Halvmulet, västlig vind, slut på värmeböljan – men asplöven är nu stora, inte fullt utvuxna men stora nog att darra i vinden. Idag gick solen upp 4.17 eller 4.18 och det tunna molnlagret vid horisonten skymde den inte. Fåglarna var förvånansvärt tysta. Endast en havsskata uppe på gården sprang fram och tillbaka och skrek gällt. Kanske måsarna hade överfallit dess bo eller så var det någon annan olycka som skett, för den var tydligt utom sig.
 
Nu är det bara ett par dagar kvar till öppningen på utställningen Vattenbilder, och jag har inte gjort annat än flyttat över den första timmen material till datorn. Senast imorgon skall jag klippa ihop en del av materialet för att bestämma principen för editeringen. Sen är det lätt att lägga till de sista bilderna. Igår brände jag de två andra arbeten som skall ingå i sammanhanget på DVD för att ha ens det gjort. Den ena av dem, Year of the Snake – In the Swing, har jag inte visat någonstans ännu. Den andra, Year of the Snake – Swinging Along (short) var med i fyrkanals-installationen på Muu galleriet i en lite längre version. Det är den där kollegerna från ön är med och gungar, och måste givetvis vara med på utställningen, så att de får se sig själv, för det var inte många av dem som orkade ta sig till Muu galleriet.
 
Det var inte så många som såg utställningen, av namnteckningarna i gästboken att döma, men några gamla vänner hade varit där, vilket var något av en tröst. De trista är att ingen skrivit en recension om utställningen. Det är ju en lotterivinst att få en kritik nuförtiden, men jag hade ändå hoppats på det. Jag tog ner utställningen i går, dvs. var där och såg på när maskinerna stängdes och tog med mig gästboken och min skarf som hängt vid dörren. Själva nedtagningen av projektorerna i taket sköter killarna förmodligen idag, och folk från galleriet kommer också att måla om väggarna. Det var första gången jag hade grå bakgrund på projektionerna, och visst såg det bra ut.
 
Det känns alltid vemodigt efter en utställning, men den här gången är det extra sorgligt för det är slutet på ett tolv år långt projekt. Fast sorgligt är kanske inte det rätta ordet, för visst känns det också befriande och som ett slags fullbordan också. Dessutom finns ju själva arbetena kvar och kan figurera i nya sammanhang, i motsats till teaterföreställningar eller performance, som är över på ett helt annat sätt. Men så mycket har jag dock influerats av alla åren som regissör att jag ser varje utställning som ett slags föreställning, en unik situation eller värld som är anpassad till sitt sammanhang och inte kan upprepas som sådan. Att tänka i utställningar/föreställningar snarare än verk syns också på det att jag ofta editerar olika versioner av arbetena och kombinerar dem på olika sätt.
 
Det är roligt att kunna jobba med följande utställning genast, även om Vattenbilder är en “low key” sommarutställning och har dessutom väldigt lite plats för enskilda arbeten. Jag tycker inte om att använda monitorer ifall de inte är riktigt bra, som t.ex. den nya flat screen modellen på Muu, men det är det enda alternativet nu, och det enda jag har att tillgå är tre små TV-skärmar som jag skall ställa på ett smalt bord. Få se vad det skall bli…