Den första maj påbörjade jag en serie som jag kallar Morgnar i maj, där jag dokumenterar ögonblicket innan soluppgången på stranden mot nordost på Stora Räntan utanför Helsingfors. I dag var den tredje gryningen då jag vaknade i en tältsäng på mitt arbetsrum klockan 4.30 för att vara nere vid stranden klockan fem. Officielt gick solen upp 5.12, dvs. några sekunder tidigare än i går. Det kommer att bli tidigare för varje dag ända fram till midsommar. Men så länge kommer jag inte att hålla på, en månad får räcka. Och det blir nog avbrott på grund av resor också. Tillsvidare har jag haft tur med vädret. Morgnarna har varit klara, så gott som molnfria. Regnskurarna har kommit och gått på dagtid.
 
Mina tidigare arbeten på Stora Räntan som dokumenterat ett år på samma plats en gång i veckan har oftast upprepats mot kvällen, som Råttans år (2008) innan solnedgången eller Harens år (2011) klockan tre på eftermiddagen. De flesta år har jag inte valt någon exakt tidpunkt, och av praktiska skäl har jag inte dokumenterat några morgnar tidigare. Nu då jag har tillfälle till det är det värt att göra ett litet experiment. Eller kanske jag borde kalla det en övning. Soluppgången är egentligen en omöjlig klisé att arbeta med, men fascinerande just därför, och visst är nyanserna av rosa och orange läckra. De tre första morgnarna har sett rätt lika ut, endast vindriktningen har varierat. Men ifall de små asparna, vars kala grenar syns i bilden, får löv under de närmaste veckorna, kommer bilden att förändras radikalt.
 
Mitt kamerastativ står färdigt placerat nere vid stranden, bakom skjulet med akvarierna, med en varningslapp: rör ej. Gåsparet som häckar intill väggen bara ett par meter längre bort vart helt lugnt idag, hanen kom inte ens för att kolla vad det är jag håller på med. Synbarligen har han lärt sig på ett par dagar att den underliga klumpiga figuren som ställer sig vid stranden vid soluppgången inte är något man behöver oroa sig för. Jag stod och lyssnade på de olika fåglarna och insåg att jag inte känner till många fågelläten utöver de allra mest bekanta som måsar, kråkor, gäss och den lilla havskatan. Det fanns många obekanta röster i luften och jag hoppas de kom med på videon för det var nästan vindstilla. Ofta täpper blåsten till mikrofonen så att man inte kan höra annat än dessa grova skräll.
 
Istället för att upprepa samma anteckningar på svenska, finska och engelska har jag tänkt skriva olika dagar på olika språk. Den första maj gjorde jag anteckningarna på engelska, den andra maj på finska och nu den tredje maj på svenska, men eftersom jag inlett med att presentera projektet innehåller de vissa upprepningar. Framöver kan jag kanske komma med större variation.