En grå mur av moln vid horisonten i nordost mötte mig då jag gick ner till stranden strax efter fyra för att möta soluppgången, som skulle ske 4.23 (eller 4.26) idag. I norr var himlen lysande klar och i öst spred sig skära strimmor av moln och himmel, men i nordost där solen skulle dyka upp låg ett ogenomträngligt molntäcke. Den glada överraskningen bjöd asparna på, för nu hade knopparna äntligen spruckit och pyttesmå löv spretade fram på kvistarna som ännu igår såg helt kala ut. Men det är ju på tiden, för bara några meter upp i backen blommar de första häggarna och längre upp står flädern i blom. Överallt är det full grönska, den skira lövsprickningstiden är över. Det är så gott som sommar nu.
Jag läste en liten bok om socialt engagerad konst av Pablo Helguera (2011), ett slags guidebok egentligen, som är så väl skriven och lättläst att jag knappt minns vad han skrev. Att konstnärer kunde lära sig av pedagoger som Paolo Freire var en av poängerna, men också insikten att man inte kan undgå sin position som konstnär. Jag håller ju inte på med socialt engagerad konst, snarare tvärtom. För det mest har min praktik varit väldigt asocial, men i Ormens år har jag för en gångs skull med även andra människor. Jag bjöd in kolleger att sitta i gungan, och i ett av arbetena byts den som gungar hela tiden. Det är ju inte socialt engagerad konst i någon kritisk eller aktivt förändrande mening, men nog så socialt på sitt sätt.
Natten mellan inkommande fredag och lördag skall jag göra ett nytt litet “socialt” experiment genom att delta i performance natten TONIGHT med ett ex tempore evenemang som jag kallar Swinging at Sunrise. Jag skall inbjuda deltagarna att sitta i gungan och dokumentera dem på video. Det försökte jag för första gången i Stanford på PSI (performance studies international) konferensen förra sommaren, men då var bildvinkeln inte så lyckad, trots att trädet jag hängde gungan i var magnifikt. Idag skall jag åka ut till Sveaborg och försöka välja ut ett lämpligt träd att fästa gungan i.
Under vernissaget för grupputställningen Vesikuvia (vattenbilder) torsdagen 29 Maj nästa vecka här på Stora Räntan, skall jag göra något liknande och hänga min lilla blå gunga i björken framför trappan. Att gå ner till den ursprungliga aspen på västra stranden är alltför besvärligt nu under häckningstiden, få av besökarna skulle våga sig ut bland måsarna och gässen. Även om tanken är att skapa en möjlighet till lekfull aktivitet, skall jag nog pröva på att göra en video av det också. Och trots att den egentliga upplevelsen går ut på att luta sig bakåt och se upp i trädets krona – det låter simpelt men kan vara rätt hisnande – skall jag vara mera noggrann med bildvinkeln för att få ihop något som kan visas upp. Kanske det kan bli intill ett sammandrag av dessa “vattenbilder” av morgnarna i maj.
All posts by Annette Arlander
Between Grey Clouds
The sun was supposed to rise 4.28 and showed up as red stripes between grey clouds already much earlier. The spot for sunrise is moving further and further towards North, coming closer to the edge of the image frame day by day. Perhaps it will be out of sight before the end May, for the camera, that is. In some sense it is already out of sight, since my camera cannot record the true colours, or let’s say the colours I can see. What I see as glowing dark red the camera registers as nearly white light. These are the white nights; it seems there is no darkness at all during the night.
The exceptionally warm weather and the repeated rain showers have turned all vegetation into summer mode suddenly. The birch leaves are big, the elder bushes are blooming and the bird cherries will begin any moment. Only the aspen on the shore and in my image are slow to react, but even their buds are finally showing signs of life. In Swedish there is a saying “between bird cherries and lilacs” to describe those few days in the beginning of summer when everything is fresh and blooming. Normally that would be in June, but this year everything is early, even by the sea, so they will be here soon.
I was proofreading a text on artistic research by Teemu Mäki, and he claims there are five main reasons for artists to combine art and research or to engage in artistic research, namely to make better art, to understand and enjoy art more, to explain art better, to understand more of the world through art and then change it with art, and to gain respect and better pay. He approves of the four first ones although the fourth is what he probably propagates. Yes, why not. If I would call this project artistic research, would my motives fit in one of those categories?
I am not doing this in order to make better art, am I? Or perhaps you could say that I try to make art in a slightly different way, and that difference could be towards the better, too. I am not doing this in order to understand and enjoy art more, unless you mean understanding this particular artistic process, and the same goes for the third category, to explain art better. I am not trying to explain art, except in the sence of trying to explain or record or comment this one process. And I am not doing this in order to get respect and better pay. Or perhaps I am in some way, since I gain some self-respect by completing my self-appointed task, and at least in theory I would not mind somebody buying the video work that this might turn into.
The category that I find easiest to sympathise with is the fourth one, to understand more of the world through art and then change it with art, although I would emphasize understanding rather than changing. I could say that I am recording some small details of the world in order to understand and enjoy it and by giving attention to some aspects of the world I hope to focus other people’s attention on them as well, and thus to influence their values, of course. This is nevertheless a very modest approach to change compared to strategies like satirical posters or social practice.
Sinistä sateen jälkeen
Aamut siirtyvät yhä aikaisemmiksi, tänään aurinko nousi jossakin pilviverhon takana jo 4.27. (tai 4.30) ja samalla aurinko liikkuu horisontissa yhä pohjoisemmaksi. Tänään sitä ei tosin erottanut, mutta hämäännyin hetkeksi oliko nyt kyseessä iltaruskon jäänteet vai aamuruskon alkukajastus kun pohjoisessa näkyi rusottavia pilvireunuksia. Pilviverho alkoi repeillä vasta hyvän aikaa auringonnousun jälkeen, ja keskitaivaalla loimotti auringon kirkkaasti valaisemia kultapilviä kun horisontti oli vielä tasaisen harmaa.
Maa oli märkä sateen jälkeen, ja eilisen helteen vaikutuksesta jopa haapojen nuput osoittivat virkoamisen merkkejä. Edelleen pari isompaa haapaa ja niiden liepeillä kasvavat pikkuhaavat sojottavat huomiota herättävän paljaina, kuin kuolleet rungot kaiken vehreyden keskellä. Mutta nyt siis nekin alkavat hiljalleen osoittaa virkoamisen merkkejä. Yritin kuvata nuppuja pienellä puhelinkamerallani, mutta se ei suostunut tarkentamaan lähelle. Tai sitten käteni vain oli epävakaa.
Huomaan, että alan jo hiukan tylsistyä tähän rutiiniin. Vai onko ehkä kyse siitä että väsyn, koska tulen nukkuneeksi liian vähän. Päivät muuttuvat pitkiksi, jos ne aloittaa neljältä. Luultavasti olen turtunut siihen, että aamut ovat aina vain aamuja. Joko taivas on harmaa ja kuva sininen, tai sitten se on kirkas ja auringon kajo värjää sen punertavaksi. Joko meri on tyyni ja heijastelee taivaan sävyjä tai se ei ole, ja aallokko loiskii rantakallioon. Joka tapauksessa hanhet kaakattavat ja lokit kirkuvat, mahdollisesti myös meriharakat tai varikset tai erilaiset pikkulinnut ovat äänessä. Ei siinä sitten sen kummempaa. Vuoden kierron kuvaamiseen tottuneelle joka-aamuinen kuvaaminen ei tarjoa samanlaisia maiseman muutoksia kuin kerran viikossa kuvatessa.
Toisella tapaa ajatellen voisin jo etukäteen murehtia, että nämä muutamat toukokuun aamut ovat jo pian takanapäin. Kohta tuomet puhkeavat kukkaan, sitten syreenit ja pihlajat, pian puiden lehdet ovat suuria ja pölyisiä, sitten ne alkavat kellastua kesän kuivuudessa ja kohta tuuli jo repii ne maahan. Ja jo ennen sitä minä lopetan näiden varhaisten aamuhetkien tallentamisen ja herään uuteen päivään vasta auringon ollessa jo korkealla. Tämä lyhyt jakso on poikkeuksellista ylellisyyttä, sarja hetkiä jotka eivät koskaan toistu, jakso elämästäni jota ehkä joskus muistelen haikeudella. Miten kaunis tämä saari onkaan tähän aikaan vuodesta, tähän aikaan vuorokaudesta! – Ehkä niin, mutta juuri nyt sen ihaileminen tuntuu lähinnä uuvuttavalta.
Aspar i otakt
En lätt bris från nordost, en kakofoni av småfåglar och sjöfåglar som alla meddelar varandra var de befinner sig, och en ljusröd nästan lilaskiftande himmel mötte mig på stranden klockan 4.20. Officiellt skulle soluppgången ske 4.29 eller 4.32. Enligt min klocka steg det glödande mörkröda klotet över horisonten först 4.35, och då hade jag redan stängt av kameran, för den klarar inte av att avteckna ett rött klot utan visar enbart ett allt klarare ljussken. Hur som helst är det ögonblicken innan soluppgången som intresserar mig nu, trots att solen då hon äntligen dyker upp faktiskt är en förstummande syn.
Idag var jag mest upptagen av att betrakta knopparna i de små asparna på stranden, och att försöka avgöra ifall de hade vuxit en aning eller var oförändrade sedan igår. Visst växer de långsamt men de har ännu inga tecken på att brista snart. Det känns konstigt, för björkarna och den lilla rönnen intill har redan stora blad, och de stora gamla häggarna i backen har blomknoppar som alldeles strax kommer att spricka ut till vita moln av tungt doftande blomsterklasar. Inte riktigt ännu, men kanske redan inom några dagar, är det dags. Det är vad vi har istället för körsbärsblommor på den här ön. Men varför är asparna i otakt med alla andra träd? De står helt kala mitt bland all grönska.
Jag läste igår om bioteknik, “bioengineering” och “biomimicry”, om genetiskt behandlade getter som producerar mjölk med material för spindelvävssiden, och mollusker som väver kristallspets på molekylnivå i kemiska laboratorier, dvs. om de olika försöken att efterlikna och utnyttja speciella tekniker som förekommer i naturen i industriell skala. Vi står inför en revolutionerande omvälvning i stil med industrialiseringen, som också medför en hel del etiska problem, menar Karen Barad (2007). Enligt henne är bioteknik ett perfekt exempel på att natur-kultur dualismen är en konstruktion, något som feministerna försökt påpeka redan länge. Den väsentliga frågan är “vad räknas som natur, för vem och till vilket pris” (Haraway 1997) skriver hon. Det finns inga enkla “naturliga” lösningar på etiska problem.
Men vad har detta att göra med långsamt spirande aspar eller mina klumpiga försök att registrera soluppgångar? Ingenting, egentligen, eller kanske mycket, men åtminstone just kamerans oförmåga att se det som jag kan se. Det finns inget passivt seende, alla former av ögon är aktiva perceptionssystem med inbyggda sätt att översätta olika slags uppfattningar av världen, olika levnadssätt, som redan Haraway påpekade. Det finns inga oförmedlade bilder eller “rent” registrerande apparater. Men Barad tar ett steg vidare, då hon beskriver en sjöstjärna som ser med hela kroppen, som inte har ögon eller hjärna utan är ett slags öga, för att med hjälp av den kunna se utöver dualismen i allt reflekterande.
Sunny Sunday
When the sky is clear it turns reddish or orange long before sunrise. This morning the sun was supposed to rise 4.35 (or 4.34) and I was down at the shore around 4.20. A few light clouds above the horizon were shining bright while the horizon was turning brownish red. The moment when the first slice the bright red sun disc appeared above the horizon I had already turned off my camera. It cannot record the colours of such a strong light. Actually I can only capture the moment of expectation or anticipation before sunrise. After all those grey mornings it nevertheless feels nice to actually see the sun.
Yesterday was the first warm day for weeks, the beginning of summer, or so it felt. People were walking in sandals and T-shirts and everybody was out by the shore. There was probably a party in the park for most of the night, because I could still hear some voices from the mainland across the water. And a car driving along the shore playing load music with headlights on sounded like Saturday night rather than Sunday morning.
Regarding these mornings I am more than half way through now; approximately ten more days to get up at dawn until the exhibition. I wonder if the aspen will have leaves before it is time to finish. The buds are swelling, slowly, but compared to all the other trees and bushes, they are exceptionally slow. When I chose to include branches of aspen in the image I thought of the possibility to follow the development of the buds, but I could not imagine they would need so much more time than the other trees. In one warm day the leaves of the birches and rowans have visibly grown, and now the old bird cherries on the slope have big leaves and flower buds too. On the mainland some of the bird cherries are already blooming, and in a few days they will probably turn into white flowering clouds on the island as well.
Yesterday I transferred the first part of the material onto my computer, but did not do anything about it yet. To begin with I planned to add a black sequence for those mornings I have been away, but now it seems slightly superfluous. It is probably not important to emphasize an exact record; these are only some mornings in May. The main question is probably how long takes I should use, and whether they should be of equal length or not. Some mornings I have recorded only a few minutes and some mornings, like yesterday and today, I have more than ten minutes of material to choose from.
The other question is, what to do with the sound? Normally I use a very rough 100% recording as the sound, as it is, and more often than not the wind dominates the sound scape. This time the birds probably dominate in most images. I would not add any music, but I could write a text and read it as a voice over, I guess. Right now it does not seem like a good idea, but of course it could be a way to add a human presence. It is way of “adding content”, as it were, and as such perhaps stupid or unnecessary in this case. The shifting colours should be the main thing.
Meri peilinä
Peilityyni vedenpinta saa meren näyttämään järveltä, tai jäätyneeltä, melkein kuin metallilta. Hyvissä ajoin ennen auringonnousua riensin rantaan katsomaan kaunista aamuruskoa, ja ihastelin tyyntä veden peiliä. Silloin tällöin pieni rengas ilmestyi jossakin hetkeksi sen pintaan, luultavasti kala. Linnutkin kuulostivat erilaisilta tänään, kirkuvien lokkien ja kaakattavien hanhien sijasta ilman täytti pikkulintujen viserrys, vaikken osaa erottaa niiden ääniä toisistaan enkä nimetä niitä.
Aurinko nousi tänään 4.34 (tai 4.37) mutta olin paikalla sitä odottelemassa rusotuksen houkuttelemana jo 4.20. Käynnistin kamerani kuvatakseni kauniin loimun ennen kuin valo olisi niin kirkas ettei kamera enää erottaisi värejä. Ja niin siinä sitten kävi, että kameran akku loppui ennen virallista auringon nousua, mutta sain kyllä kuvattua melkein kymmenen minuuttia ennen sitä. Taivas on kauneimmillaan ennen kuin aurinko nousee horisontin yli. Tänään ei taivaalla näkynyt pilven haituvaakaan. Edessä on hieno päivä.
“Esineet vaikuttavat sellaisilta, koska niiden tuleminen etenee vauhdilla, joka on inhimillisen erottelukyvyn ulottumattomissa”, kirjoittaa Jane Bennett hienossa pienessä teoksessaan Vibrant Matter (2010), joka lojuu työpöydälläni, koska tein siitä eilen tenttikysymyksiä. On hankala mieltää materiaalisuus tapahtumiseksi ajassa sen sijaan että ajattelisi sen ulottuvuutena tilassa, hän toteaa. Materiaalisuus mieltyy perinteisen materialistisen ajattelun mukaan joksikin kiinteäksi ja vakaaksi, perustavaksi todellisuudeksi, jonka varaan esimerkiksi kulttuuri rakentuu. Mutta vitaalimaterialistin näkökulmasta kivet, oksat, meren pinta, poiju ja valo ovat kaikki ajassa muuttuvaa, liikkeessä olevaa ainetta, joiden erilaiset hitaudet saavat ne vaikuttamaan kiinteiltä ja pysähtyneiltä ihmisen aisteille.
Kun katselen peililtä, jäältä tai sulalta metallilta näyttävää veden pintaa, joka taittaessaan valoa näyttää niin pysähtyneeltä ja kiinteältä, että sen päälle voisi melkein astua, on helppo kuvitella kaikki materiaalit eräänlaisina nesteinä joiden valumista tai aaltoilua emme vain osaa nähdä. Tai miksei väreilynä, kuten Bennett ehdottaa, unohtamatta esineiden voimaa, “thing power”, ja erilaisten enemmän tai vähemmän eläväisten materiaalien toimijuutta. Lisääntyvän valon voima ja vaikutusvalta, sen monimuotoiset vaikutukset ovat siitä havainnollinen esimerkki.
Äntligen spektakel
Efter alla dessa morgnar utan någon synlig soluppgång att njuta av var det en överraskning att plötsligt se en karmosinröd himmel i nordost. Idag skulle solen gå upp 4.36 (eller 4.39, beroende på instans) så jag tyckte jag hade gott om tid och skulle gå efter citron till mitt té när jag tittade ut och såg den violettröda himlen. Orolig över att det kanske var ett helt flyktigt fenomen skyndade jag ut med detsamma, nästan en kvart innan utsatt tid, för att fånga något av spektaklet. Och visst, himlen skiftade snart från djuprött till orangegult. De mörka molnen vid horisonten bjöd på underhållningen och allra snyggast var de klart orangelysande ljusa molnstrimmorna högt ovanför på himlen. De reflekterade ljusstrålarna som ännu inte nått över horisonten. Jag var orolig i onödan, ännu en kvart senare var spektaklet i full gång, med ständigt nya färgskiftningar.
Månen är fortfarande nästan full, och den lyste stor och blek ovanför muren då jag klev upp på backen mot huset. Men det enda som kameran kunde se var ett obestämt ljus, medan ögat såg en klart avgränsad rund skiva mot den bleka himlen. Samma sak upptäckte jag i går kväll då jag stod på bryggan och såg en jättelik rödgul måne stiga upp över Sveaborg. Omöjligt att fånga, och det är kanske bäst så. Allt skall inte gå att förvandla till bilder, åtminstone inte hur lätt som helst.
Då jag stod på stranden och njöt av färgerna slog det mig att jag bevittnade ett offentligt spektakel, på offentlig plats dessutom. Stora Räntan är faktiskt en del av parkområdena i Helsingfors, trots att det inte alltid verkar så, då det inte finns så många besökare, tack vare den privata och förhållandevis dyra båtfärden. Men i princip är stranden jag ställt mitt kamerastativ på en precis lika offentlig plats som gräsmattan på den motsatta sidan vid Brunnsparken.
Simon Sheikh skriver i Publics and Post-Publics, the Production of the Social (Open 14/ 2008) om “the public” som både folk, rum och begrepp, dvs. allmänheten eller publiken, det offentliga rummet och begreppet offentligheten, om det nu är den bästa översättningen. Hans intresse är att utforska hur den borgerliga uppfattningen om det gemensamma offentliga rummet förvandlats och fragmenterats i dagens post-offentliga samhälle. Jag tänker i det här fallet närmast på “naturen” eller natur-kulturen som det offentliga rummet, ett slags allmänningar, som det ju oftast varit i Norden. Men också på allmänheten som publiken, de eventuella åskådarna för uppträdanden, eller mina bilder i detta fall.
Upplevelsen av att uppträda offentligt uteblir, då jag inte ställer mig framför kameran. Genom att betrakta spektaklet, om dock via en kamera, placerar jag mig bland åskådarna. Den här gången är det jag som är publiken, dess enda representant på just den här ön, som betraktar showen den här morgonen. Och själva spektaklet, morgonrodnaden eller soluppgången är just så offentligt och tillgängligt för alla som man kan önska. Men det är något i betraktarpositionen som är problematiskt, fast det är kanske en annan historia.
Cloudy Skies
After a break of two days I returned to the island full of expectations, and when I saw the sunset colouring the sky beneath the clouds last night I had high hopes for this morning. But no, the cloud cover on the horizon in north-east was too thick to let any traces of the sun come through. Higher up in the sky the clouds were unevenly spread with slices of a bright sky in between. And on the western sky the clouds had a rosy lining. All this beauty was not visible to my camera, whith its fixed framing, of course. Some of the openings in the clouds could be distinguished as brighter reflections on the sea, though. The wind from north-east was not too strong, although it made enough waves to create a regular splashing sound on the shore. Perhaps I noticed it because the birds were less noisy than usual. And there was no rain in the air this morning. The day might turn out sunny after all, although the daybreak is overcast.
The summer exhibition on the island will open on May 29 and my plan is to finish this experiment by then, perhaps to edit a version of the material to show there as well. Since the title of the exhibition is Water Images, it could be fun to include a video which takes the title literally. And although I am focused on the sky, and the rising sun, the main part of the image is covered by the sea, a rather strange framing, now that I think of it. For the purpose of the exhibition it will be fine, though.
Last night I read a translation of Boris Groys’ article Art and Money from e-flux 24/2011, and was fascinated by some of his side remarks. He notices that the aesthetic attitude is by definition a consumer’s attitude, while contemporary art is focused on production, on analysing the tools and tricks of image mass production. “In fact the aesthetic attitude does not need art and it functions much better without it”, because “in terms of aesthetic experience, no work of art can stand comparison with even an average beautiful sunset”, he writes. From the perspective of aesthetics art has no privileged position, it is something that could and should be overcome, something that comes between the subject and the aesthetic appreciation of the world, he adds. And for this reason the role for professional art is something else, that is, “to investigate, analyse and demonstrate the technical means” by which the contemporary production of images takes place, and “the economic social and political conditions under which images are produced and distributed”. Well, sure, I agree. That is what most contemporary art worthy of its name tries to do, in one way or another.
So why on earth am I recording sunrises, instead of devoting myself to critical investigations, why do I not leave them for retired nature lovers and bird watchers and everybody else? Or perhaps I should ask, why sunrises, since they do not seem to provide much by way of aesthetic experiences and are in any case unnecessary strenuous to record compared to sunsets, for instance. Am I some how attached to an older notion of art, related to early performance art and avant-garde movements, where trying to fuse art and life was somehow relevant? I guess I try to analyse the production of aesthetic experience rather than simply produce it (although the videos might do that as well), but that is not the same as analysing the material conditions of image production, for instance. So what am I actually doing? For an intellectual artist this might seem like an absurd question, since if you are critically engaged you would probably try to carefully plan in advance what to do and how and why. This way of “doing first” and “thinking later” is not only naive but could be dangerous as well. I could be producing harmful effects without even understanding it. Although more likely I am simply wasting my time.
Harmaus jatkuu
Aamuhämärässä kuvaaminen alkaa tuntua absurdilta kun sama harmaus jatkuu päivästä toiseen. Ei vähäisintäkään valoviirua taivaanrannassa, rusottavista aamuruskoista puhumattakaan. Aamu aamulta hämärä väistyy yhä aikaisemmin, tänään aurinko nousi Helsingissä virallisesti 4.49 (tai 4.46) mutta sen saattoi päätellä vain hitaasti valkenevasta päivästä. Eilen ihastelin puhelinkamerani tallentamia sinisen sävyjä, jotka kertoivat valon lisääntymisestä muutaman minuutin aikana, vaikkei silmä sitä huomannut. Tänään muutos oli päinvastainen: ennen auringon nousua kuvattu maisema näyttää harmaan siniseltä (katso yllä) ja heti sen jälkeen se onkin turkoosimpi (katso kuva alla). Ilmeisesti kyse on siitä, että pikkukameran valomittarin automatiikka toimii miten huvittaa, absurdia sekin.
Turhan työn tekeminen on kyllä minulle tuttua. Tulee mieleen männyn varjona makaaminen läntisellä rantakalliolla koiran vuonna 2006, kun en tullut tarkistaneeksi että kallion kaarre peitti minun näkyvistä useimmissa kuvissa, tai kuusen juurella istuminen, josta ei siitäkään näkynyt mitään. Selvimmin jouduin ottamaan kantaa absurdiin kuvaamiseen Tiikerin vuonna 2010, kun kävelin vanhan talonpohjan jäänteillä, asetuin makaamaan kuhunkin kulmaan ja kuvasin toimintasarjani neljältä eri suunnalta, toistin sen siis neljä kertaa hiukan eri variaatioin. Nuori lepikko pohjoispuolella kasvoi vuoden mittaan niin hurjaa vauhtia, että kesään mennessä ei kivijalan jäänteistä, minusta sen päällä makaamassa tai edes kävelystä näkynyt sen takaa vilahdustakaan. Oli selvää että jatkoin lepikon kuvaamista, mutta jouduin päättämään jatkanko kävelyn ja koko toimintakuvion toistamista sen takana vai en. Pari kertaa emmittyäni päätin jatkaa, koska kyse oli samalla eräänlaisesta rituaalista, jota en halunnut jättää kesken. Vaikka kieltämättä toistin kuviot tuolla neljännellä kierroksella hiukan kursorisemmin.
Näiden toukokuun aamujen kohdalla ei ole kyse samanlaisesta rituaalista, joten absurdius on kouriintuntuvampaa. Melkein samanlaisen kuvan saisin luultavasti tallennettua myös monta tuntia myöhemmin ja säästyisin heräämästä aamuyöllä. Tai sitten voisin seurata säätiedotusta ja valita kuvattavaksi vain ne aamut jolloin on luvassa aurinkoista säätä. Kuvaanhan joka tapauksessa vain osan aamuista, sillä matkojen ja muiden töiden takia en pääse Harakkaan joka päivä. Nytkin edessä on kahden aamun tauko. Ja voi tietysti olla, että kiinnostavat aamuruskot osuvat juuri niille aamuille. Jostakin syystä aamujen kuvaaminen ei ole muuttunut meditatiiviseksi rituaaliksi, jossa itse toiminta on oma palkintonsa. Ehkä se johtuu siitä, etten tee mitään muuta kuin kuvaan. Koska niin harvoin olen ollut valveilla auringonnousun aikaan motiivini on eräänlainen uteliaisuus: miltä taivas näyttää tänä aamuna? Ja ehkä siksi olen aina hiukan pettynyt jos se näyttää samanlaiselta. Ja tietysti nyt, tätä kirjoittaessani, pilvipeite rakoilee ja näen ikkunastani kiinnostavia pilviraitoja, tosin läntisellä taivaalla.
Exposition of Artistic Research in May
When the sun suddenly appeared after several rainy days I rushed out on the slope above the fortifications to video the May session of the remake of the Year of the Horse from 2002. I reacted as if the subtle green of the small birches on the cliffs would immediately disappear and turn into ordinary foliage consequent to the light. The wind from southwest was freezing cold, so no risk.
Yesterday I finished reading an anthology edited by colleagues on the editorial board of JAR (Journal for Artistic Research), the editor in chief Michael Schwab and Henk Borgdorff, called The Exposition of Artistic Research: Publishing Art in Academia. (Leiden University Press 2014). The last contribution, “Counter-Archival Dissemination” by Henk Slager I remember best, since I have read one text every now and then. And of course I could detect an archival impulse of sorts in my own practice, too. The article I have marked as one to return to deals surprisingly with music, “Integrating the Exposition into Music-Composition Research” by Hans Roels. What fascinates me in that text is the idea of the open sketch as exposition form and research tool, and I guess that notion could be transposed to other art forms as well. He emphasizes the unfinished character of the sketch, which is deliberately created to investigate a research topic and also performed and discussed by an invited critical audience, but differs from a finished complex composition by being focused on a specific problem and perhaps allowing some emotional distance as well.
So would I call these sketches or remakes and the notes related to them an exposition? Why not? Perhaps one would expect a research exposition to be a little bit more thought out and planned, more focused and analytical. In some sense these sketches and notes are more like field notes, observations as part of a process, material to be analysed and articulated at a later stage. But then again, they are immediately shared and published here. If we understand the word exposition literally, I am certainly exposing my artistic practice here, and the work at a very rough stage, in the making. Thus I am of course exposing myself as well. Probably this material could be understood as some kind of open sketches made public, some sort of attempts at looking at differences created by the time-lapse of twelve years, for instance. But exposing my artistic practice publicly in process does not automatically mean exposing it as research…
Performing Landscape 