Karlö eller Hailuoto på finska, bokstavligen översatt närmast Hajskär, är en stor ö i Bottenhavet utanför Uleåborg, och där finns ett kulturhus och residens som heter Päiväkoti, dagis. Jag skall bo här på dagis här hela april månad, och var givetvis nyfiken att ta reda på var namnet kommer ifrån. Om man får tro Wikipedia lär det vara ett ursprungligen karelskt namn, Haililuoto eller strömingskär, som förkortats till hai med tiden. Och det låter ju rimligare. Kopplingen mellan Karelen och norra Österbotten är svårare att förstå om man inte besökt trakten. Jag förstod kontakten då jag besökte Kajanaland och insåg hur smal Finland faktiskt är vid midjan. Norra och Östra Finland har också historiskt hört ihop. Men Karlö då? Har det funnits duktiga karlar här, eller var kommer det namnet ifrån? En version förklarar att då skäret reste sig ur havet och växte i omfång i och med landförhöjningen (troligen var det faktiskt ett skär till att börja med) befolkades det av människor från olika håll, i synnerhet från Karelen. Svenskarna som kom hit kallade ön för Karelön, som sedan förkortades till Karlö. Namn är fascinerande för de bär på så mycket historia, och möjliggör alternativa tolkningar, förstås.
 
Jag har kommit hit för att färdigställa en första version av manuskriptet till “Performing and Thinking with Plants”, och för att fortsätta mina exkursioner på intressanta öar. Förutom min basö, Stora Räntan eller Harakka utanför Helsingfors, är det Örö som är min nuvarande älsklingsö, även om jag trots planerna inte besökt Örö i mars och inte kommer att göra det i april heller. (Jag hade hoppats på stöd från Svenska Kulturfonden för att kunna göra det, men tji fick jag). Däremot skall jag tillbringa en månad på Eckerö, på Åland, senare i år. Men nu är jag alltså här på Karlö, där vintern ännu dröjer kvar trots mängden av ljus, dels för att skriva, men också för att bekanta mig med eventuella betydande och obetydliga träd. Mer om dem på engelska i projektets blogg här.
 
Under min första hela dag här promenerade jag lite hit och dit längs stråken som ledde utåt från huvudvägen och kyrkbyn, men insåg att det behövdes gummistövlar på de leriga vägarna. Idag var det plötsligt snöyra halva dagen, men så klarnade himlen och jag bestämde mig för att se ifall jag kunde hitta fågeltornet som en skylt pekade riktningen till. Inte för att jag är särskilt intresserad av fåglar, men ett fågeltorn står ofta vid vatten och jag hoppades kunna komma till havet. Det visade sig att Kirkkosalmi eller kyrksundet har varit en havsvik i tiden, men nu är det ett slags insjö eller sumpmark, och en viktig viloplats för flyttfåglar. Men än så länge är det väl för tidigt för dem. Från tornet varken såg eller hörde jag en enda fågel, men på vägen dit och därifrån hörde jag underliga fascinerande fågelläten som inte alls liknade dem jag är van vid på Stora Räntan, som trots allt är en fågelö. Och innan jag hann hem till huset började det snöa igen – aprilväder minsann.