Efter fyra dagar av skira morgonrodnader med varierande rosa och rödgula nyanser kunde jag inte tro mina ögon i gryningen då jag mötte den jämnt blågrå horisonten som långsamt förvandlades till mer grå än blå. Inte den minsta rodnad eller ljusstrimma antydde att det var här som solen skulle ha visat sig ifall moln-täcket inte skymt den. Om jag inte vetat var solen steg upp igår, hade det varit svårt att avgöra riktningen. Den officiella tidpunkten för soluppgången var 5.06 eller 5.07 beroende på källan. Idag kändes det som om soluppgången uteblev, men det blev ljust, trots allt.
 
Då jag stod och väntade på den rätta tidpunkten, och på att den minsta strimma av ljus skulle markera dagbrottet, började det regna, ett stilla duggregn som snart förbyttes i slaskregn, med stora våta flingor som snabbt förvandlades till vatten. Maj med aprilväder! Besviken över den trista synen, gladde jag mig samtidigt åt tanken på variation. För det är ju hela vitsen med att hålla på med serier som den här, att allting ständigt förändras.
 
Jag bandar in åtminstone fem minuter eller mer varje gång, för i min otålighet startar ja ofta kameran alldeles för tidigt, för säkerhets skull. Men jag kommer antagligen att använda bara 20 eller 30 sekunder från varje morgon. I går editerade jag en förkortad version av Ormens år med fyra sekunder av varje bild, så att ett år förtätades till tre och en halv minut. Jag vet inte ännu vad jag skall göra med avbrotten. Nu blir det till exempel en paus på tre morgnar för att jag skall åka till Stockholm av och an. En möjlighet är att sätta in en kort nedtoning till svart vid varje hopp. I mina tidigare arbeten har jag struntat i att markera avbrotten, för ett två eller tre veckors hopp syns ofta tydligt i vegetationen. Kanske aspens grenar fått blad när jag återvänder.