Man får betala för att lära sig, säger ett ordspråk på finska, och det stämmer precis på mina försök att bekanta mig med min nya superfina DSLM kamera, som fungerar som en vanlig kamera men gör dessutom video av hög kvalitet. Själva logiken är helt annan än i en videokamera som jag är van vid, och jag försöker faktikst lära mig den. Men för att kunna göra något smått, och inte bara sitta och läsa bruksanvisningarna, använder jag automatiken också. Mitt första egentliga försök gjorde jag i Tafraoute, en liten stad omringad av röda berg i det så kallade Anti-Atlas bergen i sydvästra Marocko. Jag åkte dit på ett par dagar från en semesterresa i Agadir, tack vare en vän som är bra på att köra bil och klättra i berg. Det är ett fascinerande ställe med många olika typer av bergsformationer. Berget på bilden i rubriken hör till kedjan Jebel El Kest norr om Tafraoute, närmare bestämt är det toppen som kallas lejonansiktet. Ögonen syntes från takterrassen där bilden togs, men det sträck som markerar munnen syns bara längre bort i dalen. Rubrikbilden är en av de första jag knäppte med min nya leksak, fascinerad av bergens förmåga att fatta eld av solnedgångens strålar.
 
Den första kvällen betraktade jag det hisnande spektaklet då bergen plötsligt flammade upp och såg hur ljuset sakta rörde sig upp längs sluttningarna tills bara en smal strimma av rött lyste högst uppe på bergskammen och hur skymningen föll då även den slocknat. Jag bestämde mig för att försöka återge förvandligen med video. Den andra kvällen var jag för sent ute med min kamera och försökte hitta rätt plats för kamerastativet så att inte byggnaderna i byn eller de stora akasiaträden skulle skymma utsikten, trots att flammorna redan slocknat. Jag insåg snart det fåfänga i mitt försök och vände istället kameran mot de sista strålarna vid horisonten i väst, satte mig iklädd min mörkblå sjal på en sten vid den nästan torra flodbädden, och smalt samman med skuggorna i skymningen, i stil med bilden här nedan.
 

 
Den tredje och sista kvällen var jag fast besluten att vara ute i tid och göra en video av hela spektaklet, de flammande bergen och deras gradvisa falnande. Jag började leta efter rätt plats i god tid och vandrade en bit längre bort längs flodbädden. Men den kvällen var himlen inte molnfri och skyarna vid horisonten försvagade solstrålarna så att flammorna uteblev. Jag inledde trots allt videoinbandningen, satte mig på en liten sten mitt i den torra flodbädden (onödigt långt borta från kameran, som jag senare upptäckte) försökte förbli orörlig på det minst sagt obekväma underlaget och betraktade förhoppningsfullt lejonansiktet och ljusets skiftningar omkring det. Jag insåg att det inte skulle bli något spektakel, men bestämde mig för att sitta där tills skymningen, eller åtminstone tills böneutropet vid solnedgången. Jag satt som förstenad och betraktade skiftningarna i klipporna och så plötsligt flammade bergstopparna upp i orange. I sista minuten gav molnen vika, solstrålarna brände på de övre klipporna och släcktes sedan gradvis, tills bergen återtog sin normala rosa färg nu i skymningens blåa toner. Långsamt steg jag upp från stenen, styv och öm men tacksam över att ha fått uppleva det hallucinatoriska skådespelet och återvände till kameran – som var avstängd.
 
Då jag såg att kameran slutat fungera trodde jag först att batteriet tagit slut. Jag visste ju att kameran hade vissa begränsningar jämfört med en gammaldags digital videokamera som jag är van vid. Den mest uppenbara och bokstavliga begränsningen – kameran kan inte spela in video av hög kvalitet mer än 30 minuter utan avbrott – hade jag givetvis glömt, och det var den påminnelsen som nu kom att stå mig dyrt. Kameran hade slutat fungera och stängts automatiskt just i det ögonblick då den absolut borde ha fungerat. Men strängt taget var det ju inte kamerans fel, utan mitt eget, emedan jag varit otålig och börjat inbandnigen alltför tidigt. Och jag hade ju inte heller räknat ut tidpunkten exakt.
 
En del av fascinationen i att göra performance för kamera ligger just i hasarden. Ibland har jag till exempel placerat mig så fel att jag inte alls syns i bilden. Den här gången dokumenterade kameran bara inledningen. Visst var jag besviken, men jag tröstade mig med att min upplevelse och det som kameran registrerar har oberoende av inte så mycket gemensamt. De bilder jag råkade ta med min telefonkamera innan inbandningen, dock inte från exakt samma plats, ger någotslags bild av spektret i förändringarna, även om de inte skildrar de magiska ögonblicken.
 

 

 
Kanske jag kan göra något av videomaterialet, kanske inte. Kanske jag kan klippa in en svart sekvens på slutet och försöka beskriva det jag såg, eller så inte. De bästa bilderna är de som man aldrig får se utan bara försöker minnas.
 

 
Som en tröst och en sista souvenir av bergen knäppte jag ännu en telefonbild av dem innan avfärden på morgonen, då de glödde i solens strålar från motsatt håll.