Efter nästan en vecka i en hektisk turistsump vid Riviera Maya i Mexico tog jag med mig min kamera på exkursion till den närbelägna orten Tulum för att besöka ruinerna av den mur-omringade staden. Tulum lär ska betyda mur på maya språket. För den som vill veta mera finns fakta här. Jag var förberedd på att det skulle vara fullt med folk och tänkte mig att jag kunde göra några videon med en ruin frontalt och i linje med bildens nedre kant och så helt enkelt gå igenom bilden från vänster till höger och låta alla andra mänskor också gick igenom bilden. Jag hade även med mig en sandgul sjal, som jag skaffade endast för sandstränderna här, men som jag ännu inte använt en enda gång. Så efter en veckas sölande och vila skulle jag nu äntligen försöka få något på band, eller snarare minneskort idag.
 
Jag åkte till Tulum med en kollektivtaxi och hamnade förstås i själva staden för jag visste ju inte exakt var jag skulle be om att bli avsläppt för att komma närmast ruinerna. Nåväl, en annan biltur ett par kilometer tillbaka var ju ingen fara, och inte heller promenaden till ingången där man köpte biljetter. Jag kände mig underligt svag i hettan och insåg att jag inte ätit lunch. Att dricka vatten hjälpte inte, och i biljettkön bestämde jag mig för att gå tillbaka till huvudvägen och äta något först. Det var ett gott beslut, för då jag återvände med några enchilladas i magen var kön kortare och min energi klart bättre. Jag bestämde mig för att ta det lugnt och se mig omkring, innan jag slog fast vad jag skulle välja att spela in. Så jag promenerade i sakta mak längs gångstigarna, knäppte en och annan snapshot med min telefon och gjorde mig ingen brådska. jag väntade på eftermiddagssolen som skulle ge form åt ruinerna. Uppe vid klippbranten mot havet stod en lämpligt placerad bänk ledig, och där skickade jag ett par av bilderna som en hälsning till en vän och vandrade sedan vidare mot utgången. Där vände jag tillbaka, grävde fram min riktiga kamera och stativet och återvände till de centrala ruinerna.
 

 

 

 
I det skedet hade ljuset förändrats något. Men samtidigt hade de grå dramatiska molnen som såg spännande ut som fond åt de grå ruinerna också försvunnit. Den lite snedare eftermiddagssolen som skapade starka kontraster var inte så spännande egentligen. Jag tvekade och kände mig oinspirerad men bestämde mig för att försöka ändå. Innan jag hann välja min första spelplats kom en vakt fram till mig och förklarade bryskt att det var förbjudet att använda stativ. Vansinne, tänkte jag, och bad om förklaring. Vakten påstod att det handlade om att förhindra folk att göra business med bilder utan tillstånd. Jag förklarade att jag använde stativ för att själv kunna gå in i bilden, men han höll fast vid att stativ var förbjudet. Okej okej, jag är ingen idiot, jag förstår nog, svarade jag irriterat, och tillade som ett tjurigt barn: då gör jag inga bilder då!
 
Visst är det rättvist att fotografer inte skall få fritt utnyttja mayafolkets kulturskatter, men varför inte meddela det på förhand eller sälja tillstånd. Och dessutom är det nog inte mayafolket som har någon nytta av att jag inte får använda stativ. Dessutom är det löjligt med tanke på bildkvalitén. Inomhus eller i skum belysning kan jag tänka mig att användandet av stativ kan vara avgörande, men en bra fotograf gör lika bra bilder utan stativ i starkt solljus. Det är ju inte för att använda långa tider jag använder stativ, utan för video, och för att själv kunna gå in i bilden. I princip kunde jag ju ha bett honom hålla i kameran, men det tänkte jag ju inte på just då.
 
På vägen ut bestämde jag mig, av ren ilska, på trots alltså, att ändå göra några bilder med min lilla rödmålade sten, som för att bevisa att man visst lika väl kunde göra något “kommersiellt” utan stativ. Och för att inte gå därifrån med helt oförrättat ärende. Så jag gick runt och placerade den lilla stenen med den röda pilen på olika staketpålar eller stenblock och försökte fånga både pilen och någon av ruinerna i samma bild. Mest blev det ju gräset mellan dem som kom att dominera, men jag hade lite skoj medan jag gjorde dem ändå. Det mest komiska är att jag behövde bli arg för att bli inspirerad eller uppeggad till att göra några bilder och att njuta av att göra dem.
 

 

 

 
Efteråt, då jag tittade på bilderna är de nog inte särskilt lyckade eller intressanta. Några av dem är helt ok. Men de mest spännande bilderna, de enda med någon idé och stämning, är trots allt de bilder som jag tog i förbifarten som något slags minnesanteckningar, utan att egentligen ens riktigt se hur de såg ut. Att jag tog dem i kvadratformat var också en lycklig slump. De grå molnen spelar huvudrollen och gör sitt för att få ruinerna att leva. Naturen och landskapet bjöd synbarligen på sitt bästa då jag inte själv stod i vägen.