En grå mur av moln vid horisonten i nordost mötte mig då jag gick ner till stranden strax efter fyra för att möta soluppgången, som skulle ske 4.23 (eller 4.26) idag. I norr var himlen lysande klar och i öst spred sig skära strimmor av moln och himmel, men i nordost där solen skulle dyka upp låg ett ogenomträngligt molntäcke. Den glada överraskningen bjöd asparna på, för nu hade knopparna äntligen spruckit och pyttesmå löv spretade fram på kvistarna som ännu igår såg helt kala ut. Men det är ju på tiden, för bara några meter upp i backen blommar de första häggarna och längre upp står flädern i blom. Överallt är det full grönska, den skira lövsprickningstiden är över. Det är så gott som sommar nu.
 
Jag läste en liten bok om socialt engagerad konst av Pablo Helguera (2011), ett slags guidebok egentligen, som är så väl skriven och lättläst att jag knappt minns vad han skrev. Att konstnärer kunde lära sig av pedagoger som Paolo Freire var en av poängerna, men också insikten att man inte kan undgå sin position som konstnär. Jag håller ju inte på med socialt engagerad konst, snarare tvärtom. För det mest har min praktik varit väldigt asocial, men i Ormens år har jag för en gångs skull med även andra människor. Jag bjöd in kolleger att sitta i gungan, och i ett av arbetena byts den som gungar hela tiden. Det är ju inte socialt engagerad konst i någon kritisk eller aktivt förändrande mening, men nog så socialt på sitt sätt.
 
Natten mellan inkommande fredag och lördag skall jag göra ett nytt litet “socialt” experiment genom att delta i performance natten TONIGHT med ett ex tempore evenemang som jag kallar Swinging at Sunrise. Jag skall inbjuda deltagarna att sitta i gungan och dokumentera dem på video. Det försökte jag för första gången i Stanford på PSI (performance studies international) konferensen förra sommaren, men då var bildvinkeln inte så lyckad, trots att trädet jag hängde gungan i var magnifikt. Idag skall jag åka ut till Sveaborg och försöka välja ut ett lämpligt träd att fästa gungan i.
 
Under vernissaget för grupputställningen Vesikuvia (vattenbilder) torsdagen 29 Maj nästa vecka här på Stora Räntan, skall jag göra något liknande och hänga min lilla blå gunga i björken framför trappan. Att gå ner till den ursprungliga aspen på västra stranden är alltför besvärligt nu under häckningstiden, få av besökarna skulle våga sig ut bland måsarna och gässen. Även om tanken är att skapa en möjlighet till lekfull aktivitet, skall jag nog pröva på att göra en video av det också. Och trots att den egentliga upplevelsen går ut på att luta sig bakåt och se upp i trädets krona – det låter simpelt men kan vara rätt hisnande – skall jag vara mera noggrann med bildvinkeln för att få ihop något som kan visas upp. Kanske det kan bli intill ett sammandrag av dessa “vattenbilder” av morgnarna i maj.