November – Month of the Reed
The Month of the Reed in the Celtic Tree Calendar, at least in the one I have been following this year, ends today, on the 23rd November. Luckily I managed to pose for camera with some reeds at the Arabianranta shore in Helsinki yesterday afternoon. I remembered the reeds from walking there in the summer looking for a holly, in vain. Reeds are everywhere on the coast, of course, but around Arabianranta there are extensive areas with reeds. Funny to think of reeds as trees, although I have learned to understand that the ancient Celts obviously were very liberal in their definition of trees, if the Vine and the Ivy are considered trees as well. Reeds can be quite high, actually, and they can form a thick forest, for sure. I would not try climbing a reed, though.
The reeds at the shore looked fine but the high sea level was a problem, however, since it prevented me from walking out among the reeds. I had rubber boots, but they were not high enough. Something resembling those boots that fisher men engageing in sports fishing wear when standing in the rivers would have been good. Now I had to stand close to the shore, in front rather than among the reeds. I made three attempts, or let’s say that I performed for camera for more than a minute as a tryout only in three places. In the third place the reeds were growing in a dike or small trench, which meant that I could stand behind them on the other side and thus among them in some way. Unfortunately the afternoon was quickly turning into evening, so the third image is all blue, with the street lights colouring the snow (see above). In some manner that is a suitable image for November in Helsinki; daylight is grey and dusk comes very early. If reeds really are associated to the dead and the underworld, this way of ending the image in near darkness is perhaps rather appropriate. I edited the material into three videos, Reed in November 1, 2, and 3, all of them 8 minutes and 22 seconds, and uploaded them on the RC, here. They can be seen in context in the exposition performing with plants as well.
Lunta vain nimeksi
Marraskuun märät ja harmaat päivät ovat käsillä, vettä tulee vähän väliä ja lunta on maassa vain nimeksi, ainakin Helsingin rannikolla. Tuuli on välillä navakka, kuten eilen, ja ylhäällä jalavien luona Kaivopuiston kallioilla se todella tuntuu. Keskiviikko-aamuna oli suhteellisen tyyntä, vain kylmää ja sateisen märkää, mutta torstaina päivällä viima oli melkoinen. Selvisin siitä kietomalla kamerajalustaan painoksi kameralaukun hihnan avulla muovipussin, jonka sisällä oli katukivi (niitä on muutamia irrallaan läheisen Nordenskiöldin patsaan luona). Se piti jalustan pystyssä, mutta jouduin silti istumaan kahteen kertaan, koska olin unohtanut tarkistaa muistikortin, tietysti! Kun sitten lähikuvassa tuulenpuuskat hivuttivat kameraa sivusuunnassa – ilmeisesti kiinnitysruuvi oli höltynyt – päätin, että niiden aiheuttama kuvan rajauksen muutos saisi jäädä todisteeksi sääolosuhteista, en ryhtynyt istumaan neljättä kertaa. Kuten yleensäkin lepän kannon luona alempana puistossa oli paljon miellyttävämpää. Tarkoitukseni oli vierailla puiden luona vielä tänään, ja jälleen iltapäivällä, heti lounaan jälkeen, koska aamu valkenee niin myöhään, etten enää ehdi kuvata ennen aamupäivän kokouksia ja tapaamisia. Mutta kuinka ollakaan, sain ajan hiusten leikkausta varten kampaajalle juuri siihen saumaan, joten sain hyvän syyn olla istumatta sateessa.
Tuntuu oudolta ajatella, että olen vieraillut puiden luona kohta vuoden päivät, useimmiten pari kertaa viikossa, joskus kolmekin kertaa, mutta joinakin viikkoina en lainkaan matkojen takia. Aloitin tammikuussa Helsingissä, joten muistan kyllä kylmän ja lumen, mutta nämä pimeät märät ajat ovat uutta tässä paikassa. Ehkä olennaisinta on pimeys, tai hämärä, se laskeutuu niin nopeasti. Pilvisinä päivinä tuntuu, ettei oikeastaan tule valoisaa lainkaan – mutta erityisesti iltapäivät ovat lyhyitä, kuten jälkimmäisestä kuvasarjasta näkyy. Voi olla, että olen myös muuttanut kameran automatiikan asetuksia niin, että valoa ja valkotasapainoa on hankalampi arvioida.
Vindens val av bildvinkel
Tre besök hos träden, i vind, i regn och i relativt behagligt väder. Fredag morgon blåste det rätt kraftigt, och vinden lyckades vrida på kameran och välja sin egen bildvinkel (se bilden ovan). Jag var ute rätt tidigt, ljuset är ännu blåaktigt. Lördag morgon gick jag ut lite senare, väntade på att regnet skulle upphöra, men beslöt mig sedan för att stå ut med det. Det var ju trots allt bara vatten och jag kunde komma in och byta om till torrt. På söndagen var regnet som bortblåst och även vinden hade mojnat. Det var nästan behagligt att sitta vid almarna uppe på berget och betrakta den ljusa strimman vid horisonten, under de mörka molnen. Då jag satt vid alen gick en familj förbi på gatan och det lilla barnet frågade högljutt sina föräldrar varför jag vände mig bort från kameran. Jag hörde inte vad de svarade, men barnet insisterade. Jag sparade inspelningen, men började om för säkerhets skull.
Vädret var så milt att jag beslöt mig för att ta chansen och ro över till Stora Räntan som hastigast, för att vattna krukväxterna där och se att allt stod rätt till. Jag har blivit så ängslig av mig att jag ogärna ror över i hård vind. Men när det är nästan vindstilla är det ju enbart behagligt att ta sig över. Jag kunde inte stanna, för jag hade lovat att närvara vid Art Walk i Muu galleriet. Det var den sista dagen för utställningen, dessutom.
Information på engelska om utställningen Once Again – Åter igen . Det är alltid lite vemodigt när en utställning tar slut. Man hoppas att den kunde leva vidare någon annanstans, precis som stora museiutställningar som reser runt världen. Och så önskar man ju att något av arbetena skulle hitta ett hem i någon samling. Senast jag hade en utställning på Muu galleriet, Ormens år 2014, såldes den fyrkanals installationen som utgjorde stommen för utställningen till Nationalgalleriet, och det var ju häftigt. Men den här gången är alla arbeten enskilda verk, och ingen har visat intresse för något av dem, så vitt jag vet. Det ordnades i alla fall en hel del diskussioner och evenemang i samband med utställningen: Charles Garoian med Ray Langenbach, Tero Nauha och Pilvi Porkola, Irini Papadimitriou och jag, och dessutom två art walk rundor, så visst har en del folk sett utställningen. Vad mera kunde jag önska? Tja, at någon skulle skriva en vettig kritik, men det är kanske för mycket begärt i dagens läge…
Mustikkamaalla
Kirkkaassa aurinkoisessa syyssäässä tapasimme Mustikkamaan uudella kevyen liikenteen sillalla, jonne täytyi seikkailla kasvavan kalasataman rakennustyömaan sokkeloiden lävitse. Aurinko oli matalalla kun lähdimme etsimään sopivaa pöheikköä – vaikka sää muuten oli suopea eikä marraskuun räntää ja loskaa näkynyt missään, päivän pituus, tai pikemminkin sen lyhyys, noudatti vuodenajan rytmiä. Aurinko laski yllättävän nopeasti, ja vaikka vesi heijasti valoa, tuntui että hämärä laskeutui tuota pikaa. Vierailumme pöheikössä jäi siis lyhyeksi. Pystytimme kamerajalustan kahteen eri paikkaan, ensin mäelle suurten voimalinjojen juurelle, kaatuneen männyn ääreen, ja sitten rannemmas, kaislikon, keskustan ja laskevan auringon suuntaan. Kuvat tässä alla ovat päinvastaisessa järjestyksessä, kaislikko ennen mäkeä. (Ne näyttävät pieniltä postimerkeiltä, mutta avautuvat kuvasarjaksi klikkaamalla.)
Olin varautunut sadesäähän pukemalla kurahousut ja sadehupparin, perinteisen pöheikköasuni. Ruohikossa valkoinen sadetakki osoittautui onnistuneeksi valinnaksi näkyvyyden kannalta. Siinä missä Kirsi sulautui sinertävässä vaatetuksessaan maisemaan minun valkoinen muovivaatteeni paistaa ruohikon keskeltä kuin kalpes kummajainen.
Kummaa on ehkä kuitenkin lähinnä kaupungin kasvu, maa levittäytyy vesialueille. Ihmettelimme väylän merkkejä kapeassa salmessa, minkälaiset veneet siitä enää mahtuisivat? Mustikkamaalta katsoen kalasatama, keskustan kirkontornit ja katajanokan jäänsärkijät näyttivät oudoilta. Uspenskin katedraali ja suurkirkko näyttivät sijaitsevan kovin kaukana toisistaan. Koko kaupunki näytti toisenlaiselta. Uuden sillan myötä Mustikkamaasta on tulossa keskustan puisto, entistäkin ahkerammassa käytössä oleva virkistysalue. Ja kyllä mekin virkistyimme. Toivotaan että kalliot, kaislikot ja metsiköt kestävät meidän kaikkien kulutuksen.







































































