Vaikka Helsinki sijaitsee ulkosaaristossa, ei rannoilta silti ole helppoa löytää avointa horisonttia. Uunisaaresta katsottuna vain Harmaja ja pari luotoa on esteenä, mutta poijuja ja merimerkkejä ja laivoja on tietysti aina. Eiran rannastakin toki aukeaa näkymä saarien välistä, mutta ei edes Suomenlinnan eteläkärjestä aukea aivan avointa horisonttia. Syy miksi innostuin etsimään paljasta horisonttiviivaa on hissukseen käynnistämäni projekti, jossa hyödynnän uuden kamerani hienoa vaakatasapainon näyttävää vihreää horisonttiviivaa, joka muuttuu keltaiseksi heti kun kuva on aavistuksenkaan vinossa. Sen avulla on myös helppo löytää keskiviiva joka puolittaa kuvan: puolet taivasta ja puolet merta. Vastaavaa kuvakompositiota voi tietysti käyttää, vaikka kuvassa olisi paljon muutakin kuin meri ja taivas.
Innostuin leikkimään horisontin halkaisemalla maisemalla jo jonkin aikaa sitten, mutta törmättyäni japanilaisen valokuvaajan kuuluisiin minimalistisiin kuviin (Seascapes) en voi kuin todeta, että teen sarjani “After Sugimoto”. Hänen projektinsa kuvata maailman meret mustavalkoisina valokuvina, joissa puolet kuvasta on merta puolet taivasta, muistuttaa aivan liiaksi yritystäni jakaa kuva tasan kahtia horisontin avulla, jotten hyödyntäisi sitä, vaikka projektini tavoitteet ovatkin vaatimattomammat ja kyse on videoista. Videokuvan myötä idea on väistämättä toinen, kun liike ja muutos nousevat keskeiseen asemaan. Kuvittelin että voisin nimetä videoprojektin esimerkiksi “Blue-blue” mutta nyt ei oikein ole muuta vaihtoehtoa kuin juuri “Sugimoton jälkeen”. Lisäksi tajusin jo näiden ensimmäisten kokeilujen myötä, että mukana on aina paljon muitakin värejä.
Kevätpäiväntasauksen aikaan on viimeinen hetki aloittaa, vaikka olenkin tehnyt erilaisia testejä jo aiemmin, joten kiiruhdin lauantaina 21.3 hyvissä ajoin ennen auringonlaskua Kaivopuiston rantaan, Uunisaareen (kun sinne vielä pääsee sillan yli) ja Eiran rantaan ottamaan ensimmäiset kuvat. Halusin nimenomaan irrottautua Harakan saaresta, jossa olen kuvannut viimeiset kaksitoista vuotta. Yhdessäkään paikassa horisontti ei ole täysin avoin ja kuvassa näkyy kaikenlaista sälää. Ehkä juuri “sälä” tekee projektistani jotakin joka on selvästi Sugimoton jälkeen.
Kylmästä tuulesta piittaamatta lähdin silti uudestaan hakemaan avointa horisonttia Suomenlinnan Susisaaresta käsin sunnuntaina 22.3., vain hiukan paremmin tuloksin. Avomerelle olisi päästävä, tai ainakin avomeren äärelle ja tämä projektihan on mainio tekosyy matkustaa erilaisille rannoille horisonttia hakemaan. Aiempiin projekteihin verrattuna erotuksena on se, että nyt en palaa samaan paikkaan, enkä näytä miten maisema muuttuu vaihtuvien sääolosuhteiden mukaan, vaan siirryn paikasta toiseen. Mutta arvelisin että variaatioiden määrä on silti loputon, yhtäältä värisävyjen ja valon takia, toisaalta pienten muutosten, pilvien ja aaltojen liikkeiden myötä.
Suurin ero aiempiin projekteihini verrattuna on eittämättä se, että nyt en astu itse mukaan kuvaan. Variaatio, jossa kävelen kameran ohi rantaviivan suuntaisesti, kuten tein jo vuohen vuonna 2004, on itse asiassa täysin eri juttu. En tiedä mihin tämä horisontin hakeminen lopulta johtaa, ehkä se on vain harjoitus parempaa ideaa odotellessa. On silti hauska aloittaa projekti, joka on suhteellisen vapaamuotoinen, ei niin aikaan ja paikkaan sidottu kuin Animal Years. Mutta avoimen horisontin, tai edes melkein avoimen horisontin löytäminen on silti haasteellisempaa kuin kuvittelin. Sen hakeminen vaatii selvästi hiukan suunnittelua, ja matkantekoa…
All posts by Annette Arlander
Tur och otur i Tulum
Efter nästan en vecka i en hektisk turistsump vid Riviera Maya i Mexico tog jag med mig min kamera på exkursion till den närbelägna orten Tulum för att besöka ruinerna av den mur-omringade staden. Tulum lär ska betyda mur på maya språket. För den som vill veta mera finns fakta här. Jag var förberedd på att det skulle vara fullt med folk och tänkte mig att jag kunde göra några videon med en ruin frontalt och i linje med bildens nedre kant och så helt enkelt gå igenom bilden från vänster till höger och låta alla andra mänskor också gick igenom bilden. Jag hade även med mig en sandgul sjal, som jag skaffade endast för sandstränderna här, men som jag ännu inte använt en enda gång. Så efter en veckas sölande och vila skulle jag nu äntligen försöka få något på band, eller snarare minneskort idag.
Jag åkte till Tulum med en kollektivtaxi och hamnade förstås i själva staden för jag visste ju inte exakt var jag skulle be om att bli avsläppt för att komma närmast ruinerna. Nåväl, en annan biltur ett par kilometer tillbaka var ju ingen fara, och inte heller promenaden till ingången där man köpte biljetter. Jag kände mig underligt svag i hettan och insåg att jag inte ätit lunch. Att dricka vatten hjälpte inte, och i biljettkön bestämde jag mig för att gå tillbaka till huvudvägen och äta något först. Det var ett gott beslut, för då jag återvände med några enchilladas i magen var kön kortare och min energi klart bättre. Jag bestämde mig för att ta det lugnt och se mig omkring, innan jag slog fast vad jag skulle välja att spela in. Så jag promenerade i sakta mak längs gångstigarna, knäppte en och annan snapshot med min telefon och gjorde mig ingen brådska. jag väntade på eftermiddagssolen som skulle ge form åt ruinerna. Uppe vid klippbranten mot havet stod en lämpligt placerad bänk ledig, och där skickade jag ett par av bilderna som en hälsning till en vän och vandrade sedan vidare mot utgången. Där vände jag tillbaka, grävde fram min riktiga kamera och stativet och återvände till de centrala ruinerna.
I det skedet hade ljuset förändrats något. Men samtidigt hade de grå dramatiska molnen som såg spännande ut som fond åt de grå ruinerna också försvunnit. Den lite snedare eftermiddagssolen som skapade starka kontraster var inte så spännande egentligen. Jag tvekade och kände mig oinspirerad men bestämde mig för att försöka ändå. Innan jag hann välja min första spelplats kom en vakt fram till mig och förklarade bryskt att det var förbjudet att använda stativ. Vansinne, tänkte jag, och bad om förklaring. Vakten påstod att det handlade om att förhindra folk att göra business med bilder utan tillstånd. Jag förklarade att jag använde stativ för att själv kunna gå in i bilden, men han höll fast vid att stativ var förbjudet. Okej okej, jag är ingen idiot, jag förstår nog, svarade jag irriterat, och tillade som ett tjurigt barn: då gör jag inga bilder då!
Visst är det rättvist att fotografer inte skall få fritt utnyttja mayafolkets kulturskatter, men varför inte meddela det på förhand eller sälja tillstånd. Och dessutom är det nog inte mayafolket som har någon nytta av att jag inte får använda stativ. Dessutom är det löjligt med tanke på bildkvalitén. Inomhus eller i skum belysning kan jag tänka mig att användandet av stativ kan vara avgörande, men en bra fotograf gör lika bra bilder utan stativ i starkt solljus. Det är ju inte för att använda långa tider jag använder stativ, utan för video, och för att själv kunna gå in i bilden. I princip kunde jag ju ha bett honom hålla i kameran, men det tänkte jag ju inte på just då.
På vägen ut bestämde jag mig, av ren ilska, på trots alltså, att ändå göra några bilder med min lilla rödmålade sten, som för att bevisa att man visst lika väl kunde göra något “kommersiellt” utan stativ. Och för att inte gå därifrån med helt oförrättat ärende. Så jag gick runt och placerade den lilla stenen med den röda pilen på olika staketpålar eller stenblock och försökte fånga både pilen och någon av ruinerna i samma bild. Mest blev det ju gräset mellan dem som kom att dominera, men jag hade lite skoj medan jag gjorde dem ändå. Det mest komiska är att jag behövde bli arg för att bli inspirerad eller uppeggad till att göra några bilder och att njuta av att göra dem.
Efteråt, då jag tittade på bilderna är de nog inte särskilt lyckade eller intressanta. Några av dem är helt ok. Men de mest spännande bilderna, de enda med någon idé och stämning, är trots allt de bilder som jag tog i förbifarten som något slags minnesanteckningar, utan att egentligen ens riktigt se hur de såg ut. Att jag tog dem i kvadratformat var också en lycklig slump. De grå molnen spelar huvudrollen och gör sitt för att få ruinerna att leva. Naturen och landskapet bjöd synbarligen på sitt bästa då jag inte själv stod i vägen.
Through the Thick Skin of the Sea in January
The sea was open when I came over to the island, but since there was no wind it felt like it could be freezing any moment. There was no thin layer of ice on its surface yet, but near the shores there was a sort of porous jelly that could turn into ice floes any minute. For a good ice to form it was not cold enough, though. I got a ride across to the island and went to perform, to stand and sit in front of the camera with my dark blue scarf on the hill towards west for the last time. This remake of my weekly performance during the year of the horse 2002, done once a month in 2014 ends here. The year of the goat will commence a month from now, at 19th of February. This remake is like an epilogue to “Animal years”, the twelve years I have documented on Harakka Island 2002-2014. There is a sense of endings in the air in other ways, too. I have bought a new camera and will start to use it for future projects, which means, among other things, that I will no longer be recording on tape. When I look at the small DV tape cover on my table, I can read the dates I have visited the hill and the rock below it: 6 February, 30 March, 12 April, 11 May, 2 June, 14 July, 12 August, 17 September, 11 October, 9 November and 14 December 2014. And now, today, on 19 January 2015.
The book by Laura U. Marks The Skin of the Film – Intercultural Cinema, embodiment, and the senses (Duke University Press 2000), which was recommended to me by a doctoral student who is interested in postcolonial memory, is the only work related to video or film I have recently read. Mark’s idea of haptic visuality is a concept I have long wanted to explore. She focuses on independent films describing diasporic experiences and places the phenomenon of intercultural cinema in a historical postcolonial context. To begin with she also mentions some formal and political precedents like the Third World News Reel tradition or Black British Cinema and describes the infrastructure for funding and producing such films as well as the specific audiences addressed and involved, that is, touched by the actual “skin of the film”. Her idea that many of these filmmakers try to evade objectifying visuality and work with the blurring of vision in order to evoke other senses is perhaps not connected to my work in any obvious way. After all, working with landscape as a view is very much about overlooking the scene and keeping a distance. But the idea of standing in front of the camera in the first image, clothed in a scarf, which covers and hides the landscape behind it, with the image showing mainly the texture of the scarf, might resonate with her ideas of tactility or haptic visuality. As does in some strange sense also the idea of repetition, of returning to the same place, showing the same thing over and over again, trying to grasp what exactly is happening there, waiting for the details of the landscape to come to life. The focus on diasporic experiences in her examples makes the application of her ideas to this work somewhat artificial, but her emphasis on other senses than vision does resonate with my experience of trying to convey the experience of a landscape. Perhaps that is something I should really focus on in the future: to look closer, to forget the view and direct my attention to the details, the small more or less living things everywhere in the environment…
While uploading the material to my computer I took a walk around the island, for the first time in more than a month, and noticed that two big trees in the northwest, a birch and a rowan, had fallen in a storm. And I also saw a thick soup of ice floes floating out through the Uuninsuu or “mouth of the oven”, as the strait between Harakka island and Uunisaari Island is called in Finnish. Where did they all come from, obviously somewhere in the northeast. As long as the stream keeps moving, we will be fine, but if the movement stops the ice might freeze and there we are – or here we are, stuck on the island.
That was almost what happened. It was completely impossible to move through the ice in a small rowing boat. Luckily Saara came with her strong buster boat bringing her children home from the mainland, and agreed to try to take me across before nightfall. And the ride was exciting, to say the least. She brought me to the Ursula peer, since the skin of the sea seemed thinner in that direction. It was not possible to go around the floes; the soup was too thick for that. So she had to press the boat up on the floes, then back off if they did not break and try again. It was quite an achievement to get me ashore. And walking along the shore I saw her struggling back to her family on the island. I do admire her strength; what brave and tough woman she is.
Mutkitellen Massa joen suistossa
Oued Sousse ja Oued Massa jokien suistot ja niiden välille ja ympärille levittäytyvä rannikkoalue Marokossa, Souss-Massa kansallispuisto, on ainakin osittain suojeltua aluetta. Se on kuuluisa linnuistaan ja mm. kaljusta ibislinnusta joka pesii vain siellä. Alue on ainakin suhteellisen hyvin suojattu turisteilta, sillä rannikolle on erittäin hankala päästä vuokraamatta autoa tai osallistumatta retkelle. Sinnikkäälle sinne löytäminen voi onnistuakin, suosiollisten tähtien ja kanssaihmisten myötävaikutuksella, kuten minulle tänään. Eilen yritin päästä alueen laitamille, pieneen rantakylään nimeltä Tifnit hiukan Agadirista etelään, mutta päädyin paikallisen kimppataksin kyydissä kaupunkiin nimeltä Tiznit. Tänään päätin suosiolla ottaa kohteekseni Massa-nimisen pikkukaupungin, jonka lähistöllä on virallinen sisäänkäynti kansallispuiston alueelle. Matkustamiseen meni suurin osa päivästä, mutta ehdin kävellä suistoalueella sen verran, että maisemat ja rauha olivat vaivannäön arvoisia.
Matkanteko oli kiinnostavaa sekin. Kimppataksi on edullinen tapa liikkua ja siinä näkee ihmisiä, tai paremminkin tuntee, kun istuu ahdettuna heidän väliinsä. Parhaimmillaan takapenkillä oli neljä aikuista ja kaksi lasta. Hinnasta ei tarvitse tinkiä, tai reitistä neuvotella eikä huolehtia missä jäädä pois, sillä kaikki toimii sujuvasti kunhan tekee kuten muutkin. Eikä aikatauluista ole stressiä, auto lähtee kun se on täynnä, se pitää vain löytää. Agadirista ei esimerkiksi päässyt kimppataksilla suoraan Massaan, vaan ensin oli otettava auto Inezganeen, naapurikaupunkiin, joka on jonkinlainen eteläisen autoliikenteen risteysasema. Sieltä löytyi lopulta kyyti Massaan, ja Massasta sain sitten kahvilasta neuvon ottaa kolmas kimppakyyti kylään nimeltä Agbalou. Sieltä kävelymatkaa tienhaaraan, josta olisi käännyttävä puistoon oli vain pari kilometriä, ja tienhaarasta kyltin mukaan puiston portille enää kolme:
Tosiasiassa tie seurasi jokivarttta pitkin matkaa, ja olisin voinut kävellä enemmänkin ellen olisi halunnut palata takaisin hyvissä ajoin ennen auringonlaskua. Matkalla kohtasin vain kaksi portinvartijaa tai opasta, joista jälkimmäinen varsinaisen puiston portilla. Jos todella haluaisi nähdä lintuja opas olisi ehkä tarpeen, mutta minä halusin vain ihailla maisemia ja hiukan leikkiä uudella kamerallani. Kuvasin videolle kolme yritystä istua tien vierellä, työnimellä “Waiting for the Bald Birds”. Tässä alla videolta napatut pienemmät stillkuvat. Ensimmäinen kuva oli kivellä rinteessä ennen viimeistä pikkukylää, jonka nimi on luultavasti Sidi Berzane, vaikken sitä löydä kartalta. Sillä paikalla moni muukin oli pysähtynyt kuvaamaan, jalanjäljistä päätellen:
Toinen kuva oli puiston perukoilla, jonkinlaisen betonisammion reunalla istuen, melko lähellä merta:
Ja kolmas kuva oli vain pienen matkan päässä siitä rannassa, puoliksi maatuneen palmunrungon pätkällä:
En nähnyt ensimmäistäkään ibislintua, en kaljua enkä muunkaanlaista, vaikka tuskin olisin sellaisen tunnistanut, jos se olisi osunut kohdalle. En tavannut muitakaan lintuja, paitsi pikkukylässä kujertaneet pulut ja takapihalla kiekuneen kukon, jonka tosin vain kuulin. Ehkä yllättävin näky oli hylätyn näköinen jalkapallokenttä hietikolla keskellä suojeltua suistoaluetta. Mietin oliko se unohtunut sinne kun paikka oli muutettu kansallispuistoksi, vai olivatko naapurikylän pojat virittäneet sen sinne hiljattain.
Takaisin kävellessäni kohtasin ensimmäiset kanssaturistit, neljä pikkubussillista ranskalaisia. Ehkä alueen ylellinen hiljaisuus ja rauha olikin vain iltapäivän helteen suoma poikkeuksellinen hengähdystauko, josta en ensin edes tajunnut olla kiitollinen. Ennenkuin pääsin Agbaloun, Massan ja Inezganen kautta iltaruuhkan läpi takaisin Agadiriin, oli jo pimeää ja hiljaisuudesta oli jäljellä vain muisto.
Lejonansiktet i Jebel El Kest
Man får betala för att lära sig, säger ett ordspråk på finska, och det stämmer precis på mina försök att bekanta mig med min nya superfina DSLM kamera, som fungerar som en vanlig kamera men gör dessutom video av hög kvalitet. Själva logiken är helt annan än i en videokamera som jag är van vid, och jag försöker faktikst lära mig den. Men för att kunna göra något smått, och inte bara sitta och läsa bruksanvisningarna, använder jag automatiken också. Mitt första egentliga försök gjorde jag i Tafraoute, en liten stad omringad av röda berg i det så kallade Anti-Atlas bergen i sydvästra Marocko. Jag åkte dit på ett par dagar från en semesterresa i Agadir, tack vare en vän som är bra på att köra bil och klättra i berg. Det är ett fascinerande ställe med många olika typer av bergsformationer. Berget på bilden i rubriken hör till kedjan Jebel El Kest norr om Tafraoute, närmare bestämt är det toppen som kallas lejonansiktet. Ögonen syntes från takterrassen där bilden togs, men det sträck som markerar munnen syns bara längre bort i dalen. Rubrikbilden är en av de första jag knäppte med min nya leksak, fascinerad av bergens förmåga att fatta eld av solnedgångens strålar.
Den första kvällen betraktade jag det hisnande spektaklet då bergen plötsligt flammade upp och såg hur ljuset sakta rörde sig upp längs sluttningarna tills bara en smal strimma av rött lyste högst uppe på bergskammen och hur skymningen föll då även den slocknat. Jag bestämde mig för att försöka återge förvandligen med video. Den andra kvällen var jag för sent ute med min kamera och försökte hitta rätt plats för kamerastativet så att inte byggnaderna i byn eller de stora akasiaträden skulle skymma utsikten, trots att flammorna redan slocknat. Jag insåg snart det fåfänga i mitt försök och vände istället kameran mot de sista strålarna vid horisonten i väst, satte mig iklädd min mörkblå sjal på en sten vid den nästan torra flodbädden, och smalt samman med skuggorna i skymningen, i stil med bilden här nedan.
Den tredje och sista kvällen var jag fast besluten att vara ute i tid och göra en video av hela spektaklet, de flammande bergen och deras gradvisa falnande. Jag började leta efter rätt plats i god tid och vandrade en bit längre bort längs flodbädden. Men den kvällen var himlen inte molnfri och skyarna vid horisonten försvagade solstrålarna så att flammorna uteblev. Jag inledde trots allt videoinbandningen, satte mig på en liten sten mitt i den torra flodbädden (onödigt långt borta från kameran, som jag senare upptäckte) försökte förbli orörlig på det minst sagt obekväma underlaget och betraktade förhoppningsfullt lejonansiktet och ljusets skiftningar omkring det. Jag insåg att det inte skulle bli något spektakel, men bestämde mig för att sitta där tills skymningen, eller åtminstone tills böneutropet vid solnedgången. Jag satt som förstenad och betraktade skiftningarna i klipporna och så plötsligt flammade bergstopparna upp i orange. I sista minuten gav molnen vika, solstrålarna brände på de övre klipporna och släcktes sedan gradvis, tills bergen återtog sin normala rosa färg nu i skymningens blåa toner. Långsamt steg jag upp från stenen, styv och öm men tacksam över att ha fått uppleva det hallucinatoriska skådespelet och återvände till kameran – som var avstängd.
Då jag såg att kameran slutat fungera trodde jag först att batteriet tagit slut. Jag visste ju att kameran hade vissa begränsningar jämfört med en gammaldags digital videokamera som jag är van vid. Den mest uppenbara och bokstavliga begränsningen – kameran kan inte spela in video av hög kvalitet mer än 30 minuter utan avbrott – hade jag givetvis glömt, och det var den påminnelsen som nu kom att stå mig dyrt. Kameran hade slutat fungera och stängts automatiskt just i det ögonblick då den absolut borde ha fungerat. Men strängt taget var det ju inte kamerans fel, utan mitt eget, emedan jag varit otålig och börjat inbandnigen alltför tidigt. Och jag hade ju inte heller räknat ut tidpunkten exakt.
En del av fascinationen i att göra performance för kamera ligger just i hasarden. Ibland har jag till exempel placerat mig så fel att jag inte alls syns i bilden. Den här gången dokumenterade kameran bara inledningen. Visst var jag besviken, men jag tröstade mig med att min upplevelse och det som kameran registrerar har oberoende av inte så mycket gemensamt. De bilder jag råkade ta med min telefonkamera innan inbandningen, dock inte från exakt samma plats, ger någotslags bild av spektret i förändringarna, även om de inte skildrar de magiska ögonblicken.
Kanske jag kan göra något av videomaterialet, kanske inte. Kanske jag kan klippa in en svart sekvens på slutet och försöka beskriva det jag såg, eller så inte. De bästa bilderna är de som man aldrig får se utan bara försöker minnas.
Som en tröst och en sista souvenir av bergen knäppte jag ännu en telefonbild av dem innan avfärden på morgonen, då de glödde i solens strålar från motsatt håll.
Between Storms in December
Last night some of the rainfall came down as wet snow, but nothing of it remained in the afternoon when I went down to the shore to empty my boat of water. The ground was as dark and gloomy as before, only more wet. To my surprise the wind was blowing from west-northwest in such an angle that there were no big waves between the mainland and the island. Thus I quickly decided to return and bring my things and to row across to record the December session of Year of the Horse now, and thus to have it done well before Christmas. I am visiting the same rock that I sat on once a week during the year of the horse 2002, but this year 2014 only once a month. And this session today was the next to last one. One more remains to be done in January, before the Chinese year of the horse ends and transforms into the year of the goat.
These days there is not much daylight; dusk sets in already at four o’clock. And on a cloudy day it feels like the day never really begins. In the city centre all the Christmas lights try to cheer people up to shop, but by the shore the occasional lights here and there feel dim. You would expect people living here for generations becoming somehow immune to the effects of lack of light, but no. Most people suffer, feeling constantly tired and slightly sad. I was energized by my dread for the strong wind, though. On the way to the island it was pushing me, but on the way back I really had to work hard against it. And nothing keeps you awake better than a kick of adrenaline.
Many performance artists work with that, I guess, when they experiment with risk or pain or hint at terror. Like Peter Rosvik with his blood soaked globe in flames in the rain last night at the event Tonight at Suomenlinna. Or Michelle Lacombe with her subtle mixture of saliva and tears in the strong and simple performance at the end of that same night. My small performances for camera do not involve any real risk, or even imagined dread, although I keep repeating the same actions as if forced by some mysterious trauma. No symbolic self-immolation or other type of violence is hinted at. The most scary part is often related to the unpredictability of the weather and is nothing the viewer of the artwork will encounter.
I recently read a dialogue between Borradori and Derrida called Autoimmunity: real and symbolic suicides, a dialogue with Jacques Derrida. The reason for engaging with a text that deals with the aftermath of September 11 was a recommendation by Rustom Bharucha. He visited Helsinki last week and gave a lecture on his book Terror and Performance, speaking admiringly of this dialogue. The debate on terrorism is not as heated as at that time, but much of the analysis is still valid. And with the situation in Palestine being what it is the discussion of state terrorism is as relevant as ever. Even a peaceful activity like performing landscape could turn into a dangerous affair if there are disagreements concerning who is entitled to use the land. Terror, territory and ‘terra’ go together.
Production of Space in November
On returning to a damp and chilly Helsinki from the rainy but considerably warmer city of Porto I inevitably thought about the influence landscape and the environment in general has on our moods. After discussing various approaches to artistic research during a small well-organised and fairly informal event called Conversations on Artistic Research at the department of fine arts of the University of Porto, where I gave one of the keynotes with the title On Doing Research, it seemed almost an anti-climax to resume my modest research project on Harakka Island. The purpose of my quick visit to the island today was only to fetch some hard disks with videos now, while the wind was not too bad. While on the island I realized that it might be a good idea to perform and shoot the November image while I was there, so I did exactly that, standing on the hill and then sitting on the damp rock, listening to the howling of the small windmill. I have repeated the same action, which I used to repeat once a week twelve years ago during the year of the horse 2002, only once a month during this year of the horse 2014.
The notion production of space in the title of the blog note today refers to the classic work by Henri Lefevre The Production of Space, written in the beginning of the seventies (1974), which has been on the reading list of everybody interested in issues related to space ever since. Of course I had some brief references to his tripartite division of space into lived, conceived and perceived space, or to his slightly confusing distinction spatial practice, representation of space, and representational space, in my doctoral work called Esitys tilana (Performance as Space) in 1998. But I never really studied his thinking at that time. Now, almost twenty years later, reading him for a seminar on performance and the environment (and performance as environment) I realize that I really should have devoted more time to studying his work back then. Reading him now is fun in another way. His critical arguments against the proponents of the linguistic turn fashionable at the time and his ironical comments dircted at orthodox Marxists seem funny now, but many of his ideas on the production of space make sense today.
With the help of his ideas I could try to analyse how the particular place of Harakka Island has been produced, and is continually reproduced by the social practices of its various user groups, although understanding my own practice as part of that production is of course more difficult. Or perhaps not, if I decide that I don’t mind simplifications. In a very obvious way I am involved in a practice, which transforms our lived space into the conceived and percieved space of a video work. This spatial practice participates in producing the space of the island, and is also creating a representational space (the video work), which is at least partly based on and also to some minute extent influencing the prevalent cultural representations and conceptions of space. Rather than the different levels of representation, however, the notion of production seems most relevant today, and is also closer to something that could be called the performativity of space.
Appropriation and Invocation in October
Revisiting the rock on the western shore of Harakka Island once again made me think of the materiality of this kind of reworking, remaking, returning, replaying of what was before. Although the rock, the wooden stairs, my scarf are all the same as twelve years ago, I have a hard time making the connection. I do not remember what I experienced in October 2002, rather, I have some vague images in my mind of the video thus created, Year of the Horse – Sitting on a Rock, which I saw recently. Probably the same goes for many memories, we do not remember the events but only our retelling of them.
In her paper at the conference New Materialist Methodologies – Gender, Politics and the Digital, Barbara Bolt spoke about her work based on Robert Motherwell’s paintings and mentioned a text by Jan Verwoert about appropriation and invocation. I was fascinated and found the text called “Apropos Appropriation: Why steeling images today feels different” on the web, published in Art and Research vol 1 no 2 summer 2007. He is discussing postmodern practices of appropriation in the 1980’s compared to appropriation today, and contends that invoking images involves dealing with ghosts, referring to Derrida, as well as the ceremonies involved in invoking them. He describes the move away from interest in the arbitrariness of the sign to the performativity of language, how things are done with words, how language through injunction and interpellations enforces meaning, like a spell cast upon a person. When you call up a spectre it will not be content with being analysed, it will have to be negotiated….
Invoking the spectre of German romantic painting, as I did in the year of the goat (2003) by trying to re-stage “Der Mönch am Meer” by Caspar David Friedrich on various shores besides Harakka Island resulted in the work Year of the Goat – Harakka Shore 1-3 and Three Shores, among other things. And in that context the idea of negotiation made sense. Referring to that painting evoked a whole legacy of idealist interpretations and also recreations.
But what about now? I am not appropriating a previous work of my own by recreating it, but I do invoke it in some way. And then I have to ask, why call up exactly these ghosts? Why sit on a rock again? Should I not rather consider what kind of ghosts could be worth calling forth at this moment, what spectres should be summoned for help right now? And in the spirit of acknowledging the performativity of all kinds of artistic practice, what kind of injunctions or spells should be used at this moment?
Puula ruskan aikaan
Puulaveden ranta ruskan aikaan loimusi ilta-auringossa, mutta enimmäkseen pilvisellä säällä maisema näyttäytyi keltaisen ja harmaan sävyinä. Istuin erilaisilla kivillä melkein puolihuolimattomasti ja etsin variaatioita vanhasta teemasta sama huivi hartioillani kuin kaksitoista vuotta sitten hevosen vuonna Harakan saaressa Helsingissä. Etsin aukkoja ja avaruutta maisemassa lähes hajamielisesti. Vaikka ympäristö ihmissilmälle oli avaraa ja selkeää, karun kaunista ja monimuotoista samalla kertaa, kameran eteen osui aina jotain turhaa pusikkoa tai männyntainta. Loivassa ja lämpimässä iltapäiväauringossa kaikki näyttää upealta, ja kuva jossa istun ranta-kalliolla kahden männynvarjon viistäessä kuvan poikki onkin kutakuinkin kiinnostava. Istuin kokeeksi eri kohdissa kuvaa ja variaatioiden välillä voi nähdä valon liikkeen.
Varsinaiset esityskuvat tein silti vasta pilvisenä päivänä läheisen niemen kärjessä: harmaita kallioita, harmaata vettä, kapea kaistale harmaata taivasta, jotain keltaista tai ruskeaa kasvustoa ja vastavärinä ihmisfiguuri sinisessä huivissa. Edvard Munchin maalaus Melankolia kävi mielessä, vaikka kompositio tietysti on toinen. Eikä kuvissa ole samanlaista surua, vain hiljaista haikeutta, niin kuvittelisin. Istuin värjötellen useammassakin paikassa kallioilla, ja tuulen suojassa unohduin välillä tuijottelemaan ulapalle enkä enää muistanut mitä olin tekemässä. Useinkaan en osunut siihen kohtaan kuvassa kuin kuvittelin, vaikka yritin arvioida ihmisfiguurin paikan ruohojen tai mättäiden tai kallion kuvioiden mukaan. Ystäväni ehdotti, että yrittäisin yhdistää kameran langattomasti tablettiini, ja käyttäisin sitä kontrollimonitorina sylissäni. Siten voisin tarkistaa kuvan komposition ja oman sijaintini kuvassa saman tien, ja välttyisin liian monilta erehdyksiltä. Innostuin heti ajatuksesta. Sinänsä osa tämänkaltaisen praktiikan viehätyksestä tietysti on yritysten ja erehdysten peli, tai sattuman oikut ja niiden mukanaan tuoma jännitys, mutta hiukan enemmän kontrollia sen suhteen mitä kuvassa lopulta näkyy ei olisi pahitteeksi.
Esitysten lisäksi leikin pienellä nuolikivelläni ottamalla stillkuvia kännykän kameralla, kun taas varsinaiset esityskuvat on taltioitu videokameralla. Huomasin hämmästyksekseni, että maalipinta usein heijastaa valon niin, että nuolesta katoaa punaisen hehku. Ja silloinkin kun sain kiven sijoiteltua oikeaan kulmaan heijastuksiin nähden, nuoli jäi välillä toiseksi vaikkapa loistavan punaisen rahkasammaleen rinnalla. Kuvasin jäkälää ja kallioita, pahkoja ja puunkoloja, kaikkea pientä mikä ympäristössä osui silmään.
Indian Summer and Immaterial Land in September
Beautiful warm summer days in the middle of September are rare in Finland, and what we call ‘Indian summer’ always feels like extreme luxury. Very, very soon the dark, damp, stormy autumn is upon us. I went to revisit the slope and the rock I used to visit weekly in the year of the horse in 2002, and now visit once a month this year, and was surprised by the view. After a few days of rain the moss was light green on the cliffs, and all the yellow leaves of the birches were gone, so the few remaining green ones almost reminded me of spring. And it was warm!
I found my notes on a text called “Immaterial land” by Brian Martin in the anthology edited by Estelle Barrett and Barbara Bolt Carnal Knowledge (2013), which I read this summer. It is written from the point of view of the indigenous population in Australia and their view of art in contrast to western notions of art, representation, ideology, and enlightenment. The central notion for the indigenous worldview, according to Martin, is “country” or land, which makes the text sometimes hard to comprehend. It is clear that a more active and sensitive relationship to the earth, the soil and to the environment in general is needed, but too much talking about belonging and land sounds in my ears too much like ‘Blut und Boden’ ideology. Of course I do not mean that aboriginal ideas of land and landscape have anything to do with that, but for my European ears the association is inevitable. On the other hand the idea of a work of art as a map and a ritual aid as well as the materialization of memory is fascinating. And of course the point of refusing the binary between the material and the immaterial or spiritual, is fascinating, too. The few aboriginal works I saw in the last Documenta in Kassel were truly impressive, like huge shimmering colour fields of small ornamental patterns. But the works Brian Martin speaks about are more concrete, like two images of slightly ornamentalized fish. The idea behind them is great though. You catch a fish, you respect it, you eat it and then you paint it and bring it back to life in that way – absolutely perfect. I thought about my colleges who caught a lot of perch on the western shore here, simply by throwing in a fish trap with a sufficiently long rope down the slope, and served us a delicious soup.
I am still wondering, what to do next. Painting fish is not an option for me. Well, how about photographing what I eat? This remake of the Year of the Horse is like a small exercise once a month to keep me warm, while I wait for some new ideas. Perhaps I should simply move to another place, look at another kind of landscape, investigate a different environment…
Performing Landscape 
.jpg){kind=link}