Mitt nya kontaktträd och min nya samarbetspartner i Lappviken, den stora björken vid utkanten av parken mot motorvägen, har hjälpt mig att nå kontakt med min nya omgivning, det tidigare mentalsjukhuset Lapinlahti eller Lappviken som byggdes redan 1841. Trädet har en stor gren som det är lätt att sitta på, liksom i famnen på en vis trollkarl. Jag började besöka trädet genast i april när jag hade skrivit kontraktet för mitt nya arbetsrum i byggnaden och beslöt mig för att spela in ett samtal varje månad som jag gjort med enrisen året innan. Jag kände för att tala svenska med björken och planerade att läsa en dikt av Josef Julius Wecksell varje gång. Han är inte alls lika berömd som Aleksis Kivi, vars rum är ett litet museum i samma korridor som mitt, men Wecksell levde fyrtio år av sitt liv som patient här. Förutom dessa månatliga samtal kryddade med en gammaldags dikt har jag tagit hjälp av björken flera gånger den här våren och spelat in korta samtal på engelska för olika ändamål. De är all kopplade till en sida på Research Catalogue som heter helt enkelt Lapinlahti – Lappviken.
 
Det första av dessa extra samtal gjordes för en performance som heter Birch to Birch i Bodø, i Norge, och för det uppträdandet andades jag helt enkelt genom en munharpa i och för björken och spelade in det som ett slags hälsning till björkarna uppe i norr. Publiken kunde se videon via QR koder som hängde från min hatt medan jag “spelade” munharpa för björkarna där. Det andra samtalet heter Asking the Birch och det gjordes för en föreläsning med rubriken At the Edges of Disciplinary Conventions – Asking Trees for Advice på universitetet i Agder, i Kristiansand i Norge. Det tredje samtalet heter Birch Response, och det spelade jag in för mötet med Artistic Research Working Group of PSi (Performance Studies international) i Jakarta. I själva verket spelade jag in två samtal, den första som en respons till en deltagares ‘huvudbry’ som avbokade sin resa och den andra versionen, Repetition with a Birch, som en respons till en annan deltagares ‘huvudbry’ som kom med senare. Det sista samtalet, tillsvidare, Side effects with Birch spelade jag in för Performance as Research Working Group of IFTR (International Federation for Theatre Research) mötet i Melbourne. Dessa samtal spelades alla in i juni och björken hjälpte mig verkligen att bemöta alla utmaningarna i olika sammanhang. Nu känner jag att jag kan vända mig till björken med nästan vilket problem som helst och jag känner mig faktiskt mera hemma i Lappviken även om jag tillbringat mera tid på resor än i mitt nya arbetsrum här.