Ännu en regning morgon utan tillstymmelse till morgonrodnad, inte ens en skymt av en ljusstrimma i horisonten, bara ett ljusnande jämngrått molntäcke. Kameran ser skillnader i ljuset och tolkar dem i blått. Officiellt steg solen upp klockan 4.49 (eller 4.51, beroende på instans) i Helsingfors och så där 4.47, strax innan jag satte igång videokameran, tog jag en bild med min telefonkamera som visar en turkosblå värld (se ovan). Men redan ett par minuter senare, 4.52. då jag stängde kameran och tog ytterligare en stillbild, var världen blå med en lila nyans (se nedan). Det är fascinerande att nyanserna är nästan exakt de samma som igår. Det enda som skiljer är regnet, ett sakta duggregn, som hängde kvar i droppar på grenarna, och smattrade hörbart mot mitt paraply.
 

 
Någon gång på dagen igår tog jag en bild av stativet på stranden (se nedan), som ett slags dokumentation, för att visa omgivningen. Den orangefärgade tejpen, som håller fast en lapp “rör ej” på stativet, lyser i bilden. Det som inte syns är skjulväggen, eller gåsboet där intill. Men att björkarna redan har skira gröna blad kan man urskilja uppe till höger, medan asparna ännu är kala.
 
Det är morsdag idag, och det känns alltid vemodigt, för jag har ingen mor kvar i livet och är inte heller mor själv. Jag kom att tänka på en annan morsdag, våren 2004, för då inledde jag ett projekt som hörde ihop med utställningen Öga och Sinne (Vision and Mind) på Kiasma, ett av de få gånger jag gjort en performance för kamera mitt i stan. Då stod jag på bassängkanten intill Mannerheimstatyn mitt emot riksdagshuset 15 minuter varje söndag klockan ett, och editerade sedan en ny version av videon varje vecka för utställningen. Videon hade alltid samma längd, för den utgjorde ett par med en bild från Stora Räntan, men delades upp i allt flera delar under sommaren, för jag fortsatte med mina uppträdanden under hela utställningen.
 
Att jag kom att tänka på det nu, var kanske behovet att passa tiden. I allmänhet har jag inte varit särskilt noga med tidpunkten för mina uppträdanden för kamera, och inte heller med längden, hur länge jag fortsatt varje gång. Men den sommaren utanför Kiasma stod jag alltid med ett tidtagarur i handen, med ryggen åt kameran, förstås, så den inte syntes, och försökte förbli orörlig som en staty i femton minuter. Nyss på stranden, med paraplyet i ena handen och telefonen i den andra väntade jag också på det rätta klockslaget. Men nu var jag ju inte själv med i bilden.
 
Igår såg jag av en händelse en fin liten video performance i Stadsmuseets aula i Tennispalatset. Eeva-mari Haikalas “I Was Waiting for You (My Heart Will Go On)” byggde på idén att stå på en brygga mot havet och hålla upp armarna i nivå med horisonten så länge som möjligt. Enkelt och snyggt. Kanske jag tyckte så bra om den för att jag kände igen många gemensamma element, som havet och att stå med ryggen mot kameran. Mest fascinerades jag av det klassiska performance-konceptet att låta sin fysiska förmåga eller uthållighet bestämma tiden, att hålla på så länge man förmår, att följa sin kropp eller viljestyrka snarare än klockan. Det borde jag kanske pröva på i något sammanhang…