Efter alla dessa morgnar utan någon synlig soluppgång att njuta av var det en överraskning att plötsligt se en karmosinröd himmel i nordost. Idag skulle solen gå upp 4.36 (eller 4.39, beroende på instans) så jag tyckte jag hade gott om tid och skulle gå efter citron till mitt té när jag tittade ut och såg den violettröda himlen. Orolig över att det kanske var ett helt flyktigt fenomen skyndade jag ut med detsamma, nästan en kvart innan utsatt tid, för att fånga något av spektaklet. Och visst, himlen skiftade snart från djuprött till orangegult. De mörka molnen vid horisonten bjöd på underhållningen och allra snyggast var de klart orangelysande ljusa molnstrimmorna högt ovanför på himlen. De reflekterade ljusstrålarna som ännu inte nått över horisonten. Jag var orolig i onödan, ännu en kvart senare var spektaklet i full gång, med ständigt nya färgskiftningar.
Månen är fortfarande nästan full, och den lyste stor och blek ovanför muren då jag klev upp på backen mot huset. Men det enda som kameran kunde se var ett obestämt ljus, medan ögat såg en klart avgränsad rund skiva mot den bleka himlen. Samma sak upptäckte jag i går kväll då jag stod på bryggan och såg en jättelik rödgul måne stiga upp över Sveaborg. Omöjligt att fånga, och det är kanske bäst så. Allt skall inte gå att förvandla till bilder, åtminstone inte hur lätt som helst.
Då jag stod på stranden och njöt av färgerna slog det mig att jag bevittnade ett offentligt spektakel, på offentlig plats dessutom. Stora Räntan är faktiskt en del av parkområdena i Helsingfors, trots att det inte alltid verkar så, då det inte finns så många besökare, tack vare den privata och förhållandevis dyra båtfärden. Men i princip är stranden jag ställt mitt kamerastativ på en precis lika offentlig plats som gräsmattan på den motsatta sidan vid Brunnsparken.
Simon Sheikh skriver i Publics and Post-Publics, the Production of the Social (Open 14/ 2008) om “the public” som både folk, rum och begrepp, dvs. allmänheten eller publiken, det offentliga rummet och begreppet offentligheten, om det nu är den bästa översättningen. Hans intresse är att utforska hur den borgerliga uppfattningen om det gemensamma offentliga rummet förvandlats och fragmenterats i dagens post-offentliga samhälle. Jag tänker i det här fallet närmast på “naturen” eller natur-kulturen som det offentliga rummet, ett slags allmänningar, som det ju oftast varit i Norden. Men också på allmänheten som publiken, de eventuella åskådarna för uppträdanden, eller mina bilder i detta fall.
Upplevelsen av att uppträda offentligt uteblir, då jag inte ställer mig framför kameran. Genom att betrakta spektaklet, om dock via en kamera, placerar jag mig bland åskådarna. Den här gången är det jag som är publiken, dess enda representant på just den här ön, som betraktar showen den här morgonen. Och själva spektaklet, morgonrodnaden eller soluppgången är just så offentligt och tillgängligt för alla som man kan önska. Men det är något i betraktarpositionen som är problematiskt, fast det är kanske en annan historia.
All posts by Annette Arlander
Cloudy Skies
After a break of two days I returned to the island full of expectations, and when I saw the sunset colouring the sky beneath the clouds last night I had high hopes for this morning. But no, the cloud cover on the horizon in north-east was too thick to let any traces of the sun come through. Higher up in the sky the clouds were unevenly spread with slices of a bright sky in between. And on the western sky the clouds had a rosy lining. All this beauty was not visible to my camera, whith its fixed framing, of course. Some of the openings in the clouds could be distinguished as brighter reflections on the sea, though. The wind from north-east was not too strong, although it made enough waves to create a regular splashing sound on the shore. Perhaps I noticed it because the birds were less noisy than usual. And there was no rain in the air this morning. The day might turn out sunny after all, although the daybreak is overcast.
The summer exhibition on the island will open on May 29 and my plan is to finish this experiment by then, perhaps to edit a version of the material to show there as well. Since the title of the exhibition is Water Images, it could be fun to include a video which takes the title literally. And although I am focused on the sky, and the rising sun, the main part of the image is covered by the sea, a rather strange framing, now that I think of it. For the purpose of the exhibition it will be fine, though.
Last night I read a translation of Boris Groys’ article Art and Money from e-flux 24/2011, and was fascinated by some of his side remarks. He notices that the aesthetic attitude is by definition a consumer’s attitude, while contemporary art is focused on production, on analysing the tools and tricks of image mass production. “In fact the aesthetic attitude does not need art and it functions much better without it”, because “in terms of aesthetic experience, no work of art can stand comparison with even an average beautiful sunset”, he writes. From the perspective of aesthetics art has no privileged position, it is something that could and should be overcome, something that comes between the subject and the aesthetic appreciation of the world, he adds. And for this reason the role for professional art is something else, that is, “to investigate, analyse and demonstrate the technical means” by which the contemporary production of images takes place, and “the economic social and political conditions under which images are produced and distributed”. Well, sure, I agree. That is what most contemporary art worthy of its name tries to do, in one way or another.
So why on earth am I recording sunrises, instead of devoting myself to critical investigations, why do I not leave them for retired nature lovers and bird watchers and everybody else? Or perhaps I should ask, why sunrises, since they do not seem to provide much by way of aesthetic experiences and are in any case unnecessary strenuous to record compared to sunsets, for instance. Am I some how attached to an older notion of art, related to early performance art and avant-garde movements, where trying to fuse art and life was somehow relevant? I guess I try to analyse the production of aesthetic experience rather than simply produce it (although the videos might do that as well), but that is not the same as analysing the material conditions of image production, for instance. So what am I actually doing? For an intellectual artist this might seem like an absurd question, since if you are critically engaged you would probably try to carefully plan in advance what to do and how and why. This way of “doing first” and “thinking later” is not only naive but could be dangerous as well. I could be producing harmful effects without even understanding it. Although more likely I am simply wasting my time.
Harmaus jatkuu
Aamuhämärässä kuvaaminen alkaa tuntua absurdilta kun sama harmaus jatkuu päivästä toiseen. Ei vähäisintäkään valoviirua taivaanrannassa, rusottavista aamuruskoista puhumattakaan. Aamu aamulta hämärä väistyy yhä aikaisemmin, tänään aurinko nousi Helsingissä virallisesti 4.49 (tai 4.46) mutta sen saattoi päätellä vain hitaasti valkenevasta päivästä. Eilen ihastelin puhelinkamerani tallentamia sinisen sävyjä, jotka kertoivat valon lisääntymisestä muutaman minuutin aikana, vaikkei silmä sitä huomannut. Tänään muutos oli päinvastainen: ennen auringon nousua kuvattu maisema näyttää harmaan siniseltä (katso yllä) ja heti sen jälkeen se onkin turkoosimpi (katso kuva alla). Ilmeisesti kyse on siitä, että pikkukameran valomittarin automatiikka toimii miten huvittaa, absurdia sekin.
Turhan työn tekeminen on kyllä minulle tuttua. Tulee mieleen männyn varjona makaaminen läntisellä rantakalliolla koiran vuonna 2006, kun en tullut tarkistaneeksi että kallion kaarre peitti minun näkyvistä useimmissa kuvissa, tai kuusen juurella istuminen, josta ei siitäkään näkynyt mitään. Selvimmin jouduin ottamaan kantaa absurdiin kuvaamiseen Tiikerin vuonna 2010, kun kävelin vanhan talonpohjan jäänteillä, asetuin makaamaan kuhunkin kulmaan ja kuvasin toimintasarjani neljältä eri suunnalta, toistin sen siis neljä kertaa hiukan eri variaatioin. Nuori lepikko pohjoispuolella kasvoi vuoden mittaan niin hurjaa vauhtia, että kesään mennessä ei kivijalan jäänteistä, minusta sen päällä makaamassa tai edes kävelystä näkynyt sen takaa vilahdustakaan. Oli selvää että jatkoin lepikon kuvaamista, mutta jouduin päättämään jatkanko kävelyn ja koko toimintakuvion toistamista sen takana vai en. Pari kertaa emmittyäni päätin jatkaa, koska kyse oli samalla eräänlaisesta rituaalista, jota en halunnut jättää kesken. Vaikka kieltämättä toistin kuviot tuolla neljännellä kierroksella hiukan kursorisemmin.
Näiden toukokuun aamujen kohdalla ei ole kyse samanlaisesta rituaalista, joten absurdius on kouriintuntuvampaa. Melkein samanlaisen kuvan saisin luultavasti tallennettua myös monta tuntia myöhemmin ja säästyisin heräämästä aamuyöllä. Tai sitten voisin seurata säätiedotusta ja valita kuvattavaksi vain ne aamut jolloin on luvassa aurinkoista säätä. Kuvaanhan joka tapauksessa vain osan aamuista, sillä matkojen ja muiden töiden takia en pääse Harakkaan joka päivä. Nytkin edessä on kahden aamun tauko. Ja voi tietysti olla, että kiinnostavat aamuruskot osuvat juuri niille aamuille. Jostakin syystä aamujen kuvaaminen ei ole muuttunut meditatiiviseksi rituaaliksi, jossa itse toiminta on oma palkintonsa. Ehkä se johtuu siitä, etten tee mitään muuta kuin kuvaan. Koska niin harvoin olen ollut valveilla auringonnousun aikaan motiivini on eräänlainen uteliaisuus: miltä taivas näyttää tänä aamuna? Ja ehkä siksi olen aina hiukan pettynyt jos se näyttää samanlaiselta. Ja tietysti nyt, tätä kirjoittaessani, pilvipeite rakoilee ja näen ikkunastani kiinnostavia pilviraitoja, tosin läntisellä taivaalla.
Exposition of Artistic Research in May
When the sun suddenly appeared after several rainy days I rushed out on the slope above the fortifications to video the May session of the remake of the Year of the Horse from 2002. I reacted as if the subtle green of the small birches on the cliffs would immediately disappear and turn into ordinary foliage consequent to the light. The wind from southwest was freezing cold, so no risk.
Yesterday I finished reading an anthology edited by colleagues on the editorial board of JAR (Journal for Artistic Research), the editor in chief Michael Schwab and Henk Borgdorff, called The Exposition of Artistic Research: Publishing Art in Academia. (Leiden University Press 2014). The last contribution, “Counter-Archival Dissemination” by Henk Slager I remember best, since I have read one text every now and then. And of course I could detect an archival impulse of sorts in my own practice, too. The article I have marked as one to return to deals surprisingly with music, “Integrating the Exposition into Music-Composition Research” by Hans Roels. What fascinates me in that text is the idea of the open sketch as exposition form and research tool, and I guess that notion could be transposed to other art forms as well. He emphasizes the unfinished character of the sketch, which is deliberately created to investigate a research topic and also performed and discussed by an invited critical audience, but differs from a finished complex composition by being focused on a specific problem and perhaps allowing some emotional distance as well.
So would I call these sketches or remakes and the notes related to them an exposition? Why not? Perhaps one would expect a research exposition to be a little bit more thought out and planned, more focused and analytical. In some sense these sketches and notes are more like field notes, observations as part of a process, material to be analysed and articulated at a later stage. But then again, they are immediately shared and published here. If we understand the word exposition literally, I am certainly exposing my artistic practice here, and the work at a very rough stage, in the making. Thus I am of course exposing myself as well. Probably this material could be understood as some kind of open sketches made public, some sort of attempts at looking at differences created by the time-lapse of twelve years, for instance. But exposing my artistic practice publicly in process does not automatically mean exposing it as research…
Grått och blått
Ännu en regning morgon utan tillstymmelse till morgonrodnad, inte ens en skymt av en ljusstrimma i horisonten, bara ett ljusnande jämngrått molntäcke. Kameran ser skillnader i ljuset och tolkar dem i blått. Officiellt steg solen upp klockan 4.49 (eller 4.51, beroende på instans) i Helsingfors och så där 4.47, strax innan jag satte igång videokameran, tog jag en bild med min telefonkamera som visar en turkosblå värld (se ovan). Men redan ett par minuter senare, 4.52. då jag stängde kameran och tog ytterligare en stillbild, var världen blå med en lila nyans (se nedan). Det är fascinerande att nyanserna är nästan exakt de samma som igår. Det enda som skiljer är regnet, ett sakta duggregn, som hängde kvar i droppar på grenarna, och smattrade hörbart mot mitt paraply.
Någon gång på dagen igår tog jag en bild av stativet på stranden (se nedan), som ett slags dokumentation, för att visa omgivningen. Den orangefärgade tejpen, som håller fast en lapp “rör ej” på stativet, lyser i bilden. Det som inte syns är skjulväggen, eller gåsboet där intill. Men att björkarna redan har skira gröna blad kan man urskilja uppe till höger, medan asparna ännu är kala.
Det är morsdag idag, och det känns alltid vemodigt, för jag har ingen mor kvar i livet och är inte heller mor själv. Jag kom att tänka på en annan morsdag, våren 2004, för då inledde jag ett projekt som hörde ihop med utställningen Öga och Sinne (Vision and Mind) på Kiasma, ett av de få gånger jag gjort en performance för kamera mitt i stan. Då stod jag på bassängkanten intill Mannerheimstatyn mitt emot riksdagshuset 15 minuter varje söndag klockan ett, och editerade sedan en ny version av videon varje vecka för utställningen. Videon hade alltid samma längd, för den utgjorde ett par med en bild från Stora Räntan, men delades upp i allt flera delar under sommaren, för jag fortsatte med mina uppträdanden under hela utställningen.
Att jag kom att tänka på det nu, var kanske behovet att passa tiden. I allmänhet har jag inte varit särskilt noga med tidpunkten för mina uppträdanden för kamera, och inte heller med längden, hur länge jag fortsatt varje gång. Men den sommaren utanför Kiasma stod jag alltid med ett tidtagarur i handen, med ryggen åt kameran, förstås, så den inte syntes, och försökte förbli orörlig som en staty i femton minuter. Nyss på stranden, med paraplyet i ena handen och telefonen i den andra väntade jag också på det rätta klockslaget. Men nu var jag ju inte själv med i bilden.
Igår såg jag av en händelse en fin liten video performance i Stadsmuseets aula i Tennispalatset. Eeva-mari Haikalas “I Was Waiting for You (My Heart Will Go On)” byggde på idén att stå på en brygga mot havet och hålla upp armarna i nivå med horisonten så länge som möjligt. Enkelt och snyggt. Kanske jag tyckte så bra om den för att jag kände igen många gemensamma element, som havet och att stå med ryggen mot kameran. Mest fascinerades jag av det klassiska performance-konceptet att låta sin fysiska förmåga eller uthållighet bestämma tiden, att hålla på så länge man förmår, att följa sin kropp eller viljestyrka snarare än klockan. Det borde jag kanske pröva på i något sammanhang…
Shades of Blue
Rain and mist, a grey carpet covering the sky, not the slightest stream of light visible on the horizon, not a trace of the sun, simply a slowly increasing light evenly spread over the whole sky. The daybreak at 4.54 am, when the sun was supposed to rise in Helsinki, took place over a misty sea. According to forecasts there are no rose-colored sunrises to be expected these days. The recurring uniform grey, however, which seemed rather disappointing at first, turned out to contain a wealth of nuances and hues, ‘fifty shades of grey’ if seen by the naked eye, and many shades of blue, as seen by the camera.
The camera on my phone, which I use to take snapshots to add to this blog, and the video camera I use to document a few minutes of the sunrise, might of course look at the light and the colours differently. I use automatic functions on both of them. The two snapshots for today were taken before and after recording, with something like three minutes between them. In that time the rather turquoise shade (the image above) had transformed into a soft blue with the increasing light (the image below). That difference I would not notice while standing there on the ishore, and probably the slow change will be hard to notice on video as well.
The mist is fascinating, of course, because it transforms the landscape. Most of the thick mist or fog last night disappeared before morning, but some of it remained over the sea, hiding the details of the city on the horizon. There is nothing at middle distance in the view, except the small buoy perhaps, that would show the effect of the mist more clearly. The branches at close range would be visible even in rather heavy mist.
To my surprise the small aspen on the shore show no signs of leaves yet. The birches are already green, and a small rowan nearby has large leaves. The aspen are not dead, however, only more slow than the others. The tall aspen, too, are still bare. And when I think of it, last year, during the year of the snake, when I returned once a week to a the small swing attached to an aspen on the western shore the aspen had leaves rather late and all at once. Instead of the soft light green shimmer surrounding the birches the aspen burst into bloom, as it were, with huge yellowish brown buds. I am curious to see what happens with these small ones, and when.
Aamu vailla aamuruskoa
Sateessa hitaasti vaaleneva harmaus, asteittain lisääntyvä valo erilaisten keinovalojen ‘kellastuessa’, ei oikein korvaa aamuruskoa. Huomaan kaipaavani edes kirkasta viirua horisonttiin, jotakin, joka kertoisi että täältä aurinko nousisi, jos sen voisi nähdä pilvipeitteen alta. Mutta ei, ei minkäänlaista kajoa tai kajastusta. Vain aamuhämärä joka hiljakseen hälvenee sadepäivän harmauden tieltä.
Palatessani saareen eilen kolmen päivän tauon jälkeen, myrskyssä, huomasin heti kamerajalustan kaatuneen. Onnistuin kuitenkin löytämään sen vanhan paikan suhteellisen hyvin, tai ainakin rajaamaan kuvan niin, että se muistuttaa edellisiä. Tein sen jo illalla, kun tuuli oli tyyntynyt ja sade lakannut, sillä aamuksi oli luvassa sadetta ja oli helpompi säätää kaikki kohdalleen ‘hyvän sään aikana’. Tosiasiassa aamun sade ei ollut rankka, ja vaikka itätuuli oli yltynyt illasta, se oli vain hento vire eilisaamun myräkkään verrattuna. Silti tuuli varmaan paukutteli kameran mikrofonia, koska se osui suoraan kohti.
Auringon tarjoaman spektaakkelin puuttuessa huomaan miettiväni, onko järkeä kuvata merta ja horisonttia ilman minkäänlaista elettä tai tekoa, tai edes viittausta esiintyvään hahmoon. Aiemmissa töissäni olen lähes aina astunut itse mukaan kuvaan, jos ei muuta niin olkapäänä, kuten Hevosen vuoden (2002-2003) ensimmäisessä osassa tai Koiran vuonna (2007-2008) puussa istuessani. Ja vaikka joskus olen ollut pääosin näkymätön, kuten Kuusen alla sian vuonna (2008-2009) tai läsnä vain kellon äänenä, kuten Lohikäärmeen vuonna (2012-2013) olen ollut jollakin tapaa läsnä kuvassa. Olen tosin aina kuvannut myös ‘tyhjän’ maiseman, mutta se on tapahtunut rinnastuksena, ikään kuin kysymyksenä ‘ihmisellä vai ilman?’
En tietenkään ajattele ihmishahmon olevan jotenkin välttämätön kuvassa, päinvastoin, on kiinnostavaa ajatella muita hahmoja, tai koko maiseman esiintyvän itsekseen. Mutta huomaan epäröiväni, koska astun ikään kuin eri genreen kuvatessani ‘pelkkää’ maisemaa. En olekaan enää dokumentoimassa jonkinlaista performanssia tai elettä tai tekoa, vaan osallistun siihen loputtomaan maisemakuvien ja luontokuvien virtaan, jossa toinen toistaan taitavammat kuvaajat kilpailevat keskenään loistokkaista teknisistä suorituksista vangitessaan sensaatiomaisia hetkiä ja luonnonilmiöitä. Ja siihen virtaan en ole koskaan halunnut sukeltaa, siihen minulla ei ole asiaa.
Alunperin toisto, tai yleensä erilaisten sääntöjen asettaminen itselleen on ollut keino välttää kiusausta etsiä ‘kauniita kuvia’, tai ‘vangita hetkiä’. Toistoon ja automatiikkaan perustuvassa sarjassa sattuma saa tehdä osansa. Siten osa kuvista on kiinnostavia, ja osa ei ole. Eikä ole mitään syytä sulkea pois jälkimmäisiä sarjasta, jos ideana on nimenomaan moninaisuuden tai muutoksen dokumentoiminen. Tämä pätee tietysti myös näiden aamujen kohdalla, joten miksi huolehtia vain siitä syystä että ‘pääosan esittäjä’, aurinko, ei suvainnut tällä kertaa näyttäytyä lainkaan. Osa aamuista on harmaita, osa ei ole.
Morgon utan Rodnad
Efter fyra dagar av skira morgonrodnader med varierande rosa och rödgula nyanser kunde jag inte tro mina ögon i gryningen då jag mötte den jämnt blågrå horisonten som långsamt förvandlades till mer grå än blå. Inte den minsta rodnad eller ljusstrimma antydde att det var här som solen skulle ha visat sig ifall moln-täcket inte skymt den. Om jag inte vetat var solen steg upp igår, hade det varit svårt att avgöra riktningen. Den officiella tidpunkten för soluppgången var 5.06 eller 5.07 beroende på källan. Idag kändes det som om soluppgången uteblev, men det blev ljust, trots allt.
Då jag stod och väntade på den rätta tidpunkten, och på att den minsta strimma av ljus skulle markera dagbrottet, började det regna, ett stilla duggregn som snart förbyttes i slaskregn, med stora våta flingor som snabbt förvandlades till vatten. Maj med aprilväder! Besviken över den trista synen, gladde jag mig samtidigt åt tanken på variation. För det är ju hela vitsen med att hålla på med serier som den här, att allting ständigt förändras.
Jag bandar in åtminstone fem minuter eller mer varje gång, för i min otålighet startar ja ofta kameran alldeles för tidigt, för säkerhets skull. Men jag kommer antagligen att använda bara 20 eller 30 sekunder från varje morgon. I går editerade jag en förkortad version av Ormens år med fyra sekunder av varje bild, så att ett år förtätades till tre och en halv minut. Jag vet inte ännu vad jag skall göra med avbrotten. Nu blir det till exempel en paus på tre morgnar för att jag skall åka till Stockholm av och an. En möjlighet är att sätta in en kort nedtoning till svart vid varje hopp. I mina tidigare arbeten har jag struntat i att markera avbrotten, för ett två eller tre veckors hopp syns ofta tydligt i vegetationen. Kanske aspens grenar fått blad när jag återvänder.
Beginning a Rainy Day
The fourth morning in May was supposed to be rainy, but luckily the rain subsided before sunrise and remained only as drops on the branches and my tripod, waiting by the shore. Today the sun was to rise at 5.08 or 5.09 depending on the forecast, and I was ready at five. There was enough of a gap between the horizon and the clouds to show some colour, but at first it seemed like the sun had moved towards north, since the gap was wider there. Although I have decided to capture the moment before sunrise, the actual sunrise is spectacular for the naked eye, but the camera sees it differently and the bright light burns away the colours. I waited for the sunrise to end my recording and wondered whether my watch and phone had the time right. And then, a few minutes later, the red sun burst forth from behind the clouds, a true spectacle to behold. Actually the moment before is even more fascinating, since all the hues are more subtle and there is a sense of expectation. This morning, however, probably because of the clouds, the image turned exceptionally blue.
The sounds are perhaps the most interesting part of the experience of standing at the shore by daybreak. All the various birds are communicating, and today there were some birds I did not recognize, with a strange howling sound, but softer, almost like owls, and several of them. The usual seagulls were screaming of course, and the barking sounds of the omnipresent geese filled the air every now and then. The main difference to my previous experiences is the lack of wind. On Harakka Island it is always windy, and very often it blows from south-west, hitting the camera microphone and cracking all other sounds. In the early mornings, now, at the northeastern shore, where i am sheltered by the slope, the wind does not disturb and all the sounds can be distinguished more clearly. Today there was no wind anywhere on the island, only soft rain in the air.
After seeing some exhibitions with works referring to landscape yesterday, like the video with a strange artificial looking and regularly repeated lightning by Liisa Lounila, the handwritten word ‘landscape’ framed in a small round golden frame by Aleksi Linnamaa or the five hundred thousand dead bees on the floor in a piece called Nemesis by Timo Wright, all impressive in their own way, I cannot but wonder whether I am somehow missing the point by trying to capture these small changes in the landscape without irony or distance. I know landscape is a cultural construction, I know depicting landscapes has a loaded legacy in colonial overviews of territories, I know the romantic attempts at capturing the sublime and the spectacular still linger with us. And so does everybody else. I see no point in telling people that landscape is part of nature-culture. Today advertising provides us with all the pretty pictures we could dream of needing. Why would I make more of them, with or without reflexivity. So what am I doing then? Maybe I want to see the small changes, not the one spectacular image that captures the essence of what everybody expects to see, but the small non-spectacular shifts that happen from day-to-day. Or perhaps I am simply playing for time, practicing receiving what is given to me…
Morgnar i maj
Den första maj påbörjade jag en serie som jag kallar Morgnar i maj, där jag dokumenterar ögonblicket innan soluppgången på stranden mot nordost på Stora Räntan utanför Helsingfors. I dag var den tredje gryningen då jag vaknade i en tältsäng på mitt arbetsrum klockan 4.30 för att vara nere vid stranden klockan fem. Officielt gick solen upp 5.12, dvs. några sekunder tidigare än i går. Det kommer att bli tidigare för varje dag ända fram till midsommar. Men så länge kommer jag inte att hålla på, en månad får räcka. Och det blir nog avbrott på grund av resor också. Tillsvidare har jag haft tur med vädret. Morgnarna har varit klara, så gott som molnfria. Regnskurarna har kommit och gått på dagtid.
Mina tidigare arbeten på Stora Räntan som dokumenterat ett år på samma plats en gång i veckan har oftast upprepats mot kvällen, som Råttans år (2008) innan solnedgången eller Harens år (2011) klockan tre på eftermiddagen. De flesta år har jag inte valt någon exakt tidpunkt, och av praktiska skäl har jag inte dokumenterat några morgnar tidigare. Nu då jag har tillfälle till det är det värt att göra ett litet experiment. Eller kanske jag borde kalla det en övning. Soluppgången är egentligen en omöjlig klisé att arbeta med, men fascinerande just därför, och visst är nyanserna av rosa och orange läckra. De tre första morgnarna har sett rätt lika ut, endast vindriktningen har varierat. Men ifall de små asparna, vars kala grenar syns i bilden, får löv under de närmaste veckorna, kommer bilden att förändras radikalt.
Mitt kamerastativ står färdigt placerat nere vid stranden, bakom skjulet med akvarierna, med en varningslapp: rör ej. Gåsparet som häckar intill väggen bara ett par meter längre bort vart helt lugnt idag, hanen kom inte ens för att kolla vad det är jag håller på med. Synbarligen har han lärt sig på ett par dagar att den underliga klumpiga figuren som ställer sig vid stranden vid soluppgången inte är något man behöver oroa sig för. Jag stod och lyssnade på de olika fåglarna och insåg att jag inte känner till många fågelläten utöver de allra mest bekanta som måsar, kråkor, gäss och den lilla havskatan. Det fanns många obekanta röster i luften och jag hoppas de kom med på videon för det var nästan vindstilla. Ofta täpper blåsten till mikrofonen så att man inte kan höra annat än dessa grova skräll.
Istället för att upprepa samma anteckningar på svenska, finska och engelska har jag tänkt skriva olika dagar på olika språk. Den första maj gjorde jag anteckningarna på engelska, den andra maj på finska och nu den tredje maj på svenska, men eftersom jag inlett med att presentera projektet innehåller de vissa upprepningar. Framöver kan jag kanske komma med större variation.
Performing Landscape 