Denna sommar, efter utställningen med Ormens år i Gungan på Muu galleriet i maj, har jag gjort några experiment med samma gunga på Sveaborg och på Stora Räntan. De har byggt på idén att bjuda publiken att gunga, banda in det på video, projicera en editerad version av denna video senare på samma plats och försöka själv gunga i takt med de som gungar på bilden. Tanken att kombinera en projicerad bild av en handling och en live version av samma handling är inte ny, jag har försökt med något liknande tidigare, men att projicera en tidigare inspelad bild på samma ställe har jag inte gjort förut. En beskrivning av Lorie Novaks arbeten i en text av Marianne Hirsch i antologin Interfaces, redigerad av Sidonie Smith och Julia Watson (2002) var en inspiration för dessa experiment. Hon projicerade bilder från sitt familjealbum, sin mors ansikte ifall jag minns rätt, på buskar om natten. Det lät spännande, så jag bestämde mig för att försöka projicera något på vegetation.
 
Det första experimentet inleddes under performance natten t0NiGHt på Sveaborg natten mellan den 23 och 24 maj. Då hängde jag min gunga i ett träd nära Galleri Augusta och bjöd frivilliga från publiken att gunga strax innan soluppgången. Senare editerade jag en video genom att kombinera all bilder av de gungande och klippa bort bytena dem emellan. Dessutom zoomade jag in bilden lite med hjälp av en effekt, för den ursprungliga bilden var tagen med kameran på ett onödigt långt avstånd från gungan, på grund av elsladdens längd. Denna “deltagande” performance skedde utanför det officiella programmet, men det oaktat tog Antti Ahonen några bra bilder som finns på evenemangets hemsida, här.
 
Den andra delen, som ägde rum den 25 juli var annonserad på förhand men är illa dokumenterad. I denna egentliga performance hängde jag gungan på samma plats och projicerade den editerade videon på det mörka hustaket, från en liten annan vinkel. Dessutom riggade jag min kamera på stativ för att dokumentera min performance, men av någon anledning spelade den in bara en minut från början, och sedan ingenting. Så vad gjorde jag då under föreställningen? Jag satte mig i gungan och försökte följa med rytmen hos de som gungade i bilden. Till en början bytte jag riktning och kopierade även på andra sätt de gungande, men efter några varv insåg jag, att det var viktigare att hålla rytmen. De mest våghalsiga bland dem som gungade vågade jag hur som helst inte efterapa. Allt som allt gungade jag i en och en halv timme, och det följande programnumret inleddes som överenskommet nere på gården medan jag ännu fortsatte. Efteråt var de några som kommenterade att bilden var fin, absurd och overklig, med en skugga som egentligen inte var en skugga. Jag antar att det blev ett slags palimpsest eller en bild med flera lager, som minnet. Den korta snutten från början, väldigt mörk, finns att se här.
 

 

 
Det andra experimentet inledde jag nästan samtidigt, under vernissagen för sommarutställningen Vattenbilder på Stora Räntan den 29 Maj. Den här gången hade jag möjlighet att välja ett bättre träd, en gammal björk mitt på gården, och jag presenterade projektet som en upplevelse att pröva på. Nu var jag också klokare såtillvida att jag bad de gungande skriva sina namn i en lista så att jag skulle kunna nämna deras namn på videon. Denna video editerade jag enligt samma princip, men nu behövde jag inte zooma in bilden. Ett tillfälle att projicera videon på björken fick jag i samband med månskensfesten den 9 augusti. Programmet finns här, tyvärr endast på finska. Först tänkte jag visa bara projiceringen, som jag kallade “keinutellen kuutamolla” (gungande i månsken), men inspirerades att göra en oannonserad performance med gungan och projiceringen, för kamera. Och den här gången fick jag något på bild också.
 
Tanken var att låta projektionen rulla från klockan åtta till midnatt, men åttatiden var det ju ännu ljust, så jag hittade på en nödlösning: ett gammalt vitt lakan, som jag använt som bordduk, på byksträcket mellan björkarna tjänstgjorde som filmduk. Det såg ganska fint ut när bilden så småningom började framträda i skymningen. Och gungans rörelse i bilden fungerade bra med den riktiga gungans rörelse i björken intill. Det var svårt att få båda med i samma bild, kamerans bildvinkel är mindre än ögats, ifall man inte använder vidvinkel objektiv. Dessutom varierar ljuskänsligheten på ett helt annat sätt. Ögat kan se både gungan och den skira projektionen, men videokameran kan urskilja bara någondera i taget.
 
När det väl var mörkt riktade jag, som planerat, projektorn mot den andra björken, vars löv sträckte sig ända ner till marken, men insåg snabbt att det var intressantare att projicera bilden mot samma björk som syntes i bilden. Björkens vita stam var tillräckligt tjock för att man kunde urskilja de gungande, och rörelsen syntes också tydligt i det belysta lövverket. Det såg ganska magiskt ut, åtminstone för blotta ögat, och nu kunde nog videokameran också urskilja något. Tyvärr bandade jag inte in hela videon från början till slut, utan bara ett fragment med lakanet och ett annat fragment med projektionen på björkstammen och med mig i gungan. En kort snutt finns att se här.
 

 

 

 
På det stora hela taget var jag rätt nöjd med det här senare experimentet och skulle gärna pröva på några fler varianter vid rätt tillfälle och rätt plats. Det där med att projicera en bild tagen på en plats på samma ställe är värt att experimentera vidare med. Gungandet är i och för sig en lämplig handling, för gungans rytm är rätt urskiljbar och kännspak även då projektionen är vag.