Category Archives: Hailuoto

Tarri pines in Hailuoto


At the end of my first week in Hailuoto, in a residency called daycare center, the sun finally decided to shine as beautifully as on the day when I arrived here last week. Most of the time there has been snowfall or rain, with more and more snow preventing the old snow from melting and the winter lingering on. Now the brilliant sunshine sparkled in the frost on the puddles on the muddy roads, at least hinting at a promise of spring. And today I finally visited my first Tarri pine, a special type of local pine with a thick trunk and a spread out crown. One of the most famous ones, the Askelin pine, probably named after the farm it is growing on, is known for enduring several wars, and they say it was damaged during the war 1742-43 and has also been hit by artillery. It is actually protected now, with reference to the nature protection law (luonnonsuojelulain nojalla), a sign next to it declares:
 

 
‘Rauhoitettu’ is a funny word, it means protected in this case, but it could also mean pacified, so both “made peaceful” or “to be left in peace”. My landlady explained how to find it, and when I walked on the road I saw several pines wondering whether they might be the right one. When I reached the old pine with the sign next to it, it was obvious that the other candidates where nothing near as big and old.
 
As part of my project Meetings with Remarkable and Unremarkable Trees, (see separate blog here) I am of course interested in encountering local celebrities. This time, however, it would be hypocrisy to speak of an encounter – I behaved like a really impolite tourist, tramping around the tree without even greeting it first, taking my pictures and then leaving without the slightest thank you. I thought I would have learned to behave myself with trees by now, but obviously not. No wonder if they think they are strange people, these humans…
 

 

 

 
 
 
 

Aprilväder på Karlö


Karlö eller Hailuoto på finska, bokstavligen översatt närmast Hajskär, är en stor ö i Bottenhavet utanför Uleåborg, och där finns ett kulturhus och residens som heter Päiväkoti, dagis. Jag skall bo här på dagis här hela april månad, och var givetvis nyfiken att ta reda på var namnet kommer ifrån. Om man får tro Wikipedia lär det vara ett ursprungligen karelskt namn, Haililuoto eller strömingskär, som förkortats till hai med tiden. Och det låter ju rimligare. Kopplingen mellan Karelen och norra Österbotten är svårare att förstå om man inte besökt trakten. Jag förstod kontakten då jag besökte Kajanaland och insåg hur smal Finland faktiskt är vid midjan. Norra och Östra Finland har också historiskt hört ihop. Men Karlö då? Har det funnits duktiga karlar här, eller var kommer det namnet ifrån? En version förklarar att då skäret reste sig ur havet och växte i omfång i och med landförhöjningen (troligen var det faktiskt ett skär till att börja med) befolkades det av människor från olika håll, i synnerhet från Karelen. Svenskarna som kom hit kallade ön för Karelön, som sedan förkortades till Karlö. Namn är fascinerande för de bär på så mycket historia, och möjliggör alternativa tolkningar, förstås.
 
Jag har kommit hit för att färdigställa en första version av manuskriptet till “Performing and Thinking with Plants”, och för att fortsätta mina exkursioner på intressanta öar. Förutom min basö, Stora Räntan eller Harakka utanför Helsingfors, är det Örö som är min nuvarande älsklingsö, även om jag trots planerna inte besökt Örö i mars och inte kommer att göra det i april heller. (Jag hade hoppats på stöd från Svenska Kulturfonden för att kunna göra det, men tji fick jag). Däremot skall jag tillbringa en månad på Eckerö, på Åland, senare i år. Men nu är jag alltså här på Karlö, där vintern ännu dröjer kvar trots mängden av ljus, dels för att skriva, men också för att bekanta mig med eventuella betydande och obetydliga träd. Mer om dem på engelska i projektets blogg här.
 
Under min första hela dag här promenerade jag lite hit och dit längs stråken som ledde utåt från huvudvägen och kyrkbyn, men insåg att det behövdes gummistövlar på de leriga vägarna. Idag var det plötsligt snöyra halva dagen, men så klarnade himlen och jag bestämde mig för att se ifall jag kunde hitta fågeltornet som en skylt pekade riktningen till. Inte för att jag är särskilt intresserad av fåglar, men ett fågeltorn står ofta vid vatten och jag hoppades kunna komma till havet. Det visade sig att Kirkkosalmi eller kyrksundet har varit en havsvik i tiden, men nu är det ett slags insjö eller sumpmark, och en viktig viloplats för flyttfåglar. Men än så länge är det väl för tidigt för dem. Från tornet varken såg eller hörde jag en enda fågel, men på vägen dit och därifrån hörde jag underliga fascinerande fågelläten som inte alls liknade dem jag är van vid på Stora Räntan, som trots allt är en fågelö. Och innan jag hann hem till huset började det snöa igen – aprilväder minsann.
 

 

 

 

 

 

 

Takaisin Talveen


Matka pohjoiseen, Hailuotoon, osui corona-rokotuksen jälkeiselle päivälle, tai paremminkin, siirsin matkaani päivän ehtiäkseni rokotukseen ennen sitä, sillä tarkoitukseni on viettää koko huhtikuu täällä Perämeren pohjukassa. Ja ehkä sen vuoksi matka oli erityisen uuvuttava. Toki myös huonosti nukutulla yöllä, tai oikeastaan ei juuri lainkaan nukutulla yö, sillä juna Ouluun lähti viideltä, ja parin tunnin odotuksella Oulun suljetun linja-autosaseman ulkopuolella, oli osuutensa uuvuttavuudessa. Säteilevä aurinko tosin auttoi ja ensivaikutelma legendaarisesta saaresta oli vakuuttava. Tiedän että olen viettänyt Hailuodossa muutaman päivän joskus 1989, Oulun rotuaarille kootun Zet-näyttelyn tekijäporukan kanssa, mutta en muista saaresta mitään, vain epämääräisen mielikuvan vanhasta puuhuvilasta ja matkaa varten hankituista kahdesta ohuesta makuupussista, jotka saattoi muuttaa yhdeksi isoksi. Miehen, jonka kanssa makuupussit hankittiin toki muistan, minulla on toinen niistä vielä tallella Harakassa, samoin teoksen jonka tein, gallupkyselen pohjalta kootun ääniteoksen, rytmisen kudelman “Joka tapauksessa luultavasti”. Mutta käytännössä Hailuoto on minulle täysin uusi ja outo paikka, vaikka olen siitä tietysti kuullut. Residenssi “Päiväkotia”, johon olen asettunut, suositteli minulle kirjailijanaapurini. Tarkoitukseni onkin ennen muuta kirjoittaa loppuun kesken jääneitä tekstejä, mutta myös kuvata videolle kohtaamisia puiden kanssa. Niistä lisää englanniksi hankkeen “Meetings with Remarkable and Unremarkable Trees blogissa, täällä. Tähän lisään lähinnä kuvakoosteen matkastani takaisin talveen: