Efter en produktiv september månad i Mustarinda residenset tänkte jag mig, att det var nog, ifall jag fortsatte min lilla performance, min “dagliga björk” med den gamla björken bakom Mustarinda huset. Men den sista dagen beslöt jag mig ändå för att försöka sätta mig och skriva ett brev till en gran som jag lagt märke till tidigare, där den låg på marken vid stigen. Jag tänkte mig att det kunde vara intressant att försöka skriva något på svenska, för jag hade skrivit på finska till en annan gran veckan innan. Men alldeles intill granen såg jag plötsligt en björk som såg inbjudande ut. De flesta träden i den urgamla skogen är antingen raka och höga eller så ligger de på marken, jag har inte sett något träd med grenar att kliva upp på. Och där var nu plötsligt en björk som jag skulle kunna sitta på, jag kunde inte begripa att jag inte märkt den tidigare. Så jag valde att sätta mig hos den och skriva till björken istället, och lät granen vänta. Jag spelade in texten senare och kombinerade den med bilden, men då själva skrivandet tog mer än 20 minuter, blev den upplästa texten bara drygt fem minuter, så versionen med texten blev mycket kortare. Båda versionerna – Dear Birch (20 min 15 sec) och Kära Björk (5 min 50 sek) – finns på Research Catalogue, här. Och här nedan är texten jag skrev framför kameran.
 
Kära björk,
trevligt att träffas så här, smått överraskande, på stigen. Jag var egentligen på väg att besöka den avlidna granen här intill, när jag plötsligt fick syn på den mjuka gröna mossa som växer på din stam där den förgrenar sig, som en liten bekväm fåtölj, faktiskt. Och solen lyste så inbjudande på den, att jag bestämde mig för att sätta mig ner en stund framför kameran och skriva några ord till dig. Du kanske tycker att det är underligt att jag tilltalar dig på svenska, här mitt i det finska Kajanaland, där nästa språk efter finskan och den lokala dialekten antagligen skulle vara ryska – eller då engelska eller tyska eller tom tjeckiska, som några av gästerna i Mustarinda-huset här intill förmodligen talar, ifall de råkar gå här förbi. Men jag väljer att skriva till dig på svenska, inte så mycket för din skull som för min egen skull, för att se hur det känns. För ärligt talat tror jag inte det spelar någon roll för dig vilket språk jag skriver på. Men det som kanske, eventuellt, och förhoppningsvis har någon betydelse är, ifall jag lyckas artikulera mina tankar med hjälp av att skriva, eller inte. Och än så länge har jag bara pladdrat på för att komma igång. Har jag något att tala om för dig eller något att säga ens mig själv just här, just idag? Det är min sista dag i Mustarinda, min sista dag i den här gamla tysta skogen som jag lärt mig att älska, med sin tjocka mjuka mossa, sina många döda träd liggande om vartannat, och sin friska luft som är så mjuk och härlig att andas. Jag kommer att sakna den här skogen, det vet jag, och jag kommer också att försöka besöka skogar som finns närmare mig, senare. Jag hoppas du njuter av din boplats här, intill stigen, och nära kärret som öppnar sig genast på andra sidan den. Du har faktiskt två målade färgklickar på en av dina stammar, en blå och en grön, för att markera de två stigarna som här är sammanslagna, och som förgrenar sig lite längre bort. Du har levt här en bra stund, antar jag, även om du inte är någon åldring precis. Och det kan hända att du faktiskt är äldre än du ser ut, ifall det varit ont om ljus eller näringsämnen här; eller så kan det ju hända att du inte är så gammal, men ser äldre ut på grund av de kalla vintrarna med tung snö, som skadat många av granarna här. Eftersom du fäller dina löv är det inte lika farligt för dig, antar jag; dina kala grenar samlar inte på så tunga bördor som sedan kunde knäcka dem. Men mossan jag sitter på är en annan slags riskfaktor. Om den samlar väta skapar den röta, så att du faktiskt kan falla i tu med tiden. Det händer ibland åt gamla träd som har en grenklyka eller en fördelad stam. Förlåt att jag låter som en olycksfågel, jag tror du har det bra här och så vitt jag kan se går det ingen nöd på dig. Jag borde tvärtom vara tacksam för mossan du bär på, för trots att den är ganska våt och kall är den mjuk och behaglig att sitta på, som en kudde avsedd för förbipasserande. Ja, jag vet att den inte är avsedd för det, och jag antar att du egentligen hellre skulle bli av med den – fast det vet jag egentligen inte. Kanske ni har något slags samarbete på gång, mossan och du, precis som det berömda samarbetet mellan svampmyceliet och dina rötter. Men nu spekulerar jag om sådant som jag bara läst om, istället för att lita på mina egna sinnen och förnimmelser här och nu. – Det som kanske är det härligaste med den här skogen är tystnaden. Nu när det inte blåser är det verkligen tyst. Inget avlägset motorbrus – någon enstaka gång ett flygplan, men det är väldigt sällan. Och just nu är det så tyst att pennans skrapande mot papperet känns som rätt högljutt. Eftersom det är vindstilla, kommer myggen fram, trots att det är sent på hösten här. Men solen värmer just nu, och dimman dagarna innan, för att inte tala om mängden regn tidigare, har bjudit på perfekta omständigheter åt all slags mygg att ta en extra runda. – Det är så tyst att jag trodde mig höra kameran gå av. Det är oberoende av dags att avsluta det här brevet. Jag beklagar att jag inte egentligen har några tankar att artikulera just nu. Men jag är glad och tacksam att jag fått sitta en stund i din famn, och önskar dig allt gott framöver. Tack!